Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

93. Konung Birger och hans bröder
eller Brunkes förräderi

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Kung Birger Han war en Herre så båld,

Uti de förra års tider,

Hela Sweriges Rike han hade i våld;

Hans wälde så måste de lyda.

Men trohet beskyddar så mången.

2. Han hade en Syster, både fager och fin,

Hon war kär hållen af alla,

Hon war både tucktig och wänlig i sin',

Fröken Ingebor de henne kalla.

Men trohet hon älskas af mången.

3. Konung Eric Meneved utaf Dannemark,

En Herre i Höghet och wärde,

Han fick til den Fröken en kjärlek så stark,

Med ähran han henne begärde.

Ty troheten älskas af mången.

4. Hans Syster war dygdig och däjlig försan,

At månge dess skjönhet berömde;

Fröken Sophia, så war Hennes namn,

Til henne Kung Birger bud sände.

Ty troheten fägnar sa mången.

5. Han tog sig den Danska Printsessan til wän,

Hon Drottning i Swerige månd blifwa,

Gaf Konungen i Dannmark sin syster igen,

Til Drottning, at med sammanlefwa.

Ty trohet fagnar så mången.

6. Drottning Ingeborg hade de bröderna tre,

Den äldste han Kung månde wara,

Men twenne af dem deras lif låto de

Igenom förrädares snara.

Men otro förråder så mången.

7. De Herrar de wille til Swerige rida,

De woro i hogen så glade;

Fru Ingeborg bad dem hemma bida:

»I wet ej af nöd eller skada.»

Ty troheten warnar så mången.

8. Fru Ingebor ständar uti Helsingborgs port,

Hon bad dem med wänliga ord:

»Mina ädela Bröder, i riden ej bort!

Ty det går mig swårlig emot.

Men trohet förmanar så mången.

9. Då sade de bägge bröder tillika

Och swara: »wi det gjöra kunde,

Men wi länges til wårt fädernes Rike,

Så dagar, som timar och stunder.»

Men troheten tryggar så mången.

10. »Wi hafwe så länge hos eder nu warit,

Och lefwat i lust med godt nöje,

Hos eder wi mycket godt fått, och ärfarit,

Wår resa wi intet fördröja.»

Men troheten trygger så mången.

11. »I töfwen och biden i dagarna fem,

Jag beder j willen mig lyda,

Medan jag förtäljer er min starka dröm,

Mig undrar, hwad han månd' betyda.

Men trohet beskyddar så mången.

12. »Jag drömde edra kappor de woro af bly,

Til tyngden de woro nog dryga,

Mine ädele bröder woren där uti,

Er sjelfwom til oro och qwida.»

Men trohet åtwarnar så mången.

13. »Ock de woro spände omkring eder hals,

De wore både tunge och trånge:

Så wist betyder det eder stor falsk,

Gud löse Ehr af sorg och wånde!»

Men trohet åtwarnar så mången.

14. De Herrar lydde intet Fru Ingeborgs råd,

De låto sin resa anlända,

De redo til Swerige uppå samma dag,

Trodde dem ingen motgång skull hända.

Men otro beswiker så mången.

15. Och de redo sig så långt uppå land,

De kommo på den wita sand;

Där mötte dem Bruncke, den otrogna man,

Söta ord kunde han wäl föra fram.

Men otro beswiker så mången.

16. »I waren wälkomne, i bröder både,

Som nu til wår fägnad wil komma!

I skolen få dricka Jul med wår nåde,

Wår ynest skal blifwa Ehr fromma.»

Men otro bedrager så mången.

17. De Herrar wiste intet utaf någon sorg,

De redo til Nyköpings stad;

Och när de kommo sig när intil torg,

Där mötte dem det falska Råd.

Men otro beswiker så mången.

18. »I waren wälkomne, i bröder så kjära,

Lägg brönjorna uti wår by,

Så kunnen i gå med lust och ähra,

På slottet i Hof-kläder ny.»

Men otrohet swiker så mången.

19. De Herrar de gingo på Slottet då fram,

Och stälte sig för breda bord,

Men Kungen stod upp och han fägnade dem,

Sä wäl han framförde sin ord.

Men otro förråder sä mången.

20. »I waren wälkomne, mine bröder båda,

Jag wil Ehr tilfråga med ähran,

Mån' jag icke ensam för landet skal råda,

Som Spiran och Kronan månd' bära?»

Men otro förråder så mången.

21. De bröder tilsammans med enighet swara,

De wille de ord intet höra;

Wår kära broder må han wäl vara,

Men ej ensam i landet regera.

Men otro förråder så mången.

22. De Bröder de woro så glade til mod,

De åto och drucko de stunder,

Och Bruncke han gaf dem mång wänliga ord,

Med list, otro och falska funder.

Men otro bedrager så mången.

23. »Mine gode Herrar», han til dem sade,

Hwad tänker j nu wilja göra?

Willen I hålla er lustig och glade,

At dricka och dantsen at röra?»

Men otro inbillar så mången.

24. De dantsade ut och de dantsade in,

De blefwo helt glade til mode;

Och Bruncke han skjänkte dem klaraste win,

Om falskhet de honom ej trodde.

Men otrohet swiker så mången.

25. De Herrar de stogo på gålfvet och qwad,

Sin frihet de mente få njuta;

Men Kungen och Brunke de gingo til råd,

Huru de sin list skulle sluta.

Men otro förråder så mången.

26. Hertig Waldemar talade til broder sin:

»Wi akte oss för Brunkes swänker!

Erik, wi nu dricka alt för mycket win,

Ty han kan många skalka ränker.»

Men otro beswiker så mången.

27. Hertig Erik han slog upp med snöhwitan hand

»Wi är' komne uppä tro och lejde:

Skole wi oss fruckta i fädernesland?

Wi wet ej af krig eller feid.»

Men otrohet fäller så mången.

28. De drucke och dantsa den dag til ända,

Tils mörkret och natten kom på;

Så månde de ljus och blåss uptända,

Som lyste i hwar och en wrå.

Men otro bedrager så mången.

29. När såsom det något på natten månd lida,

Och sömnen han kom dem uppå,

Da wille de Herrar hafwa ro och hwila

På silke och bolstrar de blå.

Men otro beswiker så mången.

30. Men Brunke han fölgde dem i tornet in,

De trodde i sängkammaren komma,

Och Kungen gick med uti skarlakan fin,

De Herrar til slätt ingen fromma.

Men otro bedrager så mången.

31. De Herrar de trodde at det war stor gamman,

De wiste ej af någon fara,

För än de slog alla dörrar tilsamman,

Då sågo de sig fangne wara.

Ty otrohet narrar så mången.

32. Härtig Eric sig wärjade såsom en man,

Så wäldelig månde han strida;

Til dess han ej stol eller sängstolpe fan,

Han nödgas i tornet sen blifwa.

Men otro förråder så mången.

33. Kung Birger war färdig af landet utfara:

»Johan Brunke, j har min gunst ock nåd,

Om j tagen nu mina bröder til wara,

Men jag hör Kung Eric Menveds råd.»

Men otro bedrager så mången.

34. De Härtigar blefwo bedröfwad til mod,

Den tiden han gjordes dem lång;

Så illa på trohet da gick dem emot,

Af kjöld, frost ock stor hungers twång.

Men otrohet swiker så mången.

35. »Wi gifwe dig, Brunke, det guldet så röd,

Wi äre af hunger så kryste:

Du gifwer oss wattn och det torra bröd,

Wårt hjerta wil i wårt bröst brista.»

Men otrohet dräper så mången.

36. Han svarad rätt hastigt: det går mig ej an

För mig at beklaga Er nöd,

Ty j får nu intet här i Sweriges land,

Kalt wattn eller det torra bröd.»

Men otro hon dödar så mången.

37. »Wi tro wår kära broders husfru så god,

Wi tro den fromma Drottning så wäl,

Hon gifwer oss halmen att sofwa uppå,

Och låter oss ej swälta ihjäl. »

Men otro fördärfwar så mången.

38. Herr Brunke han blef rätt hastig och ond,

Han harmades wid desse orde,

Han tog de nycklar uppå samma stund,

Och kasta dem i saltan flode.

Men otro will döda så mången.

39. Det war en stor ynka at höra uppå,

Det war en stor jämmer och qwida,

När bröder åto hwarannan skuldrorna frå,

Ock kjött utaf hwarsannars sida.

Men otro hon dödar så mången.

40. Det war ända en större ynka och harm,

Det war större jämmer och qwida,

Ty bröder lägo döde på hwarsannars arm,

Och bredewid hwarsannars sida.

Men otro hon dödar så mången.

41. Det stod altså uti månader fem,

At Kungen från Skåne kom hem:

»Hwar äre mine bröder? Hwi skjänkte j dem

Hwar måltid icke klara win?»

Men otro hon dårar så mången.

42. Det swarade då en så liten småswän:

»De Herrar har lidit stor möda,

Ty Bruncke han satte dem i tornet in,

Jag tror wist at de äre döda.»

Men otro hon dödar så mången.

43. Kung Birger han in genom windglaset såg,

Han låt sig det icke förlida;

Stor yncka war då där, som hans bröder låg,

De lågo döde wid hwarsannars sida.

Ty otro hon dräper så mången.

44. »Ack hör nu du, Brunke, hwad jag frågar dig,

Du, som desse dörar sidst läste:

Hwar äro de nycklar, som du tog af mig,

När jag utaf landet bortreste?»

Men otro bedårar så mången.

45. Herr Bruncke han swarade med falsker fund:

»De gjorde mig wreder til mode,

At jag tog de nycklar uppå samma stund,

Och kasta dem i saltan flode.»

Men otro bedrager så mången.

46. »Skam få dig därföre, du din arga dåre!

Sä illa därmed du mig swikit,

Nu blifwer jag för denna gjerningen swåre

Qvitt nycklarna til Sweriges Rike.»

Men otro misshagar så mången.

47. »Hafwer jag förrådat edra bröder båda,

Så kan jag med sanning bedyra,

Att nu får ni ensamma för landet råda,

Det sjelfwer Regera och styra.»

Men otro inbillar så mången.

48. Men detta förtröt de Härtingars wänner,

De kunde den sorg intet lida;

De wille de Härtigars död wäl fullhämna,

För ähran begynte de strida.

Ty otro hon träffar så mången.

49. Kungen måtte rymma med Drottningen sin,

Och långt bort till främmand land lända,

Halshuggen blef Magnus, Kungens äldsta Son,

Sä skamligt fick hans lif en ända.

Ty otrohet dödar så mången.

50. Men Bruncke blef lagd på fem stegel och hjul,

För otrohet måste han falla,

Han fick då sin lön, som han hade förskyldt;

Den platsen de Brunkeberg kalla.

Ty otro aflifwar så mången.

51. När många Regenter wil styra et Rike,

Då händer det ofta altså,

At de där om sällan sig kunna förlika.

Ty ingen wil då undergå.

Ty otro bepröfvar så mången.

52. Ty den, som med otro och falskhetens art

Wil komma sin nästa i fara,

Tör hända, dess Herre han kan wäl rätt snart

Inweckla sig sjelfwer i snara.

Ty otro hon fäller så mången.

53. Men at älska Gud, och lyda wår Kung,

Gud fruckta och Konungen ähra,

Den dygden bör wara hos gammal och ung,

Som Skriften oss tydligt kan lära.

Ty trohet berömmer så mångom.

___

54. Wälsigna, o Jesu, med din milda Nåd,

Wår Konung ock stora magt dyra;

GUD ware med honom I wisdom och råd,

Stad, Land och Folk fridsamt at styra!

Och trohet må finnas hos mångom.

55. GUD se wår Drottnings dyra Person ann.

Med nådens allseende öga:

Från all olycks fahra henne förskon,

Wälsignelsen gif af det höga!

Och lät henne få trohet af mången.

56. Wår Kron-Prins jag icke förgjäta må:

GUD honom så nådigt bewara,

At alt ondt må wika Honom ifrå,

GUD fräls honom utur all fara!

Så rinner han trohet hos mången.

57. Gud gifwe wår Arf-Furste och Höga Gemål,

A t I Guds beskydd bo och blifwa;

Gud gif dem wälsignelsen år ifrån år,

Gud alt ondt längt från dem bortdrifwa,

At de finna trohet hos mången.

58. Wår unga Arf-Furste, Printsessa ock så,

Gud wackta dem från syndsens snara,

At de i wälsignat stånd wäl lefwa må!

Gud dem nådeligen bewara!

Gud gifwe dem trohet hos mångom!

59. Gud styre vårt Kongliga swea Ricks Råd,

Som högmåla magt har i händer,

Endrägt och fridsamhet, genom Guds Nåd,

Samt trohet för Kung och för ständer!

För trohet wälsignar Gud mångom.

60. Gud gifwe at högre ock ringare stånd,

Med rolighet kund' sammanlefwa

I broderlig kärlek, förutan alt twång,

Och Enighet fast efter sträfwa!

At trohet må winnas hos mångom.

61. GUD late också all den menige man

Sin skyldighet icke fördölja,

At wisa sin lydna för Kung ock de stånd,

Som man bör, med wördsamhet följa!

At trohet må finnas hos mångom.

62. GUD låte också både gammal och ung

Gud frukta, och Konungen ära,

Och älska hwarannan med hjerta och mun,

Samt hafwa hwarannan rätt kjära!

At trohet må mötas hos mången.

63. GUD läte oss alla få lefwa förnögd,

Med Christelig kjärlek tilsamman,

At wi uti Himlen, med glädje och frögd

Bland Helgon få mötas med gamman!

Där trohet blir glädje för mångom.