Herr Heimer och fru Margareta

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

41. Herr Heimer och fru Margareta

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Stolts Margareta sitter i högan lofts sal,

Herr Heimer han till henne giljar.

Stolts Hedelin håller så träget ett tal,

Hon aktar dem begge att skilja.

Men kärleken dårar så mången.

2. »Ack, hör nu ett råd, kära syster min,

Du må ifrån orden ej vika!

Så grant känner jag herr Heimers sinn,

Han aktar dig visserlig svika.»

3. »Han blinkar med ögonen, röder i hug,

Hans uppsyn synes så farlig.

Du aktar nu hvarken hans lock eller trug,

Men drag dig ur älskogen snarlig!»

4. »Ack, skulle jag sluta herr Heimer ur sinn?

Det må du dig aldrig inbilla.

Han hafver nu redan blifvit kärestan min,

Hvi skulle han vilja mig illa?»

5. »Han satte guldringar på min hand,

Han kallade mig för sin kära.

Af alla de jungfrur uti vårt land

Vill han mig endast begära.»

6. »Aldrig såg jag så fager en sven

Bland konungens riddare alla,

Som unga herr Heimer på guldsadelen,

När han månd' sina svenner befalla.'

7. »Och när som han rider på gångaren grå.

Med guldskodda svärdet i handen,

Med krusade lockar och kläderna blå,

Han kärliga blickar mig sänder.»

8. »Han hafver mig svurit sitt hjerta och tro,

Och gifvit mig skänkerna många.

Och förr skall han våga sitt ädla blod,

Förr’n han skall mig nå’nsin undgånga.»

9. Stolts Hedelin hon förde så väl sina ord.

Hon månde sin syster så svara:

»Och jag hafver om herr Heimer sport,

Att han uti kriget skall fara.»

10. »Ja, visst glömmer han stolts Margreta bort,

Och allt, hvad han henne har lofvat,

Som det hafver ej fallit honom för svårt,

Hos främmande jungfrur att sofva.»

11. Stolts Margreta blifver så vreder i sinn,

Hon månde sin syster så svara:

»Så snart jag får se allrakärasten min,

Jag honom de orden uppenbarar.»

12. Stolts Margreta axlade sammetet blå,

Hon går under grönaste lida;

Herr Heimer han månde för henne der stå,

Han satte sig vid hennes sida.

13. »Hörer I, herr Heimer, hvad jag säga må:

Jag kan nu min sorg aldrig glömma;

Alla mina vänner de säga och spå,

I viljen mig visserlig glömma.»

14. »Förr skall jag bryta min brynja i tu,

Och förr skall jag hjertat utrifva,

Förrän jag skall svika min vänaste brud,

Och ingen mig dertill skall drifva.»

15. »Alla dina vänner dem ger jag god natt,

De skola sin falskhet få röna;

På Långbron hafver jag bröllop utsatt,

Och der skall oss troheten kröna.»

16 »Kära min vän, I stilla den harm.

Jag lida måst af vänner och fränder!

I veten, hvad kärt jag bär i min famn,

Och tiden är redan i händer.»

17. Han klappade henne på blomblekan kind,

Han bad henne icke att gråta:

»Du dölj det endast för fränderna din,

Ty jag skall dig aldrig förlåta!»

18. Sä glader gick stolts Margreta bort,

Henne följde herr Heimer med gamman,

Och aldrig var dagen så kall eller kort,

De voro icke begge till samman.

19. De blandade mjöd och drucko så vin,

De spelte gulltaffel till hopa;

Men tjugonde dagen, då qvällen föll in,

Begynte stolts Margreta ropa.

20. Stolts Margreta går sig i stenstugan in,

Hon klaga' sin nöd för sin moder,

Och der föder hon en rosende kind,

Hon kallar på syster och broder.

21. »Ack, kära min moder, I gifven mig råd.

Och hören I, syskonen kära:

I sänder nu strax till herr Heimer ett bud,

Han sörjer väl sjelf för min ära!»

22. Så hastigt bortgingo de svennerna två,

Och tänkte herr Heimer att finna;

Förgäfves de klappa' på portarna blå,

Dem mötte en afviger qvinna.

23. Herr Heimer han reste i morgon sin kos,

Han hissa' sin flagga och segel;

I kriget han glömde sin blänkande ros,

Hon är en besmittader spegel.»

24. Så hastigt hemgingo de svenner igen,

De råkade jungfrunes broder;

Han tog till sin värja och ropa' sin vän,

Insegla' på villande floder.

25. De sökte i dagar, de sökte i tre.

De kunde herr Heimer ej finna;

De vände då om sin förriga led,

Så hastigt dess vrede månd' brinna.

26. Stolts Margreta lider stor ängest och qval,

Så fåfängt på döden hon kallar.

Hon gråter och håller så ynkligt tal,

Dess tårar förgäfves ej falla.

27. Hennes moder hon kamma' sin' silfvergrä hår

Med hjertelig sorg och möda;

Den sköna stolts Kerstin stor möda utstår,

Stolts Hedelins hjerta månd' blöda.

28. Herr Heimer han vandrar i främmande land;

Men samvetet honom dock gnager;

Så visst kommer han i verlden på skam.

Och ynkelig ändalykt tager.

Men kärleken dårar så mången.