Gudruns Äggelse (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Gudruns Äggelse

Gudrun gick ned till stranden, då hon hade dräpt Atle; sedan gick hon ut i sjön och ville dränka sig. Men hon kunde icke sjunka, utan drefs öfver fjärden till konung Jonåkers land. Han gifte sig med henne, och deras söner voro Sörle och Ärp och Hamde.

Där uppfostrades Svanhild, Sigurds dotter, som vardt gift med Jörmunrek den mäktige. Hos honom var Bicke. Han rådde, att Randver, konungens son, skulle taga henne, och det rådet likade de unga väl. Detta sade Bicke till konungen, hvilken då lät hänga Randver och trampa Svanhild under hästhofvar. Men när Gudrun sporde detta, talade hon till söner sina.

1.
Hört jag har ej
hårdare en träta,
ett tal, mer trängdt
af tunga kval,
än då söner sina
hårdsinnade Gudrun
med stränga strafford
till strid äggade:

2.
“Hvi sitten I
och sofven bort lifvet,
hvi ledsnen I aldrig
vid lustigt prat,
då Jörmunrek
er unga syster
låtit under hästars
hofvar trampas!

3
“Ej like I vorden
väldige Gunnar,
ej häller I Högnes
hug egen;
hämd I sökt
för er syster redan,
om mina bröders
mod I haden
[eller Hunkonungars
hårda hug.”]

4.
Då kvad Hamde,
den hugstore:
“Föga dig hugade
Högnes dåd,
när ur sömnen
Sigurd väktes.
Då grät du å bädden,
men banemännen logo.

5.
“Då voro dina blåhvita
bolstrar röda,
färgade i hjältens,
den fallnes, blod.
Så släktes Sigurd,
du satt öfver den döde,
din glädje var gången;
så Gunnar dig velat.

6.
“Hämd för bålde
bröder tog du
både slem och svår,
då du söner drap;
nog ginge det för oss,
att på Jörmunrek,
om vi oss sammanslöte,
vår syster hämnas.

7.
[“Men fastän färre,
vi fresta skola,
om vi draga månde
det mindre strået.]
Bären Hunkonungars
härvapen fram!
Svåra har du
oss till svärdsting hetsat.”

8.
Leende gångade
Gudrun till kammarn,
kungars hjälmar
ur gömmorna valde
och sida brynjor
till sönerne förde:
med hurtigt mod
till häst de stego.

9.
[Då kvad Hamde,
den hugstore:]
“Så månde åter
till makan komma
gångne kämpen,
som i Godtjod fallit,
att öfver oss alla
du arföl dricker,
både öfver Svanhild
och söner dina!”

10.
Gråtande Gudrun,
Gjukes dotter,
satte på gården
i sorg sig neder,
där att tälja
med tår på kinden
sagan om många
sorger tunga:

11.
“Jag känt tre eldar,
jag känt tre ärilar,
tre män
mig tagit till hustru;
yppare än alle
var ensamt Sigurd,
som bröder mina
till bane vordo.

12.
“Så svåra sviken
jag ej sett eller känt
ofvan mullen vara
en mö som jag.
Dock mäktade de mig
än mera kränka,
då de ädle mig
till Atle gåfvo. .

13.
“Jag lockade i löndom
mina lystrande söner,
de unge, än ovise,
som jag Atle födt;
hämd jag ej hade
för min harm förr,
än jag huggit Niflungars
hufvud af.

14
“Till hafvet gick jag,
hätsk mot mina norner,
ville stäcka
deras stränga våld;
men mig hofvo och ej dränkte
höga böljorna;
till land jag lände,
att jag lefva skulle.

15.
“För tredje gången —
jag tog det som en båtnad —
med ett lands konung
jag läger delte.
Jag aflade barn,
arftagare,
arftagare,
Jonåkers söner.

16.
“Men tärnor sutto
kring Svanhild rundt,
det barn hon var,
som jag varmast älskade;
så Ijuf var Svanhild
i salarna mina,
som en solens stråle
att se uppå.

17.
“Med guld jag henne prydde
och glänsande kläder,
innan jag gaf
till Godtjod bort
[unga mön,
det jag aldrig bort.
till gamle gubben,
den grymsinte.]

18.
'Det är den hårdaste
jag haft af sorger,
[och aldrig kan jag bot
bida därför,]
att Svanhilds lysande
lockar trampats
i gruset under hästars
hofvar ned;

19.
“Och det den svåraste,
att de Sigurd min,
på segern rånad,
i sängen dråpo;
det den grymmaste,
då glänsande ormar
med sina gaddar gåfvo
Gunnar döden:

20.
“Det den djupaste,
då de hjärtat skuro
ur lifvet på orädde,
lefvande kungen.
Jag mins mycket men,
jag mins mycket sorg;
[hvi borde jag
bida mera!]

21.
“Sporra, Sigurd!
svarta gångarn,
låt din hurtiga häst
hitåt springa!
Här ingen dotter sitter
eller svärdotter,
som Gudrun gifver
gåfvor och smycken.

22.
“Mins nu, Sigurd!
hvad vi sade förr,
då vi båda
å bädden sutto:
att du månde mig
modig besöka
som vålnad ur Häl,
och jag ur verlden dig!

23
“Byggen, jarlar!
bålet af eke;
högt det häfven
under härlige hjälten!
Eld bränne bröstet,
bräddfult af kvalen,
sorgerna smälte
i sargade hjärtat!”

24.
Må alle jarlars
öde bättras,
alla kvinnors
kval minskas,
då denna sorgesång
sungen varder,
[Gudruns äggelse,
för alla slägten!]

Noter till Gudruns Äggelse

I slutet af inledningen framför noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane påvisades, att Völsungasägnens naturliga slut vore fullbordandet af hämden på Atle. Gudrun störtade sig också efter denna gärning i hafvet, och därmed kunde man väntat, att äfven hon vore svunnen ur diktens verld. Men sådan är icke händelsen. En fortsättning finnes, Svanhvit Jörmunrekssägnen, upptagande två sånger. I den första af dessa, Gudruns Äggelse, är Gudrun hufvudpersonen. Gudrun har, buren af hafvets böljor, kommit till konung Jonåkers land och är vorden gift med honom samt har födt honom tre söner, Sörle, Ärp och Hamde. Där uppfostrades också Svanhild, Sigurds och Gudruns dotter, tills hon vardt gift med en gubbe, kung Jörmunrek den mäktige. Hos honom var Bicke, Atles onde rådgifvare. Han stiftade en kärlekshandel mellan Svanhild och hennes stjufson, Randver; och denna kärlekshandel yppade sedan Bicke för Jörmunrek, hvilken till hämd lät Svanhild trampas till döds under ystra hästars hofvar. Detta är uppslaget, och sångens väsendtliga innehåll utgöres af Gudruns klagosång öfver sin lefnads hårda öden samt hennes sträfvan att ägga sina tre nu lefvande söner till hämd för deras systers undergång. Hela denna sägen kan tydligen tänkas ursprungligen hafva varit själfständig och fristående och först senare hopknuten med Völsunga-Gjukungasägnen.

Jonåker Jörmunreks sägnens hela ställning till den egentliga Völsungasägnen, liksom dennas förhållande till de två öfriga sägnerna, Gjukunga- och Åslögssägnerna, skildras af Sv. Grundtvig sårdeles träffande i en noga genomförd bild. »Låta vi nu blicken», säger han, »glida ut öfver hela sagokretsen, så kunna vi likna denna vid en storartad forntidsbyggning, med en götisk domkyrka af första rang. Skeppet är då uppenbarligen den älsta delen af hvad som finnes, ett väldigt långskepp, bygdt i en ren och sträng, allvarlig stil; detta är den egentliga episka Völsungaättesägnen från Sigge till Sigurd. Det väldiga torn, som reser sig för ändan af skeppet, är väl tydligen något senare tillbygdt, men smälter dock sålunda samman med hufvudskeppet, att vi nu hafva svårt att tänka oss det borta; detta är hela den mera dramatiska Gjukungasägnen. Men en annan tillbyggnad, ehuru också synbarligen mycket gammal och i sig själf ett vackert stycke arbete, passar dock icke rätt till det öfriga, utan förstör symmetrien genom att dana en sidoflygel ut från det stora tornet; detta är Jonåker- Jörmunrekssägnen. Värre är det ändå med det åbäke, som är upphängdt på tornet på den andra sidan, dels för att dana en falsk symmetri med den förra tillbyggnaden, dels och förnämligast för att utgöra en förbindelse med den yttersta flygeln af en helt annan byggning, den yttersta flygeln af en gammal konungaborg; det är Åslögssägnen. Till denna sista finnes intet spår i själfva fornkvädena och icke häller i de till dem fogade prosaiska anmärkningarna» o. s. v. — Jämför om Åslögssägnen noten till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visan 41!

Visan 3.
Hunkonungars, Man antager, att härmed åsyftas Völsungar.

Visan 4.
Denne Hamde är Gudruns och Jonåkers son.

Visan 9.
Gångne kämpen är Sigurd, hvilken Gudrun enligt visorna 21 och 22 väntade få se återkomma från de dödes land.

Visan 11.
Tre eldar , tre ärilar. Gudrun har varit tre gånger gift.

Visan 13.
Jag lockade i löndom o. s. v. Jämför härom Ärps och Eitils dråp i Kvädet om Atle, visorna 39 och 40, samt i Den grönländska sången om Atle, visorna 77-79!

Visan 23.
Härlige hjälten är Sigurd, hvilken Gudrun väntade få se komma ned till bålet för att hemta henne med sig upp till Valhall.