Herr Lager och Jon

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

40. Herr Lager och Jon

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Herr Lager han tjente i konungens gård —

I varen väl mo'! —

I femton veckor och dertill ett år.

»Tjena troget!» sa' Jon.

»Ja vånn' det skull' kost' mej det rödaste gull,

Jag följer», sa' Jon.

2. Han tjente der intet så mycket för lön,

Ty konungens dotter var honom fast skön;

»Du blir narrad!» sa' Jon.

3. När som de det året den sista dag såg,

Då månde herr Lager bli konungens måg.

»Det var orätt!» sa' Jon.

4. De ledde den bruden åt kyrkones gård,

På henne så gapade båd' stora och små.

»Tyck' ni om'a?» sa' Jon.

5. Och bruden hon går sig i kyrkan allt in,

Med rödan gullkrona och bleknande kind.

»Stå på dej!» sa' Jon.

6. Och bruden spatserar i kyrkkoret fram,

Dess fägring berömde både qvinna och man.

»Du blir min!» sa' Jon.

7. Bruden hon i fägring för altaret står,

Med röda gullkläder och utslaget hår.

»Jag håll' å dej!» sa' Jon.

8. De drucko i dagar, de drucko i två,

Men intet ville bruden i sängen gå.

»Sitt oppe!» sa' Jon.

9. De drucko i dagar, de drucko i tre,

Och intet ville bruden åt sängen se;

»Håll ut!» sa' Jon.

10. Den fjerde dag, när som åt qvällen det led,

Och då ville bruden åt sängen se,

»Blir du sömnig?» sa' Jon.

11. Och bruden gångar sig i brudstugan fort,

Dess tärnor drogo af både strumpor och skor.

»Du är trötter!» sa' Jon.

12. Och bruden hon la' sig i sängen allt ned,

Och Jon lade sig så vackert bredeved.

»God afton!» sa' Jon.

13. Men hastigt kom budskap för herr Lager in:

Jon ligger och sofver hos bruden din.

»De ha' sqvalrat!» sa' Jon.

14. Häraf blef herr Lager fast ifrig i sinn,

Så att han båd' blekna' och rodna' om kinn;

»Får du ondt?» sa' Jon.

15. Herr Lager sprang sig öfver bredan bord,

Att vin, öl och mat utåt golfvet for;

»Fälas vackert!» sa' Jon.

16. I vreden herr Lager han fatta' sitt svärd,

Och svor han skull' hugga Jon genast ihjel.

»Det är rostigt!» sa' Jon.

17. Jon kasta' herr Lager allt ut mot en vägg,

Att myggor och flugor förgylde hans skägg;

»Det var rätt I» sa' Jon.

18. Han klappa' på dörren med fingrarna små:

»Statt upp, sköna jungfru, tag låset ifrå!»

»Hon sofver!» sa' Jon.

19. »Skall jag nu bli ute, tills dagen blir ljus?

I morgon skall jag gänga inför konungens hus.»

»Må göra! sa’ Jon.

20. Och rätt som den dager på himlen blef ljus,

Så gingo de begge för konungens hus.

»Go' morron!» sa' Jon.

21. »Min nådigaste konung, ödmjukast jag ber,

Om lof, att få lägga en klagan här ner.»

»Säg sanning!» sa' Jon.

22. »Den harm, som mig qväl mer än dödspilar sju,

Är att Jon har sofvit när min unga brud.»

»Jag gjorde så!» sa' Jon.

23. »Efter som I båda hållen henne kär,

Så skolen I brottas med två skarpa svärd.»

»Jag vinner!» sa' Jon.

24. Om middag till strids de på platsen månd' gå,

I dag, tro, det gäller att manligen stå.

»Slå ifrån dig!» sa' Jon.

25. Det första slaget, som de slogo te',

Då slog herr Jon Lager, att han föll på knä.

»Du blir efter!» sa' Jon.

26. Det andra slaget de slogo för sann,

Dä slog Jon herr Lager, att blodet det rann.

»Tork' åf dej!» sa' Jon.

27. Det tredje slaget, med vrede fast svår,

Herr Jon slog Lager ett fast dödande sår.

»Det läks nog!» sa' Jon.

28. Men det fjerde slaget, de slogo till mord,

Då slog Jon herr Lager att han föll till jord.

»Ligg stilla!» sa' Jon.

29. Herr Lagers brud hon sade med glädje alltså —

I varen väl mo’! —

»Mig lyster att fröjdas, att Jon han fick rå.»

»Du är min!» sa' Jon.

»Jag vånn' det skull' kost' mig det rödaste gull,

»Jag följer!» sa’ Jon.