Skön Anna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

5. Skön Anna

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Skön Anna hon går till sjöastrand,

Och der spatserar hon så vida;

Till henne så kom en fager unger man,

Han helsade på henne så blida.

2. »Och hören I, min jungfru, hvad jag er säga må:

Hafven I lust med mig att följa? —

Att följa med mig till främmande land

Och blifva min hjerteliga kära?»

3. »Inte jag det vill och inte jag det kan,

Ej heller må ni sådant begära;

Ty här är så mången riddareson,

Som mig hafver bjudit sin ära.»

4. »Och bjude er sin ära hvem som bjuda vill,

Med mig så skolen I nu följa —

»Ja, följa mig bort i främmande land,

Den rödaste gullkronan att bära.»

5. Så hade han henne i åtta år,

Sju söner de hade till samman;

Men när som det led till det nionde år,

Så sökte sig herr Peder en annan.

6. Skön Anna hon går för drottningen in,

Hon helsade: »Fru och furstinna!

Får jag icke mera ega er son,

Min högsta begäran och vilja?»

7. »Och väl vill jag du skall ega min son,

Skön Anna, min redliga dotter!

Är du ibland alla den jag håller kär,

Du är ock värd att vara drottning.»

8. Och drottningen går för herr Peder in,

Hon helsar: »Väldiger herre!

Vill du dig trolofva skön Anna i år?

Det är min högsta begäran.»

9. »Nej, moder, jag henne trolofva ej kan,

Ej heller må ni detta begära;

Jag hafver nu sändt de vänliga bref,

En annan att blifva min kära.»

10. Skön Anna hon går för drottningen in,

Hon helsade: »Fru och furstinna!

»Och kunde jag få på höga vallen gå

Att se hur de riddersmän rida?»

11. »Och väl kan du få på höga vallen gå

Att se hur de riddersmän rida;

Men först så skall du i högan loft gå,

De bästa kläder på dig att kläda.»

12. Skön Anna hon ut på borgvallen går

Att se hur de riddare rida:

»Ack, Herre Gud Fader i himmelrik,

Må jag vid mina sinnen nu blifva!»

13. Hon skådade skeppen allt långt uti haf,

Skön Anna de skeppen väl kände;

De flaggor, hon sytt allt medan hon var mö

Och bodde uti sin faders lande.

14. Herr Peder han går för skön Anna in

Och helsar henne: »Vänaste qvinna!

Och hvad vill du ge min unga brud i dag,

Att du hennes vänskap må vinna?»

15. »Henne gifver jag mina sorger och besvär,

Hon är dem ej för god till att bära;

Och henne gifver jag mina utslitna skor,

Som jag hafver slitit med ära.»

16. »Och gif du nu henne din gullkrona röd,

Som ligger i gullskrinet det röda!

Hon gifver väl dig en gåfva igen,

Så rik som denna månd' vara.»

17. Min röda gullkrona, den gifver jag ej;

Jag lemnar ej henne så gerna;

Den gåfva det var, som I skänkte mig,

När eder jag skänkte min ära.

18. »Och henne gifver jag mina söner de sju —

Kunna bära sin faders värjor —

Och henne gifver jag mina qvarnar de sju,

Som gå mellan Danemark och Sverige.»

19. »Det går ingen annan mäld deruppä

Än bara ideliga mandel —

Och den, som bortför en väner jungfru,

Han skall ej vara falsker i sin handel.»

20. Skön Anna hon går för drottningen in,

Hon helsar: »Fru och furstinna!

Och kunde jag i brudehuset få gå,

Den unga bruden att skåda?

21. »Och väl kan du få i brudehuset gå,

Den unga bruden att skåda;

Men dina söner sätt din faders vapen på,

Och låt dem så framför dig gånga.»

22. Skön Anna hon steg i brudehuset in,

Allt som Gud henne tillstyrkte.

Hon fälde tårar på blekan kind,

De föllo henne neder på bröstet.

23. Skön Anna uppå golfvet hon går,

Det rödaste vin i hon skänkte;

För hvar och en gång på bruden hon såg,

Hennes tårar kring vinglasen stänkte.

24. Och unga bruden frågade den henne satt näst:

»Hören hvad jag eder månd’ fråga:

Hvad är det för en fru på golfvet går

Och fäller så modiga tårar?»

25. Och svarade den, som henne satt näst:

»Väl kan jag detta er säga:

Min syster det är, som mist har sin mor,

Deröfver så fäller hon tårar.»

26. Och unga bruden frågar konungen så:

»Hören hvad jag eder månd' säga:

Hvad är för små herrar på golfvet gå?

Min faders vapen de bära.»

27. »Jag det väl säga månde för er

Och sanning icke fördölja:

Det är väl alla mina söner sju;

Skön Anna hon är deras moder.»

28. Förbjude då er den allsmägtige Gud,

Som tänken nu henne att svika;

Skön Anna hon är min syster så kär,

Som bortröfvad var af Österrike.»

29. »Gullkronan utaf mitt hufvud nu tag,

Och röda gullbandet från bröstet!

Och gifven det skön Anna igen;

Skön Anna hon är nu min syster.»

30. »I tagen gullbandet utaf min arm,

Gullringarne af mina finger ;

Och lät mig få resa till min moder hem

Att bära henne dessa tidender.

31. Och unga bruden kastar en halfver gullring,

Skön Anna hon kastar den andra;

Och tvenne så kära systrar voro de,

Och ringarne de runno till samman.

32. »Nu låt mig resa till min moder igen

Att båda henne dessa tidender!

Min moder har aldrig haft någon ro

Allt sen hon skön Anna bortmiste.

33. Herr Peder han hade en broder så båld,

En riker och väldiger herre,

Och honom så gaf han den unga brud i våld;

Skön Anna han sjelf ville ega.