Törkel Tråndason

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

37. Törkel Tråndason

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Törkel han är den käckaste sven,

Som svärd kunde binda vid sida:

Hvar den dag, det i öster dagas,

Då lyster herr Törkel att rida.

Så fäller hon ljudet för honom.

2. Han rider sig så arla ut

Som fogeln under ö,

Så fäste han stoltan Adeluds,

Hon var så vän en mö.

3. Han rider sig att beta djur

Uti herr Laves hage,

Lofvade han stolta Adeluds,

Han ville henne sjelfver hafva.

4. Der var han i dagar

Och der var han i två,

Ingen man det visste

Och ingen man det såg.

5. Ingen man det visste

Och ingen man det såg,

Förutan herr Törkels svenner

Och fru Adeluds möer två.

6. Törkel tog jungfrun i sin famn,

Han talte till henne med gamman:

»Det är en stor ynk att skilja dem åt,

Som gerna vilja vara till samman.»

7. Det var Elin lilla,

Hon kunde både tukt och ära:

»Törkel, ni vakter eder sjelfver väl,

Spillen intet min jungfrus ära!»

8. Det svarade Törkel Tråndason,

Han icke af hjertat log:

»Och hör du, Elin lilla,

Det skall du hvarken tänka eller tro.»

9. Törkel lät jungfrun kläder skära,

Hurudana hon dem ville hafva,

Hvar den söm, han lade derpå,

Lät han med röda gull draga.

10. Det talte stolten Adeluds,

När hon de kläder såg:

»Gud signe alla de skräddare,

Som lade sin vinn derpå!»

11. »Gud signe alla de skräddare,

Som lade sin vinn derpå,

Både först och sist Törkel Tråndason,

Som all den kostnad månde stå!»

12. Konungen lät en herrdag hålla,

Med riddare och raska hofmän;

Men intet kom Törkel Tråndason,

Förrän herredagen var all.

13. Det var på en söndag,

Så heliga voro de tider,

Det var Törkel Tråndason,

Han lyster till konungen rida.

14. Törkel kom der ridandes i gård,

Främst för alla sina svenner,

Konungen sporde honom tidender åt:

»Hvar hafver du varit så länge?»

15. »Med min hök och med min hund

Var jag i grönan lund;

Hvilken sven, som djur vill beta,

Han skall väl töfva en stund.»

16. »Du rider så länge att beta djur

Uti herr Laves hage;

Det samma djur, du lyster att beta,

Det lägger ditt lif i grafven.»

17. »Jag skall få dig annat att göra,

Än beta djur i hagen;

Du skall fara till Iseland,

Allt med herr Esbjörn Snare.»

18. Det svarade Törkel Tråndason,

Han svarade honom med ära:

»Jag hafver så ofta på Island varit,

Jag en gång hemma må vara.»

19. Det var Danmarks konung,

Han slog sin hand i bord,

Han satt allt så länge

Och tänkte på det ord.

20. »Här är väl de, som dig ynka,

Och icke förglömma dig;

Hör du, Törkel Tråndason,

Till Island skall du för mig!»

21. Det var Törkel Tråndason,

Sin ord kunde han väl vända:

»I är min herre och jag eder sven,

Ehvart I viljen mig sända.»

22. Det var allt om en söndag,

Så heliga voro de tider,

Törkel han sänder sin sven för sig,

Bad presten skull' efter honom bida.

23. Det var Törkel Tråndason,

Bad sadla sin gångare med ära,

Han rider till den samma kyrka,

Som Adeluds inne månd' vara.

24. Det var Törkel Tråndason,

Han gångar åt kyrkan in,

Helsar han fruer och stolta jungfruer,

Så hederlig helsar han dem.

25. Han talar till fruer och stolta jungfruer,

Som honom stod allra näst,

Både först och sist stoltan Adeluds,

Han unte henne allra bäst.

26. Det var stolta Adeluds,

Talte till sin moder med ära:

»Hvem är då det sändningebud,

Som skall åt Island fara?»

27. Det svarade hennes kära moder,

Hon log under skarlakan fin:

»Det skall Törkel Tråndason,

Den hjertanskäraste din.»

28. Jag hafver icke mer med Törkel att göra.

Än med en annan unger sven;

Herre Gud låte mig lefva den dag,

Att Törkel kommer glader igen!»

29. Messan den var sluten,

Och folket det for hem;

Törkel och stolts Adeluds

De gjorde deras tal så länge.

30. »Hör du, stolta Adeluds,

Du skall hvarken sörja eller qvida;

En liten stund, icke mycket länge,

Skall jag till Island rida.»

31. »En stackot resa ar snarlig änd',

Till Iseland att rida;»

Den tyckes en stackot tid vara lång,

Som både skall sörja och qvida.

32. Det var stolta Adeluds,

Följde Törkel till gångaren sin;

När hon vände tillbaka igen,

Så rann henne tårar på kind.

33. Det var liten glädje,

De böd hvarandra god natt;

Så fick de en vind så blider,

De seglade till Island så brådt.

34. Fyra af sina svenner

Tog han af landet med sig:

»De andra skulle vara hemma

Och vakta min käraste för mig.»

35. De vinda upp deras silkessegel,

Under deras förgylda rå;

Då seglade de till Island

Med mindre än månader två.

36. De vinda upp deras silkessegel,

I dem blåste väder och vind;

Allt satt Törkel Tråndason

Med hand under hvitan kind.

37. Vädret det blåste och skeppet skred,

Böljan slog öfver bord;

Stilla satt Törkel Tråndason,

Han talte icke ett ord.

38. Det var herr Esbjörn Snare,

Han talade hastelig under skind:

»Icke är här segladt den sjö i dag,

Att Törkel torde blekna om kind.»

39. »Jag vill segla en sjö med dig,

Om tusend' gyllen att vara;

Jag vill bryta en stång med dig

Om alla jungfrurs ära. »

40. Så kasta de deras ankar

Allt på den hvita sand:

Törkel och herr Esbjörn Snare

De trädde der först i land.

41. Midt uti den borgagård

Der axlade de deras skinn,

Och så gå de i högan loft

För Islands konung in.

42. »Här sitter I, Islands konung,

Allt öfver edert breda bord,

Konungen af Dannemark

Hafver sändt eder bref och ord.»

43. Det var Islands konung,

När han uti brefvet såg,

Så tog han ut en liten knif

Och skar det i stycken små.

44. Det svarade Islands konung,

Honom kom så mycket i hog:

»Förr hafver man hört så fattig en sven

Fått en så rik jungfru.»

45. Det svarade Törkel Tråndason,

Han stod konungen allra näst:

»Icke var brefvet så illa skrifvet,

I måtte ju det hafva läst.»

46. »Hör du, Törkel Tråndason,

Fullväl känner jag dig:

Sju tunnor af det hvita silfver

Det skattade din fader från mig.»

47. »Sju tunnor af det hvita silfver

Dem skattade din fader från mig;

Åtta tunnor af det röda guld

Vill jag icke hafva för dig.

48. Det svarade Törkel Tråndason,

Det bästa, som han torde:

»Väl kan jag icke deruti vålla,

Hvad som min fader gjorde.»

49. »Hör du, Törkel Tråndason,

Har du icke det förr hört?

Det skall grisen umgälla,

Hvad gamla svinet har gjort?»

50. Det svarade Törkel Tråndason,

Det bästa, som han kunde:

»Upp då växer den lilla gris,

Med hvassa tänder i munnen.»

51. Alla utaf konungens hofmän

Fick orlof hem att fara,

Förutan Törkel Tråndason,

Han måste der ensam vara.

52. Alla reste, kungens hofmän,

Då hem till deras mör,

Förutan Törkel Tråndason,

Han skulle i tornet dö.

53. Togo de Törkel Tråndason,

Ledde honom i tornet in;

Han sörjde för fruer och stolta jungfruer.

Och mest för kärasten sin.

54. Alla så stodo de danske hofmän,

De sågo så illa dervid;

Togo de Törkel Tråndason,

Vindad' honom i tornet ned.

55. Det svarade Törkels lilla smådräng,

Var klädd i kjortel röd:

Antingen skall jag följa Törkel hem,

Eller skall jag med honom dö.»

56. »Hör du, herr Esbjörn Snare,

En lön så beder jag dig:

Säg stoltan Adeluds tusen god natt,

Bed henne icke förglömma mig!»

57. »Du bed henne dansa och qväda,

Och vara både glad och fro;

Jag vill innan år och dag

Med henne bygga och bo.»

58. De vinda upp deras silkessegel

Under deras förgylta rå,

Så segla de till Dannemark,

Mindre än månader två.

59. Så kasta de ut sitt ankar

Allt på den hvita sand,

Det var herr Esbjörn Snare,

Han steg der först på land.

60. Det var herr Esbjörn Snare,

Han steg der först på land;

Det var stoltan Adeluds,

Hon räckte honom snöhvitan hand,

61. »Välkommen, herr Esbjörn Snare,

Och vill du säga mig:

Hvad lider Törkel Tråndason,

Som reste af landet med?»

62. »Törkel han tjenar i Island

Både för guld och ära;

Han sänder eder tusen god natt,

I ären hans hjertliga kära.»

63. »Han bad eder hvarken sörja eller qvida,

I skolen vara glad och fro;

Han vill, innan år och dag framskrida,

Med eder bygga och bo.»

64. Då svarade stoltan Adeluds,

Och henne rann tårar på kind:

»Tjenar Törkel i Iseland,

Allerhjertanskäraste min?»

65. Det så svarade den lilla smådräng,

Var klädd i kjortelen röd:

»Törkel sitter uti Iseland,

I tornet månde han dö.»

66. »Törkel han sitter i Iseland

Allt inom så hårda gömmen,

Han bad eder för den högste Gud,

I honom icke förglömmen.»

67. »Är nu Törkel uti Island

Allt uti tornet satt,

Det vill jag för sanning säga,

Att jag glömmer honom aldrig bort»

68. »Sitter nu Törkel i Island

Allt uti så hårdan gömma;

Jag vill mitt lif för Törkel våga,

Jag vill honom aldrig glömma.»

69. Det var icke mer derefter

Än bara månader två,

Det var herr Stig Jonsson,

Han bodde sunnan vid å.

70. Det var herr Stig Jonsson,

Han bad att sadla sin häst:

»Jag vill rida upp åt land,

Herr Lave vill jag gästa.»

71. Det var herr Stig Jonsson,

Han kom der ridandes i gård,

Ute står herr Lave,

Han var väl klädd i mård.

72. »Här ståndar du, herr Lave,

Du är väl svept i skinn,

Du gif mig stoltan Adeluds,

Allrakäraste dotter din!»

73. Det svarade herr Lave,

Sin' ord väl kunde han föra:

»Jag vill spörja min dotter åt

Och hennes vilje höra.»

74 »Här ståndar du, stoltan Adeluds,

Väl vare dig till att lefva!

Om dig beder herr Stig Jonsson,

Och honom vill jag dig gifva.»

75. »Här sitter du, stoltan Adeluds,

Väl vare dig alla dina dagar!

Dig hedrar herr Stig Jonsson,

Och honom skall du hafva.»

76. Det svarade stoltan Adeluds,

Hon svor vid Gud och man:

»Det kom aldrig uti min hog,

Att jag skulle gifta mig än.»

77. Detta sade hennes moder,

Hon svarade henne så:

»Den sven han är i Island,

Som hennes hog ligger på.»

78. »Den sven han är i Island,

Som all din hog ligger pä,

Och vore han än från Island,

Du skulle honom aldrig få.»

79. »Jag har icke mer med Törkel att göra,

Än med en ann' ungersven:

Herre Gud låte mig lefva den dag,

Att Törkel kommer glad igen!»

80. Detta sade Adeluds tjenstemö,

Och svarade hon dertill:

»I gifven ej min jungfru nå’n annan sven,

Än den hon sjelf hafva vill.»

81. Fullsnart så svarade herr Lave,

Han var en man så bråd:

»Fullväl gifver jag min dotter bort,

Och spörjer ej min tärna till råd.»

82. Aldrig så fingo de hennes vilja,

Och aldrig sade hon ja;

Drucko de deras bröllop

Den samma månadsdag.

83. Drucko de deras bröllop

Allt både med glädje och gamman,

Adeluds och hennes tjenstemö

De lade råd till samman.

84. Det var sent om afton,

De följde den bruden till sänge;

Stoltan Adeluds och hennes mö

De gjorde sitt tal så länge.

85. »Hör du, Elin lilla,

Vill du vara brud för mig?

Alla de dagar, jag lefva må,

Fullväl skall jag löna dig.»

86. Det svarade Elin lilla,

Hon svarade sin fru med ära:

»Gerna vill jag det göra,

Hvad eder till vilje kan vara.»

87. Serla det var om afton,

Då skickade det sig så,

Elin lilla hon gångar till brudehus

Och stoltan Adeluds hon gångar derifrån.

88. Det var herr Stig Jonsson,

Han klappade henne på kind:

»Är jag den allra käraste,

I hafven uti edert sinn?»

89. Det var Elin lilla,

Hon svarade sin jungfrus ord:

»Allt är I den allra käraste;

Me’n jag må icke Törkel få.»

90. »Jag vill det aldrig neka,

Att Törkel hade mig kär;

Men det vill jag för sanning säga,

Han böd mig aldrig oära.»

91. Arla om den morgon,

Då skickade det sig så:

Adeluds hon gick till brudehus,

Och Elin lilla gick derifrå.

92. Arla om den morgon,

Det första dagen var ljus,

Det var Dannemarks konung,

Han går till brudehus.

93. »Jag gifver dig det hvita silfver

Och så det guld så rödt,

Tig still, herr Stig Jonsson,

Om bruden icke var mö.»

94. »Jag gifver dig det hvita silfver

Och så det röda gullband;

Tig still, herr Stig Jonsson,

Om det var tvifvel ibland.»

95. »Haf sjelf det hvita silfver

Och edert guld så rödt;

I gaf mig stoltan Adeluds,

Hon var så vän en mö.»

96. »Är det sannt, du säger mig,

Att Adeluds var mö,

Då skall Törkel Tråndason

Uti Island för henne ej dö.»

97. De drucko deras bröllop

Både med skänk och vin,

Åtta dagar derefter kom,

Så följde de bruden hem.

98. Det var icke mer derefter,

Än bara månader fem,

Det var Törkel Tråndason,

Han kom från Island hem.

99. Det var Törkel Tråndason,

Han kom från Island hem,

Starka voro de tidender

Der honom mötte emot igen.

100. Starka voro de tidender,

Och angick Törkel mest,

Det var herr Stig Jonsson,

Han hade stoltan Adeluds fäst.

101. Det var allt om en söndag,

Så heliga voro de tider,

Törkel han sände sina svenner för sig,

Bad presten skull' honom bida.

102. Törkel han gångar åt kyrkan in,

Hans hår det sken som guld,

Det kunde man väl på honom se,

Hans hjerta var sorgefullt.

103. Det var Törkel Tråndason,

Han talte ett ord med ära:

»Hvem tog af det röda gull,

Stolt Adeluds brukade bära?»

104. Dertill svarade den lilla smådräng,

Han svarade Törkel sä:

»Det gjorde herr Stig Jonsson,

Som bodde sunnan å.»

105. Messan hon var sjungen,

Och folket det for hem,

Törkel han gångar i kyrkan fram,

Han helsar vänner sin.

106. Han talar till fruer och stolta jungfruer,

Som honom stod allra näst,

Både först och sist stoltan Adeluds,

Och henne unte han allra bäst.

107. »Hör du, stoltan Adeluds,

Och hvad jag åtspör dig:

Var det med din vilja,

Du bröt din tro mot mig?»

108. Det svarade den stolta Adeluds

Med tukt och fullgodt sinne:

»Det gjorde vänner och fränder mina,

Det var aldrig med mitt minne.»

109. »Hör du, stoltan Adeluds,

Och är det med din vilja,

Så vill jag slå herr Stig Jonsson ihjel,

Och dig från honom skilja.»

110. »Hör I, Törkel Tråndason,

Det sker aldrig med min vilja;

Den samme Gud oss sammanfogat,

Han kan oss bäst åtskilja.»

111. »Hör I, Törkel Tråndason,

Min vilja vill jag låta er veta:

I skolen rida uppå landet.

Herr Peders dotter att gilja.»

112. »I beder icke om den yngsta,

I beder icke om den äldsta,

I beder om stolts Sissa lill':

Hon är den allra bästa.»

113. »I beder om stolts Sissa lill',

Hon är både fager och hvit.

Det säga alla, som henne se,

Att hon är mig så lik.»

114. »Hör du det, stolts Adeluds,

För din skull det så sker;

Dock vill jag för sanning säga:

Jag hafver henne aldrig kär.»

115. Det var Törkel Tråndason,

Han bad att sadla sin häst:

Jag vill rida mig uppåt landet,

Herr Peder vill jag gästa.»

116. Det var Törkel Tråndason,

Han kom der ridandes i gård,

Ute ståndar herr Peder,

Han var väl svept i mård.

117. Här ständar du, herr Peder,

Och är väl svept i skinn,

Du gif mig stoltan Sissa lill',

Allra käraste dotteren din!»

118. Det svarade herr Peder,

Han var en man så bråd:

»Jag går mig uti högan loft,

Att spörja min dotter till råd.»

119. »Här sitter du, stolts Sissa lilla,

Väl vare dig alla dina dagar!

Om dig beder Törkel Tråndason,

Och honom vill jag dig gifva.»

120. Det svarade stolts Sissa lilla,

Hon kunde både tukt och ära:

»Det är icke godt trolofva den sven.

Till en annan kärlek månd' bära.»

121. De fingo hennes vilja derpå,

Och gladlig sade hon ja,

Så drucko de deras bröllop

Den samma månadsdag.

122. Det var Törkel Tråndason,

Han bad att sadla sin häst:

»Jag vill ännu i afton

Min kära moder gästa.»

123. Det var Törkel Tråndason,

Han sporde sin moder med ära:

»Och hvilken skall nu vara den fru,

Som bruden skall framföra?»

124. Det svarade hans kära moder

Så listelig under skinn:

»Du bjuder stoltan Adeluds,

Den allrakärasten din.»

125. Det var Törkel Tråndason,

Han bad att sadla sin häst:

»Jag vill rida mig upp åt lande,

Herr Stig Jonsson att gästa.»

126. Det var Törkel Tråndason,

Han kom der ridandes i gård,

Ute stod herr Stig Jonsson,

Han var väl svept i mård.

127. Här står du, stolta Adeluds,

Du äst väl svept i skinn:

Och vill du vara nu den fru,

Som föra skall bruden min?»

128. Länge stod stolts Adeluds

Och torde honom inte svara:

»Ja , sade herr Stig Jonsson,

»Du skall det gerna göra »

129. Hon skar ned två silkes

Och så två sindalsväfvar;

Ingen der till brölloppet kom,

Som gaf bruden sådan gåfva.

130. Ingen der till brölloppet kom,

Som gaf bruden sådan gåfva;

Hon gaf henne samma sven,

Som hon önskade sjelf att hafva.

131. Och det var stoltan Adeluds,

Rider Törkels brud emot,

Silke och så det röda sindal

Hänger ned öfver gängarens fot.

132. De redo öfver den gröna äng,

Igenom de gröna skogar,

Aldrig kom Törkels hvita hand

Af stoltan Adeluds' sadelboga.

133. »Hör du, stoltan Adeluds,

Jag spör dig under ö:

Hvad sade herr Stig Jonsson

För du var icke mö?»

134. »Jag tackar Elin, min tjenstemö,

Ty brud var hon för mig,

Och löst hon hafver äran min

Och hvitan hals för dig.»

135. Det var Törkel Tråndason,

Och smilade han dervid:

»I afton skall jag mig vakta

För sådant qvinnosned.»

136. Det var stolts Adeluds,

Log listigt under skinn :

»Hvar fick du det ohöfviska ord,

Hjertans allrakärasten min?»

137. Det var serla om aftonen,

De följde bruden till säng;

Törkel och stolts Adeluds

De gjorde sitt tal så länge.

138. »Hvi ståndar du här så länge ?

Det är för dig mycket värre;

Du får otack af din brud

Och jag utaf min herre.»

139. »Hjelpe mig så sannt den högste Gud

Både af sorg och qvida,

Att jag ville hellre tala med dig,

Än sofva vid brudens sida! »

140. »Hjelpe mig så sannt Gud af himmelrik

Både af sorg och harm,

Jag vill hellre tala med dig,

Än sofva på brudens arm. »

141. Det var stoltan Adeluds,

Hon drog sparlakanen samman,

Hennes ögon runno och hjertat grät:

Hon gjorde det af godt gamman.

142. Det var stoltan Adeluds,

Drog öfver dem silkespell:

Det vete Gud Fader i himmelrik,

Att jag heller låge der sjelf.»

143. Det var stoltan Adeluds,

Stängde brudehusdörrn så brådt;

Törkel Tråndason och hans brud

Dem böd hon tusend' god natt.

144. Det var herr Stig Jonsson,

I sorg och sjukdom han låg;

Det var stoltan Adeluds,

Hon gick honom till och från.

145. Det var herr Stig Jonsson,

Ett ord talte han med harm:

Gud vare lof i himmelrik,

Vi ha ej tillsammans ett barn!»

146. Det svarade stolts Adeluds

Så listelig under skind:

»Det båtar rika fränder din,

Men skadan blifver min.»

147. Det var herr Stig Jonsson,

Han vändes till väggen dervid:

Det vill jag för sanning säga,

Han dödde så hastelig.

148. In så kom en liten smådräng,

Var klädd i kjortelen röd,

Ett Pater noster för herr Stig Jonsson

Han bad, för han blef död.

149. Det var Törkel Tråndason,

Han slog de tafvelbord samman,

Ett Pater noster för hans själ han bad,

Det gjorde han med gamman.

150. Det var icke derefter

Mer än månader tre,

Det var stolts lill’ Sissa,

Hon födde fager en son.

151. Det var stolts lill’ Sissa,

Hon var så vänt ett vif;

Det vill jag för sanning säga,

För honom låter hon sitt lif.

152. Det var stoltan Adeluds,

Hon breder på sina bänkar:

»Herre Gud Fader i himmelrik

Han unne mig det jag tänker!»

153. »Herre Gud Fader i himmelrik

Han unne mig det jag tänker,

Han låte mig vara inom år och dag

Hvarken mö eller enka!

154. Det var Törkel Tråndason,

Han bad att sadla sin häst:

»Jag vill rida uppå land,

Stolts Adeluds vill jag gästa.»

155. Det var Törkel Tråndason,

Kom ridandes i gård,

Ute stod stolts Adeluds,

Hon var väl svept i mård.

156. Det var Törkel Tråndason,

Han talar till henne så brådt:

»Och hör du, stoltan Adeluds,

Mig låna hus i natt!»

157. »Och hör du, Törkel Tråndason,

Stig ned utaf din häst!

Du har ju sjelfver hus och gård,

Du hafver här aldrig gäst.»

158. »Och hör du, Törkel Tråndason,

Du må icke annat tro!

Ett år det vill jag efter sitta,

Allt uti mitt eget bo.»

159. Det var den största glädje,

Att de komm' till samman;

Men det var ock den största sorg.

Den sommarnatt var icke lång.

160. Det gjorde stoltan Adeluds,

Emedan hon satt så allena.

Hon gaf Elin lilla

En af Törkels svenner.

161. Det var Törkel Tråndason,

Och han bad sadla sin häst:

»Jag vill mig rida uppåt land,

Herr Lave vill jag gästa.»

162. Det var Törkel Tråndason,

Han kom der ridandes i gård;

Ute ståndar herr Lave,

Han var väl svept i mård.

163. »Här standar du, herr Lave,

Du äst svept väl i skinn,

Gif mig stoltan Adeluds,

Allra käraste dotteren din!»

164. Det svarade herr Lave,

Han var en man så klok:

»Jag vill mig gå i högan loft,

Och spörja min dotter åt.»

165. »Här sitter du, stolts Adeluds,

Väl vare dig att lefva!

Om dig beder Törkel Tråndason,

Och honom vill jag dig gifva.»

166. »Med min sax och med min söm

Dermed vill jag mig föda,

Jag vill icke gifta mig igen,

Jag sköter icke hafva den möda.»

167. »Med din sax och med din söm

Dermed kan du litet vinna;

Du skall gifta dig igen,

Så göra andra qvinnor.»

168. Det var stoltan Adeluds,

Hon log under skarlakan fin:

»Det kom aldrig i min hog,

Att jag skulle gifta mig igen.

169. Det var stoltan Adeluds,

Hon talte till sin moder så:

»Allt är Törkel den samme sven,

I sade jag skulle aldrig få.»

170. De drucko deras bröllop

Både med skänk och vin;

Åtta dagar derefter

Följde de bruden hem.

171. De drucko deras bröllop

Både med lust och gamman;

Törkel och stoltan Adeluds,

De hade sju barn tillsamman.

Så fäller hon ljudet för honom.