Hednatemplet i Uppsala

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Kungshögarna och Gamla Uppsala kyrka.
Litografi af Carl Johan Billmark (1857)
Fornvännen
Journal of Swedish Antiquarian Research

Stockholm, 1923


Sune Lindqvist

Hednatemplet i Uppsala


I den fjärde eller sista boken av sitt stora verk om det hamburgska stiftets öden lämnade Adam av Bremen som bekant en tämligen utförlig geografisk beskrivning av Nordanlanden. Till dels vilar denna framställning på äldre författare, till avsevärd del även på av honom själv samlade muntliga utsagor. Fogarna mellan de olika beståndsdelarna äro ofta ganska uppenbara.


Om Norge och Sverige meddelas sålunda i kap. XXI några rimliga uppgifter, för vilka scientissimus rex Danorum ( = Sven Estridsson) åberopas som auktoritet; och dessa följas omedelbart av rent fantastiska utsagor från Solinus och Orosius. Kap. XXV börjar med att Sueonia eller Suedia — Svethjud i dess gamla bemärkelse — i väster har götarna med staden Skara, i norr värmlänningarna och skridfinnarna, “vilkas huvudstad är Hälsingland”, och i öster det baltiska havet, varinvid den stora handelsstaden Sigtuna ligger. Men dessa förhållandevis goda uppgifter följas lika omedelbart som liknande nyss av gammalt värdelöst prat om amazoner, cynocephaler, cykloper och om “dem, som Solinus kallar ymantopoder och som hoppa på ett ben” o. s. v. “Den danske konungen, som (för det följande) ofta skall anlitas som sagesman, har berättat mig” (nya fantasier). “Och mycket annat brukar förtäljas, vilket jag för korthetens skull utelämnat. Må de anföra det, vilka kunna intyga, att de sett det! Nu skola vi säga några ord om svearnas vantro.”


Härefter följer den bekanta skildringen av Uppsala tempel och lund:[1]


Kap. XXVI. “Detta folk har ett mycket ansett tempel, som heter Ubsola och är beläget ej långt från staden Sictona (eller Birka). I detta tempel, som helt är smyckat med guld, dyrkar folket beläten av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Thor, skall ha säte mitt i salen, Wodan och Fricco äro placerade på ömse sidor. De kännetecknas sålunda: ‘Thor härskar i luften’, heter det, ‘han råder över åska och blixt, blåst och regn, god väderlek och gröda. Den andre, Wodan, d. ä. vrede, leder krig och ger människorna kraft mot fiender. Den tredje, Fricco, skänker de dödliga frid och vällust’. Sålunda förse de den sistnämndes bild med en väldig priap; Wodan framställes beväpnad, såsom Mars hos oss, och Thor med sin vigg tyckes motsvara Juppiter. Som gudar dyrka de även människor, vilka de skänka odödlighet på grund av stora bedrifter, såsom i Vita sancti Ansgarii ses hava skett med konung Hericus.”


Kap. XXVII.[2] “Åt alla dessa sina gudar hava de anställt präster, som frambära folkets offer. Om pest eller hungersnöd hotar, offras åt avguden Thor; om krig hotar: åt Wodan; om bröllop skall firas: åt Fricco. Också plägar vart nionde år en för alla Sueonias landskap gemensam högtid firas i Ubsola. Denna s. k. högtid får ingen undandraga sig. Konungar och folk, alla och en var, sända sina gåvor till Ubsola och — värst av allt — de som redan antagit kristendomen måste friköpa sig från dessa ceremonier. Det antydda offret är följande: av allt levande, som är mankön, offras nio individer. Med deras blod är det sed att blidka gudarna [dylika gudar].[3] Men kropparna upphängas i en lund som finnes inpå templet. Och denna lund är så helig för hedningarna, att de enskilda träden däri tros ha erhållit guddom genom de offrades död eller blod. Där hänga även hundar och hästar jämte människor. En kristen har berättat mig, att han sett 72 sådana kroppar hängande om varandra. För övrigt äro de sånger, som vid den sortens offerhandling pläga sjungas, mångahanda och skamliga, vadan de icke gärna kunna återgivas.”


Den i de två nu återgivna kapitlen av huvudtexten lämnade skildringen av det hedniska Uppsala kan synas vara ett fullt sammanhängande, avrundat helt, som den klassiskt bildade kaniken i Bremen, efter sovring av de uppgifter, han haft tillgång till, åsatt sin personliga prägel. Emellertid förefaller det vid närmare betraktande, som om senare häften, kap. XXVII om offren, vore ett föga retuscherat återgivande av vad en med förhållandena fullt förtrogen man kunnat meddela av intresse, särskilt med hänsyn till det just vid nedskrivandet (under 1070-talet) aktuella läget mellan hedningar och kristna (friköpningen). Alla uppgifter i detta kapitel äro då lämnade av samme man: den i avslutningen som direkt källa åberopade aliquis christianorum, d.v.s. en av de kristna i Svethjud.


Däremot är det uppenbart, att slutet av det föregående kapitlet skrivits med ledning av Rimberts två århundraden äldre krönika. Och samma kapitels huvuddel (om templet, gudarnas makt och bilder) innehåller uppgifter av så pass allmän karaktär, att de, ehuru tvivelsutan aktuella ännu vid nedskrivandet, lika gärna kunna tänkas lämnade efter hörsägen av vilken som helst “bildad” nordbo, t. ex. Sven Estridsson, som direkt till Adam av den i kap. XXVII åberopade uppsvenske hemulsmannen.


Skenbart syftar även det följande kapitlet på Uppsala: Kap. XXVIII[4]: “I samma landskap har nyligen inträffat en minnesvärd och på grund av det skeddas märklighet vida omkring omtalad händelse, varom ocksä påven fått kännedom: En av de präster, som i Ubsola tjänade demonerna, blev blind, ingalunda hulpen av sina gudar. Då nu den förståndige mannen tänkte, att hans hjälplöshet i olyckan kunde tillskrivas den åkallan, han riktat till avgudarna, och att han genom sin vidskepliga dyrkan förtörnat de kristnas mäktiga gud, se, då visade sig för honom om natten en synnerligen skön jungfru. Hon frågade, om han icke ville tro på hennes son; han skulle återfå sin syn, om han förkastade de beläten, han förut dyrkat. Då han icke skulle ha vägrat utstå någon möda för att vinna en sådan gåva, lovade han med glädje att göra så. Härtill svarade jungfrun: ‘Var förvissad om, att denna plats, där nu så mycket oskyldigt blod utgjutes, inom kort skall helgas mig till ära. På det att ingen skymt av tvekan härom må kvardröja hos dig (säger jag): återvinn i namn av Kristus, som är min son, dina ögons ljus! ‘Strax trodde han, då han återfått synen, genomvandrade alla bygder däromkring och övertygade lätteligen hedningarna om läran, så att de trodde på den, som givit honom synen, då han var blind.”


Kap. XXIX[5]. “Driven av dessa mirakler och hörsammande den röst, som säger: ‘öppnen edra ögon och sen, alldenstund dessa bygder redan vitna till skörd’, sände vår metropolit genast till dessa trakter Adalvard d. y., en av Bremens kaniker, en lärd och rättskaffens man. Genom förhandlingar med sändebud från den berömde konung Steinkel gavs honom säte i staden Sictona, som ligger på en dagsresas avstånd från Ubsola.”


Fig. 1. Gavelnock å Borgunds stavkyrka, Sogn, Norge. H. M. Schirmer, Dragehoveder, fig. 13.
Madonnans tal om “denna plats, där nu så mycket blod utgjutes” bringar onekligen i tankarna Thjodolvs ord om svearna, att de rödfärgade marken med sin konung(s blod) och buro vapen på Domalde. Och den legendariska berättelsen i kap. XXVIII och följande kan även sägas vara förenlig med de mycket bestämda antydningar, Upplands runstenar ge, om att tidpunkten för kristendomens första landvinningar i detta område ligger långt före Adalvards uppträdande. Ty legenden söker ju icke förneka, att när den första missionsbiskopen från Bremen ordinerades till Uppland, var det egentliga pionjärarbetet redan undangjort. Men Adams skildring ger endast halva sanningen: rätteligen borde engelska missionärer fått dela äran med den heliga jungfrun — Adam beskylles ofta för partiskhet i liknande fall.


Om den vackra legenden diktats i Bremen eller i Norden, skall emellertid lämnas därhän. Ty någon positiv uppgift om Uppsalaoffren — utöver ett bestyrkande av vad vi bättre känna genom de föregående kapitlen och genom Ynglingatal — kan den aldrig ge. Vidare hör den uppenbarligen närmare samman med Sigtuna än med Uppsala missionshistoria. Emellertid har den, såsom framhållits av Ernst Klein, intresse i detta sammanhang så till vida, som den antyder, att det under 1070-talet på kyrkligt håll i Bremen ansågs naturligt, att kristen kult i sinom tid skulle knytas till samma plats, som då ännu var hedendomens förnämsta bålverk.[6]


Om hednatemplet och vad därtill hör kunna sålunda viktigare upplysningar hämtas allenast ur kap. XXVI och XXVII av huvudtexten. Om samma sak tala emellertid även tre av de fyra till samma kapitel knutna skolierna: nr 141 vid slutet av kap. XXVII, nr 138 och 139 vid begynnelsen av det föregående kapitlet.


Skol. 141.[7]”I nio dagar firas helgen med dylika offer. Varje dag offra de en människa jämte övriga varelser, vilket på nio dagar gör 72 offrade varelser. Detta blot sker omkring vårdagjämningen.”


Skol. 138.[8] “Nära detta tempel är ett stort träd med vitt utsträckta grenar, alltid grönt, sommar och vinter; ingen känner av vad slag det är. Där finns också en källa, vari hedningarnas offer bruka företagas och en människa levande nedsänkas. Det anses som ett gynnsamt tecken för folket, om han ej återfinnes.”


Skol. 139.[9] “En gyllene kedja omger templet, hängande ovan husets branta tak och på långt håll glimmande mot dem, som nalkas, i ty att själva helgedomen, belägen på en öppen plan, har kullar omkring, liggande så, att de liksom bilda en teater.”


Skolierna anses vara skrivna senare än huvudtexten. Det namnes dock mångahanda goda skäl för, att Adam själv nedskrivit ett stort antal av dessa skolier, däribland med stor bestämdhet nr 138 och 139 och sannolikt även nr 141.[10] De tre anförda skolierna föreligga f. ö. också i en bevarad handskrift, som utan tvekan daterats till tiden omkring 1100, och synas sålunda under alla förhållanden vara tillkomna innan hednatemplet försvann eller åtminstone årtionden innan en kristen kyrka börjat byggas på dess plats.


Med hänsyn till den auktoritet, ett författarnamn och en noggrann datering kunna skänka, äro ifrågavarande 3 skolier följaktligen fullt ut lika goda urkunder som huvudtexten. Ja, de förras värde ökas därigenom, att deras karaktär av självständiga vittnesmål icke behöver diskuteras, liksom därigenom, att den valda notisformen ställt mindre krav på litterär bearbetning av hemulsmannens utsagor än vad uppgifternas införande i huvudtexten skulle ha gjort.


Fig. 2. Relikskrin av trä med förgylld kopparbeklädnad. Överst vanligt sadeltak, därunder pulpettak åt fyra sidor. Från Eriksbergs kyrka, Västergötland, nu i Statens Hist. museum.
Det är sålunda med full avsikt, som jag fullständigt bortser från övriga av Adam lämnade uppgifter, när jag nu skall söka ge en förklaring av innehållet i skol. 139. Dess logik förefaller dunkel, enär den senare hälften ju icke omedelbart kan fattas som en förklaring till förra hälften, såsom dock det förbindande “ty” fordrar. Den blir dock förklarlig, om vi tänka oss det hela som ett i hastigheten något olyckligt formulerat koncentrat av ett ögonvittnes utsago av ungefär följande innehåll: Jag har inte sett stort mer än den gyllene kedja - - - , som på långt håll glimmar mot dem som nalkas, ty (större, undre delen av) själva templet skymdes bort på grund därav att det har kullar omkring sig.


Jag menar alltså, att skol. 139 icke blott lämnats av en person, som sett templet på avstånd — vilket ju direkt framgår av ordalagen — utan även att det i sin helhet återger endast på avstånd gjorda iakttagelser. Berättaren bevarade ungefär samma synbild, som nu etsar sig in i minnet på envar, som t. ex. från slottsbacken i Uppsala (jfr fig. 10) betraktar Gamla Uppsala: så, som kyrkans svarta tak nu skymtar fram bakom kungshögarnas silhuett, så har Adams sagesman en gång sett överdelen av hednatemplet resa sig bakom samma högar med sin gyllene kedja glimmande i solen.


Men hur förhöll det sig med denna kedja? Vi erinra oss, att de äldsta nordiska kyrkobyggnaderna — sådana vi känna dem i original och samtida avbildningar — i sitt yttre främst förete en egenhet, som man gärna vill tro återgå på äldre nordisk byggnadskonst: de från takåsens ändar snett uppåt-utåt framspringande, i djurhuvuden slutande kraftiga nockarna och den deras halsar förenande, ofta genombrutna takkammen, fig. 1[11] och 2.


Nu kunna vi visserligen icke påstå, att användningen av uppstående takkammar var något för “fornnordisk” byggnadskonst allena utmärkande. Tvärtom, dylika finnas ej blott å sådana i Norden utförda miniatyrtempel-relikskrin som det från Eriksberg i Västergötland, utan även å talrika liknande romanska och gotiska skrin från kontinenten. Talrika elfenbensreliefer visa också, att liknande huskrön alltid använts av den kristna byggnadskonsten, som ärvt dem från den klassiska. Men det sistnämnda är just, vad som kräves, för att vi verkligen skola ha rätt antaga, att dylika takkrön förekommit i Norden redan under vikingatiden. Ty dess “fornnordiska” kultur — materiell och andlig — är väl icke annat än lån från medelhavskulturerna: lån, som äro mer eller mindre uppenbara, allt eftersom ett kortare eller längre avstånd från inlåningstiden medgivit mindre eller mer genomgripande nationell omformning av det lånfångna.


Men å de kontinentala framställningarna pläga takkammarna avslutas av lodrätt uppstigande spetsar e. d. De snett uppåt-utåt riktade, i gapande drakhuvuden slutande nockarna synas med skäl kunna betraktas som åtminstone under vikingatid varande särdrag för nordisk konst. De stå i ett naturligt samband med de fågel- eller djurhuvuden, som över pannan sprungit fram från kammen å folkvandringstidens hjälmar. Å de pressbleck, som pryda hjälmarna från Vendel I och XIV, ses sådana djurhuvuden. Och det är icke osannolikt, att det från Vendel XI härrörande djurhuvudet av trä just utgör en dylik hjälmprydnad.[12] Uppenbart är i varje fall sambandet mellan å ena sidan gavelnocken å Eriksbergsskrinet, fig. 2, och å andra sidan Osebergfyndets många djurhuvudstolpar. Skrinets gavelkrön finner också en märklig föregångare i ett i Skåne funnet, i Lunds universitets historiska museum förvarat bronshuvud, fig. 3,[13] vars hals sirats med ornament i en från detta landskap ej ovanlig variant av stil II—III.


Fig. 3. Djurhuvud av brons till skrin eller dylikt. Kviinge sn, Skåne. Lunds Univ:s Hist Mus. foto.
Vi ha sålunda full rätt antaga, att de från Eriksbergsskrinet och liknande ävensom från några norska stavkyrkor kända, som gavelnockar placerade djurhuvudena å långa, böjda halsar äga fast tradition pä nordisk botten alltifrån folkvandringstiden.


Det föreligger då ingen anledning betvivla, att det hedniska Uppsalatemplets takås kunnat vara smyckad med tvenne av en kam förbundna, kraftiga, snett uppåt-utåt riktade (i djurhuvuden slutande) gavelnockar. Denna takprydnad bör givetvis, likt präktigare skepps stävar enligt sagorna, ha varit förgylld. Övergången mellan kam och nock kan ha förmedlats av sådana manar, som ses å fig. 1 och liknande djurhuvudens halsar.[14] Om kammen slutligen t. o. m. varit av samma form som den å Tingstadfunten avbildade kyrkans, fig. 4,[15] ja, då kunde denna takprydnad tydligen icke beskrivas naturligare än som en gyllene kedja, hängande ovan husets tak.


Men så förklaras ej uppgiften, att kedjan omgav templet. Vi få härvid ihågkomma, att sagesmannen efteråt kan ha haft svårt att fullständigt reda sin minnesbild och att Adam bör ha haft ännu svårare att föreställa sig en byggnad av denna för honom måhända helt främmande karaktär. Men vilja vi ändock söka en särskild innebörd i denna uppgift, synas mig närmast följande två alternativ böra övervägas:


Jämte takkammen kunna ju vindskidor och kanske även hörnstolpar varit förgyllda, då byggnaden åtminstone kunde sägas vara inramad av ett gyllene band.


Annars kan man — och det synes mig ligga närmare till hands — tänka på de rikt sirade hammarband och remstycken av trä, som finnas bevarade från eller i flera tidiga svenska trä-, resp- stenkyrkor.[16] Deras plats är omedelbart under takfoten.


Fig. 4. Kyrkbild på romansk dopfunt från Tingstad, Östergötland. E. Salvén, Bonaden från Skog, fig 49.
Måhända har Adams sagesman skymtat ett sådant hammarband[17] på avstånd från flera håll — t. ex. på färd uppför Fyris, som ju gör en vid båge kring Gamla Uppsala. Härav eller genom upplysning av någon i hans sällskap varande person kan han ha förstått, att denna undre guldkedja omslöt byggnaden, som en horisontal, runt om löpande fris. Uppgiften, att en gyllene kedja omgav templet på samma gång som den hängde ovan dess tak skulle alltså kunna tänkas vara ett oklart återgivande av iakttagelser, som i själva verket åsyftat tvenne skilda “kedjor”.


Men förklaringen av det mer vaga uttrycket “omger” spelar under alla förhållanden en ringa roll i jämförelse med det faktum, att den ytterligt målande skildringen av kedjan, som hänger ovan husets branta tak, så slående erinrar om de karaktäristiska krön, som mer än något annat förlänat våra äldsta kristna tempels yttre deras säregna kynne, och som kan väntas ha ägt sin fulla motsvarighet redan å Uppsalatemplet.


- - - o O o - - -


Då vi icke äga några direkta uppgifter om Uppsalatemplet utöver det obetydliga, som redan anförts, är det icke att förvåna, att man försiktigtvis avhållit sig från all närmare diskussion av dess utseende, sedan den rekonstruktion, som Olov Rudbeck på sin tid utfört, sent omsider befunnits grundlös.


Den utgångspunkt, som tolkningen av uppgiften om den gyllene kedjan bildat, har emellertid föranlett mig att även undersöka, i vad mån den för fantasien hägrande tempelsilhuetten kan ges skarpare konturer genom de allmänna slutsatser rörande tidens byggnadskonst, som iakttagelser på andra håll kunna tänkas medgiva.


Till en början har jag undersökt de av Saxo i den 14:de boken av hans bekanta verk[18] lämnade beskrivningarna av templen i Arcon och Karentia på Rügen.


Om nämnda två orter använder Saxo visserligen orden urbs, vicus, oppidum, men de voro icke städer i egentlig mening. Kring templen funnos stadsmässigt gyttrade boningshus, men dessa stodo i regel obebodda.[19] Blott vid större helger — detta utsäges direkt endast beträffande Arcon — och vid krigsfara togos de i anspråk. Båda platserna voro av naturen och genom särskilda anstalter skyddade mot primitiv krigföring, Arcon genom sitt läge på en i havet utskjutande klint med obestigliga stup åt tre håll och en mur åt det fjärde, Karentia genom en runt om gående myr, över vilken endast ett smalt vad ledde. Dessa “städer” motsvarade alltså i ett avseende våra ännu i Norrland och Dalarna undantagsvis bevarade kyrkstäder, men fullständigare motsvarigheter torde på sin tid många av våra fornborgar ha bildat. Man erinre sig särskilt från Öland Ismantorps borg med dess täta samling husgrunder inom ringvallen och Gråborg med kapellruinen strax utanför.[20]


Beträffande Arcons tempel meddelas bl. a. följande:[21]


“I stadens mitt var en öppen plan, på vilken fanns ett präktigt tempel av trä, vördat icke blott på grund av det rika arbete, som nedlagts därpå, utan även genom den avgudabild, som där hade sin plats. Templets ytterväggar lyste runt om av sorgfälligt utförda sniderier med rå och klumpig bemålning och innehållande allehanda bilder. En enda port förde in i templet. Det allra heligaste var omslutet av en dubbel rad stolpar. Den yttre, som utfylldes av väggar, var (invändigt) upptill behängd med purpurbonader; den inre, som hade fyra bärande stolpar (portomfattningar), prålade med upphängda förlåtar i stället för väggar (i samma portöppningar mellan de fyra pelarna) och förbands med den yttre allenast genom taket och några få hanbjälkar. Här fanns ett väldigt beläte, större än någon människa och märkvärdigt genom sina fyra huvuden på lika många halsar. — Fötterna tycktes stå på marken, men ändarna voro nedsatta i jorden. — Hans högtid firades sålunda: en gång om året, när skörden var bärgad, samlades öns folk från alla håll.” — Var man och kvinna gav årligen en penning i skatt till denna bilddyrkan, och dessutom fick guden tredjedelen av allt krigsbyte. — Platsen belägrades av Valdemar I; snart inleddes underhandlingar om dagtingan. Härunder befallde konungen, att man skulle fälla gudabilden: “Förlåtarna, varmed det allra heligaste omslöts, revos ned, och några svenner fingo befallning att hugga omkull bilden. — När nedersta delarna av benen huggits av, föll bilden baklänges mot den närstående väggen. För att dra ut bilden befalldes svennerna att bryta upp väggen. — Då bilden föll, dånade det i marken. För övrigt hängde runt om i templet en mängd purpurtyg, som väl ännu bevarade sin glans, men var så skört, att det ej tålde att vidröras.” Belätet, vars namn var Svantovithus, släpades bort till danskarnas läger och höggs sönder till ved. Härefter läto danskarna bränna templet och uppföra en kyrka.


Om Karentia åter heter det:[22] “Denna stad utmärktes genom tre mäktiga tempelbyggnader, sevärda för den råa konst, varmed de prålade. Lokala gudomligheters värdighet tillförsäkrade dessa tempel nästan lika stor vördnad, som den för hela folket gemensamma gudomens härlighet åtnjöt hos arconenserna. Men också denna ort var under fredstid lika övergiven, som den nu var överfylld av folk i sina talrika bostäder. Dessa hade tre våningar i höjd, den undre uppbar den mellersta och den övre. Och husen voro så tätt hopgyttrade, att om blidstenar slungats in i staden, skulle de knappt funnit någon bar mark att falla på. — Det allra heligaste befann sig i mitten av tillhörande förhall; båda rummen slötos med purpurtyg i stället för väggar, medan det branta taket uppbars allenast av glest stående stolpar. Sedan svennerna bortryckt förhallens ombonad, sträckte de händerna mot helgedomens inre förhängen. Efter dessas avlägsnande syntes ett beläte av ek, vilket hette Rugiævithus och från alla håll tedde sig som en stor vanskaplighetens gyckelbild. — Den var grövre än någon mänsklig kropp och så lång, att Absalon, då han stod på bildens tår, nätt och jämnt nådde hakan med den lilla yxa, han bar.”


- - - o O o - - -


Så, som Saxos skildring ovan tolkats, synes den mig ge en klar och redig bild av de rygiska templens planläggning och form. Endast på ett par punkter behöva de direkta utsagorna kompletteras diskussionsvis. Det saknas närmare uppgifter om gudabildernas placering inom templens centralrum. Men varken Svantovithus eller Rugiaevithus tyckes ha haft någon egentlig “baksida”. Den förra hade två av sina fyra huvuden riktade åt ryggen, den senare tedde sig “från alla håll som en stor vanskaplighetens gyckelbild”. Det torde alltså icke vara för vågat att antaga, att belätena stått tillnärmelsevis i själva centra av respektive byggnader. Vidare saknas direkt uppgift om byggnadernas grundform. Endast det är klart, att Arkontemplets centralrum var fyrkantigt. Vi kunna även förstå, att avståndet från dess gudabild till “närstående vägg” ej kan ha varit synnerligen stort, då gudabilden vid sitt fall stannade i lutande ställning mot denna yttervägg och först efter densammas bortrivande föll till marken. Då utsträckningen varit så ringa, är det rimligast stanna för den konstruktivt enklaste anordningen: med den yttre stolpkretsen som en med den inre likformig fyrkant. Det synes vidare föga sannolikt, att någon större skillnad mellan byggnadens längd och bredd förekommit.


- - - o O o - - -


Fig. 5. Klockstapel vid Häverö kyrka, Uppland. Sveriges Kyrkor, Uppl. II: 1. fig. 5.
Rügen var ju vid tiden för de av Saxo skildrade händelserna bebott av vender. Den avsevärda skillnad i kulturnivå, som bör ha funnits mellan dessa vender och svearna, förklarar väl, att de förras gudabilder i några ovan uteslutna partier av Saxos skildring te sig vida groteskare än vad de senares voro enligt Adam. Rügenbornas månghövdade beläten påminna om negerkonst; deras krigsgud kunde icke, som Odens (Wodans) bild i Uppsala av Adam, jämföras med antikens framställningar av Mars.


I och för sig äro alltså Rügentemplen inga lämpliga utgångspunkter, om vi för tanken vilja rekonstruera Uppsalatemplet. Men de vinna i intresse så snart vi observera, i huru hög grad de måste ha till sina huvuddrag motsvarat våra gammaldags nordiska klockstaplar.


Nyligen har Erik Salvén behandlat dessa med anledning av den stapel, som finnes avbildad på bonaden från Skog.


Hänvisande till hans undersökning,[23] avbildar jag därför endast klockstapeln i Häverö, Uppland.[24] Dess mitt omslutes, som synes, av “en dubbel rad stolpar (duplex ordo septorum)”. Nu är den yttre raden “utfyld med väggar” likt Arcontemplets, ursprungligen saknade stapeln dessa väggar likt Rugiaevithus’ tempel i Karentia. Den enda tydligt framträdande skillnaden mellan stapeln och templen är, att den förras tak är förhöjt över mittpartiet, vilket knappast synes ha gällt beträffande de senare.


Häveröstapeln är endast en torftig representant för en byggnadsgrupp, som på nordisk botten äger vida präktigare företrädare ännu kvarstående. Professor M. Olsson har vid beskrivningen av Häveröstapeln antytt detta genom att framhålla, att den konstruktivt har beröringspunkter med stavkyrkorna.[25] Jag avbildar därför några sådana.


Den omständigheten, att den höga överbyggnaden till “långhuset” i Hurum, fig. 6, bäres av bara fyra pelare, är, såsom norska forskare ådagalagt, ett för “långhus” av denna huvudform sent drag. I de äldsta stavkyrkorna begränsas ett sådant mittskepp åt var sida av en tätare rad pelare. Så gäller, i mer eller mindre fullständig grad, beträffande de till det yttre med Hurums överensstämmande “långhusen” i Borgund, Torpe och Urnes: fig. 7, 8 och 9. Borttagandet av de mellan hörnen stående pelarna — eller av deras underdelar, ty i kleristorieväggen finnas så att säga deras överdelar kvar även i Hurum — är naturligtvis en följd av en medveten strävan att öppna sidoskeppen mot det mittre. Av liknande skäl har en triumfbåge av mittskeppets fulla bredd öppnats i Hurum-långhusets östra vägg. I Urnes och Borgund åter funnos ursprungligen endast 96, resp. 83 cm. breda portöppningar mellan långhus och kor.[26]


Fig. 6. "Långhuset" 1 Hurum kyrka, Valdres, Norge. L. Dietrichson, De norske stavkirker, fig. 218 och 219.
Vid beaktande av sistanförda förhållande får man ett starkt intryck av, att långhuset är en byggnad för sig. Genomskärningen av Borgunds kyrka tyckes ange kor och vapenhus som senare tillbyggnader till en ursprunglig byggnad av samma yttre form som “långhuset” i Hurum — eller som relikskrinet från Eriksberg, fig. 2. Jag avser icke det faktiska tidsförhållandet mellan Borgunds olika delar, vilket i detta sammanhang saknar betydelse. En genomskärning av Hurums kyrka i dess ursprungliga skick skulle ha gett samma intryck av tillfällig sammanställning av kor och långhus, oaktat den stora, väl ursprungliga bågöppningen i det senares östvägg tydligt visar, att detta långhus aldrig saknat kor. Bristen på organiskt samband mellan kor och långhus är lika uppenbar i grundplanen av Urnes, fig. 9, och den poängteras mycket starkt av det faktum, att av Torpe, Hurum, Lomen och en hel rad andra norska stavkyrkor de medeltida långhusen kvarstå orubbade, medan tillhörande kor för länge sedan ersatts genom nybyggnader.


Fig. 7. "Långhuset" i Torpe kyrka, Hallingdal, Norge. O Boéthius foto.
Det är visserligen ett utmärkande drag för kyrkor från vår äldre medeltid, att koret var strängt avskilt från långhuset; och avsevärda tekniska fördelar vunnos måhända också därigenom, att “långhuset” konstruerats som en särskild byggnad. Likväl synes mig sistnämnda förhållande vara en egendomlighet, vartill förklaringen bör sökas i byggnadstypens förhistoria.


Någon sådan förklaring ges emellertid icke av den förhärskande åskådningen om stavkyrkornas utveckling. Enligt denna äro kvarlevor av Nordens “äldsta” byggnadsskick att finna bland sådana hus med väggar av sten och jordvallar, Som ännu anträffas på Jäderen, Färöarna och isynnerhet på Island, alltså de samma, som vi från svensk förhistorisk tid känna genom de bl. a. på Gotland talrika s. k. kämpagravarna. “De indre jordvægge har været beklædt med stavverk. Af en saadan skaalebygning har hovet vokset frem. Da vikingetiden kom, saa vore forfædre over i Vesterlandene de rigere kirker med et langt mere udviklet stavverk. Dette paavirker hovene, stavverket udvikles, og hovene blir prototypen for vore stavkirker.” Men först sedan de första pelarbyggda stenkyrkorna uppförts i Norge, ha de pelarrika stavkyrkohallarna börjat uppföras; Urnes kyrka inleder utvecklingen. “Blandt vore stavkirker indtar denne kirke en eiendommelig stilling. Den har dekorative rester fra ældre perioder og er selv i sin nuværende fornyede skikkelse’ den ældste af vore stavkirker. Det er den mangesøilede basilika overført til træ. Her er ligefrem imitation. Buerne bygges op i træ som kopi af stenmaterialet. Det er første stadium paa den vei, der skal före til vor senere fäste stavkirkekonstruktion.”[27]


Den uppfattning, som jag här återgett efter en auktoritativ norsk författare, har i det väsentligaste biträtts av dr Emil Eckhoff i hans år 1916 utkomma arbete om Svenska stavkyrkor. Om en fullt utvecklad norsk stavkyrka yttras visserligen: “Man ser genast, att man här står inför en skapelse, som ej uttänkts på en gång, utan vilken är resultatet av en lång utvecklingsserie, inför något som har gamla anor långt ned genom tiderna, något som dröjt sig kvar från den avlägsna forntiden.” Men Urnes nuvarande kyrka är “det tidigaste, bevarade exemplet på försöket att överföra stenkyrkans anordningar i trä.” Och beträffande den kyrka, för vilken de med rik runstenornamentik sirade, i Urnes nuvande stavkyrka ingående stolparna och stavarna skurits, säges:” det är otänkbart, att man vid uppförande av en av de första kristna kyrkorna i landet, och vilken därtill uppfördes av inhemske mäns händer, skulle förmätt eller ens försökt sig på att uppföra en treskeppig kyrka med dess invecklade konstruktion.”[28]


Fig. 8. Borgunds kyrka, Sogn, Norge. L. Dietrichson, De norske stavkirker, fig. 155.
Liknande uppfattning synes även råda rörande uppkomsten av den äldre medeltidens profana hallbyggnader med mer eller mindre nordiskt kynne.[29]


Från arkeologisk ståndpunkt synes mig emellertid skäl föreligga till tvivel angående den ovan relaterade uppfattningens riktighet. Till en början måste det ju anses betänkligt att i så hög grad, som Fett gjort, bedöma träbyggnadskonstens ställning i Norden på grundval av iakttagelser från främst ett så trädfattigt land som Island. Men framför allt synes mig hela den anförda tankegången vila på den gamla, icke ens av Eckhoff tillräckligt frångångna underskattningen av den forntida kulturstandarden i Norden och särskilt på ett felaktigt bedömande av vikingatidens betydelse i förhållande till föregående epoker.


Fig. 9. Urnes kyrka, Sogn, Norge J. Z. M. Kielland i Aarsberetninger, 1902, sid. 159, fig. I.
Här möter efter min uppfattning samma felaktiga perspektiv, som lett till mycket egendomliga konsekvenser och olösliga tvistefrågor exempelvis rörande det fornnordiska andliga kulturarvet. Som bekant har Sophus Bugge företrädesvis ur mytologien framdragit en rad fall, där den norröna litteraturen företer påfallande släktstycke med den kristna. I den mån man härvid räknat med resultatet av kristen påverkan, synes denna uteslutande vara tänkt skeende under vikingatiden eller ännu senare. Man har icke fäst tillbörligt avseende vid, att det i Eddadiktningens mer historiska delar icke är dessa vikingatida förbindelser, som besjungas, utan folkvandringstidens. Det är minnet av Ermanarik, Attila, Teodorik av Ravenna och män i deras krets, som präglar denna diktning. Den norröna, den anglosaxiska och den forntyska diktningen besjunger enstämmigt samma tid. De arkeologiska fynden visa också, att under denna epok av högsta gemensamma kraftspänning, som den germanska stammen överhuvud genomlevat, ett påfallande samband existerat mellan folken i Norden och germanerna vid Rhen och Rhône och i de gammalromerska länderna väster och söder härom. Detta förhållande har väl aldrig helt förbisetts i den arkeologiska litteraturen, sedan en närmare kronologisering av järnålderns fyndmaterial överhuvud vunnits. Men med särskild styrka ha de folkvandringstida förbindelsernas betydelse för utformningen av Nordens materiella kultur under yngre järnålder betonats av skilda författare i denna tidskrifts senaste årgångar. I ett fall, beträffande gravskicket och de därtill knutna föreställningarna, har också betonats, att in i kristen tid här kvarlevat tro och sed, som bäst förklaras genom dels folkvandringstidens, dels den föregående, romerska järnålderns förbindelser med kulturfolken i Södern.[30]


Vid sidan härav har en norsk arkeolog, professor A. W. Brøgger, framlagt en djupgående och synnerligen betydelsefull utredning, varav framgått, i vilken hög grad ännu den äldre medeltidens norska viktsystem, dess äldsta lagars bestämmelser om mansbot o. dyl. enskildheter röja arv från folkvandringstid och romersk tid.[31]


Den arkeologiska erfarenheten ger också vid handen, att vikingatiden icke kan betraktas som den epok, då nordanfolken gjorde sina första lärospån i kristna skolor. Dess äldsta del — Ansgars och Osebergsdrottningens tid — visar goda förbindelser, livligare än under det närmast föregående århundradet, men knappast bättre än den äldre folkvandringstidens eller den romerska järnålderns. Och 800-talets förbindelser satte icke lika många varaktiga spår i vår materiella kultur som de tidigare epokerna gjort. Huvuddelen av vikingatiden åter (875—1000) kunde snarare sägas varit en tid av retardation, då mycket av det kultursammanhang, som ännu rådde under vikingatidens begynnelse, bröts och då mycket av tidigare kulturvinster gick till spillo. Endast i Danmark ses nu antydningar om högre relativ blomstring (Jellinge).


Bland de i Eddadiktningen skymtande minnena av folkvandringstidens stora händelser på kontinenten finnas alltså sannolikt sådana, som förvaltats av nordisk tradition allt sedan den tid, då händelserna voro relativt färska. Och de drag ur den kristna föreställningskretsen, som Eddans mytologi röjer, kunna till avsevärd del vila på lärdomar, som 500-talets nordbor inhämtat hos Didrik av Bern, alldeles som de vapen, vikingen bar, och de smycken, varmed hans hustru prydde sin dräkt, i regel endast äro förgrovade gengångare av de präktiga vapen och smycken, som under romersk järnålder och folkvandringstid blevo gängse i Norden tack vare våra förbindelser med de vid och inom romarrikets gränser bosatta, delvis kristnade germanstammarna.


Fig. 10.
I fråga om skeppsbyggnadskonsten, som ansetts av betydelse för träarkitekturens utveckling, var icke blott toppunkten nådd redan under vikingatidens början, såsom fynden från Oseberg, Gokstad och Haugen (Tune) visa; skilnaden mellan den tidens skepp och den gryende folkvandringstidens (Nydam) är icke så påfallande, att icke skeppsbyggeriet kunnat befordra byggnadskonstens utveckling redan tidigare. Kort sagt, under romersk järnålder och folkvandringstid funnos alla inre och yttre förutsättningar för utvecklingen i Norden av en högtstående byggnadskonst. Det är icke sannolikt, att vikingatiden medfört någon stegring av den nordiska byggnadskonsten.


Den anmärkta bristen på organiskt samband mellan stavkyrkornas skilda delar finner då sin naturliga historiska förklaring. När de nordiska byggmästarne ställdes inför problemet att uppföra en större träkyrka med långhus och kor, löste de sin uppgift enklast genom att uppföra det förra rummet enligt de konstruktionsprinciper, som en månghundraårig hävd visat väl motsvara alla krav på stabilitet och prakt, sak samma om det avsedda långhuset härigenom erhöll en karaktär av centralbyggnad, som var tidens kristna förebilder i sten helt främmande.


Rent arkeologiska, otvetydiga bevis om förekomst av sådana hallar utan jord- eller stenväggar saknas visserligen ännu beträffande Nordens forntid. Men en icke helt oväsentlig antydan om deras förekomst synes Beowulfkvädet lämna.


Den enda handskrift, varigenom kännedomen om denna märkliga dikt bevarats, härrör från 900-talet. Sådan dikten där föreligger, är den emellertid avfattad senast i början av 700talet, och den bygger till väsentliga delar på en diktning, som då var ett århundrade äldre eller mer. De historiska uppgifter, som lämnas, äro nämligen särskilt fylliga och konkreta beträffande början av 500-talet, och de noggranna skildringarna av hjälmar, svärd, av guldrikedom o.s.v. peka närmast på samma tid eller åtminstone på tiden före 600. För föreliggande undersökning är det emellertid nära nog likgiltigt, om de detaljuppgifter rörande byggverk, som nu skola samlas ur dikten, avse 1 500-talet eller början av 700-talet.[32]


Danernas konung Hrodgar ville, heter det i rad 67 ff., uppföra en hallbyggnad (heal-reced), ett mjödhus (medo-ærn), större än människors barn någonsin sport. Och han åstadkom också den största av salar (heal-ærna mæst, r. 78; jfr r. 658 o. 935) och gav den namnet Hjort (Heorot). Den var timrad, ståtlig och guldglänsande (timbred, geatolic ond gold-fah, r. 307 f.) Den reste sig vid och guldskimrande (reced hliuade, geap ond gold-fah, r. 1799 f.). Dess glans lyste över många länder (lixte se leoma ofer landa fela, r. 311).


Den kallas också, utom ölsal, mjödsal, vinsal o dyl., ‘ringsal’ eller ‘strålande bågsal’ (= sal, där guldringar utdelas?); den var härlig och ‘benskimrande’ (betlic ond ban-fag, r. 780).


Den kan ha haft kraftigt markerade gavelnockar, ty den kallas hornbyggnad (horn-reced, r. 704) och säges ha rest sig hög och vid mellan hornen (sele hlifade heah ond horn-geap, r. 81 f.) Men i regel är det endast dess höjd, som markeras: det höga huset o. dyl. (hean huses, r. 116; heah-sele, r. 647, sele hean, r. 713, 919, 1016; jfr om Hygelacs hall: hea-healle, r. 1926; sele hean, r. 1984).


Det var i Hjort, som Beowulfs tvekamp med trollet Grendel utkämpades. “Huset dånade, och stort under var, att denna vinsal höll stånd mot kämparna, att den fagra byggnaden ej föll till marken; så fast var den innan och utan konstrikt hopsmidd med järnband (ac he þæs fæste wæs innan ond utan irenbendum searo-þoncum besmiðod, r. 773 ff.). Från syllen bröts, där fienderna kämpade, så har jag sport, mången mjödbänk, smyckad med guld (þær fram sylle abeag medu-benc monig, golde geregnad, r. 755 ff.).”


Som ett segertecken anbragte Beowulf Grendels avslitna hand under det vida och höga taket (under geapne hr(of), r. 836; ofer heanne hrof, r. 983). Då Hrodgar sedan kom till salen, ställde han sig vid en stolpe (pelare) för att beskåda det guldsmyckade höga taket och Grendels hand (he to healle geong, stod on stapole, geseah steapne hrof golde fahne ond Grendles hond, r. 925 ff.).


“Sedan lät man snabbt händerna smycka Hjort innantill: det fanns en mängd män och kvinnor, som satte i stånd den gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno bonader längs väggarna, en mängd underbara scener för alla, som ha ögon för sådant (gold-fag scinon web æfter wagum, wundor-siona fela secga gehwylcum, þara-þe on swylc starað, r. 994 ff.). Det härliga huset, fullständigt innantill hopfäst med järnband, var illa skadat, gångjärnen sprängda; taket ensamt blev alldeles oskadat (wæs þæt beorhte bold tobrocen swiðe, eal inneweard iren-bendum fæst, heorras tohlidene; hrof ana genæs ealles ansund, r. 997 ff.)” Det omtalas också, att dörren var beslagen med smidda band (duru fyr-bendum fæst r. 721 f.).


Aftonen kom; Hrodgar gick till vila i sitt sovgemak. Men många jarlar skulle vakta hallen, såsom de ofta gjort tillförne. De lämnade bänkarna (benc-þæelu beredon, r. 1239) och överallt (framför bänkarna på golvet) breddes bäddar och bolster. Krigarna ställde sköldarna invid huvudgärden, lade hjälmar, brynjor och spjut ovanför på bänken (r. 1242 ff.) och hängde svärden på väggen (ovan sätena, r. 1289).


Om jag ytterligare omtalar, att högsäte nämnes, dock utan närmare angivande av dess plats, och att detta, såsom namnet antyder, var upphöjt över omgivande bänkplatser (att döma av r. 500, 1166), torde alla uppgifter, som gälla hallens konstruktion, form och inredning, vara anförda.


Det synes mig påfallande, huru väl alla dessa uppgifter låta sig tolkas som åsyftande och förträffligt karaktäriserande just hallar av den art, Urnes’ och Borgunds stavkyrkors höga “långhus” tillhöra. Det behöver endast tilläggas, att också de senare karaktäriserats av en väggfast bänk, löpande runt om och åtminstone i typiska fall fästad direkt vid syllen likt mjödbänkarna i Hrodgars hall.[33] Från nordiskt område och tidig medeltid ha vi också den bästa avbildning, vi kunna begära, av en dylik hall: det ovan fig. 2 återgivna Eriksbergsskrinet.


- - - o O o - - -


Under de sekler, som förflöto mellan Hrodgars tid och den, då kristendomen definitivit vann insteg i Norden, kunde givetvis den antagna halltypen begagnas både för furstars och gudars boningar. Vi ha också tid nog för förklaring av typens spridning (i förenklad gestaltning) till venderna. — Jag vill dock härmed icke hava sagt, att inte allt detta kan vara skett ännu tidigare.


Det är tydligen icke heller uteslutet, att hednatemplet i Uppsala ägt förstnämnda form. Och se vi närmare efter, saknas icke i Adams skildring en antydan i denna riktning. Templet kallas nämligen i kap. XXVI triclinium. I Adams Gesta förekommer ordet endast denna gång. Hos Saxo möter det åtminstone en gång; som beteckning på den stora hall, vari kung Fengo med hela sin hird firade gravöl med anledning av prins Amlethus’ föregivna död.[34] Ur Du Canges Glossarium kunna andra bevis hämtas för samma användning av ordet under äldre medeltiden.[35]


Adam uppger vidare, att den förnämsta guden, Tor, stod i hallens mitt, de två andra på ömse sidor. Uppsalatemplet har alltså varit en centralbyggnad precis som de pelarburna, korlösa hallar, vilkas tidigare existens beskaffenheten av de norska stavkyrkornas av ett runtom gående sidoskepp omslutna, korta långhus tyckas förutsätta och som Eriksbergsskrinet (frånsett dess långdragna grundplan) tydligt återger.


Har Uppsalatemplets takås varit relativt lika kort och försedd med lika kraftiga nockar som den på Borgunds “långhus”[36], då var tydligen talet om den ovan husets branta tak hängande gyllene kedjan särskilt naturligt. Det förtjänar ytterligare framhållas såsom möjligen av betydelse, att Saxo om Rugiævithus tempels tak använder uttrycket: tecti fastigium, Adam åter om Uppsalatemplets: domus fastigia. I båda fallen torde ordet fastigium ange en brant takresning. Dess användning i singularform i förra fallet, i pluralform i det senare kunde stå i samband med, att det förra templet enligt ovanstående spekulationer haft ett tak, det senare åter tvenne av en kleristorievägg skilda takfall.


- - - o O o - - -


Fig 11. Gamla Uppsala. Uppmätning av J. Anrick, H. Faith-Ell och S. Lindqvist. Siffrorna ange höjd över havet i meter. Äldre kartor äro samlade av M. Olsson i Upplands Fornminnesförenings Tidskrift, band VI, sid. 308 f.
Vi återgå till Adams skol. 139 för att närmare undersöka de i dess slut lämnade uppgifterna. Har sagesmannen endast sett tempelkrönet på avstånd, medan själva huset skymts av kungshögarna, ja då har han naturligtvis icke heller kunnat direkt iakttaga, att templet låg på en öppen plan.[37]


För att bedöma denna fråga, måste vi till en början närmare studera de lokala förhållandena.


De tre kungshögarna och tingshögen äro danade på och av en åsrygg, utgörande den förhöjda sydöstra randen av en i sitt slag högst egenartad grusåsplatå, vilken även åt övriga häll genom branta sluttningar avgränsas från kringliggande slätt. Denna platå har i stort sett formen av en triangel: tingshögen och den sydvästligaste av kungshögarna (Tors hög) markera två av triangelns spetsar; den tredje, åt Norr riktade spetsen höjer sig märkbart över den mellanliggande platåytan och utgör nu prästgårdens trädgård. Ehuru ännu icke grävningar konstaterat det, är det på grund av markens yttre konfiguration uppenbart, att här ligga rester av den äldre medeltidens biskopssäte och måhända även av en tidigare kungsgård. Det nutida kyrkoherdebostället och de nutida “kungsgårdarna” ha så att säga skjutits ut åt ömse håll från denna ruinmark.


Av området mellan de fyra högarna och ruinkullen (den egentliga platån) karaktäriseras den sydvästra delen genom trenne “brunnar”, upptagna redan på Rudbeeks karta över området och då kallade Urdalsbrunn, Minnursbrunn och Blotabrunn. Den förstnämnda, år 1846 kallad Odensbrunn, befanns vid M. Olssons undersökning år 1911 vara en med konst åstadkommen, 8,5 m. djup brunnsartad anläggning, ordentligt träskodd, ehuru allenast gående genom lera, som icke lämnar något grundvatten. Den var sålunda snarast avsedd för uppsamling av ytvatten, icke en brunn i egentlig mening. Man kan livligt föreställa sig, att den om våren, då distingen höllos, var en synnerligen lämplig offerbrunn, och likaså att den efter en torr sommar mycket väl tillät prästerna att på de i skoningen insatta stegpinnarna helt bekvämt kliva ned till bottnen för uppsamling av de troendes offer.


De två andra “brunnarna” ha däremot, såsom redan Rudbeck framhållit, avlopp (nu täckdikat), och detta rinner åt norr, såsom riktiga offerkällors avlopp skola göra. Efter vad en av statsgeologen L. von Post på riksantikvariens begäran år 1921 utförd preliminär undersökning längs deras kanter visat, äro dessa — eller åtminstone med full visshet den större av dem — av naturen danade skålformiga insänkningar i platåytan, klädda av ett vattentätt lerlager. Huruvida särskilda anordningar vidtagits ute i dessa dammar, är icke känt. Men även om sådana icke funnits, ha dessa helt visst bidragit att ge offerplatsen dess säregna karaktär och naturligtvis även kunnat finna rituell användning.


Invid Blotabrunn, ungefärligen på platåns mitt, finnes ett nu ganska oansenligt aspbestånd. Alltsedan 1600-talet har denna plats utpekats som offerlundens.


Den återstående, nordöstra hälften av platån upptages nu av kyrkogård och kyrka, vilken senare i sitt nuvarande skick som bekant endast utgör en stympad rest av en fordom vida ansenligare byggnad, den av Erik den helige fullbordade Uppsala domkyrka. Detta är platåns mest plana del.


Vid närmare övervägande synes mig ingen tvekan kunna råda angående det sätt, varpå den beskrivna platåns trånga utrymmen under Adams tid och dessförinnan disponerats. Ruinkullen i Norr erbjuder det strategiskt bästa läget för kungsgården. De tre brunnarna visa otvetydligt, att platåns sydvästra del varit platsen för den del av religionsutövningar, som försiggått i naturen. Förmodligen har lunden utsträckt sig över hela denna del, innan platsen tagits i anspråk för ekonomibyggnader. Redan av dessa skäl bör templet tänkas ha legat på platåns nordöstra del, där nu kyrkan ligger. Här kan också den öppna plan, varom skol. 139 talar, ha funnits. Grannskapet till tingshögen i platåns tredje hörn understryker ytterligare sannolikheten härav.


Av namnen på den äldre medeltidens tingsplatser framgår, att ting ofta höllos på malmar, åkrar, ängar, mader och lötar. Lerslätten närmast Söder om högarna synes ha varit fullt lämplig för samma ändamål. Den till tinget hörande estraden för domare och nämnd har väl först funnits på den ursprungliga “högåsens” krön, där nu den mellersta och äldsta av kungshögarna ligger. Efter denna högs anläggning synes en ny “bäsing” ha anlagts, där nu Odens hög ligger. Och vid denna högs byggande har den nuvarande tingshögen utskulpterats och planerats.


Med större sannolikhet kunna vi emellertid säga, att själva platån bör ha varit skådeplatsen för de religiösa festerna. Där låg ju lunden och brunnarna, där var den naturliga platsen för templet. Men vid större helger kunde nog ej den öppna planen kring templet rymma de tillströmmande folkmassorna. Vad var då naturligare, än att också de stora högarnas sluttningar och topplån fylldes av åskådare?—


Vi återgå nu till skol. 139. Den person, på vars utsago detta ovan antagits vila, kan givetvis icke på avstånd ha direkt sett, att templet låg på en öppen plan. Men om han bakom östra delen av högarnas våglinje sett templet skymta, måste han även ha sett lundens kronor höja sig bakom västra delen av samma kuliss. Härav kunde han på egen hand ha dragit den slutsatsen, att templet låg öppet. Och om han haft en med förhållandena förtrogen man vid sin sida, kan han ha fått bekräftelse härpå. Samtidigt har han kanske även fått höra åtskilligt om de stora offerfesterna.[38]


Kanske har någon berättat, att vid dessa tillfällen så stora folkmassor strömmade till, att icke alla rymdes å planen kring templet, utan att även talrika åskådare brukade lägra sig på högarna.


Anledningen till, att han ej sett mer av templet än dess branta tak med det gyllene krönet, har Adams sagesman då icke kunnat uttrycka enklare än sålunda: “ty själva templet, beläget på en öppen plan, har kullar omkring, liggande så, att de liksom bilda en teater."


- - - o O o - - -


Då vissa uttalanden i förestående uppsats synas kunna välla missförstånd beträffande min uppfattning av några där berörda frågor har jag meddelat min vän förf. att jag önskade göra några erinringar till hans framställning. På tal om den norska stavkyrkokonstraktionens genesis yttrar förf. sid. 106 “Den uppfattning - - - stavkyrkor.” Jag har emellertid så vitt jag kunnat finna varken i detta arbete eller på annat ställe framhållit att stavkyrkokonstruktionen leder sitt ursprung från de med väggar av sten — och jordvallar och med innerpanel av trä försedda husen pä Jäderen och Färöarna och i synnerhet på Island ävensom de bekanta från Gotland kända s. k. kämpagravarna. Härvid instämmer jag fullständigt med förf., att det vore egendomligt att söka denna utvecklade träkonstruktions uppkomst på det trädfattiga Island, liksom det ju även vore egendomligt, om de högresta stavkyrkorna (och säkerl. även hallarna) skulle till prototyp hava de nämnda ytterligt låga byggnaderna, vilka egentl. endast bestå av ett väldigt tak rest på nästan vallformiga väggar, och där således taket kan betraktas som huvudsak.

Vad jag angående en fullt utvecklad norsk stavkyrka yttrat (av L. citerat s. 106) är: “Man ser - - - forntiden”. För min del kan jag ej se, att detta står i något slags motsats till ett annat av L. längre ned på samma sida citerat yttrande av mig, att Urnes nuvarande kyrka är “det tidigaste - - - i trä”.

Slutligen skulle jag vilja såsom en allmän reflexion tillägga, att jag för min del ej lägger allt för mycket vikt vid en ytterligt minutiös analys av gamla författares (i detta fall Adam av Bremen och Saxo) uppgifter. Sanningsmöjligheter äro ju där allt för mycket blandade med uppenbara orimligheter. Då vi betänka, hur även långt senare författare t. ex. Olaus Magnus, Olof Rudbeck o. a. komma med uppgifter som omöjligen kunna vara sanna — så synes det givet att man ej får pressa uttrycken hos de gamla författarna alltför hårt eller av desamma draga alltför vittgående slutsatser.
Emil Eckhoff.



Fodnoter

  1. Magistri Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis ecclesia pontficum, ed. Bernhard Schmeidler (Hannover och Leipzig 1917):
    XXVI. Nobilissimum illa gens templum habet, quod Ubsola dicitur, non longe positum ab Sictona civitate [vel Birka]. In hoc templo, quod totum ex auro paratum est, statuas trium deorum veneratur populus, ita ut potentissimus eorum Thor in medio solium habeat triclinio; hinc et inde locum possident Wodan et Fricco. Quorum significationes eiusmodi sunt: ‘Thor’, inquiunt, ‘presidet in ære, qui tonitrus et fulmina, ventos ymbresque, serena et fruges gubernat. Alter Wodan, id est furor, bella gerit hominique ministrat virtutem contra inimicos. Tercius est Fricco, pacem voluptatemque largiens mortalibus.’ Cuius etiam simulacrum fingunt cum ingenti priapo. Wodanem vero sculpunt armatum, sicut nostri Martem solent. Thor autem cum sceptro lovem simulare videtur. Colunt et deos ex hominibus factos, quos pro ingentibus factis immortalitate donant, sicut in Vita sancti Ansgarii legitur Hericum regem fecisse.
  2. XXVII. Omnibus itaquc diis suis attributos habent sacerdotes, qui sacrificia populi offerant. Si pestis et fames imminet, Thor ydolo lybatur, si bellum, Wodani, si nuptiæ celebranda; sunt, Fricconi. Solet quoque post novem annos communis omnium Sueoniæ provintiarum sollempnilas in Ubsola celebrari. Ad quam videlicet sollempnitatem nulli prestatur immunitas. Reges et populi, omnes et singuli sua dona transmittunt ad Ubsolam, et, quod omni pena crudelius est, illi, qui iam induerunt christianitatem, ab illis se redimunt cerimoniis. Sacrificium itaque tale est: ex omni animante, quod masculinum est, novem capita offeruntur, quorum sanguine deos [talcs] placari mos est. Corpora autem suspenduntur in lucum, qui proximus est templo. Is enim lucus tam sacer est gentilibus, ut singuls arbores eius ex morte vel tabo immolatorum divina credantur. Ibi etiam canes et equi pendent cum hominibus, quorum corpora mixtim suspensa narravit mini aliquis christianorum LXX1I vidisse. Ceterum neniæ, quæ in eiusmodi ritu libationis fieri solent, multiplices et inhonests, ideoque melius reticendæ.
  3. Ordet tales (‘dylika’) tyckes ha stått mellan raderna i den ursprungliga handskriften (se anf. textedition). Förmodligen har Adam genom tillfogandet av detta lilla ord velat, som så tydligt redan förut, uttala sin personliga reservation mot dessa styggelser. Men effekten har blivit, att hela satsen verkar som en personlig allmän reflexion av Adam, sålunda utan historiskt värde. Utan ‘tales” blir intrycket av relativsatsen mer positivt. Att verkligen blod använts under Uppsala-offren, framgår f. ö. tydligt av Ynglingatals uppgifter om Domaides offring. Se min uppsats Hangadrotten i Etnologiska studier, tillägnade N. E. Hammarstedt 1921.
  4. XXVIII. In eadem provintia nuper contigit res memorabilis et pro dignitate gestorum longe divulgata; pervenit etiam ad noticiam pontificis. Quidam e sacerdotibus, qui ad Ubsolam demonibus astare solebat, nequicquam iuvantibus diis factus est cecus. Cumque vir sapiens infortunium orbitatis sus culturæ ydolorum imputaret, quam supersticiose venerans potentissimum deum christianorum offendisse videretur, ecce ipsa nocte apparuit sibi virgo decora nimis, interrogans, si in filium eius credere maluerit; fore, ut visum reciperet abiectis, quæ ante colebat, simulacris. Tune ille, qui nihil ardui rennueret subeundum pro hoc dono, ita se facere Isetus spopondit. Ad hæc virgo: ‘Scito’, inquit, ‘certissime hunc locum, ubi nunc tantus innocentum sanguis effunditur, in meo proxime dedicandum honore. In qua re ne tibi aliqua signa dubietatis remaneant, in nomine Christi, qui est filius meus, tu recipe lumen oculorum tuorum’. Mox ille recepto lumine credidit, pertransiensque totas in circuitu regiones facile paganis fidem persuasit, ut crederent in eum, qui se cecum illuminavit.
  5. XXIX. Quibus miraculorum causis impellentibus statim noster metropolitanus obediens voci, quæ dicit: Respicite et Mevate oculos vesfros, quoniam regiones iam albæ sunt ad messem’, ordinavit in illas partes Adalwardum iuniorem, de Bremensi choro assumptum, virnm litteris et morum probitate fulgentem. Cui etiam per legatos clarissimi regis Steinkel sedem posuit in Sictona civitate, qua? distat ab Ubsola itinere diei unius.
  6. Jfr Ernst Klein i Svenska Dagbladet 5 juni 1921.
  7. Schol. 141 (137). Novem diebus commessationes et eiusmodi sacrificia celebrantur. Unaquaque die offerunt hominem unum cum ceteris animalibus, ita ut per IX dies LXXII fiant animalia, quæ offeruntur. Hoc sacrificium fit circa squinoctium vernale.
  8. Schol. 138 (134). Prope illud templum est arbor maxima late ramos extendens, semper viridis in hieme et æstate; cuius illa generis sit, nemo scit. Ibi etiam est fons, ubi sacrificia paganorum solent exerceri et homo vivus inmergi. Qui dum non invenitur, ratum erit votum populi.
  9. Schol. 139 (135). Catena aurea templum circumdat pendens supra domus fastigia lateque rutilans advenientibus, eo quod ipsum delubrum in planitie situm montes in circuitu habet positos ad instar theatri.
  10. Se inledningen till anf. edition, särskilt s. XLI f.
  11. Efter Herm. M. Schirmer, Dragehoveder (Foren. til norske fortidsmindesmærkers bevaring, Aarsberetning for 1905, sid. 72. Ursprunglig är endast stammen, d.v.s. halsen jämte den del av huvudet, som bär öga och bildar överkäken. Men rimligtvis har allt ifrån början funnits bl. a. en man, förmedlande övergången från hals till takkam så, som bilden visar. Ett av Schirmer avbildat bronshuvud (till relikskrin) har dylik kam. Dess ornament äro romanska. Anf. arb., fig. 21.
  12. Stolpe och Arne, Gravfältet vid Vendel, pl. XXX, fig. 8. — Det torde vara oriktigt att, såsom hittills skett, förklara dylika kammar och huvuden som förkrympta gengångare av de helt fristående djurbilder, som även ses i pressbleck ä hjälmen frän Vendel I. Vendelhjälmarna återgå på en bland kontinentalgermanerna under tidig folkvandringstid jämsides med de mer bekanta s. k. Spangenhelme bruklig hjälmtyp; se Altertümer u. h. Vorzeit. V (Mainz 1911), Taf. 41 med tillhörande text ävensom Archæologiai Értesitö (Budapest) 1900, sid. 364 f.
    Stommen till dessa hjälmar bildas av en pannring, ett från panna till nacke gående hjässband och av tvenne till kvartsklotform uppdrivna järnplåtar — precis som stommen till hjälmen i Vendel XIV. Å dessa kontinentala hjälmar är hjässbandets mittre del ofta uppdriven till en rundad kam. Det är denna, som de svenska hjälmarnas löst påsatta bronskam imiterar, icke djurkroppen.
  13. Professor Otto Rydbeek har haft vänligheten tillställa mig ovan återgivna fotografier jämte följande uppgifter. Föremålet, som icke tidigare blivit publicerat, är funnet i Kviinge sn, Ö. Göinge hd, Skåne, på ett fält, som på norra sidan begränsas av Almaån, på östra sidan av Helgeå. Man kan konstatera, att föremålet, som är av brons, ursprungligen varit helt och hållet förgyllt. Då det är ganska slitet, sitter guldet kvar endast i ornamentikens fördjupningar och på enstaka försänkta små partier. Det föreställer ett djurhuvud, vars underkäk avbrutits invid den bevarade rundning, som markerar mungipan. “Det är samma stilriktning och i stort sett samma tid som Skabersjöspännet representerar, blott en liten nyans yngre.’ Hälkens genom skadegörelse något avkortade mynning är oval, 2,6 × c. 2,3 cm., höjden vinkelrätt mot denna 14 cm., största längden 15,2 cm. Invid mynningen ses på halsens ryggsida ett nithål, hälften av ett dylikt mitt emot i kanten av den mer skadade buksidan. I underkanten av det smala ornamentfältet på halsens vänstra sida ses därjämte märken efter tvenne bredvid varandra liggande, ej fullbordade borrningar. På sidorna finnes intet, som tyder på att föremålet där varit fästat till något annat. Att huvudet utgjort avslutning pä något "lösöre" är tämligen säkert.
  14. Jfr sid. 93, not 1.
  15. Efter Erik Salvén, Bonaden från Skog, (akad. avhandl., Stockholm 1923), fig. 49. Här avbildas och behandlas även andra liknande takkammar.
  16. O. Janse, Medeltidsminnen från Östergötland (Sthlm 1907), fig. 2—7. Emil Eckhoff (Ekhoff) Svenska stavkyrkor (Sthlm 1914—16), fig. 36, 37, 117, 118, 282-287, 477, 478 (och 481)
  17. Eventuellt på kleristorieväggen (jfr nedan s. 115) och sålunda även den på sätt och vis ovan tak.
  18. Saxonis Grammatici Historia Danica rec. P. E. Müller et J. M. Velschow, Havniæ 1839. Sakses Danesaga, oversat af Jørgen Olrik (Kbhvn 1908—1911).
  19. Saxo berätter anf. ed. II, s. 742, om ett forsök att genom överrumpling förstöra Arcon: Siquidem Arcon oppidum, vetuslo simulacri cujusdam cultu inclytum, ignaris incolis incendio tentarc cunctosque ejus prassidium petituros ex improviso opprimere statuerunt; munimentum quidem habitatore vacuum serarumque duntaxat claustris firmatum, existimantibus indigenis, parum humanas tutelie egenum, quod præsentis numinis excubiis esset vallatum. — Se i övrigt nedan.
  20. Se härom senast A. Billow i Sv. Turistfören:s Årskrift, 1921, s. 49ff.
  21. Saxo berättar, anf. ed., II, s. 822, 823: Medium urbis planicies habebat, in qua delubrum materia ligneum, opere elegantissimum visebatur, non solum magnificentia cultus, sed etiam simulacri in eo collocati numine reverendum. Exterior ædis ambitus accurato caslamine renitebat, rudi atque impolito picturæ artificio varias rerum formas complectens. Unicum in eo ostium intraturis patebat. Ipsum vero fanum duplex septorum ordo claudebat, equibus exterior, parietibus coniextus, puniceo culmine tegebatur; interiör vero, quatuor subnixus postibus, parietum loco pensilibus aulæis nitebat, nec quicquam cum exteriore prseter tectum et pauca laquearia communicabat. Ingens in æde simulacrum, omnem humani corporis habitum granditate transcendens, quatuor capitibus tofidemque cervicibus mirandum pcrslabat. — Pedes humo contigui cernebantur, eorum basi intra solum latente. — (s. 824;) Solennis eidem cultus hoc ordine pendebatur. Semel quotannis, post lectas fruges, promiscua totius insulæ frequentia ante iedem simulacri, litatis pecudum hostiis, solenne epulum rcligionis nomine celebrabat.—(s. 837, 838:) Postero die Esbernus ac Suno, jubcnte rege, simulacrum eversuri, quod sine ferri ministerio convelli nequibat, aulæis, quibus sacellum tegebatur, abstractis, famulos succidendi officium arriperc jussos attentius monere coeperunt, ut adversum tantæ molis ruinam cautius se gererent, ne, ejus pondere oppressi, infesto numini pcenas luere putarentur. — Jamque statua, extrema tibiarum parte præcisa, propinquo paricti supina incidit. Cujus extrahendæ gratia Suno ministros ad ejusdem parietis dejectionem hortatus, cavere jussit, ne succidendi aviditate pericula sua parum dispicercnt, neu se labenti statua per incuriam proterendos objicerent. Ruinam simulacri non sine fragore humus excepit. Præterea frequens ædem purpura circumpendebat, nitore quidem prædita, sed situ tam putris, ut tactum ferre non posset.
  22. Saxo, anf. ed., II, s. 841, 842: Insignis hic vicus trium praspollentium fanorum ædificiis erat, ingenuæ artis nitore visendis. lis tantum pæne venerationis privatorum deorum dignitas conciliaverat, quantum apud Arkonenses publici numinis auctoritas possidebat. Sed et hic locus, ut pacis tempore desertus, Ita tune frequentibus habitaculis consertus patebat. Quorum altitudinis tres ordines fuere, infimo medii supremique ponderibus sustentamentum prasbente. Quin etiam tants consertionis augustiæ fuere, ut, si tormentis in urhem lapides jacerentur, nudam humum, in quam conciderent, non offenderent. — Majus fanum vestibuli sui medio continebatur, sed ambo parietum loco purpura claudebantur, tecti fastigio solis duntaxat columnis imposito. Itaque ministrl, direpto vestibuli cultu, tamdem manus ad interiora fani velamina porrexerunt. Quibus amotis, factum quercu simulacrum, quod Rugisvithum vocabant, ab omni parte magno cum deformitatis ludibrio spectandum patebat. — Spissitudo illi supra humani corporis habitum erat; longitudo vero tanta, ut Absalon supra primam pedum partem consistens ægre mentum securicula, quam manu gestare consueverat, æquaret.
  23. E. Salvén, Bonaden frän Skog (Akad. avh., Stockholm 1923), s. 72— 74, fig. 58—64.
  24. Efter M. Olsson i Sveriges Kyrkor, Uppland, bd II: 1, samt i Sv. Turistföreningens Årsskrift, 1915. Såsom sekundär förstärkningsanordning måste naturligtvis bl. a. den egendomliga knuttimringen och stenpackningen kring stolparnas undre delar betraktas.
  25. L Dietrichson. De Norske Stavkirker (Kristiania o. Kjøbenhavn 1892). Emil Eckhoff, Svenska Stavkyrkor (Stockholm 1914-1916).
  26. Eckhoff, anf. arb., s. 32.
  27. Harry Fett, Norges kirker i middelalderen (Kristiania 1909), s. 4 och 19.
  28. Eckhoff, anf. arb. sid. 48, 53 och 60.
  29. Jfr Bengt Thordeman, Alsnö hus (Stockholm 1920), sid. 73—77.
  30. Fornv. 1921, sid. 167, 168 och 186.
  31. A. W. Brøgger, Ertog og Øre (Kristiania) Videnskapsselskapets Skrifter. II. Hist.-filos. Klasse. 1921. No. 3.
  32. Jag begagnar, med frihet i fråga om tolkningen, Beowulf, herausgegeb. von M. Heyne, 10. Aufl. (Paderborn 1913); Beowulf, översatt av R. Wickberg (Uppsala 1914); Beowulf, a translation by John R. Clark Hall (London 1911).
  33. L. Dietrichson, anf. arb., sid. 19 f., fig. 6.
  34. Saxo, anf. ed., I, sid. 148.
  35. Växelvis med triclinium användes trichorium. Härom meddelas i Catolicon Joannis de Janua (lexikon, avslutat 1286): Tricorium, domus trinasessione convivantium ordinata. Solebant enim antiqui in clinis comedere, et tres lectos, vel tres ordines lectorum disponere: in unoquoque comedebant dominus et domina: in secundo familia: in tertio hospites, et talis domus dicebatur Triclinium.
    Ælfricus, död 1006, meddelar i sin Grammatica anglo-saxonico-latina: Tricorum, vel Triclinium gereord-hus, i. domus refectionis.
  36. Från dess klockhuv måste vi naturligtvis bortse.
  37. Man skulle ju kunna tänka sig, att in planitie endast avsåge, att templet låg på den vida Uppsalaslätten. Men så, som denna notis är inflickad i sammanhanget, synes det mig rimligare, att ordet planities här betyder öppen plan, “torg”, precis som då Saxo säger, att Arcons tempel låg på en planicies mitt i staden.
  38. Måhända vila uppgifterna i skol. 138 och 141 på utsagor av samme man. De äro alla av den allmänna avfattning, att den eller de, som lämnat dessa uppgifter till Adam, icke behöva förutsättas ha själva besökt tempelområdet.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.