Beowulf (RW) 19

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 19
Grendels död hämnas.

De lade sig till vila. En fick bittert böta

För sin aftonro, som rätt ofta hänt dem,

Sedan Grendel rådde över guldsalen,

Övade orätt, tills slutet kom,

1255 Döden efter synderna. Det vart skönjbart,

Vida känt bland män, att då ännu levde

En hämnare av den lede en lång tid

Efter stridssorgen. Grendels moder,

Skräckbringerskan tänkte på sin olycka,

1260 Hon som bebodde vattnets fasa,

Kalla strömmar, sedan Kain blivit

Svärdsbane åt sin ende broder,

Son av samme fader; dödskorad gick han sedan

Med mordets märke att fly människors glädje,

1265 Bodde i öknen. Från honom stamma många

Olycksfödda gastar; en av dem var Grendel.

Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne

I Hjort en vakande man bida på strid.

Där angrep skräckbringaren honom;

1270 Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,

Den mäktiga gåva, som Gud honom givit,

Och av den allrådande hoppades han nåd,

Tröst och stöd: därför övervann han fienden,

Fällde helvetesgasten; sedan gick den eländige,

1275 Glädjeberövad, människosläktets fiende,

Att se sin dödsort. — Men glupsk och dyster,

Ville hans moder då ännu vandra

En sorgfull stråt, hämnas sonens död.

Hon kom så till Hjort, där ring-danerna

1280 Sovo längs salen. Då blev där snart

En återgång för jarlarne, när Grendels moder

Smugit sig dit in. Denna fasa var

Jämnt så mycket mindre som kvinnors kraft

Mot väpnade män i stridens fasa,

1285 Då det sirade svärdet, smitt av hammaren,

Färgat av blod, med duktiga eggar

Klyver vildsvinet över fiendens hjälm.

Då drogs i salen ovan sätena

Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,

1290 Fäst i handen. På hjälm ej tänkte

Eller sid brynja den som denna fasa drabbade.

Hon hade bråttom, ville bärga livet

Ut därifrån, då hon blivit upptäckt.

Snabbt hade hon fått ett fast tag

1295 I en av ädlingarna, när hon gick till träsket.

Denne var för Hroðgar den käraste hjälte,

Såsom följesman, vid de tvänne haven,

En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden,

En ärorik kämpe. ej var Beowulf där,

1300 Utan annat härbärge hade förut anvisats

Den frejdade göten efter skatt-utdelningen.

Larm vart i Hjort. Hon tog den blodiga,

Välkända handen. Sorgen hade blivit

Förnyad i gården: ej var det ett gott utbyte

1305 Att å tvänne händer nödgas betala

Med vänners liv. Den vise konungen,

Den grå kämpen var sorgsen till mods,

När han fick veta, att hans käraste

Rådgivare var död, skild ifrån livet.

1310 Skyndsamt blev Beowulf, den segersälle mannen,

Hämtad till rummet. Vid dagens gryning

Gick denne jarl själv, den högättade kämpen,

Men sina följeslagare dit där den vise väntade

Om den allsvåldige skulle någonsin vilja

1315 Efter lidandet åvägabringa en omkastning.

Då gick längs golvet den utmärkte krigaren

Med sitt trogna följe — salstimret dånade —

För att med ord hälsa konungen,

Ingvinernas furste, sporde om väl natten

1320 Varit honom lugn, som han innerligt önskat.