Rosilias sorg

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

65. Rosilias sorg

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Rosilia sitter i kammaren sin —

Uti lunden —

Så sorgelig fäller hon tårar uppå kind.

För lekt hafver hon med konungasonen den unga.

2. Rosilias fru genom dörren steg:

»Och hvarför ä' din ögon så förlekt?»

3. »Jag må väle gråta och min' ögon vara röd:

Jag har så nylig' sport, att min käraste är död.»

4. »Och hafver du så nylig' sport din käraste är död,

Hvarför har du inte sagt det förr för mig?»

5. »Och sanning kan jag inte dölja för er:

Kung Olof har lockat äran ifrån mig.»

6. »Och har konung Olof lockat äran ifrån dig,

Hvad hafver han då gifvit dig för äran din?»

7. »Han hafver gifvit mig en harpa utaf gull;

Han bad jag skulle spela, när jag blef sorgefull.»

8. »Och hafver konung Olof lockat äran ifrån dig,

Så tag, hvad du har, och drag långt bort från mig!»

9. Rosilia hon lade gull i gullskinn,

Så sorgelig fäller hon tårar uppå kind.

10. Rosilia hon gångar i rosende lund.

Der lyster henne att hvila en stund.

11. Rosilia hon tager sin harpa utaf gull,

Der lyster henne spela, för hon var sorgefull.

12. Kung Olof han såg genom vindluckan ut,

Så hörde han Rosilias harpa af gull.

13. »Och nu hör jag min harpa af gull:

Stackars min Rosilia, nu är hon sorgefull!»

14. Rosilia hon gångar sig åt konungens gård,

Och ute för henne småsvennerna stå.

15. »Och hör du, liten smådräng, hvad jag säger dig:

Är konung Olof hemma? I sägen det för mig!»

16. »Konung Olof han sitter i högan lofts bur.

Så litet aktar han en så ringa jungfru.»

17. Rosilia hon in genom dörren steg,

Kung Olof henne med milda ögon neg.

18. Konung Olof han klappar på bolstrarna blå:

»Lyster det Rosilia, att hvila häruppå?»

19. »Och inte är jag sömnig, och inte är jag trött,

För dig har jag lidit stor oro och spott.»

20. »Och hafver du för min skull lidit stor spott.

Tvifla inte, tvifla inte, det blir väle godt!»

21. Kung Olof tar Rosilia uti sitt knä

Och gaf’na gullringar och fäste henne med.

22. Kung Olof tog Rosilia uti sin famn —

Uti lunden —

Och gaf’na gullkrona och drottninganamn.

För lekt hafver hon med konungasonen den unga.