Hönsgummans visa

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

105. Hönsgummans visa

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Hanar å hönor å kycklingar små,

Spring glättuga nu,

Qvad mina pullor å tuppar, hå, hå,

Sjung kuckuliku!

Lät si, hvar en hoppar

Ikring sina koppar

Å näbbana doppar.

Jag orkar illa gå,

Sitter gammal å grå,

Men qväder ändå.

2. Fyra tjog år, å så nitton dertill,

Ä min ålder i dag.

Folcke må tro mäg sä mycke di will,

Men aldrig vet jag,

Min hog vari bätter

Förnögder å lätter,

Båd dagar och nätter,

Än han ha varit nu

På sex år eller sju

För nån herre å fru.

3. Fem stora herrskap på herrgålen var,

Allt efter hvar ann,

Mins jag så väl, som de varit i går;

Och derföre kan

Min åldriga tunga

Om herrskapet sjunga,

Bå gamla å unga;

Den, som ha vari mä,

Må ju veta hur dä ä,

Var man säker på dä.

4. Årsgammal var jag, då fröken for bort,

Då hörd jag di sa

Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt,

Dä va som dä va;

Men bort vill hon resa

Te den, som kan läsa

Bakfram i katkesa;

Lika hva di sa,

Nog ha fröken vari bra;

Men di narra’na sta.

5. Sen var en herre på gålen, jag mins.

Han va väldug med art;

Yppare husbonde näppliga fins,

Men han dödde så snart;

Å frun, som vardt enka,

Fick sörja och tänka,

Hvad hon skulle skänka

Te dem, som mä magt

Uppå gålen hade akt

Och om egorna vakt.

6. Bästa, som frun i sitt hus hade qvar,

Var en endaste son,

Fyra års herre, som miste sin far;

Men mins, han va mån

Om åkrar å ängar

Å flitiga drängar,

Om egor å pengar.

Han föga var stor,

När han fölgde sin mor

Å kring egona for.

7. Grannsämja, hemfred å styr på sitt hus

Hölt han som en kar.

Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,

En fröken så rar,

Så from å gudfruktig,

Så sedig å tuktig,

I hushållet dugtig,

Att af detta par

Är åminnelse qvar

Alla verldenes dar.

8. Arfvingar fingo den herre å fru,

Jag mins inte grannt;

Som jag kan tycka så voro de sju.

Jo, jo, dä va sannt;

Ty fyra, de siste

Små herrar, jag visste,

Att herrskape miste;

Den äldsta va qvar

Å så fröknar et par,

Med moder å far.

9. Herrskape sjelfva, de lefde så kort,

Jag mins hur vi grät,

När som vår nådiga fru dödde bort.

Den sorgen var het

Å svår för oss alla

Som bittraste galla.

Vi gick här å valla

Bå nätter å dar,

Å den ömmaste var

Vår bedröfvade far.

10. Fyra, så när som ett fjerendels år,

Han lefde derpå:

Men famikatten! när han stog på bår,

Hur di glunkade då.

Di sa: vi få värre

Bå större och smärre;

Vi miste en herre,

Som ville å fick

Hålla ordning å skick.

Gissa på hur ä gick.

11. Sonen tog hushälle först uti akt,

Men sen for han ut,

Reste med junkrar a drängar på jagt,

Hade kulor å krut.

Men trolla dä krute,

Di hölts mä der ute!

Dä vålde på slute

Att räfvana log

Åt dä skotte, som tog,

Då vår husbonde dog.

12. Endaste systern va frommer å go,

Som ärfde sin bror;

Att hennes herre på lofven a tro,

Som han henne svor,

Fick styra å stella,

Så de blefvo sälla,

Som hade vari snälla.

Å sen ha dä gått

Bå mä stort å mä smått

Såsom han ha förmått.

13. Nog va dä mer än hälft anna tjog år,

Då herrskape här

Rådande voro på herrgålen vår,

Med mycke besvär.

Nu ä di döda

Från omsorg å möda;

Vår ögon ä röda,

Ty jemmer å gråt

Va vår dagliga låt

Hela tiden bort åt.

14. Men huru väl ha den Högste försett

Vår herrgål igen?

Mä både herre å fru han ha gett,

Så jag aldrig vet än,

Sen jag börja lära

Ta maten å bära

Te pullorna kära,

Dä låti så väl

För bå' junker å häl,

Bå' te kropp å te själ.

15. Herrskape läser å sjunger å ber,

Dä märker väl jag;

Unge små herrarna lära ju mer

Hvar endaste dag.

Aldri ska höras

Nån orätt få gjöras,

El' någon ska töras

Te peka säg fram,

Å biu te nogon skam,

Munser ell madam.

16. Herre Gud, signa di dygdiga två,

För all ordning å tukt!

Himlen bevare de plantorna små,

Deras härliga frukt!

Så den må bli mogen,

Te dygd redebogen,

Rättrådig å trogen!

Ty då bli dä gott,

Te få del i den lott,

Som jag ha nu fått.

17. Solen å månan å stjernorna ge

Sin härliga glänts,

Djuren på markene nöje bete

Med lek uti dants.

Hela jolen hoppar,

Å mustiga droppar

Gör lustiga kroppar.

Flicka, qvick å ung,

Kan du bättre, så siung;

Jag ä gammal å tung.

Fortsättning.

1. Aldrig jag tänkte få lefva den dag,

Då så skulle gå.

Knappt någon aktade ordning och lag,

Hvar en ville rå.

Å gårdsvenner dyra,

I tvedrägt och yra,

Ble styfva att styra.

Sjelf Herren, god och mild,

Må ställa hur han vill;

Det dock illa gick till!

2. Ledsen, då husbond' gaf all ting god dag,

Det mins fuller jag;

Sade: »så följ då hvar en sitt behag,

Hur det tager lag.»

Men huru de maka,

Gafs styret tillbaka

At husbonden att vaka.

Å hade nog gått bra,

Om dä gått som han sa;

Men dä gick som dä va.

3. Aldrig jag glömmer en tisdag om qväll,

Hur illa bar tell:

Ruggoter satt hvar en tupp på sitt gjäll

Och mådde ej väl.

Jag sade: »vassmänte!

Någ ondt vi oss vänte,

Det slår inte slänte.»

Jo menna, hvad det drog:

Ack, vår husbonde dog,

Å det var ju allt nog.

4. Borta var den, som tog gården om hand

I främmande land.

Tårar här flöto, med hjertsuckar bland,

På land å i strand.

Ack! allt lik en öken;

Vi ryste för höken,

När fru mor å fröken,

Ja, hela gårdens ros

Frå oss reste sin kos.

Sorg och saknad derhos!

5. Trohet å sämja fanns knappt mer igen,

Ty agget det brann.

Dräng emot fogde å fogde mot den,

Hvar man emot man.

De betos å trätte,

Sig inbördes frätte,

Hvar andra ej sätte.

Den, som då tömmen fick,

Körde på utan skick,

Hej! så långt, som dä gick.

6. Hem kom herren (å säll vare han!),

Han gården tar an;

Ställer i ordning oredan, han fann,

Det bästa han kan.

Folket sig brydde,

Allt illa uttydde,

De honom ej lydde,

Ty alla ville rå.

Men ack! gissa bara på,

Huru kunde det gå?

7. Trollen i bergen de sågo derpå,

De logo i mjugg,

Blåste på elden, livar en i sin vrå,

Å vakte för glugg.

Å än deltes pengar,

Än ovett å slängar

Bland herrgålens drängar.

Den striden håldes fast

Om ett husbondekast.

Men si! kedjan hon brast.

8. Högt talte husbond till folket en dag:

Ȁr slikt lyda lag?

En ska bli rådande, I eller jag.»

Det tog ock ett tag — —

Ty för detta öga

Straxt föllo till föga

Båd låga och höga.

De krupo i en vrå,

Gjorde ed deruppä

Att nu herren ska rå.

9. Allt går nu skickligt, som höfves det gå,

Var man säker derpå!

Sysslorna drift å nytt lif börja få,

Så bland stora å små.

Kom, se man hur sämja

Kan pullorna främja,

Å ofällen tämja.

Se, hur roffogeln flyr,

Så fort som dagen gryr;

Ty en husbonde styr.

10. Alla gärdsegor han noga kringfar,

I sigte dem tar;

Å för ofredande, nätter å dar,

Han ställer försvar.

Se! hur han sträfvar,

Med svenska mannanäfvar,

De örnar å räfvar,

At drifva härifrå,

Som torde lura på

Mina kycklingar slå.

11. Knappt maken herre, att dygder ha fått,

Om gården har rådt,

Hyllar ej mer det, som stort är, än smått;

Men alla gör godt.

Den armod vill öda,

Å hungeren döda,

Som far ger han föda.

Han gifver mig ock stat,

Så att hönsen få mat;

Si! så väl vill han hat.

12. Signe den högste, som magtena har,

Vår husbond' å far!

Göre dess lefnad lycksalig å klar,

Mång tusen tjog dar!

Dess syster å moder

Samt frua så goder

Få ock ärestoder!

Nu har jag lefvat nog — —

Tänk! att dödsklockan slog

Å vår hönsgumma dog.