Habor och Signild

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

22. Habor och Signild

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Habor kung och Sivar kung,

De begynte sig ett kif;

Det var allt om stolts Signil liten,

Hon var så vänt ett vif.

Fast hellre hafver Habor aktat vinna sig den allrasköna.

2. Habor drömde en dröm om natt

I sängen der han låg,

Arla om morgon han vaknade,

Han sade sin moder deraf.

3. »Mig tyckte jag uti lunden var

Allt med min brynja tung;

Der rann en ros upp pä min arm,

Hon var både skön och ung.»

4. »Der rann en ros upp på min arm,

Hon var både skön och ung;

Hvar och en fogel, på qviste sutto,

De månde för henne sjunga.»

5. Ingen uti konungens gård

Den drömmen råda kunde,

Utan Habors moder,

Hon sörjer så margalunde.

6. »Är det dig till glädjen lagdt,

Att du skall vinna den mö,

Så är det mig till sorgen lagdt:

För hennes skull skall du dö.»

7. »Är det dig till glädjen lagdt,

Att du skall vinna det vif,

Så är det mig till sorgen lagdt:

För hennes skull låter du ditt lif.»

8. Habor lät sig växa hår

Och jungfrukläder skära,

Så seglade han åt främmande land,

Der ville han slöjder lära.

9. De histe upp deras silkessegel

Under deras förgyllande rå,

Så seglade de åt främmande land,

Fast mindre än månader två.

10. De kastade ut sin ankar

Uppå den hvita sand.

Det var Habor kungason,

Han trädde der först på land.

11. Habor stiger öfver stätte,

Hans brynja hon var ny.

Det ringer uti det kalla jern,

Det gjorde så stort ett gny.

12. Midt uppe på medjegärdar,

Der axlar Habor sitt skinn.

Så går han upp i höga loft,

För fruer och jungfruer in.

13. »Här sitten I, stolts Signil liten,

Båd' I och edra qvinnor,

Min fader hafver mig till eder sändt,

Jag skulle här slöjder nimma.»

14. »Har eder fader till mig sändt

I skolen här slöjder lära,

I skolen äta ur fat med mig

Och sofva hvar natt hos min tärna.»

15. »Jag är van sofva på svanedun,

Jag är ett konungabarn;

Skulle jag hos eder tärna sofva,

Så doge jag visst i harm.»

16. Tjenen I qvar, min stolts jungfru,

I gifven eder ingen qvida!

I skolen äta af fat med mig

Och sofva hvar natt vid min sida.»

17. Alla sutto, stolts Signil litens mör,

De hade söm pä knä,

Förutan Habor kungason,

Han skar ut roser af trä.

18. Alla sutto stolts Signil litens mör,

De sydde det bästa de kunde,

Förutan Habor kungason,

Han leker med sin nål i munne.

19. Der satt Signil litens tjenstemö,

Hon hade två händer så slöga:

»Aldrig såg jag någon stolts jungfru

Hafva tu djerfvare ögon.»

20. Så leka Habors ögon

Som solen öfver andra stjernor;

Ehvart som stolts Signil liten var,

Dit såg Habor så gerna.

21. »Aldrig såg jag någon stolts jungfru

Kunna mindre sy med nål,

Aldrig såg jag någon stolts jungfru

Bättre kunna dricka af skäl. »

22. »Tig du, Signil litens tjenstemö,

Du vakta inte på mig!

Ehvart som jag mina ögon vänder,

Så litet jag aktar dig.»

23. »Jag är trött af resan stor,

Har rest en väg så lång.

Hören I, stolts Signil liten,

Lyster eder till hvilo gå?»

24. De åto och drucko en liten stund,

Det var intet mycket länge,

Upp stod stolten Signil liten,

Hon följde Habor till sänge.

25. »I sitten här, alla mina mör,

Syn eder gerning till ända,

Medan jag går i höga loft,

Och följer den jungfru till sänge!»

26. Habor satte sig i sängen ned,

Och tärnan drog af hans skor;

Det måtte höras så långan led,

Huru Habors hjerta det log.

27. Der lågo de en natt så lång

Allt vid hvarannars sida;

Arla om morgon de vaknade,

De sade hvarannan sin qvida.

28. »Hören I, stolts Signil lilla,

Hvad jag eder spörja må:

Är någon här i verlden till

Eder hug han leker uppå?»

29. »Här är ingen i verlden till,

Min hug han leker uppa,

Utan Habor konungason,

Honom kan jag aldrig få.»

30. »Är det sant I sägen för mig,

I hafven Habor så kär,

Det vill jag sanningen säga,

Han är eder ganska när.»

31. »Hören I, Habor konungason,

Hvi viljen I mig så skämma?

Hvi riden I icke i min faders gård

Med eder hök på händer?»

32. »Jag var mig i er faders gård

Med min hök på händer;

Eder fader är mig vorden vred,

Han vill mig låta upphänga.»

33. »Hören I, Habor konungason,

I snacken dock icke så;

Här ligger vid mina fötter

De falska tärnor två.»

34. »Ligger der vid edra fötter

De falska tärnor två,

Så ligger vid min hufvudgärd

Min skarpa brynja blå.»

35. Upp stod Signil litens tjenstemö,

Hon axlade kappan blå;

Så gick hon upp i höga loft,

Der unga konungen låg.

36. »I vaken nu upp, herre konung!

I hafven nu sofvit för länge;

Här är Habor konungason,

Han hafver eder dotter i sänge.»

37. Upp stod unga konungen,

Han ropte öfver all sin gård:

»I stånden upp, alla mina hofmän,

I kläden eder i jern och stål!»

38. »I stånden upp, alla mina hofmän,

I kläden eder icke falskt!

Det vill jag eder för sanning säga,

Habor är en vågehals.»

39. Det var stolts Signil liten,

Hon såg sig ut för säng:

»Här klädes i min fäders gård

Så mången rasker hofdräng.»

40. »Klädes der ut i er faders gård

Så mången rasker hofdräng,

Det vill jag för sanning säga,

Litet räds jag för dem.»

41. »Här ligger vid min hufvudgärd

Min brynja och skarpa svärd:

Mig tager här ingen ut i dag,

Utan han får ofärd.»

42. »Här ligger vid min hufvudgärd

Mitt svärd och silfbodda knif:

Mig tager ingen här ut i dag,

Förr än mången låter sitt lif.»

43. Det var Signil litens tjenstemö,

Hon lydde deruppä;

Stal hon bort hans skarpa svärd

Och så hans brynja blå.

44. De stötte uppå dörren

Både med svärd och spjut:

»Hör du, Habor konungason,

Du gack för dörren ut! »

45. Det var Habor konungason,

Han tog i sin hufvudgärd:

Borta var hans brynja

Och så hans goda svärd.

46. »Borta är min brynja

Och så mitt goda svärd,

Hören I, stolts Signil liten,

Här blifver en ömkelig färd.»

47. De stötte uppå dörren

Med sporrspändan fot;

Hvar den nagla i dörren var,

De ruko Habor emot.

48. Somliga han med fötterna spann,

Somliga med händerna slog;

Det var femtio af konungens hofmän,

Som för hans fötter dog.

49. De lade på Habor de hårdaste band

Och alla voro de ny;

Hvart det band, på honom kom,

Det slet han sönder i try.

50. Der stod Signil litens tjenstemö,

Hon dem det rådet kände:

»I tagen ett hår af Signils hufvud

Och binden om Habors händer!»

51. De togo ett hår af Signils hufvud,

De bundo om Habors händer;

Förr ville han för henne dö,

Än han ville slita det sönder.

52. »Hören I, stolts Signil liten,

I låten god kärlek vinna!

När I sen min kappa hänga,

Låten eder i buren brinna!»

53. De togo Habor konungason,

De ledde honom ut för by;

Der fick han se de galgeträd,

De voro alla ny.

54. -»I hängen upp min kappa,

Hon är af skarlakan röd ;

Få de fruer och jungfruer se,

De ömka sig öfver min död.»

55. Det var stolts Signil liten,

När hon såg kappan hänga,

Tände hon elden på buren sin

Och lät sig der inne brinna.

56. Det var Habor kungason,

Han mälte ett ord med skäl:

»Är nu Signil innebränd,

Som mig var ganska kär!»

57. »I tagen ned min kappa,

Hon må nu på jordene ligga!

Fast om jag hade try tusend lif,

Jag ville ej ett af dem tigga.»

58. Det var unga konungen,

När han såg buren brinna;

Somliga hjelpa Habor ned,

Och somliga hjelpa stolts Signil.

59. När de kommo ut i rosende lund,

Så var då Habor hängd;

När de kommo till buren,

Var Signil innebränd.

60. När de kommo uti rosende lund,

Så var då Habor död;

När de kommo till buren,

Var Signil bränd i glöd.

61. »Hade jag detta förra visst,

Deras kärlek har varit så stark,

Icke skulle Habor hängt

För hundrade tusen mark.»

62. »I tagen nu Signils tjenstemö

Och sätten henne qvick i jord;

Hon har skilt mig vid dotter min,

Så ock en måg så god.»

Fast hellre hafver Habor aktat vinna sig den allrasköna.