Till diskussionen om Uppsala hedna tempel

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Fornvännen
Journal of Swedish Antiquarian Research

Stockholm, 1951


Harald Widéen

Smärre meddelanden
Till diskussionen om Uppsala hedna tempel


Det är redan 30 år sedan den moderna forskningen började intressera sig för de nordtyska (»vendiska») tempelborgarna genom att kombinera upplysningar hos den äldre medeltidens författare med arkeologiska fältundersökningar. Saxos uppgifter om ett Arkona ställdes 1921 i ny belysning genom grävningar på en befäst, kultplats på Rügen, ett Karentia indrogs i diskussionen, ett Rethra likaså, året efter. I Sverige började Sune Lindqvist, Ernst Klein o. a. på nytt skärskåda Adam av Bremens gamla skildring av svearnas vantro och dess högborg, templet »Ubsola». År 1923 publicerade Lindqvist i denna tidskrift sin uppsats »Hednatemplet i Uppsala». I ett tillägg till denna uppsats offentliggjorde tidskriftens redaktör, Emil Ekhoff, några erinringar till Lindqvists arbete. Man bör, menar Ekhoff, ej lägga »allt för mycket vikt vid en ytterligt minutiös analys av gamla författares (i detta fall Adam av Bremen och Saxo) uppgifter. Sanningsmöjligheter äro ju där alltför mycket blandade med uppenbara orimligheter». (S. 118.) Denna varning har i utomordentlig grad förbisetts i den senare diskussionen, vilken, betecknande nog, också förts utom historikernas krets.


I själva verket är det förvånande att man mödat sig med dessa spekulationer kring mäster Adams text, vars karaktär av historisk och samtidshistorisk skildring med kompilationsinslag är välbekant. När det gäller Gamla Uppsala får man nästan intrycket av att vi nu uppfattar den gamle författaren eller hans sagesman som en topograf, vilken intresserat sig för Uppsala-terrängen. Denna synpunkt har emellertid, såvitt jag kan se, icke varit fruktbärande. Skolieuppgiften att »själva helgedomen» skulle varit så belägen, att den omgivits av berg (montes), vilka »liksom bilda en teater», har ingen iögonfallande tilllämpning på nuvarande kyrkplatsen i Gamla Uppsala, översätter man »montes» med kullar, kommer man naturligtvis att tänka på kungshögarna. Men dessa ligga i rad. Texten beskriver ett landskap och en situation, vartill vi ha få motsvarigheter i Sverige.


Det mäste upprepas, innan ytterligare tankemöda ägnas Adams uppgifter om själva tempelbyggnaden, att dessa är tydligt litterära. Adam var ej heller någon arkitekturhistoriker. Det framgår ej av hans text vare sig templet Ubsola var av sten eller trä. Men invändigt (det är väl så han menar!) var det »helt smyckat med guld», och utvändigt omgavs det av en gyllene kedja — han hade gott kunnat tillägga några ord om »ädla stenar» också. Intet ord tyder på träkonstruktion eller anger planform. Sammanställningen förgyllt tempel och guldkedjor återgår pä bibelns förnämsta tempelskildring, 1 Kon., 6 kap., 21 v.: »Och Salomo överdrog det inre av huset med fint guld. Och med kedjor av guld slängde han för koret; och jämväl detta överdrog han med guld.»


I det huvudstycke, där templet skildras, kap. XXVI, hänvisar Adam till en bok, han använt vid sitt skrivarbete, Rimberts Vita Ansgarii. Raderna ovanför innehåller den bekanta skildringen av gudabelätena. Jag tillåter mig än en gång citera en passus i detta välkända textställe:

Gamla Uppsala. Den romanska stenkyrkan. Plan med de funnit stolphålen markerade. — Gamla Uppsala.
The Romanesque stone-church. The post holes marked.


Wodanem vero sculpunt armatum, sicut nostri Martem solent. Thor autem cum sceptro Iovem simulare videtur.

»Oden framställes beväpnad, såsom Mars hos oss, Tor med en spira tycks på sitt sätt motsvara Jupiter.»


»Mars hos oss», säger texten, och »Jupiter». Man frågar sig om ett sådant uttryckssätt är att vänta från en med den klassiska bildningen aldrig så förtrogen kanik vid det hamburg-bremiska ärkebiskopssätet. Nej, så talar en romare, och vi vet, att Adam på andra ställen i denna del av Gesta inarbetat stycken från Solinus och Orosius. Uppgiften hade han kunnat rätta till genom en redaktionell omskrivning. Lyckas man finna källan till denna notis, följer därav, att denna hednatempelskildring också blir fixerad till tiden. Jag tror, att ett tolkningsförsök i denna riktning kunde vara minst lika berättigat som det i Schmeidlers Gestaedition (s. 258 n. 7) framförda, där Adam på denna punkt förmodas åsyfta sättet att avbilda Mars och Jupiter »hos oss», d. v. s tala om en i 1000-talets kyrka aktuell ikonografisk fråga.


Även uppgiften att templet låg så, att de omgivande bergen liksom bildade en teater, d. v. s. en amfiteater, utgör nog ett inslag från någon romersk författare, och vad den numera fullt tillräckligt omskrivna gyllene kedjan beträffar, skäms jag ej för att bekänna, att jag ej har något förslag till realtolkning på den punkten. Förslaget att »kedjan» varit en sällsport grov, genombruten takkam är något man kan uppskatta men likväl aldrig riktigt tro på.


Studierna av Adam av Bremens Uppsala-skildring fingo ökat intresse genom hänvisning till de tyska forskningsresultaten, särskilt de från Arkona på Rügen. I detta fall är det visserligen fråga om en principiellt annan art av »hedniskt» centraltempel än det man brukat räkna med för Uppsalas del, nämligen ett borgtempel på en befäst kultort, och visserligen har man av det synnerligen otillfredsställande ritningsmaterialet i publikationerna från denna grävning svårt att uppfatta värdet av de gjorda undersökningarna, men såsom huvudresultat av dessa ha vi fått att räkna med ett i plan kvadratiskt, vendiskt hednatempel, invändigt försett med 4 stolpar, dokumenterade genom framgrävda utbottningar av kullersten; även ytterväggarna skall ha vilat på kullerstensunderlag. Den kvadratiska anläggningen skall ha haft ungefär 20 meters sida.


Ar 1926 var turen kommen till Gamla Uppsala, där grävningar skulle kunna utföras under kyrkgolvet i samband med kyrkans restaurering. Sune Lindqvist, som ledde dessa grävningar, utredde de stratigrafiska förhållandena på den gamla kyrkplatsen och fann, som bekant, i ett äldre markplan flera igenfyllda hål efter stolpar till en nu försvunnen träbyggnad på platsen — enligt hans mening det av Adam beskrivna avgudatemplet Ubsola. Fynden utgjorde givetvis blott en återstod av ett system av stolphål men det tycktes, att de naturligast läto sig rekonstruera som rester av en i plan ungefär kvadratisk, stavbyggd anläggning. Sidornas mått i denna beräknades till ca 20 m.


Såvitt jag vet har ingen opposition förmärkts mot detta antagande att vi sålunda ha att räkna med arkeologiska vittnesbörd om Adams Ubsola. Orsaken är klar: varje allvarligt ställningstagande i frågan är uteslutet, innan en vederbörligen dokumenterad redogörelse för fynden gjorts tillgänglig. Det är inte i avsikt att onödigtvis förlänga den fritt spirande, av Lindqvists stimulerande undersökningar väckta diskussionen kring hednatemplet jag önskar att här tillfoga några synpunkter också på den arkeologiska sidan av Ubsola-problemet. Det är i stället för att framhäva, att grävningsresultaten, så som de hittills hunnit framställas i litteraturen, verkligen synas kunna ge rum för ett annat, låt vara trivialare, men säkerligen »normalare» tolkningsförslag än det först framställda.


Vår äldsta bok på svenska, den Äldre Västgötalagen, lär oss i några av kyrkobalkens stadganden, att kyrkobyggnader av trä — enkannerligen sådana i stavkonstruktion — en gång varit de allmänna och normala inom den svenska huvudbygd, som heter Västergötland. Att så varit fallet i det övriga Sverige vid samma tid, kan ej betvivlas: Västergötland ägde i sin rika tillgång till lättarbetade kalk- och sandstensarter ovanliga förutsättningar för stenarkitektur. Vid sidan av detta litterära vittnesbörd ha vi fynden av stavkyrkorester. Vi ha alltså att räkna med en träkyrkotid i inhemsk regi före det regelrätt romanska stenkyrkoskedet. Om denna träkyrkotid stundom låtit två eller tre stavkyrkor avlösa varandra på samma plats, är en sak som vi ej kan avgöra, av det skälet att blott den sista omgången blivit gripbar därigenom att stavkyrkorester s. a. s. fixerats i de första stenkyrkorna. Sin självständiga, inhemska ornamentik ha dessa träkyrkor haft. De ha omgivits av originella, rakt ej allmänkatolska stenkistor, och deras planlösning kan på samma sätt ha avvikit från det regelrätt romanska.


Vi ha också exempel på jordfynd av stavkyrkostolpar inom romanska stenkyrkor i vårt land. Varför skulle stolphålen i Gamla Uppsala vara annat än stavkyrkospår? Intet av de funna hålen faller utom den romanska stenkyrkans murar, och på det ställe, där en helhet på 5 stolphål är bevarad (innanför norra korsarmens nordmur), skönjes tydligt träkonstruktionens relation till stenbyggnaden: stolpraden och stenväggen är parallella (fig.). Det är svårare att förklara detta som en slump än somett ändamålsbetingat faktum. Vi se hur en yngre kyrka tar hänsyn till en äldre — en välkänd regel inom kyrkobyggnadskonsten. I själva verket får stenmurens skevhet sin förklaring av här påvisade faktum. — Ett annat ur min synvinkel betydelsefullt fynd är den äldre kyrkogård med kristna gravar, vilken Lindqvist iakttagit i anslutning till den äldre bebyggelsen under den nuvarande kyrkplatsen. Den har kommit Lindqvist att räkna med en stavkyrkoperiod före stenkatedralens tid. Av denna stavkyrka har han likväl ej funnit några spår. Beviset för stolphålens och därmed också hednatemplets ålder skulle, så vitt man nu kan förstå, ligga i fyndet av en lös fornsak, ett fragment av en gjutform för ett spänne av 900-talstyp. Man frågar sig, hur det är möjligt att tillmäta detta fynd så stor betydelse som skett i detta sammanhang. De iakttagna »stolphålen» efter stolpar med en genomskärning av »70 cm eller mera» förefalla också gåtfulla i en rekonstruktion av — låt vara aldrig så monumental — träarkitektur.


Den hittillsvarande diskussionen, som visserligen ägt rum utan tillgång till en plan över orörda, skadade och arkeologiskt utforskade partier av kyrkplatsen i Gamla Uppsala, har i sina rekonstruktioner kommit fram till en allt tydligare bild av en stavkyrkoanläggning såsom stenkyrkans föregångare. Har den härvid i princip närmat sig den riktiga lösningen av problemet? På detta vänta vi av fyndens bäste kännare ett besked, som kan göra våra rekonstruktionslekar till allvar.


Den enda äldre källa, som talar om ett hednatempel i Uppsala, är Adams Gesta, och då den — särskilt i religions- och kultfrågor — måste vara ett förstklassigt dokument, få dess uppgifter om templet och kulten i Uppsala sin stora betydelse. Om templets byggnadssätt säger Adam ej något, som i och för sig leder tanken till nordisk träarkitcktur, och vi ha i detta fall att hans lekmannamässiga skildringskonst förutan skapa oss den bild av Uppsala-templet, vårt intresse för saken kan fordra. Stavkyrkor och klockstaplar bilda härvid de enda goda utgångspunkterna, innan resultaten av 1926 års sensationella grävningar i Gamla Uppsala kyrka på allvar redovisats.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.