Beowulf (RW) 27

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 27
Beowulf landstiger, vandrar till kungaborgen.


Kom så till havet hirdmännens
Modiga hop, bar de flätade
1890 Ringnäten1. Kustvakten märkte
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej ohöviskt hälsade han gästerna
Från klippudden, utan red dem till mötes,
Sade, att välkomna till väder-götarne foro
1895 I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blev på sanden den ring-stävade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken; masten reste sig
Över Hroðgars dyrbara skatter.
1900 Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd,
Inlagt med guld, så att han sedan blev
Dess mera aktad på mjödbänken
För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, övergav Danalandet.
1905 Vid masten fästes havsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän över vågorna. Havs vandraren for
Bort över böljorna, den fast timrade stäven
1910 Flöt med skummig hals över havsströmmarna,
Tills de kunde se götarnes klippor,
De kända uddarna. Driven av vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid havet redo en hamnvakt,
1915 Som förut en lång tid, längtande på stranden
Efter de kära männen, skådat ut i fjärran.
Han band vid stranden det vitt buktade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft
Skulle driva bort från dem den kära farkosten.
1920 Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drivet guld: ej hade han långt
Därifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen Hygelac, där han bor i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen.
1925 Huset var ståtligt, konungen kraftig
I den höga salen; Hygd2 var mycket ung,
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig
1930 Eller för karg med gåvor av kostbara smycken
Till götamännen. Den härliga folkdrottningen
Hade ej Thryðs3 fruktansvärda sinnelag.
Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare
Utom hennes gemål djärvdes med sina
1935 Ögon skåda henne rakt i ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig; snabbt blev sedan
Efter fängslandet svärdet påkallat,
Så att den sirade klingan måste avgöra,
1940 Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öva sådant,
Att en fridväverska för diktad kränkning
Straffar till livet en tillgiven tjänare.
Dock detta hämmade Hemmings frände.4
1945 Vid ölbägaren sade männen vidare,
Att hon övat färre lömska fientligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad givits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
1950 Enligt faderns bud Offas sal på sin färd
Över det askgrå havet. Där tillryggalade
Hon sedan väl sitt levnadslopp
På furstestolen, frejdad för frikostighet,
Hyste hög kärlek till hjältarnes furste,
1955 Den ypperste, efter vad jag sport,
Bland alla människors vitt utbredda ätt
Vid de tvänne haven. Förty Offa var,
Den spjutdjärve mannen, vida berömd
Genom gåvor och strider, styrde med vishet
1960 Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær,
Garmunds sonson och Hemmings frände,
Kraftig i striden, hjältarne till hjälp. —.



Noter:
1. ringbrynjor.
2. Hygd, Häreðs dotter, var Hygelacs maka.
3. Denna motställas Hygd.
4. Offa, Thryðos gemål.