Om straff som drabba de mindre gudarna
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om straff som drabba de mindre gudarna
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 5
Nyckelord: – De gotiska och byzantinska gudarnas tvist. – De byzantinska gudarna mera storslagna i sina brott. –Anstötliga gudar skadliga för det allmänna. –Gäckeri för religion. – Straff af olika längd. – Sceniska upptåg. – Smicker förhjälper till ära. – Oskickliga befordras för penningar. – Heligast den som ger mest. – Skamliga gudar. – Apollo. – Mars. – Castor och Pollux. – Mercurius. Jupiter. – Skarabéen.– Hund, katt, råtta dyrkade i Egypten.
DENNA AFLÄGSNA tidsålder rådde en ifrig tvist mellan goternas och byzantinernas gudar, hvilkadera skulle vara berättigade att föreskrifva straff mot de andra eller utföra dem, om endera parten under sina utsväfningar begick någon straffvärd förbrytelse. Det var nämligen så, att de byzantinska gudarna, som voro öfverlägsna mera i brottens storslagenhet än i några framstående goda egenskaper, innehade den myndigheten öfver de gotiska gudarna, att, om dessa någon gång befunnits ha fläckat sin gudomlighets ära med någon skändlig ogärning, de kunde ej blott utesluta dem ur gudarnas samfund, utan därjämte degradera dem, beröfva dem den heder och dyrkan som de åtnjöto i eget land samt bannlysa dem och ålägga dem andra straff. Denna myndighet sägas de ofta hafva med stränghet begagnat sig af, i det de förmenat, att det vore bättre att undergräfva en anstötlig guds makt, än att den offentliga religionen skulle profaneras genom ett brottsligt exempel, för att de icke till sist själfva skulle drabbas af de straff som förskyllts af andras felsteg. Ty de visste sannerligen af erfarenhet, att, då deras medgudars brott kommo i dagen, de som ägnade dem själfva gudomlig dyrkan bytte sin lydnad i förakt och sin dyrkan i gäckeri samt ansågo offren för helgerån och de fastställda högtidsceremonierna för teatraliskt narrverk. Sålunda visade de i handling, genom att undanröja misshagliga gudar och sätta andra i deras ställe, att de hade makt att utkora och afsätta både gudar och konungar. Emellertid var straffet ej alltid afsedt att vara för beständigt, utan afpassades efter felets storlek, så att somliga straff räckte en månad, andra ett år, andra tre år, några ända till tio år eller längre; och efter dess utstående fick den förvisade, på grund af gudarnas medömkan med hans elände, återvända till sin forna glans och, ära, särskildt om de menade, att den mellanliggande tiden hunnit utplåna nesan af hans föregående skurkstreck. Det hände också ibland (säger Saxo), att de, hvilka genom gycklarekonster eller andra opassande tilltag gjort sig ovärdiga att återtaga sin förlorade gudavärdighet eller på nytt vinna densamma, att dessa genom smicker eller gåfvor ställde sig in hos de förnämsta bland gudarna och lyckades för penningar köpa gudamajestät, så att de mot en väldig penningsumma återfingo tillträdet till sina äreställen, till hvilka de för öfrigt voro oskickliga. Och vill någon veta, för hvilket pris sådant kunde köpas, så är bäst att fråga dem som hafva erfarenhet af, i hvilket pris gudarangen står. Det kan man dock förvisso antaga vara sant som Tertullianus skref om husgudarna: de som gåfvo de största skänkerna höllos för heligast, eller rättare de som voro heligast måste också vara de största gifvarna, för att man ej måtte tro, att någon för intet kan bli gud. Och det bör ej förefalla öfverraskande, att bland detta folk tron på sådana gudar spelat en så stor roll, då bland egypter, greker och romare, som dock voro visare än andra, ovärdiga lögngudar dyrkades och hedrades med tempel, såsom fallet var med Jupiter, Saturnus, Mars, Mercurius; hvarom Augustinus (De civit. Dei, bok VI, kap. 9) vidlyftigt ordar, i det han säger, att de varit dödliga människor och brottsligare än själfva goternas gudar, att man kände hvar deras graf var vore belägna, och att hela deras föregående lif varit uppfylldt af neslighet och skam. Ty Lactantius säger (bok I, kap. 10), att Apollo var en mökränkare och dråpare, Mars en äktenskapsbrytare och mördare, Castor och Pollux de uslaste röfvare, Mercurius en slyngel, tjuf och bedragare, Jupiter en fadermördare, som ej kunde vänta ut sin ålderdoms svage faders bortgång, dessutom en liderlig sälle och en verkligt onaturlig äktenskapsbrytare. Och dessa äro gudar, hvilkas bildstoder och eftermäle ännu firas med mer än religiös vördnad i höga palats. Äfven Plinius erinrar (bok XXX, kap. II) därom, att en stor del af Egypten bland sina gudar med underliga ceremonier dyrkade skarabéen, hvilken gör sig bollar af spillning. Så uppger ock Strabo (bok XVII), att dessa samma egypter ägnade gudomlig dyrkan åt hunden, katten, råttan och andra djur, hvilkas otäcka kadaver snarare bort väcka afsky.
