Beowulf (RW) 14

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 14
Hroðgar tackar Beowulf för bragden.

925 Hroðgar talade — han gick till salen,

Ställde sig vid en pelare, såg på det guldsmyckade,

Höga taket och Grendels hand —:

»Den allsmäktige vare genast tackad

»För denna åsyn! Mycket ont och sorgligt

930»Har jag lidit av Grendel: städse kan Gud verka,

»Härlighetens herde, under efter under.

»Det var ej länge sedan, som jag ej hoppades

»I hela mitt liv få någon bot

»För mina olyckor, när det yppersta

935 »Bland alla hus stod stänkt av stridsblod, —

»En olycka, som vida bortskrämt alla stormän,

»Som icke hoppades någonsin kunna

»Värja männens härskareborg

»Mot leda gastar. Nu har en hirdman

940 »Genom herrens makt utfört en bragd,

»Som vi alla förut ej kunde med vår klokhet

»Sätta i verket. Ja, det kan verkligen

»Den kvinna, som fött denne son i världen,

»Säga, om ännu hon finnes i livet,

945 »Att den evige skaparen varit henne huld

»Vid barnsbörden. Nu vill jag i livet

»Älska dig, Beowulf, såsom en son,

»Du den bäste av män! Bevara hädanefter väl

»Denna nya frändskap! Ej skall du i världen

950 »Behöva sakna något, som ligger i min makt.

»Rätt ofta har jag hedrat som lön för mindre bragd

»Med dyrbara skatter en ringare kämpe,

»Sämre i striden. Du har själv åstadkommit

»Genom dina bragder, att din ära skall leva

955 »Ständigt i livet. Den allsmäktige vedergälle

»Dig med goda gåvor, såsom han hittills gjort!»

Ecgtheows son Beowulf talade:

»Vi ha utkämpat detta hjältedåd

»Med stor glädje, djärvt prövat på

960 »Den okändes styrka. Helst skulle jag velat,

»Att du hade fått se honom själv,

»Den rustade fienden, trött till döden.

»Jag ville snabbt fjättra honom

»Med hårda nävar på dödsbädden,

965 »Så att han skulle ligga i dödskval

»Under mitt tag, om ej hans kropp glidit undan.

»Jag kunde icke, då ej skaparen ville det,

»Hindra hans gång: så fast höll jag icke

»Dödsfienden; utan denne var alltför

970 »Stark på foten. Dock lämnade han kvar,

»För att rädda livet, såsom spår sin hand,

»Arm och axel; likväl fick icke

»Den eländige mannen någon hjälp därav.

»Ej längre lever missdådaren,

975 »Hemsökt för sina synder, utan honom har smärtan

»Under tvingande grepp hårt omsnärt

»I svåra band. Där skall han bida,

»Den skuldbefläckade mannen, på den stora domen,

»Som den härlige skaparen skall fälla över honom.»

980 Då blev Ecglafs son¹ tystare

Med sitt skrytsamma tal om stridsbedrifter,

När ädlingarne, tack vare jarlens kraft,

Fingo skåda fiendens hand och fingrar

Högt uppe i taket. Framtill var var och en

985 Av de fasta naglarna snarlik stål;

Den hedniske kämpens handsporre² var

Otäck och hemsk. Var och en sade,

Att intet beprövat kämpasvärd

Ville bita på honom samt avhugga

990 Skräckbringarens blodiga stridsnäve.

Noter:

1. Unferð, se vv. 499 ff.

2. Klo