Trettieandra Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Trettieandra Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Mariatta, vackra barnet,

Växte i det höga hemmet,

Nötte en stock ned på tröskeln

Med de fina klädningsfållar,

Tvenne stockar ofvan dörren

Med de vackra hufvudbindlar,

Nötte tiljorna på golfvet

Med de nätta kängors klackar.

Mariatta, vackra barnet,

Som i oskuld alltid lefvat,

Som sin kyskhet städse vårdat,

Skickas nu att mjölka korna.

Mjölkar korna mildt och vänligt,

Alla kor hon troget mjölkar,

Men den lemnar hon omjölkad,

Som ej varit skygg för tjurar.

Mariatta, vackra barnet,

Som i oskuld alltid lefvat,

Som sin kyskhet städse vårdat,

Skulle sen till kyrkan fara.

Man en hingst i redet spänner,

Fåle röd för släden hemtar,

Hon ej steg i hingstens släde.

Spännes så ett sto i redet,

Mörkbrun häst för släden hemtas,

Steg ej i det stoets släde,

Som med hingstar hade sprungit.

Nu en vallak spänns i redet,

Menlös häst för släden hemtas;

I dess släde hon sig sätter

Och med den till kyrkan åker.

Mariatta, vackra barnet,

Som i oskuld alltid lefvat,

Som sin kyskhet städse vårdat,

Sänds att valla boskaps-driften,

Springa efter fåra-hjorden.

Svårt det är att boskap valla,

Allravärst dock för en flicka;

Ormen krälar uti gräset,

Ödlor slingra sig på marken.

Nu en orm dock icke krälar,

Nu ej slingrar sig en ödla.

Fanns ett litet bär på backen,

Fanns ett lingon rödt på heden;

Bäret ropar uppå backen,

Röda lingonet på heden:

"Kom, o jungfru, att mig plocka,

Tennbriskprydda mö, att taga,

Koppargördlade, att välja,

Förr än masken äter upp mig

Och den svarta ormen kysser."

Mariatta, vackra barnet,

Går nu att beskåda bäret,

Röda lingonbäret plocka,

Fann ett litet bär på backen,

Fann ett lingon uppå heden:

"Formen af ett bär det äger,

Är till sin natur ett lingon,

Men jag når det ej från marken,

Når ej heller ifrån trädet."

Ryckte upp en stör från fältet,

Dermed lingon-bäret nedtog.

Bäret faller ned på backen,

Stadnar sedan uppå backen.

"Stig, o bär, på mina fållar!"

Bäret steg på hennes fållar.

"Stig, o bär, uppå min gördel!"

Bäret steg på hennes gördel.

"Stig, o bär, nu uppå bröstet!"

Bäret steg så uppå bröstet.

"Stig, o bär, på mina läppar!"

Bäret steg på hennes läppar,

Steg från läpparna på tungan,

Steg från tungan in i halsen,

Sjönk så ned i hennes mage.

Mariatta, vackra barnet,

Blef nu hafvande af bäret,

Af ett lingon-bär befruktad,

Och hon börjar så att frodas.

Bar ett foster i sitt sköte,

Bar det med besvär och plåga,

Nio månader till ända

Och den tionde till hälften.

På den tionde så händer,

Att hon röner qvinnors plåga,

Känner värk uti sitt sköte,

Finner fostret sig besvära.

Började nu Mariatta

Eftertänka och begrunda,

Hvart hon månde sig begifva,

Hvadan bad åt sig begära.

Yttrade ett ord och sade:

"Piltti, du min lilla tärna!

Gå nu hän till Sariola,

För att bad i byn begära,

Der den svaga finge lättnad,

Den betryckta hjelp och bistånd,"

Piltti, minst bland hennes tärnor,

Den bland tjenstehjonen bästa,

God och villig till att tjena,

Skyndsamt lydig hvar befallning,

Samlade sin klädnings fållar,

Bar dem upp med sina händer,

Sprang så hän med största snabbhet,

Kom till fule Rodes' stuga.

Der Herodes sjelf, den fule,

Åt och drack i bordets ända,

Klädd i fina linne-skjortan.

Men den fule Rodes' hustru

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Lefde, som en god det egnar.

Sade Piltti, lilla tärnan:

"Jag har kommit, for att bedja

Om ett bad i Sariola,

Der den svaga finge lättnad,

Den betryckta hjelp och bistånd."

Men den fule Rodes' hustru

Yttrade ett ord och sade:

"Hvem är det, som bad skall hafva,

Hvem behöfver hjelp och bistånd?"

Sade Piltti, lilla tärnan:

"Det värdinnan är der hemma."

Nu den fule Rodes' hustru

Yttrade ett ord och sade:

"Badet är hos oss ej ledigt,

Men på höga Kytö-berget

Finns i furuskog ett badhus,

Hvarest skökor afla söner,

Vindens flottor foster föda."

Piltti, minst bland hennes tärnor,

Sprang så hän med största snabbhet;

Sade, sen hon hade kommit

Åter hem till sin värdinna:

"Bad ej finns i byn der borta,

Badhus ej i Sariola.

Der Herodes sjelf, den fule,

Åt och drack i bordets ända,

Klädd i fina linne-skjortan,

Men den fule Rodes' hustru

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Lefde, som en god det egnar.

Jag till ordet tog och sade:

Hit jag kommit har att bedja

Om ett bad i Sariola,

Der den svaga finge lättnad,

Den betryckta hjelp och bistånd.

Men den fule Rodes' hustru

Yttrade ett ord och sade:

Hvem är det, som bad skall hafva,

Hvem behöfver hjelp och bistånd?

Jag till ordet tog och sade:

Det värdinnan är der hemma.

Nu den fule Rodes' hustru

Yttrade ett ord och sade:

Badet är hos oss ej ledigt,

Men på höga Kytö-berget

Finns i furuskog ett badhus,

Hvarest skökor afla söner,

Vindens flottor foster föda."

Nu vår goda Mariatta

Sjelf till orda tog och sade:

"Jag åstad mig måste gifva,

Liksom annars lego-hjonet,

Eller ock den lönta trälen."

Bär en qvast uti sin värjo,

I den honungsljufva famnen,

Vandrar fram med lätta fötter,

Hän till huset, bygdt bland furar,

Stallet på Tapio-berget.

Höjde nu sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Må du goda häst nu andas,

Må du starka fåle flåsa

Mot mitt plågofulla sköte.

Pusta ut en ljuflig imma,

Gif åt mig ett bad, som värmer,

Att den svaga finge lättnad,

Den betryckta hjelp och bistånd."

Andades den goda hästen,

Starka fålen väldigt flåste

På det plågofulla skötet.

Hästens flåsande med munnen

Badet är, som henne gifves,

Helga vattnet, hvilket kastas.

Der nu fick vår Mariatta

Bad, så mycket hon behöfde,

Ymnig värme för sitt sköte.

Födde så en liten gosse

I den tagelpryddas krubba,

Uppå hö om sommarn slaget.

Nu vår goda Mariatta

Lyfter gossen uppå knäna,

Tager barnet uti famnen,

Fostrar så sin lilla gosse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven,

Under sållet, hvarmed siktas,

Under stäfvan, hvarmed bäres,

Under stenen, hvilken maler,

Under meden, hvilken löper.

Åt vår goda Mariatta

Växte så en vacker gosse,

Men man känner ej hans ursprung;

Kallas Ilmori af fadren,

Efterlängtad son af modren,

Sysslolös af sina bröder,

Krigets hjelte utaf systrar,

Namnlös utaf alla andra.

Nu man söker den som kristnar,

Den som döper späda barnet.

Kommer så en prest att kristna,

Wirokannas till att döpa,

Palvonen att barnet bära.

Han till orda tog och sade:

"Hvem skall hemtas hit att döma

Öfver detta stackars barnet?"

Hemtas gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Gossen må på kärret föras,

Hufvudet på honom krossas,

Sönderbråkas med en klubba."

Sade nu den späda gossen,

Tvenne veckors gamla barnet:

"O du gubbe ifrån fjerran,

Du en trollkarl från Karelen!

Nu du fällt ett dårligt domslut,

Nu du lagen orätt tolkat."

Presten kristnade så barnet,

Gjorde gossen uti dopet

Till en konung öfver skogen,

Vårdare af penningholmen.

Nu den gamle Wäinämöinen

Vredgades och greps af blygsel.

Qväder så för sista gången,

Och han qvad en koppar-skuta,

Qvad en båt med jernsmidt botten.

Seglar sedan genom svallet

Med sin skuta utaf koppar,

Seglar bort till högre rymder,

Färdas han till lägre himlar.

Der han stadnade med båten,

Der han fastnade med skeppet,

Lemnade dock qvar sin harpa

Och de höga runo-sånger

Till en evig fröjd för Finland.

———

Monn jag nu hör upp att qväda,

Stadnar här med mina sånger,

Eller monn först nu jag börjar?

Hundra ord än skulle finnas,

Tusen ämnen att besjunga,

Hvilka alla barn ej qväda,

Samma männer ej begripa,

Qvinnorna alls icke fatta.

Men ej ens den strida forssen

Låter allt sitt vatten rinna,

Och ej heller goda sångarn

Qväder alla sina sånger.

Många andra sorger finnas,

Sorger för den dag, som stundar;

Hungern hos mig så förtäljer:

"Nöt förutan guld ej munnen,

Slit ej utan lön din tunga,

Het för sångaren blir gommen,

Strupen torr för den som qväder,

Men ej tröttnar hörarns öra."

Dock har jag en sång nu sjungit,

Har ett qväde sammanfogat,

Qvistat träden, stakat vägen.

Här nu tar en väg sin början,

Här begynnas nya stigar

För de män, som bättre qväda,

För mer insigtsfulla skalder,

Bland den ungdom, som nu växer,

Bland det slägte, som nu uppgår.