Sophus Bugge biografi

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Sophus Bugge
Sophus Bugge
Biografisk oversigt

Sophus Bugge
(1833-1907)



Bugge, Elseus Sophus, norsk språk- och litteraturforskare, f. 5 jan. 1833 i Larvik, blef student i Kristiania 1848, tog filologisk ämbetsexamen 1857 samt utnämndes 1864 till e. o. professor i jämförande indoeuropeisk språkforskning och fornnorska vid Kristiania universitet. 1872 blef han ledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala, 1877 filosofie hedersdoktor i Uppsala, 1878 ledamot af svenska vetenskapsakademien, 1881 af Vitt. hist. o. ant. akad., 1885 af Vet. o. vitt. samhället i Göteborg. B. är för närvarande utan gensägelse en af Europas allra förnämste språkforskare, lika framstående genom mångsidig lärdom som originell idérikedom, i hvilka båda afseenden han står i allra främsta ledet bland nutida vetenskapsmän öfver hufvud. Ehuru han såsom författare uppträdt på de flesta områden inom den indoeuropeiska lingvistiken och filologien, är det förnämligast i egenskap af inskriftstolkare, mytolog och jämförande språkforskare som han gjort sig europeiskt ryktbar. Hans första skrifter gällde emellertid den norska folkpoesien. 1854 offentliggjorde han nämligen "Mytologiske bemærkninger til det telemarkske draumkvæde" (i "Norsk tidskr. f. vidensk. o. liter."), och 1858 utgaf han "Gamle norske folkeviser", som nästan alla upptecknats af honom under resor i Telemarken, den norska folkdiktens bästa skattkammare i våra dagar. Äfven sedermera har han fortsatt sina samlingar af folkpoesi, och frukter af hans undersökningar på detta område äro nedlagda i den af Fr. Barfod utgifna tidskriften "Folke" för 1859 (några folkvisor från öfre Telemarken) samt i Sv. Grundtvigs edition af "Danmarks gamle folkeviser". I sistnämnda arbete finnas bland tilläggen i banden II-V många af B. gjorda uppteckningar af norska visor, de flesta från förutnämnda landskap, samt en stor mängd historiska, textkritiska och exegetiska upplysningar, t. ex. (i bd II) redogörelse för sammanhanget emellan den dansk-svenska folkvisan om Sveidal (Svedendal, Silfverdal) och det till den äldre eddan hörande Fjolsvinnsmal - om hvilket ämne han yttrat sig äfven i en "Afhandling om förbindelsen mellem Grógaldr og Fjolsvinnsmál", i "Forhandl. i videnskabsselsk. i Christiania", 1860 - och (i bd IV) bevis för att den danska "Grimildsvisan" härstammar från en lågtysk visa. Af samma art äro flera viktiga specialuppsatser af honom, såsom "Bidrag til den nordiske balladedigtnings historie" (i "Det philologisk-historiske samfunds mindeskrift", 1879), "Harpens kraft" (i "Arkiv f. nord. filol.", 1891), "Den danske vise om Gralver" (därsammast., 1895) och (tillsammans med M. Moe) Torsvisen (i Kristiania universitets festskrift till Oskar II, 1897). I nära samband med denna sida af B:s författarverksamhet stå hans studier rörande de fornnordiska skaldekvädena. Hans hufvudarbete på detta område är "Norrœn fornkvæði. Isländsk samling af folkelige oldtidsdigte om Nordens guder og heroer, almindelig kaldet Sæmundar edda hin sfróða" (1867), som är fullkomligt grundläggande för den moderna eddaforskningen. Där lämnas bl. a. för första gången en fullständig redogörelse för edda-handskrifterna och en pålitlig läsning af texten. I "Aarb. f. nord. oldkynd. o. hist." 1869 finnes af B. en afhandling med titeln "Efterslæt til min udgave af Sæmundar edda", och i "Arkiv f. nord. filol." behandlade han "Nogle steder i eddadigtene" (1903). Af den nya edda-upplaga, till hvilken B. länge gjorde förarbeten, men som aldrig utkommit, finnes ett prof, Hamðismál, i "Zeitschr. f. deutsche philologie", 1876. Från den prosaiska fornlitteraturens område har B. i "Det norske oldskriftselskabs samlinger" utgifvit en utmärkt upplaga af "Norröne skrifter af sagnhistorisk indhold", omfattande "Saga af Hálfi ok Hálfsrekkum", "Söguþáttr af Norna-Gesti" (båda 1864), "Völsunga saga" (1865) samt "Hervarar saga ok Heiðreks" (1873). Som textkritiker har han äfven för öfrigt framgångsrikt uppträdt i flera smärre afhandlingar, såsom "Bemærkninger til norröne digte" ("Arkiv f. nord. filol.", 1883-86), "Om versene i Kormaks saga" (i "Aarb. f. nord. oldkynd. o. hist.", 1889), "Bemærkninger til Östnordiska och latinska medeltidsordspråk" (i "Arkiv f. nord. filol.", 1893) och framför allt i sina Studien über das Beowulfepos (i Paul-Braunes "Beiträge zur geschichte der deutschen sprache", 1887), som jämte B:s äldre uppsatser i samma ämne ("Spredte iagttagelser vedkommende Beówulf og Waldere" i "Tidsskrift for philologie og pædagogik", 1868-69, och "Zum Beowulf " i "Zeitschrift für deutsche philologie", 1872) hör till det allra bästa inom den rika litteraturen rörande denna den viktigaste af alla angelsaxiska dikter. De nordiska språkens grammatik, metrik och etymologi har han behandlat i flera smärre afhandlingar, som finnas tryckta i "Nordisk tidsskr. f. philologi og pædagogik", "Arkiv f. nord. filol." m. fl. tidskrifter samt i sitt viktiga bihang till Fritzners "Ordbog" (2:a uppl., 1896). För metriken epokgörande blef hans föredrag vid det nordiska filologmötet i Köpenhamn 1876, däri han bl. a. påvisade, att stafvelsernas kvantitet spelar en stor roll i den fornisländska versen. Inom etymologien - ett område, som B. alltid med en viss förkärlek odlat, och med hvilket han i nästan alla sina arbeten mer eller mindre sysslat - falla bl. a. hans "Sproglige oplysninger om ord i gamle nordiske love" (i "Nordisk tidsskrift f. filol., ny række", III, 1877), "Etymologische beiträge aus dem nordischen" (i Bezzenbergers "Beiträge zur kunde der indogermanischen sprachen", 1878), "Svensk ordforskning" (i "Arkiv f. nord. filol.", 1888), "Etymologische studien über germanische lautverschiebung" (i Paul-Braunes "Beiträge", 1888), "Zur altgermanischen sprachgeschichte" (där sammastädes, s. å.) och hans rika bidrag till Ad. Noreens "Ordlista öfver Dalmålet" (i "De svenska landsmålen", 1882). Speciellt namnforskning sysselsätter honom i uppsatserna "Oldsvenske navne i Rusland" (i "Arkiv f. nord. filol.", 1885), "Folkenavnet daner" (därsammast., 1889), "Bidrag til nordiske navnes historie" (därsammast., 1890), "Bidrag til förklaring af norske stedsnavne" (därsammast., 1904) och hans synnerligen många bidrag till O. Ryghs "Norske gaardnavne" (1897 ff.) och "Norske elvenavne" (1904). Mest obestridd är B:s storhet inom runologien, ett område, där han redan genom sina tidigaste arbeten gjorde epok inom vetenskapen. Särskildt må påpekas de snillrika tolkningar han lämnat af de flesta urnordiska runinskrifter från omkr. 300-700 e. Kr. samt af många, hvaribland särskildt de intressantaste och svårtyddaste, af de svenska runinskrifterna. Bland mängden af hans hithörande arbeten må nämnas: "Bidrag til tydning af de ældste runeindskrifter" (i "Tidsskr. f. philol. o. pæd.". VII o. VIII, 1866-69), "Lidt om de ældste nordiske runeindskrifters sproglige stilling" ("Aarb. f. nord. oldkynd. o. hist.", 1870), "Bemækninger om runeindskrifter på guldbrakteater" (samma tidskr. 1871), "Tolkning af runeindskriften på Rökstenen i Östergötland" (i "Antiqvarisk tidskr. f. Sverige", 5:e d., 1873-78), ett af B:s mest glänsande arbeten, vidare "Runeindskriften på ringen i Forsa kirke i nordre Helsingland" (Kristiania universitets festskrift till Uppsala universitet 1877), "Strand-stenen" ("Aarb. f. nord. oldkynd. o. hist.", 1884), "Opedal-stenen" ("Arkiv f. nord. filol.", 1892), "Rök-stenen" och "Fonnaasspännet" (Vitt. hist. o. ant. akad:s handlingar, 1893, författad 1883), hans i förening med E. Brate utförda undersökning af Sveriges metriska runinskrifter (publicerad under titeln "Runverser" af den sistnämnde i "Antiqvarisk tidskrift för Sverige", X, 1891), "Nordiske runeindskrifter og billeder paa øen Man" ("Aarb. f. nord. oldkynd. o. hist.", 1899) samt framför allt hans äfven i yttre måtto monumentala hufvudverk "Norges indskrifter med de ældre runer" (I, 1891-1903, II, 1904 ff.) och "Norges indskrifter med de yngre runer " (1902 ff.). Om B. redan på detta område stundom röjer en hög grad af djärfhet, är dock denna egenskap ännu mera framträdande uti hans mytologiska undersökningar, hvilka också inom den lärda världen åstadkommit en uppståndelse, som icke eger många motstycken. I offentliga föreläsningar, hållna på föranstaltande af letterstedtska föreningen, i Uppsala 1880 framställde B. den åsikten, att den norsk-isländska mytologien, sådan vi känna den förnämligast från eddorna, vore i hög grad påverkad af den äldre medeltidens kristna legender och dess ur den klassiska mytologien uppvuxna sagor, och att denna öfverflyttning af myt- och sagostoff företrädesvis förmedlats af de brittiska öarnas kristna befolkning i och genom beröringen med de nordiske vikingarna i dessa nejder. Denna teori utvecklades och motiverades sedan med öfverväldigande lärdom i arbetet "Studier över de nordiske gude- og heltesagns oprindelse" (I, 1881-89; tysk öfv. s. å.) samt i de mindre uppsatserna "Om enkelte nordiske mythers oprindelse" ("Forhandlinger paa det andet nord. filologmøde 1881", public. 1883) och "Iduns æbler" ("Arkiv f. nord. filol.", 1889). De delvis ganska hätska anfall, för hvilka B. med anledning häraf blef föremål, i synnerhet från ett par tyska vetenskapsmäns (Müllenhoffs och Hofforys) sida, hafva icke hindrat, att såsom ett resultat af den ifriga och ännu visst icke afslutade diskussion, hvartill B:s teori gifvit anledning, redan torde kunna anses vara fastslaget, det B:s åsikt i princip är väsentligen riktig, om ock en mängd detaljer icke låter sig förklara så, som han föreslagit. I alla händelser har B. genom detta sitt uppträdande gjort epok äfven inom mytforskningen och kallat till lif en rik litterär produktion på detta område. I nära sammanhang med B:s uppfattning af den nordiska mytologiens utveckling står hans åsikt, att den äldsta norsk-isländska poesien i mycket står uti beroende af den forniriska diktningen och kulturen i allmänhet. Därom handla hans föredrag "Nyere forskninger om Irlands gamle aandskultur" (i "Forhandlinger i videnskabs-selskabet i Christiania", 1892) och särskildt det på nya uppslag rika arbetet "Bidrag til den ældste skaldedigtnings historie" (1894); vidare hans för den svenska fornhistorien ("Bråvallaslaget") viktiga, men mycket djärfva arbete "Norsk sagafortælling og sagaskrivning i Irland" (i norsk Hist. tidsskr., 1901 ff.). "Bidrag til den germanske heltedigtnings historie" ("Arkiv f. nord. filol.", 1901) samt till väsentlig del hans "Studier over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse", (II. "Helgedigtene", 1896; engelsk omarbetad uppl. "The home of the eddic poems", 1899). Bland hans mera neutralt hållna undersökningar i fornnordisk litteraturhistoria må nämnas hans "Bemærkninger om den i Skotland fundne latinske Norges krønike" ("Aarb. f. nord. old-kynd. o. hisfc.", 1873), "Biskop Bjarne Kolbeinssøn og Snorres edda" (därsammastädes, 1875) och "Mytiske sagn om Halvdan Svarte og Harald Haarfagre" ("Arkiv f. nord. filol.", 1900). Äfven inom den klassiska och den romanska filologien har B. visat sig som en framstående forskare. Af stort värde äro hans textkritiska arbeten öfver Plautus (i "Tidsskr. f. philologie o. pædag.", VI o. VII, 1865 -67, Leutsehs "Philologus", XXX o. XXXI, Fleckeisens "Neue jahrbücher f. philologie u. pædagogik", 1873, och "Opuscula ad J. N. Madvigium a discipulis missa", 1876). 1873 utgaf han "T. Macci Mostellaria". Afhandlingar öfver de fornitalienska språken finnas i Kuhns "Zeitschrift", af den italiska epigrafiken har han i högre grad gjort sig förtjänt genom sina "Altitalische studien" (1878), och franska och romanska etymologier behandlar han i den franska tidskriften "Romania". Slutligen har B. skrifvit afhandlingar om de indoeuropeiska språken i allmänhet, såväl i Kuhns "Zeitschrift" (XIX, 1870; XX, 1872) som i "Studien zur griechischen und lateinischen grammatik" von G. Curtius (IV, 1871) och i A. Kuhns och A. Schleichers "Beiträge zur vergleichen den sprachforschung" (1858). I sistnämnda arbete meddelade han "Vermischtes aus der sprache der zigeuner". Mindre framgång och erkännande än på andra områden har B. rönt vid sina försök att lösa den jämförande språkforskningens för närvarande kanske svåraste problem, det etruskiska språkets tolkning och inrangerande i sina riktiga släktskapsförhållanden, en fråga, till hvilken B. med sin omisskännliga håg för vanskliga uppgifter alltid känt sig dragen. Hans något äldre, omfångsrika arbete "Beiträge zur erforschung der etruskischen sprache" (I, i Deeckes "Etruskische forschungen", 1883; II, i Bezzenbergers "Beiträge", 1886) anses allmänt såsom väsentligen förfeladt. Däremot förefaller det icke alldeles omöjligt, att hans snille ledt honom åt rätt håll, då han i uppsatsen "Der ursprung der etrusker durch zwei lemnische inschriften erläutert" (i "Forhandlinger i videnskabs-selskabet i Christiania", 1886) söker anknyta etruskiskan icke, såsom förr, till de italiska språken, utan till armeniskan. Äfven till detta sistnämnda, hittills så ofullständigt undersökta språks utredning har B. kraftigt medverkat genom sina Beiträge zur etymologischen erläuterung der armenischen sprache (i "Forhandlinger i videnskabs-selskabet i Christiania", 1889), och ändtligen söker han knyta ännu ett band mellan orienten och occidenten genom uppsatsen "Über den einfluss der armenischen sprache auf die gotische" (Brugmann-Streitbergs "Indogermanische forschungen", 1895). Hans mycket skarpsinniga "Lykische studien" I, II (i "Skrifter udg. af vidensk. selsk. i Christiania", 1897 och 1901), däri han häfdar den gamla lykiskans (i Mindre Asien) indoeuropeiska ursprung, har icke i högre grad vunnit erkännande. - Talande vittnesbörd om den "beundran, kärlek och tacksamhet", hvarmed B. omfattas från yngre medforskares sida, utgöra de båda festskrifter, som till hans ära publicerats, den ena af (en svensk och sju norska) "taknemmelige elever" vid hans 25-års-jubileum såsom professor, 1889, den andra ("Uppsalastudier") af fjorton svenska vetenskapsmän på hans sextionde födelsedag, 1893.
Ad. N-n.

Kilde: Nordisk familjebok, 1904-1926