Samefolkets religion - Björnkulten

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frøyningsfjelltrommen, Folddalen, Nordtrøndelag.
Henneberger Museum, Meiningen, Tyskland.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. VI.
Björnkulten

Till samernas religion räknar man vanligen även den s.k. björnfesten, innefattande alla de egendomliga och delvis skenbart oförklarliga sedvänjor de iakttogo vid nedläggandet av Lapplands största och värdefullaste villebråd, björnen. Då de flesta av dessa äro av religiös, eller snarare magisk art, förstår man väl att björnriterna ha beskrivits av nästan alla författare som sysslat med samernas religion, alltifrån Schefferus ända till vår tids lappforskare. Sålunda har Reuterskiöld ägnat den lapska björnfesten ett långt kapitel i sitt förut nämnda arbete om de nordiska lapparna och likaså Harva i sin på finska skrivna monografi över samma ämne. Jag skall därför icke här ingå på en fullständig framställning av alla de med björnjakten förknippade riterna hos samerna, utan inskränka mig till en del viktigare detaljer, rörande vilkas innebörd olika åsikter gjort sig gällande eller vilka förblivit helt oförklarade.

Reuterskiöld säger, i sin kritik av Fjellströms monografi över lapparnas björnkult, att man på dennes tid icke hade förutsättningar att rätt förstå alla de med densamma förknippade riterna emedan dessa redan vid den tiden och i de trakter han kände voro bortglömda och främmande även för lapparna själva. Detta är måhända till en del riktigt. Men även Reuterskiöld själv har tyvärr i många fall missförstått t.ex. sådana detaljer som den myckna användningen av mässingen eller mässingsföremål vid dessa riter, risandet av den nyss nedlagda björnen, besprutandet av de lyckliga jägarna med albarkssaft, o.a., medan Harva åter över huvud underlåter att giva någon förklaring av dessa och liknande riter. Deras innebörd framstår emellertid fullt klar när vi betrakta dem i religionshistorisk belysning och jämföra dem med liknande jaktriter hos andra s.k. primitiva folk.

Dylika folks jaktseder äro nämligen av intresse icke endast såsom belysande respektive folks materiella kultur och vissa sidor av deras sociala liv, utan ur rent religionshistorisk synpunkt. Detta beror helt enkelt därpå, att för de primitive även djuren ha en själ eller ande snarlik människans, en tro som är särskilt levande i fråga om sådana djur som ur nyttosynpunkt — framför allt genom sin matnyttighet — äro av särskild betydelse för det ifrågavarande folket. Att man jagar och nedlägger dylika djur är visserligen en nödvändighet, men det är tillika ofta en farlig sak emedan jägaren helt naturligt därigenom ådrar sig det dödade djurets fiendskap; dess själ blir lätt en hämndeande som måste blidkas eller oskadliggöras. Det nedlagda villebrådet blir då tabu, isynnerhet för de svagare medlemmarna av samhället, kvinnorna och barnen, och vissa ceremonier bli nödvändiga för att dess kött skall kunna utan fara njutas. Bland naturfolk världen runt finna vi talrika exempel på denna så allmänna föreställning. Samernas talrika, med pedantisk noggrannhet genomförda riter efter nedläggandet av björnen belysa dem på ett typiskt sätt. Dessa riter ha en slående likhet med dem som efter en lyckad björnjakt iakttagits icke blott av samernas närmaste grannar finnarna, utan även av många sibiriska folk såsom ostjaker, voguler, giljaker samt ainu i Japan, och de till grund för dem liggande föreställningarna äro också i allt väsentligt desamma.

Vad samerna beträffar, synas även mindre djur som de jagade för födans skull ha varit mer eller mindre »heliga», såsom Lundius antyder då han omtalar att »kvinnfolken få aldrig äta efterst (?) på något djur, antingen fågel, ekorre, hare, vildren, björn, i en summa alla skogsdjur». Björnen intog dock som ädelt villebråd i många avseenden en särställning. Krohn betonar det nära sammanhang, som förefinnes mellan björnkulten och dyrkan av de avlidnas andar, och anför som bevis därför att de norska och svenska lapparna benämna den dödade björnen med ordet saivo, »helig», samma ord som de använda för de avlidnas andar eller själar. Att många djur betraktas som »själsdjur» och att en noid tros kunna förvandla sig till en björn, varg, järv, vildren eller antaga andra djurs hamn, har i det föregående framhållits. Ännu i dag fortlever enligt Paulaharju åtminstone bland skoltlapparna föreställningen att björnen är en till ett djur förvandlad människa. Härmed sammanhänger, att ehuru björnkött i allmänhet av samerna betraktats som en delikatess och djuret särskilt därför så ivrigt jagas, skoltlapparna däremot anse det syndigt att äta björnkött. Björnen äras bland dem med namn som kuobtze, aijog, äijä, aihkam, äijäseni, (gubbe, farfader), men endast de som varit med om att döda den kunna kalla den kuobtze, vilket synes vara ett öknamn, icke kvinnor eller de män som ej varit med på jakten. Stundom hålla björnarna möte med andra djur och alla skogens fyrfotadjur komma då tillstädes. Att björnens egendomliga levnadsvanor mäktigt bidragit till dess »helighet» betonas av många forskare. Ehuru ett rovdjur, intar den en helt annan ställning än t.ex. den allmänt hatade vargen. Björnen är, säger Sigrid Drake, både farlig och främmande och nyttig på samma gång. Han är intet skadedjur som vargen och järven, men han kan vara farlig både för människor och renar. Hans styrka, hans egendomliga sätt att ofta i upprätt ställning med ramarna slå till sitt offer väcker förundran och verkar imponerande på lappen. Men framför allt vilar det något gåtfullt över björnens långa vintersömn. Lappen Johan Turi finner björnen märklig särskilt därför, att den lever utan att äta hela vintern. »Och den blir icke vred på den människa som kommer till den och icke vill göra den något.»

Björnens karaktär av ett mäktigt »själsdjur» förklarar även den speciella magiska kraft som anses innebo i vissa viktiga delar av dess kropp. Björnens blod besitter sålunda en märklig kraft liknande den som man tillskriver den tuggade albarken. Turi berättar att när man flår den skjutna björnen, plägar man från dess kropp taga mångahanda läkemedel. Sålunda är gallan god mot hjärtsjukdomar och för sår, samt för vissa invärtes sjukdomar. När små barn ha svamp (mjölkskorv?) skola de dricka mjölk som tre gånger hällts genom björnens luftrör. Björnfettet är ett särdeles gott medel mot gikt, för stygn etc.

När vi söka förstå de med björnfesten förknippade mångahanda riterna, är det framför allt det nedlagda villebrådets farlighet vi måste taga sikte på. Björnens mäktiga ande är intagen av hämndlystnad och farlig särskilt för de jägare som dödat den, alldeles som en i krig dödad fiende är hämndlysten gentemot sin baneman. Farligheten synes dock framför allt yttra sig som en opersonlig magisk kraft, som utstrålar från det nedlagda villebrådets hela kropp och särskilt från vissa delar därav, såsom fällen, nosen, hjärtat o.s.v. Otaliga försiktighetsmått måste därför vidtagas omedelbart efter det djuret dödats, när det släpas hem från skogen, när det flås, när köttet styckas, kokas och slutligen förtäres, samt när banemännen återkomma hem efter den farliga färden och skola möta sina kvinnor. Dessa äro nämligen, på grund av sin mindre motståndskraft mot onda övernaturliga inflytelser, särskilt utsatta för fara. De flesta av de egendomliga riter som verkställas efter en lyckad björnjakt äro därför av profylaktisk natur. De äro försiktighetsmått som ha till uppgift att skydda dem som komma i nära beröring med jaktbytet mot de skadliga krafter som utgå från det dödade djurets kropp och även från dess lycklige baneman.

Redan uttåget till stället för jakten sker under ceremoniella former. Sedan männen sammankommit, ordnar man sig högtidligt till jakten. Först skall den, som är mest framstående i konsten att bruka trumman, slå på denna för att spå lycka till jakten. Naturligtvis är det härvid icke fråga blott om att utröna huruvida jakten skall bliva lyckad eller ej, utan trummandet tros faktiskt åstadkomma jaktlycka. Sedan avtågar man i noga bestämd ordning. Lappen som har ringat björnen skall gå främst och han skall i handen bära en käpp på vilken en mässingsring är bunden. Efter honom går den som »spått lycka» och därnäst den som skall skjuta första skottet. Ändamålet med den käpp med en vid densamma fastbunden mässingsring, som den i främsta ledet gående jägaren bär, har Schefferus misstorstått då han tytt den såsom något slags taktpinne eller dylikt. Mannen i fråga är »som en chor- eller kapellmästare som alltid måste begynna sången eller björnvisan» (!). I verkligheten föreligger här en detalj av rent magisk innebörd. Mässingen är, som vi sett för samerna en helig, med mystisk kraft utrustad metall och ringen en magisk figur. Staven, försedd med denna ring, skall skydda mannen, som går i spetsen för att uppsöka björnen, mot onda inflytelser och sålunda på sitt sätt bidraga till jaktlyckan.

Efter det björnen dödats, säger Rheen, draga de honom ut ur sitt läger och slå honom med ris eller mjuka spön. Därav ordspråket: slå björnen med ris.

Detta bruk, risandet av den nyss nedlagda björnen, har föranlett mångahanda spekulationer angående vad som kan vara den egentliga meningen därmed. Reuterskiöld anser det ligga närmast till hands att betrakta detta slående endast »som en utlösning av den obehärskade naturmänniskans spänning under själva akten», eller också som »en kvarleva av något gammalt sätt att medels hugg och slag få död på djuren». I stället för det av Rheen omtalade risandet av björnen beskriver emellertid Fjellström ett annat bruk vid nämnda tillfälle som synes ha iakttagits i vissa trakter av lappmarken, och detta ger Reuterskiöld idén till en annan förklaring. Fjellström berättar nämligen att »man vrider en vidja vilken såsom en ring sättes på björnens nedre käft, och där bindes den förnämste björnkarlens bälte, varpå han rycker tre gånger, sjungande med besynnerlig ton och ord att han blivit överman». Denna vidjering och ryckandet i densamma motsvarade alltså vid denna tid och i dessa trakter det av Rheen omtalade risandet med spön.

Fjellström fortsätter emellertid: Sedan karlen ryckt tre gånger tar han ringen och bär hem den och slår utanpå kojan tre gånger mitt för dörren och utropar söive olmai (= helig man) om det är en hanne, eller söive neit (= helig jungfru) om det är en hona. Meningen härmed är naturligtvis, säger Reuterskiöld, icke att underrätta de innevarande att björnen är dödad utan att överföra kraft från björnen på kåtan. Ringen bevaras sedan av björnkarlens hustru i ett linnekläde till slutet av måltiden. Då framtages den och alla närvarande kvinnor och barn fästa någon ring eller ett stycke av en mässingskedja därpå, varefter björnsvansen fastbindes vid densamma. Därefter överlämnas den åt männen, som sedan begrava den tillsammans med björnens ben. Reuterskiöld anser att man på detta sätt bevarat björnens kraft till den björn som skall varda av de nedgrävda benen. Men innan man grävde ned vidjan, tog man bort ringarna och mässingskedjorna och hängde dem på den vid jakten använda trumman för att göra denna ännu lyckosammare och kraftigare.

Användandet av en vidjering i detta fall och det tidigare omnämnda risandet i andra trakter föranleder Reuterskiöld att sammanställa dessa riter vid björnjakten med de i sydligare trakter av Sverige använda växtlighetsriterna vid vårtiden. Han jämför dem med sådana bruk som att vid denna årstid sjunga maj i by, då man till hemmen medför nyutslagna trädgrenar som fästas vid dörrarna, eller de s.k. midsommarkvastarna vid dörrar och spiselvrår m.m. Med dessa helgar man hemmet genom att tillföra dem den unga växtlighetskraften. Han går än vidare och jämför dessa riter med risande i sammanhang med växtlighetens återuppstående, bl.a. med fastlagsrisandet och påskrisandet.

Jag har anfört dessa teorier eller snarare hugskott såsom exempel på huru lätt man vid förklaringen av primitiva seder och bruk kan råka fullständigt på avvägar när man ej har tillräcklig kännedom om den tankegång som ligger bakom dem. De bruk vid nedläggandet av björnen som ovan beskrivits kunna visserligen förefalla egendomliga och gåtfulla, men äro icke desto mindre till sin innebörd fullkomligt klara. De ha ingenting med växtlighetsriter att göra och innebära ej heller något försök att överföra kraft från björnen på kåtan eller dylikt. Däremot kunna de enligt min tanke väl jämföras med fastlagsrisandet och påskrisandet, men syftet med dessa riter är ett annat än det Reuterskiöld synes antaga. Risande eller piskande förekommer nämligen ganska allmänt i den lägre kulturen som en magisk ceremoni som anses ha renande verkningar. När man piskar en person vid ett kritiskt tillfälle befriar man honom från de onda andar för vilka han då är utsatt, alldeles som man genom åderlåtning — ett bland primitiva folk rätt vanligt magiskt-medicinskt bruk — befriar hans organism från skadliga och »orena» andar. Piskning förekommer bl.a. som ett sorgbruk. En del arawakstammar i Guiana har blivit ryktbara för det sorgbruk som kallas maricarri och som består däri att de sörjande piska varandra med spön, gjorda av en viss lian, tills blodet flyter i strömmar. Detta är ingenting annat än en reningsceremoni, varigenom de befria sig från det farliga dödstabut.

Piskandet av den flådda björnens skinn beror på liknande föreställningar. Från skinnet utstråla farliga magiska verkningar; genom piskandet neutraliseras dessa. Med växtligheten ha dylika riter ingenting annat att göra än att själva riset vanligen härrör från ett »heligt» träd. Rheen nämner härom ingenting, men i det av Fjellström omtalade fallet skulle vidjeringen vara av björk. Det bruk han omtalar är intressant, emedan tankegången är rätt genomskinlig fastän riten i sig själv är tämligen komplicerad. Det gäller för björnkarlen att s.a.s. »immunicera» den hemmavarande hustrun och andra kvinnor samt hela kåtan mot det farliga tabu, som vidlåder honom genom beröringen med den döda björnen. »Farligheten» skall därför under betryggande former överföras från björnen till björnkarlens bostad, och detta sker genom den magiska vidjeringen. Vidjan blir än mera verkningsfull genom att böjas ringformig. När den fästes vid björnens käft, vari dess kraft eller makt är särskilt samlad, upptar den alltså i sig denna farliga kraft, varmed å andra sidan även hustrun och andra i huset närvarande kvinnor samt barnen bringas i kontakt genom vidjeringen. Denna bevaras av björnkarlens hustru i ett linne till slutmåltiden. Att bruket i fråga särskilt har till syfte att skydda de svagare medlemmarna av familjen framgår därav, att vid slutbanketten alla närvarande kvinnor och barn fästa någon ring eller ett stycke av en mässingskedja därpå, och att ytterligare björnens svans fastbindes vid densamma. Den farliga men oundvikliga kontakten är därigenom lyckligen genomförd — kontakten mellan den av magisk kraft genomträngda björnen och björnkarlen, samt mellan denne och de hemmavarande svagare och mindre motståndskraftiga medlemmarna av släkten eller familjen. Dessa bliva nu s.a.s. »härdade» mot tabut. Den dödade björnen kan nu utan större fara för dessa tagas närmare kåtan eller siten. Men alla dessa ceremonier äga dessutom rum under ständigt avsjungande av den s.k. björnvisan, som icke är någonting annat än en besvärjelsesång, ett joikande, och vars syfte är att ytterligare neutralisera den farliga makt som utgår från den döda björnen.

Vid sidan av björken har, som vi veta, alen spelat en viktig roll vid samernas magiska riter. Randulf omtalar i Närömanuskriptet ett bland de norska samerna förekommande bruk i sammanhang med björnfesten, som utgör en annan version av det av Fjellström skildrade. I Norge underrättar man de hemmavarande kvinnorna om den lyckliga utgången av jakten på så sätt, att »mannen tager en alkäpp och sticker den i kåtan vid marken. När hustrun ser den tager hon efter den, men mannen drager den tillbaka. Detta upprepas ytterligare två gånger. Härav märker hustrun att den helige Guds Hund (Björnen) är fälld». Reuterskiöld anser att det även här är fråga om en rit att »helga kåtan genom att överföra kraft till den medels det spö, varmed man risat björnen». Men denna förklaring träffar ej det rätta. Det är ej här fråga om överförande av någon kraft från björnen till människor, utan om neutraliserande av den från björnen emanerande farliga kraften medels alkäppen. Syftet med riten är sålunda negativt, icke positivt. Genom att den magiska alkäppen på sätt som beskrives upprepade gånger drages mellan mannen och hans hustru »härdas» den sistnämnda och immuniceras mot björnens mystiska kraft.

Den »farlighet» som vidlåder den dödade björnen och den profylaktiska karaktären hos de flesta av de vid björnfesten förekommande bruken bekräftas av åtskilliga andra riter. När männen slutligen komma hem med den nedlagda björnen, inväntas de av kvinnorna, som för att värdigt mottaga dem klätt sig i sina bästa kläder. Männen stiga icke in i kåtan genom den vanliga större dörren, utan genom den lilla dörr som är mitt emot denna. Kvinnorna ha sina huvuden betäckta, emedan männen ännu äro laddade med den farliga kraft som finnes i björnen. Dock se de på männen med ett öga genom en mässingsring och bespruta dem över hela ansiktet med den tuggade albarkssaftens blodliknande vätska, så att de bliva helt röda i synen. Till yttermera visso ha de redan förut »besprängt och korsat sig själva i ögonen med albarkssaft». Det profylaktiska i alla dessa åtgärder faller lätt i ögonen. Den underbara kraft samerna tillskrev alen och den blodliknande albarkssaften har förut framhållits, och det ceremoniella besprutandet med denna magiska vätska synes särskilt ha förekommit vid björnfesten.

I vilken grad de i björnjakten deltagande männen efteråt äro »tabuerade» särskilt i sitt förhållande till kvinnorna, framgår även därav, att de på tre dagar ej få komma till sina hustrur. Den, som ringade björnen och på grund därav anses vara i särskild grad tabubelagd, får vänta i fem dagar innan han kan närma sig sin hustru. Även dessa försiktighetsregler bero på männens önskan att skydda sina hustrur mot onda inflytelser.

En egendomlig ceremoni, som måste med några ord beröras, verkställes med björnens skinn efter det den blivit flådd. Rheen berättar nämligen, att »de uppsätta björnskinnet på en stubbe och låta sina hustrur, dock med förtäckta och med förbundna ögon, skjuta till måls på skinnet med handbågar och pilar. Den hustru, som först träffar björnskinnet, behåller prisen för de andra. Skall ock vara ett omen att hennes man skall alldraförst få björn». Skenbart rör det sig här om en pristävlan som samtidigt är ett slags orakel; man vill se vilken man som först skall »få björn». Men denna förklaring tillfredsställer ej, riten i fråga måste ha en annan mening. Reuterskiöld undrar med rätta varför just kvinnorna skola utföra denna skyttemagi, om detta var det ursprungliga motivet, ty de få ju ej deltaga i jakten. I själva verket är det ej fråga om någon vanlig pristävlan. Lösningen på problemet få vi om vi ha klart för oss att det hela är en rent magisk ceremoni, även den av profylaktisk eller avvärjande karaktär. Vid en dylik ceremoni kunna kvinnorna hantera pil och båge lika väl som födelsens gudinna Juksakka, som ju även på en del trummor utrustas med dessa emblem, vilka då endast ha en symbolisk betydelse. Det är kvinnorna det framför allt gäller att skydda mot de skadliga verkningar som utgå från björnens skinn, och dessa verkningar neutraliseras därigenom att kvinnorna själva skjuta till måls på skinnet. Riten framstår för oss begriplig när vi känna till den stora betydelse pil och båge ha i den lägre kulturen som magiska amuletter, och varom tidigare erinrats. Bland de krigiska tobaindianerna i Gran Chaco deltaga kvinnorna ej heller någonsin i männens jakt och hantera i vanliga fall aldrig pil och båge. Men dagen efter ett dödsfall kunde man likväl se byns kvinnor allmänt gå omkring bärande långa pilar i sina händer, och några hade dessutom pilmönster målade på sina kinder till skydd mot den farliga dödsanden.

Många magiska föreställningar äro även förbundna med slutceremonierna vid björnfesten, köttets styckande och kokande samt dess förtärande vid slutbanketten. Det rör sig också här om försiktighetsmått av samma slag som vid de tidigare riterna. Det kärl, vari köttet kokas, måste sålunda vara beslaget med ett stycke mässing, men är det flere björnar som blivit dräpta skall kärlet vara beslaget med flere dylika mässingsstycken. Ingen kvinnsperson får komma in i den kåta där männen koka köttet. När sedan köttet avätes, få kvinnorna äta endast vissa delar av björnens kropp, tydligen sådana delar, där björnens farliga makt anses vara koncentrerad i mindre grad. När köttet är förtärt, samlas alla benen omsorgsfullt tillsammans och nedgrävas. Av dem skall i framtiden en ny björn uppstå.Själva den högtidliga slutbanketten, vid vilken allt kötttet måste förtäras av de närvarande, är ominös för framtiden. Man hoppas att man även framdeles liksom nu skall ha tur vid björnjakt och bliva i tillfälle att deltaga i liknande rikliga banketter.

Den långa raden av magiska riter vid björnfesten avslutas med ytterligare en, som likaledes omtalas av Rheen. Den är icke utan intresse såsom belysande björnfestens allmänna syfte och må därför här beröras. När allt är slut, säger Rheen, tar en lapp i järnkedjan, som hänger över elden på vilken de satt sina kokkittlar, börjar sjunga björnvisan, springer några gånger kring elden, varefter han ränner ut genom dörren. En lapphustru tar en hop aska som hon kastar efter honom, och så den ena efter den andra. Därefter få lapparna lov att komma till sina hustrur igen. Tabut är tydligen genom denna slutceremoni definitivt hävt, och den farlighet som var förknippad med dödandet av björnen slutligt avlägsnad med den från kåtan utrusande mannen. Aska anses ha egenskapen att fördriva onda andar. Livet kan återgå i sina normala gängor.

Nedläggandet av lappmarkens mäktigaste villebråd, björnen, har som vi funnit bland samerna icke varit någon småsak. Det står emellertid utom allt tvivel att betydelsen av varje detalj i björnfesten framstått klar för deltagarna i densamma och att varje rit haft sin, ur primitiv synpunkt sett, förnuftiga mening.

Fodnoter