Beowulf (RW) 2

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 2
Grendel hemsöker salen Hjort.


115 Då det blef natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inredt det efter dryckeslaget.
Han fann då derinne en skara af ädlingar
Sofvande efter gästabudet; sorg och elände
120 Kände ej männen. Olycksvarelsen
Var snart redo, vild och lysten,
Hätsk och rasande, och tog från bädden
Trettio män; begaf sig sedan derifrån
Att stolt öfver bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blef arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blef klagan, stort morgonlarm
Höjdt öfver rofvet. Den frejdade fursten,
130 Bepröfvad och ädel, satt nu oblid,
Led stort bekymmer, sorg öfver kämparne,
När de fått skåda den lede och fridlöse
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bäfvade icke
För strid och brott: han var för fast deri.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera aflägsen hviloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppadt blifvit,
Sagdt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; den som undkommit fienden,
Höll sig sedan på säkrare afstånd.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En emot alla, till dess tomt stod
Det yppersta af hus. I tolf vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ondt och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vardt det
150 För menniskors barn uppenbart kändt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halfår,
Oaflåtlig kamp; ville ej i frid
155 Från någon man af danernas styrka
Fjerma döden, taga gods i stället.
Ej kunde dervidlag ens någon af stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan olycksbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade och förgjorde; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; menniskor ej veta
Hvart trollkarlarne vandra omkring.
Så öfvade ofta menniskoslägtets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd,
Ett hårdt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter1.
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta suto många
Mäktige till råds, öfverlade om bot,
Hvad som väl vore bäst för de djerfve
Att vidtaga emot de hemska öfverfallen.
175 Stundom lofvade de på heliga orter
Dyrkan åt gudarne, bådo med ord,
Att gastdödaren skulle lemna hjelp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gerningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas vän,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger fiendskap drifva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
115 Då det blev natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,
120 Människors elände, något slags olycka
Vild och lysten, var han snart redo,
Hätsk och rasande, tog han från bädden
Trettio män; begav sig sedan därifrån
Att stolt över bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blev arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blev klagan höjd efter festen,
Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,
130 Ädel och vördad, satt nu oblid;
Den starke led stor sorg över kämparne,
När de fått skåda den onde, eländige
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bävade icke
För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera avlägsen viloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,
Sagt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; han höll sig sedan
På säkrare avstånd och undkom fienden.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En mot alla, till dess tomt stod
Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ont och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vart det
150 För människors barn uppenbart känt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halvår,
Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid
155 Eller fjärma döden från någon man
Av danernas styrka, taga gods i stället.
Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan skräckbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; människor ej veta
Var trollkarlarne vandra omkring.
Så övade ofta människosläktets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd
Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter.
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta sutto många
Mäktige till råds, överlade om bot,
Vad som väl vore bäst för de djärve
Att vidtaga emot de hemska överfallen.
175 Stundom lovade de på heliga orter
Offer åt gudarne, bådo ivrigt,
Att gastdödaren skulle lämna hjälp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gärningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger strävan driva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.


Noter:
1. Eller: och kände ej hans avsikt.