Slaget vid Stångebro, 1598

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

102. Slaget vid Stångebro, 1598

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Gud Fader, sonn och then helige and

Wälsigne eder alle, både quinnor och män,

Som boo i Swerigis Rijke!

Förloff will jag af eder bedie,

Een wijsa will jag för eder quedhe;

Hon är gjordt för Synnen.

2. Ther man schrifwer ettusen femhundrat åhr,

Otte nije tije thet war,

Så månde en kridsher uthkomma

Från Påland och til Sweries Rijke,

Effter Swensche mäns blod monde the lethe,

Sig sjelffwe til lithen fromma.

3. När hertigen fick then tidende höra,

Snårliga månde han sig redhe göre,

Och brefwen lett han utschrifwe

Til Rytter och kneckter, gifwens män,

Som will förswara wårt fädernesland,

Nu gäller för nöden at strijda.

4. The Rytter och knichter effter kridswijs

Med wapn och werie the wunno prijs,

Och manneliga monde the stånda.

The wille förlåte både blod och lif,

Hastade sig både ifrå kinner och wijf,

Föran Swerie schulle komma uthi wånda.

5. När kridsmachten kom hertig Carl till hand,

Så fohr han in i Östergöteland,

Och wille med Konungen tala

Och monde stelle all ting wäl i lagh

Förutan chridzvproor och slag,

Förrän Swerie schulle komma uthi wånda.

6. Wenlige breeflf lett han till Stegeborg schrifwe,

Konungz M:t til kenne gifwe

Han wille med honom talla

Och önschet honom wellsignelse och lycko,

Ther til thet store och öpperste stycke,

Sweries Rikies Chrone med allo.

7. The, som stode Försten emot,

Gud gifwe de kunde blifwa winner god!

The wende brefwen wrånge,

Och andre sende the uth igen:

»Bedh Försten möthe med sine kridsmen,

I morgon att blifwe war fånge.»

8. Thet samme the acte then förstelige man,

Som råder ännu i Sweries land.

Gud monde thet så till enda,

Att the till samme seng måtte gå

Föruthan lakan och bolsther små;

Så wille Gud hiulet omwenda.

9. Pålackerne med theras store macht

The fore från Stegeborgz Slott om ene natt,

Wasthene achte the at geste,

Och menthe ther uthi scholle boo,

Ändoch the motte icke nåd.

Theras sinne står ei till thet bestå.

10. Effter kom Försten med sin kridsher,

Så the finge icke långan far

Och then til baka kiöra.

Så droge the in på Linköpings hus

Och menthe snipa the förstelige lius;

Jag tror han fick them annat at göre.

11. Om måndagen för Sanchte Michils dag

Så står the store märkelige slag,

Som mången man weet at af seje,

Emillan Stångebroo och Linköpings by;

Så wide gås ther sagu och rychte,

Och intet är wert at tije.

12. Dhet förste aldremest gick opå,

Hör nu, huru underlige monde tilgå:

Hededukerne wore månge.

Emillan store Stång och lille Stång

Ther blef hededukernes wäg så trång

Och theres hierta blef bångat.

13. Trumeterne ropte: Kom ann! Kom an!

The trummor the ginge: trummelum! trummelum!

The bössor icke försumme,

The klingat alle: bus, bas, bas, bus!

Hededukerne krupo i qwarnehus

Och achtat sig ther at giöme.

14. Jag tror han fick them annat at göre,

Ner ellen fasnat omkring theras öron,

Än sittie ther inne och rua;

The woro så snare och hastige i sinne,

Och glömde theras Gudar ther inne,

Som war Sancte Brita af Riga.

15 När the Bönder finge weta i landet widt,

At thet stod intet annat till,

Än slaget schulle angånga,

The trodde thet ock förwist,

Att försten gaf sig i fremste spess

Och gaf sig sielfwer i fara.

16. The bönder the hastat hwar man uhr hus

Och hastat sig til thet försteliga lius,

The wiste han war kommen i wåda.

The hade fast heller warit döö,

Än hans förstelige nåd scholle komma i nöd

Och hededukerne öfwer honom råda.

17. När han fick se the bönder komma,

Lät han them möta med pipor och trummor,

Twå flygande fahnor uthbära:

Tu stäteliga hufwut ther unde monde gå,

Gref Axel och hans broder och så

Bewiste the bönder stor äre.

18. Wår N[ådige] F[örste] slog up sin hand:

»Haf tack, haf tack, hwar ärlige man!

Som wille till mig komme.

Så lenge jag lefwer i werlden här,

Schall jag ider hafwe af hierta kär

Och ider af hierte gott vunne.»

19. Konungen drog hasteliga bort,

At Sweriges Rijke wiste icke hwart,

Hwart hans K. M:t willende.

Onde rådgifware, tror jag forwist,

The hafwa vllit med sinne och list,

At konungen kom Swerie ifrå hånda.

20. I Holland är jag född och burin,

I Swerie är min kleden schurin;

Min ähre will jag bekenne:

Toll bokförer är mitt namn,

Som thenna wijsa hafwer kommit på gong,

Hwem hon helst kommer til hånda.