Vedergällningen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

61. Vedergällningen

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. »Om alla berg och dalar de voro utaf gull,

Allt vatten vore vändt uti vin,

Allt sammans ville jag våga för din skull,

Du, som är allrakärasten min.»

2. »Är det då sannt du säger för mig,

Du vill bli allrakärasten min;

Du följer mig hem på min kära faders gård,

Och bedes med äran om mig.»

3. »Jag var hos din kära fader i går,

Din fader han svara' mig nej.

Sköna jungfrun tager nu rådet af sig sjelf,

Och följer utaf landet med mej.»

4. »Och skulle jag taga rådet af mig sjelf,

Och följa utaf landet med dej;

Och när som vi komma på främmande ort,

Så visserligen sviker du mej.»

5. »Jag svek inte Kristus, på korset stod,

Och mindre så skall jag svika dig.»

Men när som de kommo på främmande ort,

En annan mö der han fäster han sig.

6. Och ungersven tog upp det snöhvita linn',

Slog jungfrun på blekblommand' kind:

»Och aldrig skall du följa en riddare af land,

Förr’n han gifvit troheten sin.»

7. »Ja, om jag upplefde den dagen,

Jag öfvervinner all min harm,

Så väl lefver jag den dagen,

Jag ser dig både usel och arm.»

8. »Ja, om jag den dagen lefva får,

Jag öfvervinner sorgen min,

Väl ser jag dig komma uppå min faders gård,

Och vara både lamer och blind.»

9. »Och väl lefver du den dagen,

Du öfvervinner all din harm;

Men aldrig lefver du den dagen,

Du ser mig både usel och arm.»

10. »Och huru skall jag komma uppå din faders gård,

Du ser mig både lamer och blind?

Jag hafver ju sadel af rödaste guld,

Och betsel af hvitaste sölf.»

11. Och när det var lidet sju dar och sju år,

Gud hörde den jungfruens bön;

Så kom det en tiggare på hennes gård,

Han beder henne om en liten bit bröd.

12. »Stånder upp, stånder upp, mina söner två,

I släppen eder fader in!

Jag minnes väl den dagen ändå,

Han var allrakärasten min.»

13. »Stånder upp, stånder upp, mina söner två,

I gifven eder fader bröd!

Jag minnes väl den dagen ändå,

Han red i gullsadelen röd.»

14. Och jungfrun tog upp sitt armhvita linn',

Slog honom på blekblommand kind:

»Och aldrig skall du följa en riddare af land,

Förr’n han svurit troheten sin.»