Tors färd till Geirröds gård (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
 |
 |
| ||
|
|
|||||
|
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur den yngre Eddan)
Mycket förtjänt att omtalas är den färd, som Tor företog till Geirröds gård, hvarvid han hade med sig hvarkan hammaren Mjölner eller starkhetsbältet eller järnhandskarna. Detta vållade Loke, som då var med honom. Det hade nämligen händt Loke, när han en gång på lek for i Friggs falkhamn, att han af nyfikenhet kom till Geirröds gård. Han såg där en stor hall, satte sig och såg in i den genom dagöppningen. Geirröd blickade upp till honom och tillsade, att man skulle taga fågeln och föra den till honom. Men den utskickade mannen kom med svårighet upp på hallens vägg, så hög var den. Det tyckte Loke vara godt, att man fick söka honom icke utan möda, och han mente sig hafva tid nog att icke behöfva flyga upp, förrän mannen hade sträfvat öfver det vådligaste stället. Men när denne närmade sig honom och han själf spände ut vingarna och spjärnade starkt emot med fötterna, då hade dessa fastnat. Loke vardt där tagen med händerna och förd till jätten Geirröd. När denne såg fågeln i ögat, tyckte han det vara en människa och bjöd honom tala; men Loke teg. Då låste Geirröd in Loke i en kista och svälte honom där i tre månader. När så Geirröd tog honom upp och bjöd honom tala, yppade Loke hvem han var, och till lifslösen svor han Geirröd den eden, att han skulle skaffa Tor till Geirröds gård utan att han medförde vare sig hammaren eller starkhetsbältet.
Tor kom till gästning hos den gygja, som kallades Grid och var Vidar den starkes moder. Hon sade sanningen om Geirröd, att han var en mycket förslagen jätte och svår att komma till rätta med. Hon lånade Tor ett starkhetsbälte och järnhandskar, som hon ägde, jämte sin staf, som hette Grids staf. Därpå färdades Tor till den å, som kallas Vimur, den största af alla floder. Då omgjordade han sig med starkhetsbältet och stödde sig med Grids staf emot strömmen; men Loke höll sig fast under starkhetsbältet. När Tor kom midt i ån, växte hon så starkt, att hon svallade honom öfver axlarna. Då kvad han detta:
Väx ej nu, Vimur,
jag vill vada öfver dig
hän till jættars gårdar!
Vet, att om du växer,
växer ock min asakraft
lika högt som himlen.
Tor såg då, att uppe i en bergsklyfta stod Gjalp, Geirröds dotter, grensle öfver flodens hufvudåder och vållade vattnets stigande. Han tog då upp ur ån en stor sten, kastade den emot henne och sade som så: ”Flod skall i os man stämma!” Icke heller förfelade han det ställe, hvartill han syftade. I detta ögonblick nådde han fram till land, grep tag i en rönn och steg så upp ur ån. Däraf har man det ordstäf, att rönnen är Tors räddning.
När Tor kommit till Geirröd visades han jämte sin följeslagare till härberget först i gästhuset hvarest fanns till säte blott en enda stol, och på den satte sig Tor. Då vardt han varse att stolen under honom höjde sig upp mot takåsen; han stack då Grids staf mot takbjälkarna och lät sig sjunka stadigt å stolen. Då vardt der ett väldigt buller, och därefter följde ett starkt skrik, ty under stolen hade befunnit sig Geirröds döttrar Gjalp och Greip, och han hade brutit ryggen af dem bägge Då kvad Tor:
En gång jag användt
min asakraft
i jättars gårdar,
då, när Gjalp och Greip,
Geirröds döttrar,
mig ville häfva mot himlen.
Därpå lät Geirröd kalla Tor till lek i sin hall; stora eldar voro tända långs efter salen. När Tor kom där in och midt för Geirröd, tog denne med en tång ett glödande smältstycke och kastade det åt Tor till; men denne tog emot det med järnhandskarna och häfde det i luften. Geirröd sprang då bakom en järnstötta for att skydda sig. Tor kastade smältstycket ledigt genom stöttan, genom Geirröd, genom väggen och så där utanför ned i jorden.
