Jungfrun i blå skogen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

63. Jungfrun i blå skogen

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Jungfrun hon skulle sig åt vakerstugan gå —

Linden darrar uti lunden —

Så tog hon den vägen åt skogen den blå.

Ty hon var i vildskoga vånda.

2. Och när som hon kom till skogen den blå,

Då mötte der henne ulfven den grå.

3. »Och kära du ulfver, du bit inte mig!

Min silkessydda särk den vill jag gifva dig.»

4. »Din silkessydda särk jag passar inte på,

Ditt unga lif och blod det måste nu gå.»

5. »Kära du ulfver, du bit inte mig!

Mina silfverspända skor dem vill jag gifva dig.»

6. »Dina silfverspända skor jag passar inte på,

Ditt unga lif och blod det måste nu gå.»

7. »Och kära du ulfver, du bit inte mig!

Min röda gullkrona den vill jag gifva dig.»

8. »Din röda gullkrona jag passar inte på,

Ditt unga lif och blod det måste nu gå.»

9. Och jungfrun hon steg sig så högt upp i ek,

Och ulfven han gick på backen och skrek.

10. Och ulfven han gräfde den eken till rot,

Och jungfrun gaf till ett hiskeligt rop.

11. Och ungersven sadlar sin gångare röd,

Han red litet fortare än fogeln han flög.

12. Och när som han kom till platsen fram,

Så var der inte mer än en blodiger arm.

13. »Gud trösta, Gud bättra mig ungersven!» —

Linden darrar uti lunden —

»Min jungfru är borta, min häst är förränd.»

Ty hon var i vildskoga vånda.