Kristni saga (Upplysningar)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Kristni saga
Upplysningar
Robert Wilhelm Gillberg
1866
Kap. 1.
Maðr (äfven finnes, fast sällan, formen mann; gen. manns, pl. menn, äfven meðr) m. menniska, man = karlmaðr; led, slägtled. Gen. s. manns brukas collect. med ord, som hafva begreppet mängd i sig, t. ex.: hundraðmanns = hundrade män.
Þorvaldr Koðranssun var en mycket berömd man på dessa tider. Kodran, Thorvalds fader, bodde på Giljå i Vatnsdal och dennes moder var en dotter af landnamsmannen Sæmund från Sydöarna. Thorvald hade en tid varit tillsammans med konung Sven Tveskägg på dennes vikingafärder och blifvit tillfångatagen. Frigifven, blef han sedan den, som först gaf anledning till kristendomens införande på Island genom sin bekantskap med biskop Fredrik. De följdes åt till Island och dröjde der en vinter, såsom man antager, hvilket äfven Kristni Saga gör, mellan åren 983 — 984. Olof Tryggv. Saga kap. 138 uppger året 981, hvilket, på af Munch anförda skäl, ej torde kunna vara det rätta.
Ramr adj., äfven rammr: stark, fast, bäsk i smaken, besynnerlig, remma sv. vb.: förstärka, föröka, deraf remmir m.; förökare. Jmfr dial. ram-stor, ram-stark, mitt rama-allvar, m. fl.
Sonr, sunr el. son, pl. synir m.: son, goth. sunus. Allmogen i visse orter uttalar i namn son som sa t. ex. Olsa, Nilsa; så äfven i Norge på åtskilliga ställen.
Bua (bý, bjó, bjoggum, búinn; goth. bauan) vb. a. och n.: göra i ordning, bereda; bo, vistas. Jmfr vårt bygga och bo, bo nät; folkvisans silfbodd, isl. silfurbúinn = silfrerbeslagen.
Giljá i Vatnsdal omtalas ofta i Landn. Det var beläget i Húnavatns-sysla.
Fá (fæ, fékk, fengum, fenginn; goth. fahan, gafahan: fånga); isl. vb. fá = få, erhålla, fånga. Konstr. med pers. i dat och saken i gen. el. acc t. ex. fá sér matar. Dalskan har få, fikk, fingum, faið (fått); i andra Svea-dial. får man höra ett fikke (finge, impf. conjunct.). Af detta vb. fá, fékk, ursprungligen redupl. i likhet med goth. vb. fahan, faifah, fahans, kommer fang n. ett fång o= så mycket., som man kan omfatta.
Saxar m. pl.: Saxare, sedan Tysk i allmänhet. Namnet kommer af f. e. seax., isl. sax: knif, kort svärd, hvilket brukades som nationalvapen hos detta folk. Landet het Saxland.
Friðrekr är sammansatt af friðr m. fred och ändelsen rekr: konung. Detta rekr är = goth. reiks (princeps), hvilket utgör ändelse i flera de äldsta mansnamn: goth. amah-rikus, theodo-rikus, ags: here-ric, sige-ric. Jmfr Grimm, Deut Gram. II. s 516. Hit hör måhända äfven det celt. — rix i Ambio-rix, vercingeto-rix, dumno-rix m. fl. Se äfven Säve, Y. S. s. 24. Denne Fredrik omtalas äfven i Landn, s. 183.
Faðir g. föður, dat föður, pl. feðr hör jämnte bróðir, móðir, dóttir och systir till de subst, som böjas oregelmässigt Se Pfeiffer. Altnord. L. B. i. 172. Utom faðir förekommer äfven formen feðr, in compos. vanligen föðr, g. föðrs.
Vetr g. vetrar, dat. vetri, acc. vetr, pl. vetr, vetra, vetrum, vetr = vinter; goth. vintrus. Dalfolket, med benägenhet för assimilering, uttalar vitter.
Tíutigu vetra ok VII vetr. Kphn. uppl. af år 1773 utesluter orden: "ok VII vetr"; tíutigu af det enkla räkneordet tíu och tigr, tegr, tögr och tugr m.: antal af tio. Rydquist anser tíu icke vara sammandraget af acc. pl. tigu, utan snarare af en till det goth. taihun (lat. decem) svarande form, hvaraf n framträder i talen. 13—19. Isl. tigr, f.sv. tighr, tiugher (tiotal). — Dalsk. har ett masc. tiäg (tiotal), motsvarande tigher.
Eyjólfr Valgerðarsun. Om honom se Islendíngabók s. 19 och Landn. sidd. 220, 222, 323 m. fl.
Viga-Glúmr var son af Eyjólfr och Astriðr, dotter till Vígfúss enl. Landn. s. 171. Namnet kommer antagligen af vig n.: svängning, (vega vb.) strid (víga guð, víga Njörðr, Freyr = krigare. Egils.) och glymr, glumr el. glaumr m.: buller, don, hvilken sista form äfven gifvit upphof åt vb. gleymja: glömma. Grimm, Deut Gramm. II. s. 47 anser grunden till så väl glumr som sv. vb.
glymja, glumda vara ett förloradt st. vb. gliuman, glaum, glumum: strepere. Egils. har ett glumr m.: ursus (qu. strepens). Víga-Glumr (stridsbjörn) var en af Eyjafjärdens mäktigaste höfdingar och som, stämd till ting för ett mord, anade den välbekante eden, som kunde tagas både såsom jakande och nekande.
Arnórr kerlingarnef (Bjarnarson). Se om honom Landn. s. 198—99. Han var sonson till en Þórðr, hvilken i sagorna kallas "maðr ágætr", stammande från Ragnar Lodbrok. Denne Thord var en bland dem, som först bosatte sig på Island. Arnórr tyckes ej egt skäl att synnerligen yfvas öfver tillnamnet!
Þorvarðr Spakböðvarssun var en ättstor man och lät först bygga en kyrka på Island. Landn. s. 197. Ordet Þorvarðr saknas i Kpnhmsuppl. af år 1773, som i stället låter Arnórr vara son af Spakböðvar, hvilket är alldeles orätt.
Ok þeir Starri brœðr. Nyss nämnda uppl. har orätt bróðir, ty Landn. omtalar s. 190 fyra söner till en Eirekr Hróaldsson: Þorkell och Hróaldr, Þorgeirr ock Hólmgaungu-Starri, äfvensom en dotter Gunahildr. Starri = den starke? af starr adj. durus; contentus, Egils. Grimm, Deut. Gram. upptar ett vb. staírran, starr, staúrrun (rigere?) nht starr: rigidus, starren: rigeseere.
Þorkell krafla omtalas en gång i Landn., men utförligare i Vatnsdæla Saga. Isl. krafla f.: (den som gramser efter noget med Hænderne. Jons. Lex.) jmfr dial. krafla = krypa, engel. crawl, danska kravle: med svårighet krypa. Hans fader hade födt honom med en frilla och låtit utsätta barnet; då det sedan påträffades af en träl, höll det på och sökte göra sig lös från något, som blifvit lagdt öfver dess ansigte; deraf namnet.
Ari Márssun. Se om honom Landn. s. 130. Ari m.: dra; örn; ari hlakkar (clangit), Völuspá. Äfven finnes ett ari: minister, famulus. Grimm säger sig ej kunna afgöra, om det senare är rot till det förra. Ari var son-sons-son till landnamsmanaen Ulf och anses omkring år 980 hafva blifvit väderdrifven till Amerika (Florida?) eller Hvitramannaland.
Asgeirr Knattarsun. Se Landn. s. 127. Namnet möjligen af knöttr m.: boll, kula, något som är rundt.
Eyjólfr grái omtalas i Landn. s. 113, 138; Islendingabók s. 20.
Gestr hinn spaki (Oddleifsson) omnämnes på flera ställen i Landn., Olof Tryggv. Saga och Nials Saga.
Olafr pái var född af Höskuld och en irisk konungadotter Melkorka, som blifvit såld som trälinna på en marknad i Norge åt Höskuld af en rik handlande Gille från Ryssland. Denne Olof stod en tid mycket väl hos Harald Gråffälls gemål, Drottning Gunnhild. Isl. pái och pá m.: påfogel.
Viga-Styrr. Om honom har funnits en särskild saga. Vígastyrs Saga kallad, men hvilken tros hafva gått förlorad vid Köpenhamns brand 1728.
Snorri goði nämnes äfven i Islendíngabók s. 4 och på flera ställen i Landn. — Goði m.: offerprest (jmfr blótgoði, hofgoði); sedan brukas ordet äfven om Islands häradshöfdingar, som efter kristendomens införande blefvo i uteslutande besittning af rättsväsendet. Denne Snorre var en stor och mäktig man på sin tid och en af Sturlungarnes förfäder, efter hvilken äfven antagligen Snorre Sturleson blifvit uppkallad. Snerrin kallades en trätgirig man och utom Snorres månge gode egenskaper omtalas han äfven såsom hämndgirig och oförsonlig.
Þorsteinn Egilssun och Illugi hinn rauði. Om desse hänvisa vi till Egilssaga Skallagrimssonar och Saga af Gunnlauge Ormstungu samt Landn. kap. 21.
Ok suðr. Dessa begge ord saknas i 1773 års uppl., men man marker synbarligen af det föregående, att de böra insättas i texten och så är äfven gjordt i uppl. af 1858.
Þorkell máni och de öfrige spara vi att här vidlyftigare omnämna, utan hänvisa vi i afs. på dem till hvad som derom säges i noterna till 1773 och 1858 årens uppl. Om Thorkel Måne vilja vi endast i förbigående nämna, att han var sonson af Ingolf, Islands förste landnamsman och att han utmärkte sig för sitt rena och dygdiga lif. Då han låg på sitt yttersta, lät han bära sig ut i solskenet och anförtrodde sig åt den Gud, som skapat solen; hans rena lefnad prisas storligen. Han blef lagman år 970. — Gizur, Hjalte och Sidu-Hall utmärkte sig alle för redlighet och tillhörde kristendomens ifrigaste och oegennyttigaste anhängare. Se om dem äfven Munch, N. F. H. II. s. 184.
Er þeir etc. När flera personnamn sammanbindas med conj. "ok", plägar som oftast äfven pron. pers. tillfogas, i synnerhet när dessa namn bilda satsens subject. Se Lund, Oldnordisk O. L. s. 18 och 484.
Norroena f. nordanvind; sedan om Nordens fornspråk i allmänhet. Om de olika benämningarna på detta språk under olike tidepunkter hänvisa vi till hvad i ämnet yttras i företalet till Jonssons Lex. s. 29, hvarest just detta ställe anföras såsom prof på, att Norroena brukades om språket på Island, såväl som äfven eljest om Norges folkspråk och om hela Nordens språk i allmänhet.
Víkja (vík, veik [senare vék], vikum, vikit) vb. a. eg. sätta något i rörelse i en viss rigtning — víkjask refl.; þeir vikusk lítt undir: de visade otillböjlighet att deltaga i saken. Hit höra vik (sinus maris), vek (isl. veikr), veck och möjligen äfven veke.
Önundr hinn kristni nämnes i Landn. s. 230. Hans fader kallas der Þorgils vámúla, hvilket senare ord troligen kommer af vá f. något förunderligt, skade, förderf och — múla deriv. af
múle m. mulus, os, rostrum = skräckmunnen.
Hlenni hinn gamli var son af Ormr töskubak (= den puckelryggige?). Se Landn. s. 224.
Hjaltadalr fick antagligen sitt namn af landnamsmannen Hjalti, Þórðar skálps son. Landn. s. 196—97.
Kap. 2. Frá Þorvaldi ok biskupi.
Með XIII manna. Man kunde äfven skrifva með þrettánda mann. Bruket af ordningstalen är öfver hufvud taget detsamma som i det nyare skriftspråket. Anmärkas må dock, att uttryck sädana, som við el. með þrettánda mann, icke beteckna med tretton man, utan sjelf trettonde, eller med tolf man. När man derföre träffar på talesätt som með XIII manna eller mann, är det endast bokstafven a i mana, som tjenar till upplysning, ty með XIII menn skulle betyda med tretton man. Se härom vidare Lund, Oldn. O. L. s. 150.
Armaðr m. person, som står i annan mans tjenst (ármenning) och som har att förvalta dennes egendom, indrifva hans inkomster m. m., ungefär detsamma som umboðsmaðr, lensmaðr. Sådane ármenn bodde på konungens gårdar, för att efterse dem; sådane hade äfven biskopen i dylik afsigt, synnerligen dock, för att efterse det rigtiga inkommandet af böter för öfverträdelse af kyrkolagen. Sedan betyder ármaðr äfven såsom här: skyddsande. Om den fabelaktiga händelse, som här omtalas, förtäljer Olof Tryggv. Saga, kap. 131 utförligare och låter slutligen Kodran tillropa sin skyddsande dessa betecknande ord: "jag har dyrkat dig som en nyttig och stark Gud den tid jag icke kände den sanne, men eftersom jag nu har funnit, att du är full af svek och mycket svag, så är jag nu berättigad till, utan att dervid begå någon synd, att öfvergifva dig och fly under den Guds beskärm, som är långt bättre och starkare än du." Desse ármenn svara alldeles mot de i Tyskland så kallade ministeriales, uppsyningsmännen öfver de kejserliga kammargodsen, ursprungligen lifegne, men genom den dem tillfallna myndighet i besittning af betydlig makt.
Hjú n. hjon, tjenstefolk. Jonsson i sitt Lex. skiljer mellan detta och hjún, hjón (-s, pl. d. s.) n. Fritzner däremot sammanslår dem till ett. F. sv. har ett starkt subst. n. hion, hiön och ett svagt hiona. Rydqvist anser från Skandinavisk synpunkt hiona för svag form till det starka hion, i händelse icke hion kunde möjligen sjelft vara svag pl. af ett hos oss ej synligt hio = isl. hiú.
Hvanneyri. Se derom Landn. s. 58. Namnet är troligen att härleda från hvönn (hvannar, hvannir) f. angelika-planta och eyrr (-ar, -ar) el. eyri (-ar) f. låg, sandig strand. Ordet lefver flerestädes i dial.; jmfr öresund, örskär, m. fl.
Vaða (óð, óðum, vaðinn): framrusa. Häraf isl. óðr: häftig, rasande; Oðinn: "den genom världsalltet gående, i striden frambrytande"; oeði: raseri; oeða: rasa. Dalskan har odå (vada). V bortfaller enligt regeln i en del isl. verbalböjningar framför o, u och y (genom aphæresis).
Haukagil i Vatnsdal. Ordet är sammansatt af haukr: hök och gil (s, pl. d. s.) n. klyfta, bergskrefva.
Hvammr. Landn. omnämner icke mindre än sju ställen med detta namn: i Hvammssveit, i Kjós, Mýdal, Norðrárdal, Skagafirði, Vatnsdal och Ölfusi. Detta låg på vestra sidan vid en inre vik af Breitðifjörðr i Þórsness sysla. Isl. hvammr m. liten dal eller fördjupning, oftast öppen på, en af sidorna.
Þórarinn fýlsenni var son af Þórðr gellir (gellir -is, utan pl. = tjur). Fýlsenni är sammansatt af fýl n. ett föl och enni n. panna, änne = f.sv. ænni; fýlsenni således = hästhufvud.
Heyrði hvárt þeira orð annars. "Då sproget mangler særegne udtryk for "hinanden" og "hverandre", bruges stedordene hverr og hvárr i förbindelse med annar i denne betydning. Undertiden betegnes dog det gensidige forhold blot ved det tillbagevisende sik, sér (sin i millum; roeddu þeir um með sér. Kriste. S. 10 kap.); men i almindelighed, når det inddelende begreb (som udtrykkes ved hverr og hvárr) skal udhæves, er dette ikke tilstrækkeligt. Af samme grund forbindes de ogsaa med sik, sinn for at betegne det inddelende. I dette tilfælde stilles i reglen (som det lat. se-quisque, suus-quisque) det tilbagevisende stedord foran hverr eller hvárr." Lund, O. O. L. s. 518.
Visans konstr. är enligt den af mig följda 1858 års upplaga följande: Ek fór með dómin dýra; engi drengr lýddi mér; (vér) gátum háð at sveini goða, hreyti hlauutteins; en aldin rýgr gall um heiðnum stalla við skáldi við enga svinnu. Guð kreppi þá gyðju! — Köpenh. uppl. af år 1773, äfvensom Fornm. S. s. 267 hafva något olika text, hvartill jag hänvisar för jämnförelsens skull.
Öfversättning: Jag for med den dyrbara läran; ingen man lyssnade till mig; vi förskaffade oss hat af tempelföreståndarens son, offer qvast-kastaren; men den gamla qvinnan skrek öfver hednaaltret mot skalden med ingen klokhet. Gud klämme denna prestinna!
Hreytir m. qui spargit, den som utströr, fördelar af vb. hreyta (hreyti, hreytta, hreytt): kasta, utsprida.
Hlauttein m. en qvast att med offerdjurets blod bestänka folket. Isl. hlaut n. offerblod; jmfr. goth. hlauts, isl. hlutr. Till grund för dessa ord ligger ett isl. starkt vb. hljóta, hlaut, hluttum, hlótit: bekomma genom lottning.
Rýgr f. "femina potentia prævalens" Egils. I Lappskan lär finnas ett ruvgo med samma betydelse.
Stalli och stallr m. en plats, der afgudabilderne voro uppsatte, krubba, stall; det med ett hol försedda fotstycket i fartygets botten, pä hvilken mastens nedre del hvilade. F.sv. har ett staller m., hvilken maskulina böjning qvarstår i Göta rike och på Gotland; men Svear och Nörrländingar bruka stall neutralt.
Gyðja f. prestinna, gudinna. Ordet heter i pl. m. art. gyðjurnar enligt den regeln, att plur., med undantag af nom. och acc. af starka neutr., synkoperar hi.
Kap. 3. Frá Þorvarði.
Klaufi m. öfversättes af Jonss. med "en ubehændig, klodset Person" och kommer af isl. vb. kliúfa (klýf, klauf, klofit). Dalskan har ett kleova (kleof, klåf, klevin). Hit höra: klofve, klöf, klyfta, dial. klysa, klysna, klyssen = öppning på ett trä, der delarne eller grenarne vidga ut sig.
Letja (let, latta, latt) vb. a: frånråda en något.
Prestr m. prest. Isländingen afhöll sig så mycket som möjligt från inblandning af utländska ord, särdeles af ogermanisk härkomst; men omdanade deremot sådana, som voro inkomna med nya seder och bruk, i synnerhet genom kristendomens införande, och som icke lätt ersattes genom inhemska.
Lítill, lítil, lítit och lítt adj. liten, obetydlig — comp. minni, sup. minst-r. Ordet är anmärkningsvärd! derföre, att det förkortar rotens í så snart synkope inträder: litlum f. lítilum, litlir f. lítilir.
Gluggr eller glyggr, gluggi m. glugg. Vårt vb. glo (se stint) motsvarar till bemärkelsen isl. glugga, till formen isl. glóa: lysa, glöda. Samma bemärkelse har äfven glo i sv. dial. I Skåne benämnes eget nog på några ställen januari månad glugg el. glogg. Möjligen får man då söka förklaringen deri, att man den tiden moste hålla sig inom fönster och dörrar, eller kan man, och så synes Rietz vilja hafva det, låta ordet komma af isl. glugg n. vind; den tid sålunda, då storm och kall vind råder. Hels. har ett adj. glåmig om en som stirrar. Fjallhrapi, — rapi (och efter nuvarande, uttal) — drapi m. dvärgbjörk, björkris.
Þreskaldr, þresköldr, þröskaldr (dessutom þreskjöldr, þröskjöldr, äfvensom en något osäker form þrepskjöldr) m. tröskel. Grimm anser detta ord ej vara sammansatt, utan komma af vb. þriska, þreska, þryskia (triturare) och en afledning på uld el. old och förklaringen anger han i orden: "weil vor der schwelle, auf der tenne, gedroschen wird." Han synes dock icke vara ritt säker på sin sak, ty på samma ställe (II D. s. 332) framkastar han frågan, om icke ordet möjligen kunnat uppstå ur þresk-valdr? Åt hvilken dera förklaringen bör man tilläfventyrs gifva företrädet^
Bótólfr var biskop på Hólar åren 1238—1246.
Kap. 4. Frá Þorvaldi.
Þorvaldr är sammansatt af Þór (Gudens namn), hvilket som den förste leden i ett sammansatt mans eller fruntimmersnamn nästan alltid går öfver till Þor, när senare delen af sammansättningen hvarken börjar med vocal eller med h, — och valdr m. herrskare.
Héðinn hinn mildi, ty så kallas han i Landn. s. 223, lät bygga gården Svalbarð 16 år före kristendomens införande. Ordet betyder skinnkappa, skinnkjortel och brukas ofta ss. namn på en person. Jmfr Skarp- Bjarn- Skartheðinn.
Svalbarð är väl sammansatt af svalr adj. sval, kylig, och barð n.; detta ord eger, utom sin mer vanliga betydelse af skägg och framstam på fartyg, äfven den af kant, rand eller i allmänhet ett ställe med hög belägenhet (terra editior. Egils.). Förmodligen lig väl gården på sluttningen mot fjärden, utsatt för den kylige hafsvinden.
Ragneiðr af regin el. rögn (ragna) a. pl. gudar och eiðr. Som förste delen i ett sammansatt ord betecknar regin antingen, att något är tillhörigt gudarne, att något är heligt, eller också står det förstärkande — Isl. eiðr i st. f. heiðr m. heder, ära, anseende. Detta förekommer äfven ensamt som fruntimmersnamn. I isl. finnas dessutom ett heið eller heiði n. klarhet, guld; heiðr f. hed, ett berg med låg och bred rygg, äfvensom ett heiðr adj. klar.
Skáld eller skald n. skald, diktare. Man är i någon ovisshet om, hvarifrån detta ord skall härledas. Se Grimm, Deut. Gr. II. D. s. 997, der han synes vilja öfversätta ordet med "den helige sångaren", sättande det i sammanhang med en högst ovanlig svag adjektivform skaldo (sacer). Bättre är väl då att låte det komma af vb. skáldask, vårt skållas, mista håret; skald skulle då vara = den skallige, och detta passar väl in på de gamle fornnordiske sångarne, som derigenom erhöllo ett ålderdomligare och mer vördnadsbjudande yttre!
Hegranes var beläget längst in i Skagafjörðr; tingsplatsen var äfven derstädes och efter detta ställe uppkallades syslan.
Grjót n. sten, stenart med afs. på beskaffenheten, klappersten; f.sv. har gryt n. stenar; deraf de många ortnamnen i Sverige på gryt. Bredvid Uppsala t. ex. ligger Gryta gård, vidare hafva vi ett Grythyttehed m. fl. Hit hör troligen, äfven det lat. margarita f. perla.
Æja, äfven ægja vb. a. och n. hvila, beta.
"Noregr, äldre norðvegr, m. eg. den norre vägen, de nordliga landen, liksom austrvegr, de östliga landen; af det fordom ofta förekommande talesättet í Noregi, dat sg., har det nuvarande Norge uppstått, hvaraf synes, huru orätt det är, när somlige envisas att skrifva "Norrige", förmodligen emedan de tro, att det finnes något af rige (rike) i detta ord, liksom i Srerige, fordom Svía-riki. Men formerna i T. Norwegen, E. Norway, Lat. Norvegia. Dansk Runsten Nur-viak, acc , utom det inländska skrifsättet Norge borde dock hafva lärt dem det rätta." Såre, Yng. & s. 41.
Heiptrœkr adj. hämndgirig. Vi ega i isl. tvenne vb. rœkja: förkasta, förjaga och roekja: draga omsorg om, visa aktning för (vårt rykta). Af det förra kommer adj. rœkr: förkastlig; af det senare roekr: en som lägger sig vinning om. Isl. heipt f. hämnd.
Kap. 5. Frá Þángbrandi.
Haraldr Gormsson regerade i Danmark (935—985). Han bar tillnamnet Blåtand och var en tapper och stridbar furste, samt gjorde mycket för kristendomen derstädes. De hedniskes förbittring steg i samme moa den nya läran vann insteg och vände sitt hat företrädesvis mot konungen, som svikit fädrens tro. Konungen föll för ett pilskott af sine motståndares hufvudman, den i sagorna mycket omtalade Palnatoke.
Albertus af Brimum. Denne anses vara samme man, som den af Adam af Bremen omtalade Adelbrech, Adelbrici eller Adelbreth, hvilken skulle hafva blifvit förordnad till biskop i Aarhus af ärkebiskop Adeldag (936 — 983). Denne senare var efterträdare pä Hamburgs biskopssäte till den är 936 i Sverige aflidne Unne, — Främmande namn i isl. få antingen en form, som är mottaglig för böjning t ex. Mikjáll, Mikjáls, eller också behålla de sin utländske form; i detta senare fall böjas de antingen som inländska namn t. ex. Albertús, Albertúsar, eller också böjas de på Latin t. ex. Julianus, Juliani. — Stadsnamnet Bremen är antagligen slägt med det Isl. brim n. bränning, hafsböljans brus mot strand. Utanför inloppet till Sundswall ligger en större, klipprik ö, kallad Bräm-ön, mot hvilken hafvet ständigt bryter.
Hugbertus. Om honom kan ses Köpenh. uppl. 1773, s. 29 i noten.
Kantaraborg är det nuvarande Canterbury i England. Jmfr lat. vb. cantare (sjunga). Isl. har ett vb. bjarga, (barg, borgit): hjelpa, bistå, berga; got. bairgan, barg, baurgans: arcere. Häraf kommer isl. bjarg, dansk, bjerg, sv. berg, isl. borg; björg f. hjelp (förekommer ofta såsom ene delen i åtskilliga sammansatta qvinnonamn); äfven isl. borgan el. borgun, vårt borgen hör hit.
Innvirðiliga adv. innerligt, nöjaktigt af inn och virðulegr, virðugligr och virðiligt adj. hederlig, präktig.
Syllíngar f. pl. Scilly-öarna. Dessa ligga emellan England och Irland, men höra ej till det senare, utan till det förra.
Þángat och þagat anser Grimm, Deut, Gram. III D. s. 174 möjligen kunna förklaras = þann gat af ett förloradt mask. gatr (via, semita); men hon synes äfven inrymma förklaringen = þann veg at ss. förhållandet är med þannig, þinnig och þannug.
Pataldr m. el. n. kamp, strid, envig; eng. battle, fr. bataille, lat. batallia.
Kap. 6. Frá Stefni.
Stefner var son af Thorgils Ejlifsson, sonson af Helge Bjola, som åter var en son af Ketil Flatnäsa, Björn Bunas son. Han var född på Kjalarnäs och växte upp der, medan han var barn. Han reste tidigt utomlands, antog i Danmark kristendomen och blef en mycket berömd man. Isl. stefnir m. hjelm; en som anvisar kosan, anförare, af vb. stefna = dirigere (stafn).
Hólmgarðr eller Hólmgarðar utgjorde en del af Mellan-Ryssland med hufvudstad af samma namn = nuvarande Nowgorod.
Alþýða, þuða äfven alþýði (is, utan pl.) f. folket i allmänhet, allmogen, i motsats till de högre stånden.
Mostr var en ö i Sunn-Hörðaland i det n. v. Finaas prestgd. Här stod under hednatiden ett tempel helgadt åt Thor; nu finnes här landets äldsta kyrka, uppförd år 995 af konung Olof Tryggvason. Från denna ö var äfven slägten till Harald Hårfagers frilla Thora Mostrstång. Ett annat Mostr låg i Rogaland.
Eyðslumaðr = en som föröder, af eyðsla f. det att föröda. Rydquist synes vilja förklara vårt forna adj. öþe, det n. v. öde (desertus) ss. ett adv., danadt af det neutrala subst öpi (isl. eyði), eller också ss. ett adj. formelt motsvarande ett med isl. subst. eyðir (förödare) till det yttre sammanfallande uråldrigt adj. eyðir.
Goi f. indecl., senare goa (-u, -ur) f. en af de gamles vintermånader (en del af Febr. och Mars).
Lýðr m. folk, nation, i synnerhet folk, som är samladt på ett bestämdt ställe. Jmfr lydbiskop = ljóðbiskup, a. g. s. leodbiskup, ursprungligen en biskop, som hade att förkunna hedningarne Guds ord (boða lýðum guðs orð) = folkbiskop.
Hörgr m. gudaaltare, gudabild, klint, klippa. Harg är ett ortnamn, som förekommer på flera ställen i Uppland och Östergötland. Jmfr Hargs bruk (i Roslagen), Thorsharg = Thorshälla.
Gúfárós. Gufá utföll i Borgarfjörðr. Oss eller ós, gen. óss, pl. ósar: mynning. Jmfr Aros (Vesterås). Isl. har ett sv. vb. gufa: dunsta, ånga; gufa f. rök, dunst, dam. Äfven finnes ett hafgufa eller -gufa f. ett fabelaktigt sjödjur af hvalslägtet. De sv. dial. hafva ett vb. guva (blåsa), guva f. vind, väderil; gåva f. ånga, imma.
Visans konstr. är följande: Nú hafir fjallrœnt fellisveðr af fjalli brotið allan stafnvalinn Stefnis; straumr ferr um hol knerri; á geisar með ísi; vér getu at heldr valdi ásriki slikum gný; bönd munu vera i löndum!
Öfversättningen är: Nu har en från fjällen kommande stormvind från fjället krossat hele Stefners stamhök (skeppet); ström brusar kring iholigheten på skeppet; en å framstörtar med is; vi tro fast mera, att gudars styrka villar slikt gny; gudar skola vara i länderna!
Felliveðr (-rs, pl. d. s.) n. häftig, rasande storm. Fellivetr var en sådan, i fjälltrakter ej ovanlig, vinter, då boskapen dog af pest eller foderbrist och moste nerslagtas.
Stafnvalr m. accipiter proræ, navis (stafn och valr). I isl. finnes ett valr m. hök; valr m. utan pl., de på valplatsen fallne; valr m. häst samt ett adj. valr: rund (häraf ávalr, oval).
Knörr (knarrar, knerrir) m. handelsfartyg, lastdragare. Bönd pl. af band n. band; detta åter kommer af st. vb. binda, batt, bundum, bundit. Pl. betyder gudar, emedan de ansågos som de bindande, förbindande makterna.
Nánari en þridja brœðra, ok firnari en nesta broeðra: närmare än slägtingar i femte led och fjärmare än sidane i tredje led. Härom kan ses vidare i Köpenh. upp. af år 1773, s. 38, not. 57. Denne i texten omnämnde lag antogs på Altinget år 996 enl. Munch. som följer tideräkningen i Olof Tryggv. Saga, "der er den eneste, med hvilken man ej kommer til kort, og som desuden bedst stemmer med Are frodes Angivelser" (Munch, I. II. s. 334). Denna saga låter Stefner afsändas till Island år 996 och återkomma följande år. Kristni Saga deremot sätter tiden för Stefners afresa till Olofs förste sommar, sål. 995, och hans återkomst till den derpå följande.
Usvífr hinn spaki var en broder till skalden Einar Skålaglam, begge söner af Helge, som åter var en son af landnamsmannen Björn den Norske och Niðbjörg, en från Skottland bortröfvad prinsessa, dotterdotter af Gånge Rolf. Alle desse voro af Ketil Flatnefs ätt.
Askell, ett mansnamn, sammansatt af ás = en gud och ketill, hvilket, som siste led i ett sammansatt ord, redan tidigt blef sammandraget till kell i n., kels i gen., under det att dat. katli bibehöll sig något längre.
Vandráðr = vanskelig af vandr (vönd, vant) adj. och -ráðr deriv. af ráða vb. Till betydelsen lika är äfven torráðr.
Frestr m. och frest n. frist, dröjsmål, uppehåll. Hels. har ett fräste f. en viss tid för något (t. ex. att försöka en häst).
Kap. 7. Frá Þángbrandi.
Om Thangbrands vistelse på Island finnes flere berättelser såsom Olof Tryggv. S. kap. 197—206, Njals och Laxdoela-Sag. Alla dessa afvika något från hvarandra. Kristni S. förnämsta fel här är, enl. Munch, att hon låter Thangbrand uppehålla sig tre vintrar på Island.
Fljótsdálr. Landn. omnämner tvenne ställen med detta namn, ett i Borgarfjörðr, ett annat i Kiðjafells tingslag. Här menas det första.
Leiruvágr m. lervik af leira f. locus limosus. I Skånskan träffas ett lerja f. lergrund, åkerlera. Ett af de vackraste landställena i Gefle skärgård har i likhet med det isl. leiruvágr ej försmått att låta sig benämnas Lervik!
þángbrands-róf. Isl, har róf n. diruptio (rjúfa), róf n. en lång sträcka samt róf el. hróf n. ett ställe för att bygga skepp = naust; sedan betyd, det äfven en låg och svagt uppförd byggnad.
Skipfarmr m. skeppslast; farmr m. börda. Farma-guð (bördornas gud) var ett af Odins tillnamn.
Tunvöllr m. gårdsplan. Isl. tun n. en inhägnad plats omkring en gård, gårdsäng. Nu för tiden brukas ordet i Norge = sjelfve gården, åbyggnaden. Eng. town. Völlr m. fält, vall. Vårt grundval borde rätteligen skrifvas och uttalas — vall; ty det är samma ord som det isl. grundvöllr.
Nón (-s, pl. d. s.) n. tiden mellan 2 — 3 på eft. m. Dial. ss., t. ex., Uppl. hafva ett vb. n. nuna, halfsofva, slumra: "han sitter och nunar." Jag har till och med i Uppsala hört det användas. I en tysk dial. lär samma vb. förekomma, äfvensom ett subst. nuner m. kort slummer; eng. nooning = middagssömn. Hos Romarne var nona den timme, då coena intogs.
Sál (-ar, -ir) och sála (-u, -ur) f. själ, anima. Ordet heter på goth. saivala, som troligen är att härleda fr. goth. saihvan = att se, då saivala sålunda egentligen skulle betyda: den seende.
Athoefi n. åtbörd. Hels. har ett athäva (pl. -vur), som är fem.
Klokka och klukka f. klocka. Ordet står troligen i sammanhang med isl. vb. klekkva, klökkva, kleykva (impf. klökk, pl. klukku) röras i själen, blifva modstulen, snyfta. Dial. hafva allmänt ett kläkka (impf. klakk el. kläkkte): känna sprittning. Jonsson och Fritzner anföra (efter Björn Hald) ett klaka: qvittra, lat. clangere. Hels. har ett klokkna el. klukkna: börja gråta. Rydquist, antagande kk ss. möjligen assimileradt nk, påpekar klinka (klinga), klunk.
Skógahverfi: skogsdal Detta sälle omnämnes äfven i Landn. s. 246. Isl. hverfi n. ett lågt mellan höjder liggande ställe. I Hille socken nära Gefle ligger djupt ner i en dal en by med namnet Hvarfva.
Ketill hinn fiflski: den galne, fjantige. Han var en af landnamsmännen.
Ok Norðlendínga fjórðúngi: dessa ord finnas ej i Köpenh. uppl. af år 1773.
Eystri adj. comp. (utan posit.), superl, austaetr; hit eystra: den östre vägen eller genom den östre delen af ett land.
Eyjafjörðr var belägen i Vaðla sysla.
Þángbrandsloekr: isl. loekr m. bäck. Äfven förekommer ett loekr = nafvelsträng; deremot laukr: lök, af vb. lúka el. ljúka.
Pollr m. vattenpöl, nht. pfuhl, eng. pool. Jmfr lat. palus: träsk.
Kap. 8. Víg Skeggbjarnar.
Þorvaldr hinn veili. Veil adj. falsk, oredlig. Grímsnes omtalas i Landn. s. 137, 313, 314.
Visans konstr. är följande: Ek skal senda einhendis boð úskelfum Ulfi, syni Ugga — mér er stugglaust við stála stýri: — at gæðir geirriðar reki fyri hann argan guðs varg, en vér annan, svá at of rigni við rögn.
Öfversättning: jag skall sända egenhändigt bod till den orädde Ulf, Ugges son — mig är ingen fruktan för stålets styrare: att spjutstormens förökare (Ulf) må förgöra den arge guds vargen (jaga undan från sig Thangbrand), men jag den andre (Gudleif), så att de mycken smädelse mot gudarne må utgjuta (så att begge må invigas såsom offer åt gudarne).
Ugga (uggi, uggda) vb. tvifia och uggr m. fruktan.
Gæðir m. förökare, uppväckare, gödare, af vb. gœða: göda.
Geirríðr f. spjutstorm; geirr m. spjut. Jmfr goth. gairu = gissel; se Grimm, Deut. Gram. II D. s. 46, der han anser som grund härtill ett förloradt st. vb. geisan, gais, gisum: slå.
Ríðeller hríð f. strid. I finskan skall förekomma ett riita = tvist.
Reka (rek, rak, rekit) vb. fördrifva, förjaga. Med præpos. reka fyrir. Jag har öfversatt: förgöra och fattat uttrycket = fyrirreka, fyrirfara, fyrirkoma; men man kan äfven säga: jaga bort, i likhet med t. ex., reka fyrir björg, sauði fyrir fjäll.
Vargr m. varg; missdådare, tjuf.
Rigna viðrögn: maledicta in deos effundere. Egils. Isl. regn n. regn; goth. rign; isl. vb. regna el. rigna; goth. rignjan. Grimm, Deut. Gramm. II D. s. 53 antager såsom möjlig grund härtill ett förloradt st. vb. rigan, rag, regum = agi, ex alto moveri. Då skulle regn vara = commotio nubium: hit räknar han då äfven isl. regin = dii motores, die obenwaltenden. Isl. regin ingär, t. ex. i vårt Reinhold.
Þetta kvad Ulfir moti: Tekk-at við tanna-hverfs hleypiskarfi veafjarðar Hagbarðs, þó at sannreynir sunds sendi boð; era mínlígt at gína flugu ráfáka rækis; mála gengi eru röng; ek sé við miklu meini.
Öfversättning: jag bryr mig icke om Hagbards (sjökonungens) tandgårds-gudavätskas-löpskarf (omskrifning för skaldens = Thorvalds, bön), änskönt att hafvets sorgfällige undersökare (Thorvald) sänder bod; mig är icke likt att svälja rå-hästarnes (skeppens) styrares (Thorvalds) flugor (mig passar ej att sätta tro till detta bedrägliga rykte); ordföljden är vrängd; jag undviker mycket men.
Tekk-at. Se härom Lund, O. L. § 170.
Hleypiskarfr m. carbo (pelecanus) volatilis, involans. Egils. Ordet är sammansatt af hleypa, bildadt af st. vb. hlaupa = löpa, ila, springa (se Munch, Det oldnorske Sprogs Gram. s. 73) och skarfr m. skarf, ålkråka = en sorts sjöfogel, utmärkt för sin förmåga att dyka, stundom på ända till 150 alnars djup.
Veafjörðr m. gudavätska, omskrifning för diktkonsten (mulsum poeticum). Vea gen. pl. af ve n. gud (numen).
Fjörðr m. fjärd, vik; sedan haf i allmänhet och slutl. äfven poet. sång, diktkonst. Afledningen på ð gör att roten blir fjör eller obrutet fir. Af samma rot är troligen äfven isl. fjara f. ebb; fjarri, firri adj. = vårt fjärran.
Hagbarðr m. namn på en sjökonung; Jonsson säger, att ordet äfven förekommer as. appell, i betydelse af utskurne bilder på väggar. Köpenh. uppl. af år 1773 har ”Harbardr vea fjärdar” och upptager ett subst. fjardr — separatio, disturbatio samt öfversätter: pacis Harbardi disturbator. Hvarifrån hon fått allt detta har jag svårt att inse; Egils. känner blott ett fjarðr ss. adj., alienatus, remotus; Jonss, och Fritzn. veta ej ens af detta.
Mínligt. Det ges tvenne sätt att förklara detta ställe; antingen fattar man mínligt = meinligt (menligt, farligt) neutr. af adj. mínligr = (mín = mein), eller är mínlígt = mínlíkt (mihi simile, mér likt). Egils. anser den senare förkl. bättre.
Gína við, at el. yfir flugu: låta sig snärjas, lockas, i synnerhet till att gå in på en ränkfull plan. Det bildliga uttrycket är taget från en fisk, som låter lura sig af den i flugdrägt klädde kroken, bl. har ett vb. gina: gapa, spärra upp munnen; gin n. gap. Dial. hafva med samma betydelse gan f. t. ex. "gager i gana", Hels. = stor i mun; jmfr gagarr: hund.
Ráfákr m. equus antennarum, navis. Isl. har tvenne ord af alldeles samma utseende och genus, men med olika betydelse: rá f. stäng i allmänhet, skeppsrå, rá f. vrå och rá f. rådjur; fákr m. häst.
Rœkir m. en som vårdar sig om något af vb. rœkja = curare.
Vetrliði skáld var son af en som het Sumarliði och härstammade från Ketill hængr i Naumdæla-fylki. Landn.
Reykjahólar låg på halfön, som skjuter ut mellan Þorskafjörðr och Króksfjörðr.
Visans konstr. är följande: Reynir randa ryðfjónar, suðr á landi, gat haldit í sig tölum boenar-smiðju-beðs Baldrs; sidan lét snjallr hjaldrs siðreynir morðhamar gjalla í hattar hauðrs steðja Vetrliða skáldi.
Öfversättning: Sköldarnes rost-hats-pröfvare (svärdets pröfvare = den tappre krigaren = Vetrlide), söder å landet, kunde stå emot bönens-smedjas-bädds (det heliga ställets, templets) Balders (herres = prestens = Thangbrands) tal; sedan lät den snälle strids-sed-pröfvarn (Gudleif) mordhammarn (svärdet) hvina i hattens jords städ (hufvudets städ = hufvudet) å skalden Vetrlide.
Reynir m. en som undersöker, pröfvar. Isl. har äfven ett annat reynir m. rönn.
Rönd f. bädd, strand; sköld, möjligen af goth. vb. rinnan; rann, runnum, runnans. Grimm, Deut. Gram. II. s. 34.
Ryð n. och ryðr m. rost. — Fjón (-s, utan pl.) n. hat (Jonss). Egils. och Fritzn. deremot taga ordet ss. femin. fjón (-ar, pl. fjonir).
Gat haldit í sig = halda í taumi: hejda, styra, förhindra; halda i sig tölum e-s: stå emot någons tal.
Sig f. egent. ett rep, hvarmed fogelfängarne på Norges klippkust brukade hala sig ner utför klipporna, för att upphämta ägg; sedan begagnas det om en vigt el. något tungt föremål, som lägges på ene änden, för att dermed lyfta, hvad som är fästadt på den andre. Om konstr. se Lund, O. § 153.
Hjaldr m. ljud af hjala, ss. galdr af gala; sedan betyder det äfven strid, drabbning.
Morðhamarr m. mordhammare, svärd. Hamarr m. betyder eg. en stenig skogsbacke. Ordet lefver qvar i denna betydelse i dial; i Medelpad, i ex., har jag hört det ganska ofta förekomma, äfven en gång ss. namn på en person, hvilken då nämnde sig efter stället der han bodde. Af detta ord hafva vi ganska många svenska ortnamn, såsom t. ex. Öst-hammar m. fl.
Hauðr n. jord, upphöjdt ställe af hœð = altitudo, hár = altus. Jonss. upptager ej detta ord i sitt Lexicon. Om anledn. till dat. se Lund, O. § 30.
Skipahyl m. Isl. hylr, gen. hyljar m. djup göl i en sjö eller å. Dial. hafva ett hölj, hölja: tvärdjup vattengrop i en sank äng. Hels.
Banna e-n e-t = förbjuda en något
Kolr är ett mansnamn af okänd betydelse, om det ej är att hänföra till kol n. trädkol.
Verð n. värde, betalning; verðr m. mat, måltid. Jmfr aftonvard, nattvard.
Kœra vb. kära, beklaga sig, klaga öfver något. Dial. hafva ett kerga el. kärga. Jmfr lat queri.
Láta rakna ránit = gifva det röfvade tillbaka.
Fit (-jar, -jar) f. ursprungligen något, som förbinder, sammanknyter; simhud på en fogel; fot på ett djur, jmfr hreinsfit; list eller rand på tyg; en slät randremsa (i synnerhet vid vatten), en lågt liggande ängssträckning. Jmfr isl. fat n. band, kläder, kärl, fat; fatask, fatlask; fata vb. a. kläda; fet n. steg; feta vb. n. gå; fetill m. band, bälte; fotr, fjötr eller fjöturr; fitja vb. a. veckla. Detta senare lefver qvar i dial. ss. fittja lin, f. ihop ett fisknät, Hels. Grimm antager ss. grund till alla dessa ord ett förloradt st. vb. fitan (fat, pl. fétum).
Kumbl och kuml n. någet som är framstående och sålunda gör en sak märkbar, märke, stenhop. I min hemtrakt vid Ljusnans utlopp i hafvet står sedan gammalt på hafsstranden ett sådant af sten och gamla furor uppsatt märke för sjöfarande, hvilket ännu af allmogen benämnes kummel Jmfr lat. cumulus = hög, hop.
Stället, hvarest Thangbrands skepp led denne skade, uppgifves i de olika sagorna högst olika, men Munch anser, att största trovärdigheten bör sättas till Kristni Saga, emedan hon så fullständigt och nöjaktigt angifver hvarje omständighet
Þar um orti Steinunn (el. Steinvar, som hon äfven nämnes), móðir Skáld-Refs, þetta: þórr brá or stað laungu þvinnils dýri þángbrands, hristi ok beysti brands blakk, ok laust við sandi; skið Atals grundar muna siðan sundfoert á sjá, því at hart hregg, kennt honum, tok leggja i spánu.
Öfversättning: Thor dref bort från dess plats sjökonungen Thangbrands långa djur (skepp), slog och bankade stamstångens häst (skeppet) och stötte den mot sandstranden; Åtals (sjökonungens) jords (hafvets) skid (allt detta är en omskrifning för skeppet) torde icke sedan simma godt å sjön, i ty att hård dom, honom (Thor) tillräknelig, började klyfva det i spånor.
þvinnill, Þunnill el. vinnil m. sjökonung. Ordet är af ett för mig obekant ursprung.
Bregda or stað dýri; om orsaken till dat, ss. Lund, O. § 39.
Beyeta sv. vb. slå, bänka. Dial. hafva ett bösta vb. slå, krossa, arbeta häftigt så att man flåsar: "Han böstar och bråkar." Hels.
Brandr m. eld, är en af svärdets många "kenningar"; sedan betyder det äfven en krumt uppstickande spets på förstäfven hos de gamles skepp samt slutl. tvenne stolpar på sidorna af hufvudingången till ett hus. Isl. brands-blakkr är en vanl. omskrifning, för ett skepp.
Atall m. en sjökonung. Isl. atall ss. adj. betyder vild, besvärlig. Ordet torde väl vara att härleda från roten at i vb. etja: drifva framåt. Sjökonungens jords skid = skeppet.
Skið n. klufven ved, gärdselstång, bräde; snöskid, som begagnas å den venstre foten; d. s. k. andern å högre tjenar att drifva på farten. Lat. scindula: litet trästycke.
Muna är sammansatt af mun och det nekande suff. a, jag vill eller skall icke, af munu och mundu (eg. præt. inf.; præs. man, impf. munda) hj.vh. vilja, skola; ofta uttrycker det äfven en begränsning, ss. jag antager, rimligtvis.
Hregg n. blåst, storm, oväder.
Kennt honom = honom tillräkneligt. Isl. kenna styr acc. i betydelsen känna, lära känna; acc. och dat. i bet lära en något, tillskrifva , gifva en skuld för något. Se Lund, O. § 40.
Tók leggja = lagði. I Isländskan brukas några verber, som i satsen stå såsom hufvudverber och styra en inf. med eller utan at, då infinitiven det oaktadt är hufvudverb i meningen, åt hvilken de omskrifvande verberna gifva betydelsen af ett börjande eller förmåga af den handling, som är i fråga.
Den andra visans konstr. är följande: Mögfellandi mellu braut allan mástalls vísund fyrir bjöllu gæti; bönd meiddu strandar ved; Kristr hlífdi-t, þá er kneyfði; kólgu hrafn með stöfnum; ek hygg, at guð gætti lítt it eina Gylva reins.
Öfversättning: Jätteqvinnans ättlings-dödare (jättens baneman = Thor) sönderbröt helt och hållet mås-krubbans (hafvets) oxe (hafvets oxe = skeppet) för klockans väktare (klerken, presten Thangbrand); gudarne lemlästade strandhöken (flod-höken = skeppet); Kristus skyddade icke, då böljans korp (skeppet) krossades mellan stammarne; jag tänker, att Gud brydde sig litet om Gylves ren (skepp).
Mella f. jättinna.
Mástallr m. ordet är sammansatt af már el. mór m. fiskmås (larus) och stallr. Fiskmåsens bänk, altare eller krubba är häftet.
Visundr m. bisonoxe (bos urus), äfven namn på ett krigsskepp.
Bjalla f. liten klocka. Jmtl. har ett bjälla f. med samma betydelse, kanske dock egentligen om en sådan skälla, som sitter på boskap.
Strandarvalr m. strandhök, omskr. i st. f. skeppet. Strönd begagnas äfven ss, liktydigt med en flod; jmfr Grimnismål 28.
Hlifdi-t, formen förklaras hos Pfeiffer § 344.
Kneyfa sv. vb. har hos Fritzner blott betydelsen af att "dricka bottenbägare"; Jonsson upptager dessutom äfven den af trycka, pressa; Egils. har blott den sista. Ordet är afledt af knýja: trycka, tränga, slå — Konstr. på detta ställe kan antingen tagas opersonlig = då skeppet krossades, eller personlig, då Thor blir subj.
Kólga f. poet benämning på bölja, och dess korp är skeppet; með stöfnum = stafna milli: a prora usque ad puppim. Egils.
Barðaströnd låg i Þorskafjarðar ping och utgjorde en del af dess södra kuststräckning.
Sköra e-n til hólmgöngu = utmana någon till tvekamp, envig.
Tjörfi, så läser den uppl. jag följt; 1773 års har Tjörin. Namnet står möjligen i sammanhang med isl. tjörr (ignis), tyrr (picea).
Þá lét Gestr primsignast. Om användandet af vb. láta kan ses Lund, O. § 140, anm. 1.
Járnmeiss m. jernkorg. Isl. meiss m. betyder en af vidjor förfärdigad korg att bära bördor ss. hö och dylikt på ryggen. Ordet lefver qvar ännu i Vester och Norrbotten med samma betydelse. Lappskan lär ega ett maisa = börda. I några socknar af Helsingland kallar allmogen en dylik korg med vidsittande bågar att bära bördor i för böl-mes.
Kap. 9.
Kviðlingr och kveðlingr m. liten visa, qväde; spec en liten nidvers, dimin. af kvöð.
Ordens ordning i nid visan är följande: Ek vil eigi geyja guð; Freyja þikki mér grey.
Öfversättning: Jag vill icke håna (eg. skälla på) Gud; Freyja tyckes mig (lik) en hynda. Fornm. s. II. s. 207 har visan något fullständigare.
Grey n. hund, liten hynda; i öfverflyttad bemärkelse om en nedrig och usel menniska.
Goðgá f. gudabespottelse. Jmfr geyja, gaga och gagarr.
Brúarsporðr m. broände. Isl. sporðr betyder stjert, bakdelen på en fisk, orm el. något dylikt djur; äfven nedre delen af en sköld.
Reifa mál = "recapitulere en Sags Procedure i alle dens Punkter, forend Dommen afsiges." Jonss. Lex'
þjórsá genomflöt Arness þíng, hade sina källor norr om Tindfjalla jökull samt upptog bifloden Túná.
På Island ranns tvenne floder med namnet Rángá, nämnligen hinn vestri och hin eystri. Kusten vid dessa floders utlopp var låg och full med sandbankar och ref.
þér liggr hálmsvisk þar, er hjarta skyldi (ni. liggja). For att undgå ett onödigt upprepande sättes ofta ett ord, som skulle stå i tvenne satser, endast i den ene och moste då tänkas till eller underförstås i den andre, nämnligen från den foregående till den efterföljande och ej tvärtom. Detta är i synnerhet fallet med verber och substantiver. Se vidare härom Lund, O. § 184.
Narfi ett personnamn af okänd betydelse, om det ej kommer af næra = nära, föda, och skulle således vara = den borne, födde. Som bekant är het Lokes och Sigyns son Narfi el. Narvi. Då Loke skulle lida straff for dråpet å Balder, förvandlade gudarne hans son Vale till en varg, hvilken sönderslet sin broder Narfve och med dennes tarmar blef Loke sedan bunden. I Einar Skålaglams Vellekla benämnes Håkan Jarl hlym-narfi. = bullerförorsakare. Jmfr äfven Yngl. S. kap. 20.
