Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Förespråk

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Begyndelsen til Snorres Edda
i håndskriftet Codex Upsaliensis
Fra begyndelsen af 1300-tallet
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda


Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius



Förespråk


1. Gud allsmäktig skapade i begynnelsen himmel och jord och allt hvad der finnes: och sist skapade han två menniskor, Adam och Eva, från hvilka alla slägter härstamma: deras efterkommande förökades och utspriddes öfver all land. Men efter någon tid blef menniskoslägtet olika: några voro goda och rättrogna; men än flera lefde efter verldsliga begärelser, och vanvårdade Guds budord: derföre dränkte Gud i en vatfenflod jorden och alla dess kreatur förutan dem, som voro i Arken tillika med Noach. Efter Noachs flod lefde 8 menniskor, som bebyggde jorden, och från hvilka alla slägter härstamma: och hände nu som förut, att när menniskoslägtet ökades och verlden bebyggdes, var dock större delen intagen af girighet, rikedomar och högmod och afvek fran Guds lydnad: gick detta så långt, att ingen ville nämna Gud; och hvem skulle väl då för deras efterkommande förtälja Guds under? Så hände, att de förglömde Guds namn, och på få ställen fanns någon, som rätt kände sin skapare: men icke desto mindre tilldelade Gud dem jordiska håfvor, rikedom och sällhet, som följde dem på jorden: meddelade han dem ock så visheten, att de förstodo alla jordiska ting och de ting, som synas uti luften och på jorden. Detta ofvervägde de, och undrade huru det kunde förenas, att jorden och djuren och foglarne hade samma natur i åtskilliga afseenden: så olika de dock voro till utseendet. Det var en jordens beskaffenhet, att när man gräfde på höga fjällar, så framkom der vatten: ej längre behöfde man att der gräfva efter vatten än i djupa dalar: så förhåller det sig ock med djur och foglar, att det är lika långt till blodet i hufvudet, som i fötterne. En annan jordens beskaffenhet är den, att hvarje år växer på jorden gräs och blommor, och samma år affaller allt detta och förvissnar: likaledes med djur och foglar, på hvilka växa hår och fjädrar, som hvarje år affalla. Det är jordens tredje beskaffenhet, att, då hon är öppnad och grafven, gror gräs i den mullen , som är öfverst på jorden. Berg och stenar liknade de vid kreaturs tänder och ben. Af detta förstodo de, att jorden i åtskilliga afseenden var lefvande: de visste ock, att hon, var af en förunderligt hög ålder, och mäktig till sin natur. Hon födde allt lefvande och emottog allt det, som dog: derföre gåfvo de henne namn och räknade sin härkomst från henne. Det samma sporde de af sina gamla fränder, att sedan många hundrade år tillbaka hade himmelskropparnes gång varit ojämn: någre ägde längre omloppstid än andre. Af dylika ting förstodo de, att någon måste vara himmelskropparnes styresman, som ledde deras gång efter sin egen vilja, och måste han vara stor och mäktig: de förmodade, att, då han styrde elementerna, måste han äfven hafva varit till före himmelskropparne: de insågo, att, om han rådde öfver himmelskropparnes, gång, måste han äfven råda öfver solens sken, och himmelens nederbörd och jordens gröda, som deraf kommer; desslikes ock öfver luftens vindar samt hafvets stormar. De visste icke hvar hans rike var: men de trodde dock, att han styrde all ting på jorden och i luften, himmelen och himmelskropparne, hafvet och vädren. Och på det att de bättre skulle kunna förtälja eller i minnet fästa detta, gåfvo de honom sina egna namn, och hafver denna tron blifvit ändrad på mångahanda sätt, allt såsom folkslagen utspriddes , och tungomålen åtskildes.


2. På sin ålderdom delade Noach jorden mellan sina söner: åt Cham bestämde han dess vestra del: åt , Japheth den norra, och åt Sem den södra delen , med den indelning, som skall förklaras, när jag kommer att tala om verldens fördelning i trenne delar. Begäret efter rikedomar och högmodet tilltog hos desse mäns efterkommande deraf, att man då kände många konster, som förut icke varit uppfunne: hvar och en yfdes af sin konst, och så långt gingo de i öfvermod, att Afrikanerne, som härstammade från Cham, härjade i den delen af verlden, som deras fränder, Sems afkomlingar, bebodde. När de nu hade besegrat dem, tyckte de att verlden icke var dem tillräcklig, utan uppreste på slätten Sinear ett torn af tegel och sten, som de beslöto skulle räcka ända upp till himmelen. Och när detta arbetet hade hunnit så långt, att det nådde upp öfver vädren, och de icke dess mindre hade lust, att fortsätta det, och då Gud fann, huru högt deras öfvermod steg, såg Han äfven att Han på något sätt måste dämpa det. Den samme Guden, som är allsvåldig, och i ett ögonblick förmådde nedslå allt deras verk, och låta dem varda till stoft, Han ville hellre, på det att de måtte vidkännas sin svaghet, på det sättet omintetgöra deras beslut, att ingen af dem skulle förstå hvad en annan talte: då nu ingen visste hvad hvar och en bjöd den andre, så bröt den ene ned, hvad den andre ville uppresa, till dess de slutligen kommo i strid sins emellan, och förstördes så deras företag med den påbörjade tornbyggnaden. Men den förnämste bland dem var Zoroaster: han log förrän han grät, när han föddes. Byggmästarne voro 72, och lika många tungomål hafva sedan utbredt sig i verlden, sedan resarne utspridde sig öfver all land och folkslagen förökades. På samma ställe var en den berömdaste stad, kallad af tornets namn, Babylon. Efter tungomåls förbistringen förökades namnen på menniskorna och andra ting: äfven Zoroaster hade många namn; och ehuru han förstod, att hans högmod blifvit förödmjukadt af det omtalta arbetet, så trängde han sig dock fram till verldslig värdighet, och lät taga sig till Konung öfver många Assyriska folkslag: från honom kom afguderiets villa, och sedan man hade offrat till honom blef han kallad Baal, hvilken vi kalla Bel. Han hade ock många flera namn: men när namnen förökades, så förlorades sanningen, och af denna första villa dyrkade hvarje efterkommande menniska sin föregångare, djur eller foglar, luften och himmelskropparne och allehanda timliga ting, till dess denna villfarelse utspriddes öfver hela verlden, och så fullkomligt utplånade sanningen, att ingen kände sin Skapare, utom det folk, som talade hebreiska språket, hvilket var brukligt före tornbyggnaden. Dock förlorade de icke de lekamliga håfvor, som voro dem gifna; och derföre dömde de om all ting efter världsligt förstånd, emedan den andliga visheten icke var dem gifven. Sålunda begrepo de, att all ting var skapadt af något ämne.


3. Verlden var skiftad i trenne delar: från söder, vester ut, ända till Medelhafvet, hvilken del kallades Afrika: den södra delen deraf är het och förbrännd af solen. Den andra delen från vester och till norr allt intill hafvet kallades Europa eller Enea: dess norra del är så kall, att gräs icke växer der och att ingen kan den bebo. Från norr och omkring den östra delen ända till södern är Asia. I denna del af verlden är all fägring och prydnad, samt rikedom på jordens fruktbarhet, guld och ädla stenar: der är verldens medelpunkt: och såsom landet der är vackrare och jorden af bättre beskaffenhet än på andra ställen, så var ock menniskoslägtet der utrustadt med alla förmåner, vishet och styrka, skönhet och alla kunskaper.


4. Nära verldens medelpunkt var den skönaste stad och hemvist, som någonsin varit uppbyggd, nemligen Troja, i det land, som vi kalla Turkland. Denna stad var mycket större byggd än andra: med mera konst i många afseenden och med stor kostnad, som ställets tillgångar medgåfvo. Der voro 12 konungadömen och en öfverkonung: flere nationer tillhörde hvarje rike; i staden voro 12 höfdingar. Desse höfdingar hafva uti all manlig skicklighet varit utmärkte framför andra män, som varit i verlden, hvilket sist blifvit underkastad! någon motsägelse af de historieskrifvare , som berättat om dem; alldenstund alla Nordens förnämsta män derifiån räkna sin härkomst, och sätta bland Gudarnes antal alla dem, som varit stadens Förstar: ja! de sätta Priamus i stället for Oden, och må detta icke anses underligt, emedan Priamus härstammade från Saturnus, hvilken sjelf länge i Norden troddes hafva varit Gud.


5. Denne Saturnus uppväxte på den ö i Archipelagen som kallas Kreta: han var större, starkare och skönare än andre män: äfvenså utmärkt i förstånd, som andra naturgåfvor, framför andra: han uppfann ock många konster, som förut icke varit kände: han var ock så öfvad i svartkonst, att han kände förut tillkommande ting: han fann ock malmarter i jorden, som han arbetade till gull, och härigenom blef han snart mäktig. Han förespådde ock årsväxter och många andra fördolda ting; och för slikt, samt mycket annat, togo de honom till höfding öfver öen: och när han hade liten tid styrt den, blef der ymnighet i alla afseenden. Der brukades ock inga andra penningar än gullpenningar: så stor tillgång var det deraf. Och fast det var missväxt i andra länder, kom der likväl alldrig ond tid: derföre kunde man derifrån hämta alla de ting , som man behöfde. Af denna, samt många andra obegripliga, undergörande gåfvor, som han hade, trodde de honom vara Gud: och häraf uppkom en annan villa mellan Kretenser och Macedonier, så som förut hos Assyrierne och Chaldeerne af Zoroaster. Men när Saturnus märkte huru mycket gagn folket tycktes hafva af honom, så sade han sig vara Gud och Styresman öfver himmelen och alla ting.


6. En gång seglade han till Grekeland: emedan der var en konungadotter, till hvilken han hade fattat kärlek. Henne fick han på det sätt, att en dag, då hon var ute med sina hoffruntimmer, påtog han sig en tjurs skepnad, och låg före henne i skogen, och var så fager att gullfärg var på hvarje hår. Då prinsessan såg honom, klappade hon honom på mulen; han springer upp och kastar af sig tjurs skepnaden: tog henne i sin famn, bar henne till skepps och seglade hem till Kreta. Detta förebrår honom hans maka Juno: då förvandlade han prinsessan i en qvigas skepnad och sände henne öster i Nilmynningarne och lät henne förvaras hos en träl, som hetta Argulus. Der var hon i 12 månader innan han omskapade henne. Många ting gjorde han lika dessa och ännu underbarare. Han hade 3 söner: en het Jupiter, den andre Neptunus och den tredje Pluto. De voro alle ganska dråplige män: dock öfverträffade dem Jupiter mycket: han var en stridsman och vann många konungariken: han var ock konstig, som hans fader: och påtog sig många djurs skepnader, hvarigenom han utförde många saker, som annars äro omöjliga för den menskliga naturen: och af slikt samt annat fruktades han af alla folkslag, så att Jupiter sättes i stället för Thor, efter alla onda väsenden frukta honom.


7. Saturnus lät uppbygga på Kreta 72 städer, och när han trodde sig vara säker i sitt rike, då skiftade han det mellan sina söner. Dem gjorde han till Gudar och tilldelade Jupiter himmelen, Neptunus jorden, och Pluto underverlden , hvilken del syntes honom minst begärlig: derföre gaf han honom sin hund, som han kallade Cerberus, for att vakta underverlden: denne Cerberus säga Grekerne att Hercules hafver dragit upp ur underverlden på jorden. Och ehuru Saturnus tilldelat Jupiter himmelen, så åtrådde han icke dess mindre att äfven besitta jorden, och härjade nu i sin faders rike. Det berättas, att han lät taga och snöpa honom: och för dylika storverk säger han sig vara Gud. Macedonierne berätta, att han lät taga testiklarne, och utkasta dem i sjön; länge trodde de, att deraf hade blifvit en qvinna, som de kallade Venus, och hvilken de satte bland Gudarnes antal: och derföre har Venus alltid blifvit kallad Kärleksgudinna, emedan de trodde, att hon kunde beveka alla, både männers och qvinnors hjertan till kärlek. När Saturnus var snöpt af sin son, flydde han östan från Kreta och hitåt till Italien: der bodde då sådane folkslag, som icke arbetade, utan lefde af ekollon och gräs, samt lågo i grottor och, jordhålor: och när Saturnus ditkom, skiftade han namn och kallade sig Njord, emedan han förmodade, att Jupiter, hans son, då icke så lätt skulle få reda på honom. Först af alla lärde han der att plöja och plantera vingårdar: der var god, fastän ouppodlad jord: snart blef årsväxten god: derföre togo de honom till höfding. Så kom han i besittning af alla dessa riken, och lät der uppbygga många städer.


8. Jupiter, hans son, hade många söner, från hvilka många slägter härstamma: hans son var Dardanus: hans son Herikon: hans son Tros: hans son Ilus: hans son Laomedon, öfverkonungen Priami fader. Priamus hade många söner: en af dem var Hektor, som har varit den utmärktaste af alla män, som i verlden lefvat, både i styrka, växt, och all den manliga skicklighet, som egnar en Riddare. Det finnes skrifvit, att, då Grekerne och Europas samt Asiens hela krigsstyrka bekrigade Trojanerne, hade de dock alldrig blifvit besegrade, om icke Grekerne rådfrågat gudarne, och erhållit det orakelsvar, att ingen mensklig konst skulle besegra dem, utan att de skulle svikas af sine egne män, såsom ock sedan hände. Af deras storhet gåfvo sig deras efterkommande hedersnamn och i synnerhet hafva Romarne efter deras tid varit de berömdaste i många ting. Så är berättadt, att när Rom var fullbyggdt, lämpade Romarne sine seder och lagar del mästa de kunde efter såsom deras förfäder Trojanerne hade haft. Och så mycken kraft åtföljde desse män, att månge åldrar derefter, då en af Roms höfdingar Pompejus härjade i Asien, flydde Oden derifrån hit till Europa, gifvande sig och sine följeslagare deras (Trojanernes) namn, och sade, att Priamus hade hetat Oden, och hans Drottning Frigg: och deraf fick riket sedan namn och kallades Frigia, der som staden stod. Och antingen Oden sade det af skryt, eller det hade så varit vid tungomåls-förbistringen: så hafva dock månge historieskrifvare ansett det för en sannfärdig sägen: och det var lång tid derefter, som hvarje stor höfding tog deraf efterdöme.


9. En konung i Troja het Munon eller Mennon: han ägde öfverkonungen Priami dotter, som het Troan. Han uppfostrades i Thracien hos Hertug Loricus. Och när han var 10 år, då tog han sin faders vapen: han var så fager till utseendet, när han var ibland andre män, som när elfenben är inlagdt i träd: hans hår var skönare än gull. När han var 12 år, hade han full styrka; då lyfte han på en gång från jorden 10 stycken björnhudar: då dräpte han äfven sin fosterfader Loricus och hans maka Lora eller Glora , och tog i besittning Thraciska riket, hvilket vi kalla Thrudhem. Derefter for han vida omkring i all land och besåg verlden: besegrade han då ensam alla berserkar och resar och en ganska stor drake och många djur. I Europa fann han spåqvinnan Sibylla, hvilken vi kalla Sif och ägtade henne. Ingen känner Sifs härkomst: hon var den fagraste af alla qvinnor: hennes hår var som gull: deras son var Loride, som var lik sin fader: hans son var Henrede: hans son Vingethor: hans son Vingener: hans son Moda: hans son Magi: hans son Cespheth: hans son Bedveg: hans son Atra, som vi kalla Annan: hans son Itrman: hans son Heremod: hans son Skjalldunn, som vi kalla Sköld: hans son Bjaf, som vi kalla Bjar: hans son Jat: hans son Gudolf: hans son Fiarleif, som vi kalla Fridleif: Denne ägde en son, som var nämd Vodinn: honom kalla vi Oden. Han var en i vishet och skicklighet utmärkt man. Hans gemål het Frigida: henne kalla vi Frigg.


10. Oden hade spådoms förmåga: äfvenså hans gemål: och af denna kunskap fann han, att hans namn skulla i långvarigt minne blifva bevaradt i Norden och hedradt framför alla konungar. Derföre intog honom lust att företaga en färd från Turkland, tagandes med sig en stor myckenhet folk, unga och gamla män, karlar och qvinnor, de medförde många kostbara saker. Men ehvar de framforo i länderna, berättades mycket om deras herrlighet, så att de syntes mera like gudar än menniskor. Ej förr gjorde de uppehåll i sin resa, än de kommo norr i det land, som nu kallas Saxland. Der uppehöll sig Oden lång tid, och tog större delen af landet i besittning.

Oden satte der trenne sina söner, att styra öfver landet: en kallades Veggdegg: han var en mäktig konung, och rådde öfver östra Saxland. Hans son var Vitrgils: hans söner voro Ritta, fader till Hengest, och Sigarr, fader till Svebdegg, som vi kalla Svipdag. En annan Odens son hette Beldegg, hvilken vi kalla Balder: han ägde det land, som nu kallas Vestfal. Hans son var Brand: hans son Frjodigar, hvilken vi kalla Frode. Hans son var Freovit, hans son Yvigg, hans son Gevis, hvilken vi kalla Gave. Och den tredje Odens son kallades Sigge; hans son Verer. Denna ätt rådde der, som nu kallas Franken. Derifrån är Völsungaslägten kommen, från hvilken många och stora ätter härstamma.


11. Derpå började Oden sin färd till norden, och kom i det land, som de kallade Reidgotaland: der tog han i besittning allt hvad han ville. Han satte der till konung sin son Skjöld, hvars son het Fridleif. Från honom härstamma Sköldungarne, som äro Danmarks konungar. Det landet heter nu Jutland, som då kallades Reidgotaland.

Derefter for han norrut åt det land som nu kallas Svearike. Der var en konung, benämd Gylfe. Och när han spörjer Asia-männens ankomst, som kallades Asar, for han dem till mötes, och bjöd, att Oden skulle hafva allt det välde i hans rike, som han sjelf ville. En sådan lycka åtföljde deras färd, att öfverallt i de länder, der de uppehöllo sig, var god årsväxt och fred: och trodde alla att de voro dertill orsaken. Landets förnämsta insågo ock, alt de vore utmärkte framför andre män, som de förut sett, både i anseende till skönhet och förstånd. Der tycktes Oden vara sköna nejder och valde han der sitt hufvudsäte, som nu kallas Sigtuna. På samma sätt, som öfligt varit i Troja, insatte han 12 höfdingar i staden, för att dömma efter den lag och rätt, som han införde, hvilken ock hade varit i Troja, och vid hvilken Turkarne voro vane.

Derefter for han norr ut, till dess hafvet, som troddes omgifva alla länder, satte en gräns för honom. Det landet heter nu Norrige. Der insatte han till konung sin son Sæming. Från honom räkna Norriges konungar, jarlar och andra landets förnämsta män sin härkomst, såsom derom berättas i Haleygiatal. Men Oden tog med sig den sin son, som kallades Yngve, hvilken blef konung i Svearike: från honom härstammade Ynglingaätten. Asarne togo sig hustrur inom landet: äfvenså skaffade de sina söner hustrur, och blefvo deras slägter talrika. Dessa utbredde sig så i Saxland och öfver hela Norden, att desse Asiamäns språk var det egentliga språket för alla dessa länder. Och efter det sätt, hvarpå de gamla ätternas namn äro skrifna, tyckes man kunna sluta, att dessa namn tillhört detta språk, och att Asarne hafva infört det hit i Norden i Norrige och i Sverige, i Danmark och Saxland. Men i England äro gamla namn på land och städer, hvilka man tydligen kan se, vara komna af något annat språk, än detta.