Beowulf (RW) 17

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 17
Drottningen talar till Hroðgar.

1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,

»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,

»Hemmen och härskareborgen. Hengest bodde

»Då ännu hos Finn över den blodiga vintern

»Utan någon söndring:¹ tänkte på hembygden,

1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i havet

»Den ringade stäven, — havet upprördes av stormen,

»Kämpade med vinden; vintern omslöt vattnet

»Med isfjättrar, — till dess ett nytt år

»Kom till gårdarna, som det ännu gör,

1135 »Det klara väder, som ständigt kommer

»I sinom tid. Då var vintern förbi,

»Jordens barm fager. Den främmande gästen

»Längtade från gårdarna; han tänkte dock mera

»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,

1140 »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning

»Och i denna hågkomma jutarnes söner,

»Om blott han ej bröte mot världens ordning

»Då lade Hunlafs son i hans sköte

»Stridens glans, det yppersta av svärd;²

1145 »Dess eggar voro kända bland jutarne.

»Också drabbade sedan bitter svärdsdöd

»Den djärve Finn i hans eget hem,

»Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan³

»Klagade sin sorg, det hätska angreppet,

1150 »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro

»Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen

»Av fienders lik; Finn dödades,

»Konungen bland sin hird, och drottningen rövades.

»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen

1155 »Landskonungens hela bohag,

»De smycken och juveler, som. de kunde finna

»I Finns hem. På havets stråt

»Förde de sedan den ädla kvinnan

»Till danernas folk.» Så slutade kvädet,

1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet

Högljutt från bänkarna: svenner ihällde

Vin ur konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram

Under ett gyllene pannband dit där de båda gode,

Farbror och brorson,⁴ suto. Då rådde ännu fred

1165 Och tro emellan dem. Där satt ock talaren Unferð

Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne

Att äga stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder

I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:

»Tag denna bägare, min herre och konung,

1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,

»Männens guldvän, och tala till götarne

»Hulda ord: så skall mannen göra!

»Var blid mot götarne och tänk på gåvor;

»Nära och fjärran har du nu fred.

1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla

»Hjälten som en son. Den strålande ringsalen

»Hjort är rensad: giv, medan du kan,

»Många belöningar och lämna dina söner

»Folk och rike, då du skall bort att skåda

1180 »Skaparens skickelse. Jag känner min

»Blide Hroðulf, att han vill hålla

»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!

»Du förr än han lämnar denna värld.

»Jag hoppas, att han skall med godhet vedergälla

1185 »Bådas våra barn, om han minnes all

»Den huldhet vi förut visat honom som barn

»Efter hans önskan och till hans ära.»

Sedan vände hon sig till den bänk, där hennes söner,

Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga

1190 Söner suto samman; där satt den gode

Göten Beowulf bredvid de två bröderna.

Noter:

1. Eller: 'med vilande tapperhet'.

2. En uppfordran till hämnd.

3. Till Danmark för att hemta nytt manskap.

4. Konung Hroðgar och Hroðulf.