Liten Kerstin

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

44. Liten Kerstin

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Och konungen han ståndar i högan Iofts svala;

Han ville så gerna med liten Kerstin tala.

Men ingen kan sorgen fördrifva.

2. Liten Kerstin hon ståndar i högan lofts bro

Med silfstickade strumpor och gullspända skor.

3. »Krist gifve, min drottning hon vore väl död,

Så skulle du bära gullkrona så röd!»

4. »Och nådige konung, I snacken ej så!

Här stånda de små svenner och lydas derpå.»

5. Och buden de kommo för drottningen in:

»Liten Kerstin hon snacka' med herren din.»

6. »Och hör du, liten Kerstin, hvad jag dig säga må

Hvad var det du talte med min herre i går?»

7. »Jag talte intet annat med er herre i går,

Än hvilkendera tjenaren jag skulle få.»

8. »Du önskade mig döder och lagder i mull,

Så skulle du få bära mitt röda gull.»

9. »Du önskade mig döder och lagder uppå bår,

Så skulle du få alltsammans mitt hof!»

10. Hon slängde liten Kerstin af landet bort;

Hon gaf henne intet, hvarken vått eller torrt.

11. Och liten Kerstin gångar på sjöastrand,

Der konungens skepp de lägga i land.

12. »Och helsa konungen så mången god natt,

Som himmelen månd' vara med stjernor besatt!»

13. »Och drottningen helsa med så mången ond stund,

Som sandkornen äro i hafvets grund!»

14. »Du beder nu drottningen minna sig uppå,

Allt när som vi tvätta' våra linnkläder små.»

15. »Och alla voro hvita, men hennes icke ren';

Små sönerna tre hon grafvit under sten.»

16. »När hon grof ner en, så grof jag ner två;

Den skall alltid mera, som mindre förmår.»

17. Och konungen han gångar sig för drottningen in;

Han frågar: »hvar hafven I gjort af liten Kerstin:»

18. »Liten Kerstin hon ståndar i högan lofts bro

Med silfstickade strumpor och gullspända skor.»

19. Och konungen slog drottningen på rosenblommand' kind.

Så blodet det stank på skarlakan skinn.

20. Och konungen gångar sig till sjöastrand,

Der voro de skeppen nyss lossade från land.

21. »Och hör I, min skeppare, hvad jag er säga må:

Och trösten I mig hjelpa liten Kerstin igenfå?»

22. »Och väl skall jag igenskaffa liten Kerstin nu,

Änskönt jag skulle resa af landet ut.»

23. Han tog liten Kerstin i snöhvitan hand,

Så ledde han henne ur skeppet fram.

24. Och konungen gaf’na båd' gods och gull;

Sin drottning han satte i svartan mull.

25. Han gaf liten Kerstin båd' gods och gård;

Han satte sin drottning i jern och stål.

26. Han satte liten Kerstin uppå sitt knä,

Gaf henne gullringar och fäste henne med.

27. Han tog liten Kerstin allt uti sin famn,

Gaf henne gullkronan och drottningenamn.

Men ingen kan sorgen fördrifva.