Stenen i grönan dal

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

106. Stenen i grönan dal

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. I Werlden medhan wij lefwe,

I syndenne wij oss öfwe,

Thet är wår störste åtrå.

Gudz Ord wij achte så ringa,

Wij siunga, danse och springe,

Så pläghar thet mäst tilgå.

Til Höghfärd och pråål,

Ställe wij wårt mål,

Then är nu achtat öfwer andra,

Som kan godha sedher förwandla;

Som Apinior plägha göra,

Alt nytt wele wij införa.

2. En dygd är ibland andra:

Landzsedher icke förwandla,

Som hafwa sitt rätta skick.

Thet är jw en stoor ähra,

At fölia the gamblas lära,

Som är förvthan swick.

The laghade wäl,

Medh lämpa och skäl,

Godha sedher the månde förswara,

Alt nytt tå läto the fara;

Thet kan ey werlden besinna,

Thet fa wij medh tijdhen förnimma.

3. Sitt okynne wil menniskian hafwa,

All ting förwandla och lagha,

Sig sielff til stort förderff.

Ostadigh är hon vthi all ting,

Som Hiwlet löper hon omkring,

Til skadha meer än förwerff.

Then heter en man,

Som wända kan

Efter sitt sinne och tycke;

Then sigh kan klädha och smyckia

Medh fremmande skick och sedher,

Förachta så Landsens hedher.

4. Prål, ståt och flere okynden

Ökas nu så marghalunde

Moot thenna sidhsta tijdh.

Gudz Ord och Kyrkior förachtas,

Gudz fruchtan lijtet betrachtas,

Tu, långmodighe Gudh, äst blidh.

Höghfärd och Prång

Hafwa nu framgång,

Gudz Ord och hans försambling

The lida allt mest förwandling;

För them wil Gudh doch stridha,

Medh wredhenne medhan han bidhar.

5. Een fastan grund wij bygge på,

Thet skal moot ändan så tilgå,

Thet witne skrifter alla.

Wår Frelsare hafwer thet sagdt,

Hans helghe Apostlar gifwa thet macht,

Thet kan slet ingen vndfalla.

Them leer werlden åt,

Och hållas för flåk,

Som sin troo ther til sättia;

Okänd är henne en flättia,

Gudh skal sina wäl förswara

För all thera giller och snara.

6. Rådha wil iagh hwar Christen man,

Som margha Skrifft wäl läsa kan,

Han gifwe gran acht vppå

The gamblas dicht och theras grund,

Hwadh the oss lära så margelund,

Huru framdeles wil tilgå.

Ifrå thenne dagh,

Wil alt i olagh,

Så wäl hoos fattigh som rijka,

Ingen kenner snart sin lijka;

Thet wil nu ther til lända,

At werlden får sin ända.

7. Vpå en Steen är funnen en dicht;

Hon är åskrifwen medh Runa skrift,

Hon sattes ey tijt i går.

Emillan Norrijke och Jämteland,

Then skrift hafwa läsit qwinna och man,

Han har stått månge åhr.

Han är nu omkull

För wåra skull,

Ty thet är alt framfarit,

Som oss är vppenbarat;

Jagh wil gifwa tilkenna,

Hwart vth then Skrift monne lända.

8. Swenske Män skola thet förstå,

At thenna skrift lydher them vpå,

Thet är i sanning wist.

Förfarenheten röjer thet wäl,

Oss brister ingen fulgodh skäl,

Än dwälier någhon list.

Medhan Stenen stodh fast,

Brukadhes och så last,

Men när han böriadhe falla,

Fulbordes ondskan medh alla.

Thet wele wij nu framföra;

Then öron hafwer, han höre.

__________

9. Then Runeskrift hon lydher så,

Som iagh wil låta nu förstå,

Thet är ett klagha taal:

The Swenske tagha widh vthländsk sedher,

Och kränkia så sin forna hedher,

Dogh står Stenen i grönan daal.

Thet är manne wart,

Och vppenbart,

Thet är jw så tilgångit,

Osedher hafwe wij vndfångit,

Lands ähran och hedhren borta,

Godha dygder wij afkorta.

10. Tå kyrkior warda fångehws,

Gudz tiensten mister sitt rätta liws,

Så står än Stenen widh sitt lagh;

Som nu är skedt i någhre åhr,

The fattighe Christne fara som fåår,

The qwälias bådhe natt och dagh.

The andras lust

Är wijn och must,

Som sådant komma til wägha,

Sigh sielf ther medh förgifwa,

The få thct sielfwe röna,

När Gudh wil allom löna.

11. När Skalkar och Bofwar trijfwas,

Och ährlighe män fördrijfwas,

Så står än Stenen widh macht;

Som nu är skedt och dagligh skeer,

Hwar man och thet för öghon seer,

Thet är dogh fast ett ont Compacht.

Thet är theras art,

O Gudh kom snart,

Förwendt thera modh och sinne,

Lät oss tijna nådher finna,

Förhindra theras wilia,

Som oss wele frå tigh skilia.

12. När Präster warda Bönder,

Och Bönder allas widhunder,

Tå ligger Stenen om kull,

Som nu är skedt och hwar man weet,

Han ligger i grönan lunde,

O Gudh war tu oss hull.

Nu drijfs thet spel,

Hwar gör hwadh han wil.

Then räknas nu wara then bästa ,

Som ondt kan mäst stadhfästa

Och nedhertryckia then fromma,

Ther af sigh daghligh berömma.

13. Thet är ey vnder at så går til,

Ty werlden sådant hafwa wil;

Emoot sin sidsta stunder.

Hon måste nu brytas och rasa

Och öfwa sig bådhe i skam och last

Medh alla list och funder.

Så är jw gådt,

Som förr har spådt

Gudz Ord och Skrifter många;

The fromma kennas widh wåndan.

Nu ligger Stenen medh alla,

Til tigh wår Herre wij falle.

14. Hwadh nu wil meer tilstunda,

Förstån wij marghelunda

Af thet, som nu sagdt är.

Werlden wil sitt föröka,

Gud wil sijne barn försökia,

Som Skriften witne bär.

Höghfärd och bram

Nu klifwer fram

Samt medh odygder fleere

Och wele sitt hopp formera.

O Gudh see wårt älende,

Och wändt til en godh ände! AMEN.