Karl Bernhard Wiklund biografi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
Karl Bernhard Wiklund
(1868-1934)
Professor emeritus K. B. Wiklund, som avled i Uppsala den 29 augusti 1934, blev 1905 den förste innehavaren i Sverige av en akademisk lärostol i finsk-ugriska språk. Obestridligen var han en vägröjare och nydanare av betydande mått. Hans gärning inföll under en livaktig period av omvärderingar och nyskapande, och det blev honom också i osedvanlig grad förunnat att sätta sin personlighets prägel på mycket av det som här uträttades inom denna vetenskapsgren. Den som skriver dessa rader är icke sakkunnig nog att värdera och bedöma Wiklunds filologiska insatser. Allmänt betecknas emellertid redan hans doktorsavhandling 1896 över »Urlappische Lautlehre» som banbrytande och av alltjämt bestående värde. En språkforskare skriver om honom, att han utmärkte sig för en utomordentlig mångsidighet och en sällsynt harmonisk förening av »vida vyer, skarp blick för detaljer, logisk stringens och sunt omdöme, livlig fantasi och sträng kritik.» Hans mångsidighet verkar också påfallande, även om man blott tager hänsyn till den filologiska sidan av hans gärning. Hans alstring omfattade icke endast den lapska språkforskningens olika grenar — »där han sedan årtionden var den obestritt främste» — utan också finsk filologi, etymologi, historisk grammatik, ortnamnsforsk- ning, lånordsforskning och finsk-ugrisk språkhistoria. Han ägde en rik erfarenhet och utbildning som fältforskare. Redan som ung företog han omfattande resor, särskilt i Lappland, studerade språk och folkliv och gjorde högst betydande uppteckningssamlingar, vilket material sedan kompletterats och ökats under en lång följd av år, först av Wiklund själv och sedan genom de många lärjungar och medarbetare av olika slag, som han utbildade, instruerade och dirigerade. Mycket av detta material har aldrig hunnit bearbetas. Allt är emellertid på betryggande sätt bevarat för forskningen och framtiden genom hans testamentariska förordnande, varigenom alla hans samlingar liksom andra böcker överlåtas till Uppsala universitetsbibliotek.
Den teoretiska, sidan av forskningen slukade honom aldrig helt. »Åt alla och envar stod Wiklund», säger en minnestecknare med rätta, »outtröttligt till reds med råd och bistånd i alla frågor, som föllo inom hans vidsträckta intressesfär. Detta gällde icke minst statsmakter och myndigheter. Under de senaste tjugo åren vidtogs knappast någon viktigare förvaltnings- eller lagstiftningsåtgärd för lapparnas eller Norrbottensfinnarnas vidkommande utan att Wiklund hade sin hand med.» Det gällde här icke endast hans djupgående utredningar om nomadlapparnas flyttningar utan exempelvis fastställande av det lule-lapska skriftspråket, en mångfald översättningar på vers och prosa, såsom den 1924 utgivna finska upplagan av svenska kyrkans psalmbok och evangeliibok, och dessutom läroböcker i lapska språket och i svenska för lapsktalande och finsktalande barn m. m. På detta sätt framstår Wiklund som en det lapska skriftspråkets grundare och fader med något av renässansens arbetslust och skaparglädje över sig. Med samtida språkforskare uppehöll han talrika förbindelser åt olika håll. Men många äro även de, med vilka han icke blott diskuterat utan också skiftat skarpa hugg.
Detta är filologen K. B. Wiklund, och den gärning han utfört som sådan är ensam stor nog att tillförsäkra honom ett aktat rum i den svenska forskningens historia. Men han begränsade sig icke härtill. Överhuvudtaget är det karaktäristiskt för honom, att han knappast ville begränsa sig alls, åtminstone icke när det gällde det stora livsintresse, som han nästan svartsjukt vakade över: lapparna och allt vad med dem hörde samman. De som stått honom nära ha berättat om hans vakna natursinne, förenat med en tidigt förvärvad och ständigt odlad detaljkunskap i de grenar av naturvetenskapen, som äga sammanhang med de yttre realiteter, som omgiva och påverka människorna just i de stora, nordliga viddernas land. Detta intresse kom honom väl till pass i hans forskarverksamhet och gav denna en särskild inriktning. Hans för allt levande och mänskligt ständigt vakna blick och sinne för realiteter stod i harmoniskt samband härmed och svarade mot en spänstig mottaglighet för nya intryck och synpunkter, som väl i sin mån inspirerade denna mångsidighet och egenartade kombinationsförmåga, som så utmärkte honom. Han arbetade och diskuterade med en livlighet i temperamentet och en kritisk skärpa, som var enastående. Det fanns däri ibland till och med ett drag av stridslust, ty den intensifiering av debatten, som hör ihop med en intellektuell strid, verkade stimulerande på honom. Troligt är, att dessa diskussioner ofta förde till snabbare resultat, än om allt gått i vanlig maklig lunk.
Man finner genom hans uppsatser, att han redan i slutet av 1890-talet börjat vetenskapligt behandla en mängd realföreteelser i lapskt folkliv. »Om lapparnas sätt att hälsa» trycktes 1898 och »Lapska seder och föreskrifter rörande mat och matlagning» 1899 och 1900, båda i Meddelanden från Nordiska museet, med vilken institution han på många sätt samverkat. Det stannade emellertid icke vid dessa antydningar. Så småningom utvecklade och fördjupade Wiklund på allvar dessa sidor av sitt vetande. Mångfaldiga äro de utredningar och uppsatser, som han strött omkring sig rörande olika sidor av lapparnas materiella, sociala och andliga kultur liksom om de allmänt geografiska och historiska betingelserna för deras existens och ekonomi. Det märkliga är, att detta icke gjordes som tillfälliga eller tvungna utflykter från det filologiska huvudspåret utan ingick som led i en konsekvent utveckling fram emot etnologisk forskning i modern bemärkelse. Den allmänna etnologien, som icke minst under hans levnadsperiod genomlöpte en oerhörd utveckling och även började omvandla den europeiska folklivsforskningen, mötte i honom ett mottagligt sinne. I Uppsala blev han banbrytare härför, och hans inflytande har sträckt sig långt utanför dess gränser. Det är få om ens någon inom hans generation, som vid bearbetandet av nordiskt material så konsekvent, mångsidigt och djupgående representerat det moderna etnologiska tänkandet i vårt land som han. En viktig orsak härtill var givetvis karaktären av det material som han hade att syssla med. Härtill kom den ingående kännedom han, i olikhet med de flesta andra, på grund av sina språkliga kunskaper ägde rörande finsk och östeuropeisk forskning samt själva det etnografiska materialet på finskt och ryskt område, ja överhuvudtaget inom de arktiska och subarktiska kulturkretsarna i gemen. Här bildar Wiklund avgjort epok i svensk etnologisk forskning. Han visade den väg, som måste tagas och hållas öppen även för framtiden.
Wiklund stannade sålunda icke vid den ord- och sakforskning, som numera omhuldas i de flesta länder och vanligen ifråga om den sakliga sidan begränsar sig till det deskriptiva. Han var snarare kan man säga sak- och ordforskare, etnolog och filolog i harmonisk förening, och denna kombination innebar i hans händer en dubblering av slutlednings- och bevismöjligheterna. Det är tänkbart, att han ibland överskattade dessa möjligheter. Faktiskt är i varje fall, att han var fullrustad både som etnolog och språkforskare och att han gjort betydande insatser till dessa vetenskapers fromma, detta även beträffande de svåraste och mest allmänt syftande problem. Dit hör hans utredning om renskötselns uppkomst. Redan i början av 1900-talet sände han ut frågelistor rörande denna sak, som han sedan gång på gäng tagit upp. Han har också behandlat lapptrummorna, lapparnas skedar och i alldeles särskild grad skidans historia. Hans insatser på sistnämnda område har nyligen berörts i Rig (1933, s. 92 ff.). Även om kanske hans idéer rörande detta ej helt och fullt kunna godtagas, har ingen gett detta problem en så vid, mångsidig och djupgående behandling som han. Redan tidigt började han också begagna sig av arkeologins resultat. Han har gjort viktiga inlägg rörande folkförskjutningarna i Fenno-Skandia i förhistorisk och nyare tid. De historiska källorna har han ägnat en alldeles särskild omsorg. Otaliga äro de källskrifter rörande lapparna, som av honom publicerats. På ett helt enkelt glänsande sätt har han till sist, vid slutet av sin bana, genomfört uppgiften att ge en samlad, sammanfattande översikt rörande lapparna, deras härkomst, historia och kulturformer liksom om deras samband med kringboende folk för den ännu ej tryckta volymen 29 i samlingsverket Nordisk kultur. Även om döden tvang honom att lägga ned pennan, innan sista kapitlet var färdigskrivet, fick han dock här tillfälle att giva det väsentligaste av sin åskådning och sina resultat.
Tanken att den nordiska och framför allt den svenska kulturhistorien i alldeles särskild grad vore ägnad att omhuldas av de svenska statsuniversiteten hade i Wiklund en övertygad anhängare. Att ämnet nordisk etnologi redan vid mitten av 1920-talet kunde upptagas bland Uppsala universitets examensämnen, är i övervägande grad hans förtjänst. Han tröttnade icke att kämpa för inrättande av akademiska lärostolar i detta och angränsande ämnen. Hans klara, genuint svenska intellekt stöttes av den anomali, som ligger i att i ett nordiskt land förvisa forskningen om nordisk kultur, folkkaraktär och livsföring till att leva snyltgästens roll. Framtiden skall visa, i vad mån hans maning och exempel skola bära frukt.
Kilde: Nekrolog, af Sigurd Erixon, 1934