Resan till Österlandet

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

87. Resan till Österlandet

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Till Österland vill jag fara,

Der bor allrakärasten min,

Öfver berg och djupa dalar,

Allt under så grönan lind.

2. Allt för min kärastes hydda,

Der står två trän så grön,

Som alltid äro beprydda

Med frukter, som lukta så skön.

3. De grönskas båd' vinter och sommar,

I lunden, der de stå;

Det ena bär muskotteblommor,

Det andra nejlikor små.

4. Der är ock en hage planterad,

Efter ett högt förstånd,

Med trän och örter formerad,

Som jag ej beskrifva kan.

5. Jag måste ock icke förglömma

Den sköna kristalleflod,

De lefvande vattuströmmar,

Som fukta trädens rot.

6. Och midt uti den hage,

Der ståndar en lifsens bom,

Bär tolf slags frukter å rade,

Och löfvet är läkedom.

7. Dess frukter är som lustgårdars,

Beprydda med härliga frukt,

Med nardus, saffran och kalmus,

Som gifva en härligan lukt.

8. Der står ock helsobrunnen.

En lefvande källa klar,

Hvars like icke är funnen,

Som Salomo skrifvit har.

9. Min själ, du gör dig redo,

Den samma vägen att gå,

Öfver berg och torra hedar,

Förr’n natten faller oss på!

10. Jag sökte om natten långa,

Allt om den mörka qväll,

I sängen min, den trånga,

Den älskat har min själ.

11. Jag sökte af allt mitt sinne,

Och fann honom icke der;

Hvar skall jag honom finna,

Som min själ hafver så kär?

12. Jag drog uppå mina kläder,

Och stod upp af min säng,

Jag sökte på gator och gränder,

Och fann honom icke igen.

13. Uti ett sådant tillfälle,

Som jag nu sökte så,

Mig funno de väktare snälle,

Som kringom staden gå.

14. »Hör mig, I väktare männer,

Som mig nu möten här,

Har I icke sett den vännen,

Som min själ hafver så kär?»

15. Jag gick dock litet längre,

Allt om den mörka qväll,

Der fann jag den, som fägnar,

Och älskat har min själ.

16. Jag fattade honom med gamman,

Och förde honom med mig fram,

Uti mins moders kammar,

Och ville ej släppa han.

17. Min vän är röder och hviter,

Utkorad bland tusend' i tal,

Som morgonrodnans strimmor

Och månen i Ajalons dal.

18. En lilja mellan bergen,

Ett blomster i Saron fin,

Han satt mig på sitt hjerta,

Som en signetsring.

19. Herren, Herren har gifvit

En lärdan tunga mig,

Att jag vet med dem tröttom,

Att tala i rättom tid.

20. Han väcker mig hvar morgon,

Han väcker örat så,

Att jag kan utan sorgen

Hans ord så väl förstå.

21. Huru lustige äro de fötter,

På bergen bebåda fred,

Förkunna dina rätter,

Predika din salighet!

22. En dag i dinom gårdom

Är bättre än tusen år

För oss här neder på jorden,

I psalmen skrifvet står.

23. Han frälste min själ ifrån döden,

Mina fötter ifrån fall,

Min' ögon från tårar i nöden;

Dess Gud jag prisa skall.

24. Han lärde mig genom profeten

Förstå sitt lifsens ord,

En kraft till saligheten

För hvar och en, som tror.

25. Han hafver mig förärat

En bok, och till mig sändt;

Den jag skall dagelig lära,

Det Nya testament.

26. Den boken skall jag vörda

Såsom ett lilium,

Hon lättar mig lagsens börda,

Det helga evangelium.

27. Han höll mig under riset

Och i korsskolan så,

Att jag skulle blifva viser,

Och Hans ord rätt förstå.

28. Han hafver mig inskrifvit,

Mitt namn står i Hans bok,

Sin lag i hjertat gifvit,

När som jag dopet tog.