Malkolm Sinclair

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

104. Malkolm Sinclair

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Sist, när på ljuflig blomsterplan

Jag mina lam utförde

Och satte mig, som jag var van,

Der jag bäst lärkan hörde,

Så kom till mig en gammal man,

Beprydd med silfverhåren;

Han såg mig ganska gunstigt an

Och helsade: »god måron!»

2. »Hör», sade han, »kom, Celadon,

Följ med mig litet stycke!

Lägg från dig dina lappris blom,

Du skall få höra mycke .»

Jag steg strax upp, lad' flöjten bort,

Tog gubben uti handen,

Och kommo vi strax innan kort

Till obekanta landen.

3. Ett fasligt berg midt för oss var,

Det jag rätt häpna' före;

Men gubben sade: Ȍh, var karl!

Vi så ej hissna böre;

Säg, vet du ej, att veklighet

Har aldrig vunnit ära;

Men deremot manhaftighet

Ses alltid kransar bära ?»

4. Häraf sä blef jag fuller styrkt;

Men åter’gen förskräckter,

När gubbens hand med rostig dyrk

Åt bergets port blef sträckter.

Jag ville rymt tillbaka; men

Han fattad' mig i armen

Och sade: »har du då, min vän,

Ej hjerta uti barmen?»

5. Jag måtte ropa eller be,

Det halp dock intetdera;

Jag skulle in, vi fingo se

I berget gubbar flera;

Dem jag dock alla trodde väl,

Emedan som de viste

Att de en svensk, upprigtig själ

I skrynkne lemmar hyste.

6. Vi gingo dessa snart förbi

I våra skumma salar;

Men fingo derpå genast si

Täckt liljeklädde dalar

Och lundar af cypresse-trä

Samt ceder-prydde höjder;

Vi togos mot af en allé,

Som var af linder böjder.

7. En äkta sol med silfversken

Och perlestrålar höga

I klara vassen derpå se'n

Begynte sig att löga;

Hon klädde präktigt guld-mohére

Uppå agate-bergen,

Och gjorde himlen klar och skär

I höga safirs-färgen.

8. Beredde foglesvärmen nu

Med gäll-ljudd silfvertunga

För denna gyldne purpurbru'

Begynte till att sjunga;

Kristallekällan, som utför

Demanteklippan kullra',

Hon vid sin klara uppgångs dörr

Med perleböljor pulra'.

9. Inunder hvart ett skuggrigt trä'

Gråhårige sig döljde,

Dem Nöjet satt uppå sitt knä

Och med sin mantel höljde,

Och gaf dem nektar utur gull

Och dem i kärlek kysste;

Med ett ord sagdt: den ort var full

Af allt, hvad ädelt lyste.

10. »Ack», sad' jag, »täcke gubbe, hvad

En sällhet du mig ämnat!

Jag är så hjertans nöjd och glad

Att jag min' får har lemnat;

Säg, får jag icke här med dig

Bakom en buske lefva

Och uti himmelskt nöje mig

Insvepa och invefva?»

11. Men han mig svarad': »käre, håll!

Den, här skall bo och bygga,

Han måste först på verldens boll

Sia odygden till rygga;

Ty utaf alla, du här ser,

Är ingen, som ej kämpat,

Den ene mindre, andre mer,

Och henne förolämpat.»

12. Härvid jag pustad' ängsligt till;

Men fick ej tid att tala,

Ty sinnet föll mig i en grill

Och alltför ljuflig dvala;

Emot oss kom en täcker park,

Ett Floras mästerstycke,

Der gudarne af frusen mark

Had' gjort ett sommarsmycke.

13. Der stodo lagrar i gevär

Och skilrade för solen,

Derunder växte röda bär,

Som prydde gröna jolen;

Der stod en vattukonst och grät,

Så klara vattnet flödde.

»Så var», sad' gubben, »hennes sed

Se’n Carl den tolfte dödde.»

14. Och är det fåfängt bjuda till

Beskrifva denna prydnad;

Med tysthet jag här hellre vill

Bevisa Himlen lydnad.

Dock kan jag ej förtiga, hvad

Oss se’n för nåde hände,

Då jag min' ögon, nöjd och glad,

Åt höga slottet vände.

15. För nämde slottets kopparport

En hop stålklädde svenner

Nedkommo ifrån Baldurs ort,

Helt trogne Martis vänner;

Med dragne pampar stodo vakt,

Att ingen skulle klifva

På slottets sammetsklädda prakt

Ell’ blanka silfverskifva.

16. Men, tänk! så bistre, som de här

Med bleka ansigt' stodo

Och hotades med blankt gevär,

Så tog' de dock till godo,

Att gamle gubben ledde mig

I deras förmak dyra,

Der ett ungt lejon roat sig

Ett korsadt klot att styra.

17. Jag häpna’ nu långt mer än förr,

Men skräcktes ännu mera,

När gubben lätte på en dörr

Af klara silfret skära.

Inför den samma var en sal,

En sal för alla salar;

Der inne luften var helt sval

Och ljuset som i dalar.

18. Kring om ett präktigt silfverbord

Tolf svenska Carlar suto,

Som talte inte många ord,

Men konga-miner guto.

De åtta sågo gamle ut,

De fyra intet späde;

De förre, som de dock förut

Från verlden gjort afträde.

19. Den Nionde i denna rad

Tyckt s ha' ett hastigt sinne;

Den Tionde sågs djerf och glad,

Med mod i bröstet inne;

Den Elfte var en täcker karl,

Han satt och räkna' pengar;

Han delte ut, liksom en far,

Till sina barn och drängar.

20. Den Tolfte var en sirlig, lång

Och väl uppväxter hjelte,

Den man kund' se ej enda gång

Sitt karlahjerta fälte.

Hans ögon voro oförskräckt'

Liksom på unga örnar;

Hans styfva näfvar knyttes käckt

Som rammar uppå björnar.

21. Hans korta här, som kämdes opp,

Afbildade en krona,

Som var åt en så dugtig kropp

En sirlig hufvudbona.

Hans armar, ben vor' full' af merg,

Hans skuldror utaf styrka,

Hans länder voro liksom berg

Och marmorn i vår kyrka.

22. Han satt uti en svensker rock

Af blått, passabelt kläde,

Han hade elghudsköller ock,

Som aldrig låg i träde,

Och handskar utaf samma slag,

Som långt på armen räckte;

Tror knappt manchetten satt i lag,

Den styfva kragen täckte.

23. Ett tjockt gehäng, tre finger bredt,

Var spändt på blåa rocken;

En gruflig pamp, den mången sett

Nedsabla hela flocken,

Satt, dragen till en tredjedel,

I detta gula bälte,

Och ville ut, ge den sin del

Som träffa' hennes hjelte.

24. Ibland så steg han upp och gick

Med sina stöflar store,

Som sutto uti krigsmans skick

Och föga blanke vore.

Han hade sporrar uppå dem,

Så stora, att de passa

At sådan fot och karlalem,

Med sina kringlor hvassa.

25. Sin ganska stora, höga hatt,

Den gyldne knappen prydde,

Han på sin krönta hjessa satt;

Se’n stanna’ han och lydde,

Hur’ kämpevakten skilrade,

Så att gevären slamra’;

Man kunde se, han undrade,

Ho kom till dödens kamrar.

26. Strax lättes blanka dörren opp:

En svensker jarl framträdde

Med skjuten, sargad hjeltekropp,

Dock miner intet rädde.

Hans ansigt' var med blod besköljdt,

Nedsabladt, trampadt, slaget,

Och bröstet, som hans hjerta döljt,

Had' grofva skott intagit.

27. Hans hjerna satt i håret klent,

Jag ryser det att nämna;

Men glädes, att ej är för sent

För Himlen sådant hämna.

Han hade spänd pistol i hand,

Liksom han ville skjuta;

Men dödens hårdt åtsnörda band

Befalte’n förr att sluta.

28. Han helsade på svenskt manér;

Då kongen nådigt svara'

Och sad': »vi känne inte er,

Hvem skulle I väl vara?» —

»Jag är», sad' han, »en svensk major,

Mitt namn är Malkolm Sinclair,

Min själ nu nylig' af mig for

Från hjertats vrår och vinklar.»

29. »Hur», sade kungen, »blef du död,

Du tappre krigsbuss store?

Du äst i blod så färgad röd,

Liksom du slagtad vore.» —

»Jo», sade han, »Hans Majestät!

En oförskämd Bellona

Har så betalt de trogna fjät,

Jag gått för Sveriges krona.»

30. »Ja så», sad' kungen, »men hör på:

Hvar var du, när du dödde?» —

»Från Breslau något när' en å

Ur mina ådror flödde.» —

»Hvem mördat dig?» — »Sex ryske män,

Som stulo af mig lifvet;

Had' jag fått tid, jag dem igen

Skull' snälla piller gifvit.»

31. »Ja så, då slås vårt Sverige än

Med ryssen uti ifver?» —

»Nej, Hans Maj’stät, han är vår vän,

Så sagdt åtminston' blifver.» —

»Nej säg, men hvad för slag had' du

I Breslau till att göra?

Säg, sku' vi tro, att kejsarn nu

Vill sig på oss förföra?»

32. »Nej, män, det höres intet af;

Mitt äfventyr var detta:

Jag for till sultan i fullt traf,

Min konungs värf förrättar —

Ack, sultan! Håll, håll, Sinclair håll!

God' vänner, Carlar alla,

Här är en svensk från verldsens boll,

Som mördad nödgats falla.»

33. »Se, hvar han står, och bloden ned

I strida strömmar rinner!

Der kan man se en hjeltesed,

Som ej i döden svinner;

Tänk på, han kommer från Turkit!

Ack, låt oss då få höra,

Hurledes Mars sin dragne plit

Nu brukar till att föra!»

34. Strax reste de sig alle tolf,

Vår Sinclair att bestråla,

Som deras blanka silfvergolf

Med röda saften måla';

Den Elfte sad': »stig hjelte, hit

Till bordet, me’n du talar!

Lägg bort pistolen och din plit!

Han dig ej mer hugsvalar.»

35. Ty klef han fram uti sin blod,

Att den kring benen stänkte;

Ett karlaväsend', hjeltemod

I röda köttet blänkte.

Den Tolfte sad': berätta snart,

Hvad sker i våra länder,

Ditt ärende och öfverfart

Samt hvad der uppe händer!»

36. »Jo», börjad' han, »vårt Svea är

En dame, som stilla sitter

Och sina gröna lagrar skär,

Förnöjd med fogleqvitter.

Hon dricker fridens söta vin

Ur Friedrichs gylne koppar,

Och skådar med en hurtig min

På sina blåa troppar.»

37. »Och skall knappt någon hafva sett

En så förnuftig flicka,

Som, fast hon framdels sig beredt

På grönan kjortel sticka,

Har hon dock laddat flinkt gevär

Och lagt utmed sin sida,

Så att, om nå’n skull gå förnär,

Skall han i fallet bida.»

38. »Hon klär sig som en karl med hatt

Och lider ingen mössa;

Dess purpurmun får ingen fatt,

Fast mindre lof att kyssa,

Mer än som hennes äkta man,

Kung Friedrich store, dyre,

I hvilkens trogna, starka hand

Hon anförtrott sitt styre.»

39. »Och som hon vänlig min vill se

Af alla uppå jorden,

Så täcktes hon ock nådigt ge

Åt mig de höga orden:

Red, Sinclair, red dig till och far

Till sultans varma länder!

Du vet vi vänskap plägat har

Se’n Carol var i Bender.»

40. »Ty for jag stad i största hast,

Kom lyckligt ock tillbaka;

Men åter bort på lyckans kast,

Min konungs värf bevaka;

Kom lyckligt dit, förrättad' väl,

Hvad mig var budet göra,

Fast oväns arga, falska själ

Vill smädetal kringföra.»

41. »Nu slogs sultan och slås ännu

Med ryska kejsarinnan.

De ge hvarannan tu för sju,

Dock tyckes sultan vinna.

Och efter jag till honom for,

Strax ryska hofvet gissa',

Att jag på Sveriges vägnar svor

Med honom punkter vissa.»

42. »Man tillad' äfven också se’n,

Och ilskan dermed viste,

Att mången ryss båd' arm och ben

För min skull plötsligt miste;

Och att jag kund' ej för min död

Det väna folket lida,

Samt att min klinga ofta flöt

Okallad ur min slida.»

43. »Nu var jag rester derifrån,

Till Breslau ändtlig' kommen,

Hvarest, när såsom min person

Af amtet blef förnummen,

Mig önskades en lycklig fart

Till svenska kungens länder,

Det jag ock upptog för en art

Af Sveriges trogna vänner.»

44. »Men när jag sedan några mil

På vagn från staden hunnit,

For en af sex liksom en pil

Förut, den se’n mig vunnit;

Han kom tillbaka, lade an,

Och fråga', hvad jag förde

För lustigt nytt till Sveriges land,

Som ryska kronan rörde.»

45. »Jag viste’n af rätt temlig' kort;

Men fyra hans dragoner

De ryckte mig af vagnen bort,

Ursinnige pultroner;

Och refvo till sig allt, hvad som

På papper var uppskrifvit,

Der jag helt troget handlat om

Hvad Sverige nyttigt blifvit.»

46. »Se’n sporde han mig åter till,

Hvad mera nytt jag hade;

Jag teg derpå, förbittrad, still',

Då annan en strax lade

Mig genom hufvud med ett lod,

Så att jag nödgas falla;

Min själ for bort, mitt hjerteblod

Och krafter blefvo alla.»

47. »Se’n höggo de mig lem från lem,

Fast hjertat i mig picka';

Man orsak har berömma dem

Som, utan till att klicka,

Förmådde skjuta mig ihjel

Med ellofva pistoler;

Den tolfte ligger ännu här

För svenska tolf Caroler.»

48. »Och såleds har oskyldigt jag

För ovän misstänkt blifvit,

Jag har för samma sett min dag

Och måst qvittera lifvet.

Min själ var ännu aldrig arg

På ryska kejsarinnan,

Dock ryssar mig som björn och varg

Handterat härutinnan.»

49. »Och uppå ett förrädligt sätt

Man mitt portrait utsände,

Så att det skulle falla lätt

Mig slå, hvar jag anlände;

Nu ha de då sin önskan fått,

Dock kan det mig hugsvala,

Jag vet, min konung detta skott

Lär ofelbart bet . . . beklaga.»

50. »Men, Sinclair, hör!», den siste Carl

Till honom derpå sade;

»Säg, fick du ej som tapper jarl

Dig värja för slik skade?» —

»Nej», sade han, »de röfvad' bort,

Som tjufvar, vapen mina,

Och gjorde se’n processen kort

Och glömde mig att pina.»

51. »Nu», sad' kong Carl, »vi säga kan

Det hjertligt oss förtryter

Att en så hurtig karl och man

Så hårda isar bryter.

Och straffe Himlen äfven den,

Som åt ditt blod sig fägnar

Ell' sändt de mördare och män

Ell' dem försvarar, hägnar!»

52. Men, à propos, håll, Sinclair, hör!

Hur är med Pruthska freden?

Månn tro i folket hjertat dör,

Till tiden blir förliden?» —

»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt,

Sultan har hårda näfvar,

Och felas föga hvar ta’r sitt

Och ojemt byte jäfvar.»

53. »Ja, men det vor’ lust höra få

De gamle tappre götar

Ännu en gång med mod gå på

Och dela karlastötar;

Man menar, deras krutrök lär

Kring verlden ännu lukta,

Och ingen är, som icke svär

Sig kunna tio tukta.»

54. »Hans majestät, tro säkert, att

Om de allenast fingo

Se hans maj’stäts durchskjutne hatt,

Det skulle dem så tvinga,

Att hela hjertat upp och ned

I bröstet skulle picka

Och deras svärd på karlased

Begära blod att dricka.»

55. »Kung Stanislaus, käre, säg,

Hur' är det med hans lycka?

Säg, vandrar’n än på ojemn väg

På lyckans falska krycka?

Säg, vill ej någon puissance

Mer uppå honom tänka?

Har då hans sol gjort alliance

Med mörkret, mer ej blänka!»

56. »Hans Majestät, han lefver nöjd

På lyckans lägre säte,

Och tror man han är föga böjd

Mer om sin krona träta.

Dock törs jag inte gerna se

I ödets döljda lagar,

Han far henn' än en gång, kan ske,

Om himlen så behagar.»

57. Rätt som man nu så taltes vid,

Så hördes litet bulra,

Och utför fönstren sågs derned

Helt många vagnar kulra.

Man sporde genast, ho der var,

Då bleka vakten svara':

»En ganska stor minister-skar'

Är kommen här att vara.»

58. En kom strax in, fick audience,

Hans sak de snart afgjorde;

Se’n slog han upp sin reverence

För hela kungaborde;

Gick derpå ut, en ann' kom in

Och för sitt hof agera'

Så fermt, att man dess stolta min

Och slughet admirera'.

59. Ja, hvart ett hof af Jafets land

Här hade en minister,

Som med helt mjuka kärleksband

Skull’ binda alla tvister;

Och hvar och en kom till förhör,

Så snart det honom borde;

Men ingen inför deras dörr

Okallad träda torde.

60. Här var nu kejserlig och fransk

Samt engelsk, preusk och rysker,

Här var en italiensk och spansk,

Holländsk samt dansk och tysker.

Ja, jag kan sannerligen ej

Mig alla nu erinra;

Men alla syntes utaf mej

I guld och silfver glindra.

61. Jag stod hos gubben så långt bort,

Att jag ej kunde höra

Hvad dessa herrar talte kort

Ell' det till sinnes föra;

Dock smög jag uti skuggan fram,

Så snart en tala börj'de,

Som sad' sitt hof fatt hjertekram

Af allt det Sinclair sörjde.

62. Och talte’n, liksom man förut

Skull ' trott det hofvet villa,

Att Sinclair på sitt lif fick slut

Och nödgades bli stilla.

Han ropa' mycket om honneur,

Om ädelt, kristligt sinne,

Och att dess hof allt ärbart gör

För verldens friska minne.

63. Han declarera' den infame

Och hofvets rang ovärdig,

Som inte hade blygd och skam,

Att slå en så rättfärdig.

Och när han ändtlig' talat ut,

Så strök han uppå foten

Och mente med sin söta trut

Nu lagat bot för soten.

64. Man tog hans talan gunstigt opp

Med helt förstälda miner,

Man log åt tankens fria lopp

Och tungans styfva liner;

Sist tacka' mannen kärligt för

De målade douceurer,

Som han så ymnogt dem nu gör

Af alla slags couleurer.

65. Just nu steg Carl den Tolfte bort,

Tog Sinclair uti handen;

De gingo ut, och innan kort

Sågs de på gröna landen.

De gick tankfulla upp och ned

I vackra gångar gröna.

Att de om vigtigt taltes vid,

Man kunde se och röna.

66. Man kan ej veta hvad det var,

Hvarom de raisonera';

Men stundom sågs den store Carl

Sig litet alterera.

Omsider kommo de igen,

Då Carl den Elfte fråga':

»Hur står det till, min son och vän?

Ditt hjerta står i låga.»

67. »Åh, bagatelle!» sad' han, »min far,

Jag utaf åtrå brinner,

Att se om Mars der upp' är karl

Och om han kransar vinner;

Jag vill mig laga till gå opp,

Bli borta några dagar

Och föra an min hjeltetropp,

Så att . . . bragar.»

68. »Kom, Sinclair», sad' han, »kom, följ med,

Vi sku' för ros skull pröfva

Att bryta stål som rutit trä

Och styfva kaxar söfva.»

Vår Sinclair genast färdig var,

Hölt tropp med slika frågor;

Han tog en air som modig karl

Och döljde sina plågor.

69. »Flinkt väsend'», sad' kung Carl, »skall bli,

Friskt, bussar uti norden!

Båd' sol och måne skall få si

Förändring uppå jorden.

Kom, Sinclair, låt oss här gå opp

Och genast slå till korum,

Och rida kring i fullt galopp

På Martis flinka forum!»

70. Den Elfte tog den Tolfte fatt

Rätt som han skull' marchera,

Och sad’: »min son, vi ha god natt

Från verlden tag’t; än mera,

Om du nu skulle komma hän,

Vor' ingen, som dig kände

I hela vida Sveriges län

Ell’ tankan på dig sände.»

71. »För öfrigt drar vår måg, din bror

Och svåger, Friedrich store,

För allting omsorg, så jag tror,

Om du der sjelfver vore,

Så skull det vara alldels ett;

Du känner ock Ulrika,

Din syster; derför' kom och sitt,

Ej efter oro fika!»

72. »Jag menar du må vara mätt

Af slika sura drufvor,

Som hade knappt på tronen trädt,

Förr’n ovännen dig trugar,

Att gå med sig på fältet ut

Och fast han grufligt tappa',

Så had' han dock så när en klut

Bortrifvit af din kappa.»

73. »Se’n fick du ej ditt Sverige se,

Förrn kort förrän du dödde,

Du, som tolf år och tvenne tre

Dig på din klinga stödde.

Nu är du kommen uti ro,

Bli då, för Guds skull, stilla;

Låt dem, som nu på jorden bo,

På slika saker grilla!»

74. Vid dessa ljufva fadersord

Strax sonens ögon runno,

De stego åter till sitt bord

Och armar kärligt bunno.

»Ja», sade han, »min ljufva far,

Jag vet väl jag är döder;

Men för den kärlek, som jag har

Till Sverige, jag dock blöder.»

75. »Jag vet hvad hjerta, kraft och mod

Jag i soldaten satte,

När jag midt för hans ögon stod

Och sjelf i fästet fatta';

Och der jag red för rytterit,

Der växte mod i bröste,

Der drog en karlaarm sin plit

Och blod på marken öste.»

76. »Hjelp, Gud! Jag kan ej utan gråt

Och tårar mig påminna,

Då jag och Rehnsköld följdes åt

Vid Narva, kransar vinna.

Det blåst' al’armes, vi gingo på,

Så solen hufvud' skaka',

Och Cronstedt sköt, så bergen blå

Begynte till att knaka.»

77. »Än Duna slag, än Clischou då,

Än Cracau, Lemberg, flera,

Månn' tappre svenske bussar blå

Ej der souveraint regera?

Augustus måste ju af tron,

När som han såg min klinga,

Och nu. . . . .

Det kan mitt hjerta tvinga.»

78. »Fast mången tyckte, att min sol

Sig bergde vid Pultava,

Och steg inunder mörker pol,

Att låta sig begrafva:

Så, tro mig fritt, had' Friedrichshall

Mitt lif så brådt ej ändat,

Had’ mina grofva styckens knall

Väl nya solar tändat.»

79. »Men nu är fåfängt tala om

De förra friska tider;

Vi veta dock ej huru som

Man nu på jorden strider.

Dock önskar jag mitt Sverige godt,

Jag, som dess konung varit,

Och klädt för samma många skott,

När jag i fält har farit!»

80. »Så må då väl, I bussar blå,

I lejon uti Norden,

Låt se, I alltid på er stå

Och egen norra jorden!

Jag tackar er för hvar en dag

Jag eder kommendera',

För I gick på i mina slag

Och veko ingendera.»

81. »Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,

Sätt värjan i din skida!

Oss har dock himlen mycket gett,

Hvarmed vi tiden lida.

Vi ega ju en gudafröjd

I våra himlasalar,

Vårt läger är af nöje böjdt

I täcka liljedalar.»

82. Af denna hjelten ifren svann,

Hans grymma ärr ej sågos,

Han sig förnyad genast fann,

Hans kropp ej mera plågas;

Fast han i verlden hurtig var

Och kunde tycken vinna,

Vardt han dock nu en annan karl,

Som vi en gång sku finna.

83. Strax steg vår Sinclair i ett rum,

Som klart af perlor lyste;

Der mötte’n hjeltar, famna’n om

Och honom kärligt kysste;

Der inne sågs i blåa klä’r,

På silkesklädde troner,

Högborne ädle, som gevär

Ha burit för tre kronor.

84. En gudalust kringsväfvade

Och allas hjertan nöjde,

Jag skåda' det, jag bäfvade

Och mig till marken böjde;

Jag knäppte mina händer hop

Och vördsamt gratulera’

Med underdånig suck och rop

Dem, som så väl regerat.

85. Se’n tog mig gubben vid sin hand

Och förde mig tillbaka;

Jag grät, att mina lefnads band

Förhindrad' mig att smaka

Ett sådant nöje, som här var

För dem, som väl ha lefvat,

Och efter ärans krona rar

Med fulla krafter sträfvat.

86. Derpå fick jag strax se min hjord

Och lamungarne snälle,

Som åto vid sitt blomsterbord

På samma rum och ställe.

»Se nu», sad' gubben, »lemnar jag

Dig der jag dig frånledde,

Och glöm nu aldrig denna dag

Ell' hvad på honom skedde.»

87. Och härpå tog han mig i famn

Och tacka för godt följe.

Jag bad en säga mig sitt namn,

Men han det mig fördöljde.

Se’n stulla' han från mig igen,

Jag stanna' qvar och qvillra',

Tills denne min utlefde vän

Utur mitt sigte tillra'.

88. Se'n satte jag mig ned och grät

Och ömkade den skade,

Att Sinclair så i hastighet

Sin' ögon sammanlade:

Det var likväl en hurtig karl,

En krigsbuss och en hjelte,

Som, der raison fått blifva qvar,

Med Küthler väl spänt bälte.

89. Ack, tänk hvar redlig svensk uppå

Den herrens svenska hjerta!

Mång' hjeltes hjerta blifva må

Mot hans en liten ärta.

Ja, tänk uppå, hur' som han föll

Och hvem den gerning gjorde

Samt hur' han tyst i döden höll

Hvad sägas just ej borde.

90. Derför, I hjeltar, som ha mod

Och hjerta uti bröste’,

Ack, hämnen Malcom Sinclairs blod,

Som Küthler mordiskt öste!

För öfrigt är jag städse er

Tillgifven alla tider,

Och slutar nu, helst som jag ser,

Vår sol i skuggan skrider.