Beowulf (RW) 18

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 18
En dyrbar gåva. Gillet avslutas.

Till honom bars en bägare och framsades

En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds

Virat guld, tvänne armsmycken,

1195 En ringbrynja och den största halsring,

Som jag någonsin sport på jorden.

Ej har jag hört talas om någon bättre skatt

Bland hjältar under himlen, sedan Hama förde

Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet,

1200 Det strålande smycket. Han flydde undan

Eormenrics försåt, valde evigt liv.¹

Denna ring hade göten Hygelac,

Svertings sonson, för sista gången,

Då han under fälttecknet skyddade skatterna,

1205 Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet,

Sedan han av övermod utstått nöd

Och strid med friserna. Den mäktige fursten

Bar smyckena, ädelstenarna

Över vågornas bäcken, men stupade under skölden.

1210 I frankernas våld kom då konungens lik,

Hans bröstbeklädnad och även denna ring:

Sämre kämpar plundrade de döde

Efter slaktningen; götamännen

Lågo på valplatsen. — Salen fylldes av sorl.

1215 Wealhtheow talade och sade inför skaran:

»Bär med lycka denna ring, käre Beowulf,

»Du unge kämpe! och begagna denna brynja

»(De äro stora skatter) och gå framåt!

»Visa din kraft och var vänlig i råd

1220»Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma din lön.

»Du har bragt det därhän, att nära och fjärran

»I alla tider män skola ära dig

»Lika vida som havet omsluter

»Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lever,

1225 »Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl

»De rika skatterna. Bliv för min son

»En hjälp i dåd, du som lever i glädje!

»Här äro alla jarlar trofasta mot varandra,

»Vänliga till sinnes, tillgivna sin furste;

1230 »Männen äro villiga, krigsfolket helt redo,

»Hirdmännen dryckesglada. Gören som jag beder!»

Gick så till sin plats. Där var ett utsökt gille,

Männen drucko vin; de kände icke

Det grymma öde, som drabbat mången

1235 Ibland jarlarne. Sedan kom aftonen,

Och den mäktige Hroðgar gick till vila

Uti sin boning. En mängd jarlar

Vaktade huset, som de ofta gjort förut,

Bortflyttade bänkarna, överallt breddes

1240 Bäddar och bolstrar. En av öltjänarne

Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden.

Vid sina huvuden satte krigarne

De glänsande sköldarna. Där var på bänken

Lätt skönjbar över ädlingen

1245 Hans hjälm, hög i striden, hans ringbrynja

Och väldiga spjut. Det var deras sed,

Att de voro ständigt rustade till strid

Hemma och i härfärd, båda delarna,

Så ofta som behovet fogade sig så

1250 För deras furste: detta krigsfolk var gott.

Noter:

1. Blev omvänd eller gick i kloster. Heimer (Aslögs fosterfader), Brisinga-men (Frejas smycke) och Jörmunrekr (östgoternas konung) omtalas även i nordiska sagor.