Beowulf (RW) 23

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 23
Sjötrollet dräpes. Beowulf simmar upp.

Han fick då bland rustningar se jättars gamla

Segerrika svärd med vassa eggar,

En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,

1560 Ett gott och präktigt verk av giganterna; —

Blott att det var för stort för att någon annan man

Skulle kunna bära det till stridsleken.

Vild av striden, förtvivlande om sitt liv,

Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,

1565 Svängde ringsvärdet och slog till vilt,

Så att det tog hårt i hennes hals,

Krossade kotorna; svärdet genomskar helt

Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet.

Svärdet var blodigt: mannen gladdes åt sitt verk.

1570 En glans lyste, ett ljus stod därinne,

Just som från himlen klart skiner

Fästets ljus. Hygelacs kämpe

Blickade längs salen, vände sig till väggen,

Lyfte vid fästet det hårda vapnet,

1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg

Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt

Vedergälla Grendel de många stridsstormar,

Som denne anställt mycket oftare

Än en enda gång mot väst-danerna,

1580 Då han slog Hroðgars hirdmän

Ihjäl i sömnen, uppåt femton

I sömn sänkta män av danafolket

Samt bar ut lika många andra

Lidande offer. Den vrede kämpen

1585 Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte

Grendel ligga livlös på bädden,

Sådan som förut striden i Hjort

Tilltygat honom. Liket flög vida,

Då det efter döden måste lida

1590 Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. —

Snart sågo då de vise männen,

Som med Hroðgar blickade på sjön,

Att vågsvallet blev helt upprört,

Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne

1595 Talade med varandra om den käcke,

Att de ej väntade ädlingen åter,

Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka

Den frejdade fursten; många anade,

Att havsvarginnan hade dödat honom.

1600 Så kom nionde timmen;¹ de käcka Scyldingarne

Övergåvo udden; männens guldvän²

Gav sig hem därifrån. Hugsjuka sutto

Främlingarne där och stirrade på vattnet.

De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se

1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden

Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,

Upplösa slagsvärdet: det var ett under,

Att det helt och hållet smälte likt is,

Då frostens band och vågens bojor

1610 Lösas av fadern, som har makt över

Tider och tillfällen: han är sann Gud.

Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste

Flere skatter, fastän han såg där många,

Än Grendels huvud och tillika fästet,

1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,

Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,

Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.

Snart kom simmande han som förut i striden

Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.

1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen

Fullkomligt renats, när den främmande gasten

Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.

Sjömännens värn kom sedan i land,

Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,

1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.

Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,

Tackade Gud och gladde sig åt fursten,

Att de fått se honom åter oskadd.

Strax löstes sedan hjälm och brynja

1630 Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt

Trögt under molnen, färgat av livsblod.

Glada i sinnet, gingo de därifrån

I sina fotspår,³ lade tillrygga

Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen⁴

1635 Buro från strandklippan Grendels huvud

Med stort besvär för var och en

Av de mycket modige. Fyra kunde

Men nöd forsla fiendens huvud

På stridsspjutet till guldsalen; —

1640 Tills plötsligen de fjorton käcka

Och krigiska götarne kommo gående

Fram till salen; bland skaran trädde

Mannafursten modig in på mjödplatsen.

Så kom ingående hirdmännens hövding,

1645 Den dåddjärve mannen, höljd av ära,

Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar.

Sedan bars Grendels fasansfulla huvud

Vid håret in i salen, där männen drucko,

Inför jarlarne och för drottningen också.

1650 Männen beskådade den sällsamma synen.

Noter:

1. Kl. 3 e. m.

2. Hroðgar.

3. Samma väg tillbaka.

4. Eller; de sin konung hulde.