Beowulf (RW) 2

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 2
Grendel hemsöker salen Hjort.

115 Då det blef natt, gick Grendel att söka

Det höga huset, se till huru ring-danerna

Hade inredt det efter dryckeslaget.

Han fann då derinne en skara af ädlingar

Sofvande efter gästabudet; sorg och elände

120 Kände ej männen. Olycksvarelsen

Var snart redo, vild och lysten,

Hätsk och rasande, och tog från bädden

Trettio män; begaf sig sedan derifrån

Att stolt öfver bytet återvända hem,

125 Söka sin bostad med denna likhög.

Sedan blef arla, vid dagens gryning,

Grendels stridskraft uppenbar för männen.

Då blef klagan, stort morgonlarm

Höjdt öfver rofvet. Den frejdade fursten,

130 Bepröfvad och ädel, satt nu oblid,

Led stort bekymmer, sorg öfver kämparne,

När de fått skåda den lede och fridlöse

Gastens spår; olyckan var för svår,

Led och långvarig. Ej dröjde det längre,

135 Utan efter en natt begick han åter

Flere mord och bäfvade icke

För strid och brott: han var för fast deri.

Då var lättfunnen den som annanstädes

Sökte en mera aflägsen hviloplats,

140 Bädd i rummen, då honom yppadt blifvit,

Sagdt sanningsenligt med tydligt tecken

Salskämpens hat; den som undkommit fienden,

Höll sig sedan på säkrare afstånd.

Sålunda rådde och stred orättfärdigt

145 En emot alla, till dess tomt stod

Det yppersta af hus. I tolf vintrars tid

Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,

Allt slags ondt och svåra sorger

— Det var en lång tid. — Sålunda vardt det

150 För menniskors barn uppenbart kändt

Sorgligt i sånger, att Grendel en tid

Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,

Brott och fejd många halfår,

Oaflåtlig kamp; ville ej i frid

155 Från någon man af danernas styrka

Fjerma döden, taga gods i stället.

Ej kunde dervidlag ens någon af stormännen

Hoppas lysande bot från mördarens händer;

Utan olycksbringaren förföljde ständigt

160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet

Fångade och förgjorde; höll sig natt efter natt

I töckniga träsk; menniskor ej veta

Hvart trollkarlarne vandra omkring.

Så öfvade ofta menniskoslägtets fiende,

165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd,

Ett hårdt förtryck, bebodde Hjort,

Den guldskimrande salen, om svarta nätter.

Ej fick han för skaparen nalkas skatten,

Konungastolen, och trådde ej därefter¹.

170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän

Och stort själskval. Ofta suto många

Mäktige till råds, öfverlade om bot,

Hvad som väl vore bäst för de djerfve

Att vidtaga emot de hemska öfverfallen.

175 Stundom lofvade de på heliga orter

Dyrkan åt gudarne, bådo med ord,

Att gastdödaren skulle lemna hjelp

För folkets lidanden. Sådan var deras sed,

Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de

180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,

Gerningarnas domare, ej herren Gud.

Ja, de kunde ej prisa himlarnas vän,

Härlighetens konung. Ve den som skall

Genom olycksdiger fiendskap drifva sin själ

185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,

Ej någon återvändo! Väl den som får

Efter dödsdagen söka herren

Och bedja om frid i faderns famn.

115 Då det blev natt, gick Grendel att söka

Det höga huset, se till huru ring-danerna

Hade inrett sig där efter dryckeslaget

Han fann då därinne en skara ädlingar

Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,

120 Människors elände, något slags olycka

Vild och lysten, var han snart redo,

Hätsk och rasande, tog han från bädden

Trettio män; begav sig sedan därifrån

Att stolt över bytet återvända hem,

125 Söka sin bostad med denna likhög.

Sedan blev arla, vid dagens gryning,

Grendels stridskraft uppenbar för männen.

Då blev klagan höjd efter festen,

Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,

130 Ädel och vördad, satt nu oblid;

Den starke led stor sorg över kämparne,

När de fått skåda den onde, eländige

Gastens spår; olyckan var för svår,

Led och långvarig. Ej dröjde det längre,

135 Utan efter en natt begick han åter

Flere mord och bävade icke

För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.

Då var lättfunnen den som annanstädes

Sökte en mera avlägsen viloplats,

140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,

Sagt sanningsenligt med tydligt tecken

Salskämpens hat; han höll sig sedan

På säkrare avstånd och undkom fienden.

Sålunda rådde och stred orättfärdigt

145 En mot alla, till dess tomt stod

Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid

Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,

Allt slags ont och svåra sorger

— Det var en lång tid. — Sålunda vart det

150 För människors barn uppenbart känt

Sorgligt i sånger, att Grendel en tid

Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,

Brott och fejd många halvår,

Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid

155 Eller fjärma döden från någon man

Av danernas styrka, taga gods i stället.

Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen

Hoppas lysande bot från mördarens händer;

Utan skräckbringaren förföljde ständigt

160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet

Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt

I töckniga träsk; människor ej veta

Var trollkarlarne vandra omkring.

Så övade ofta människosläktets fiende,

165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd

Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,

Den guldskimrande salen, om svarta nätter.

Ej fick han för skaparen nalkas skatten,

Konungastolen, och trådde ej därefter.

170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän

Och stort själskval. Ofta sutto många

Mäktige till råds, överlade om bot,

Vad som väl vore bäst för de djärve

Att vidtaga emot de hemska överfallen.

175 Stundom lovade de på heliga orter

Offer åt gudarne, bådo ivrigt,

Att gastdödaren skulle lämna hjälp

För folkets lidanden. Sådan var deras sed,

Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de

180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,

Gärningarnas domare, ej herren Gud.

Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,

Härlighetens konung. Ve den som skall

Genom olycksdiger strävan driva sin själ

185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,

Ej någon återvändo! Väl den som får

Efter dödsdagen söka herren

Och bedja om frid i faderns famn.

Noter:

1. Eller: och kände ej hans avsikt.