Beowulf (RW) 27

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 27
Beowulf landstiger, vandrar till kungaborgen.

Kom så till havet hirdmännens

Modiga hop, bar de flätade

1890 Ringnäten¹. Kustvakten märkte

Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.

Ej ohöviskt hälsade han gästerna

Från klippudden, utan red dem till mötes,

Sade, att välkomna till väder-götarne foro

1895 I glänsande rustningar kämparne till skeppet.

Sedan blev på sanden den ring-stävade,

Rymliga farkosten lastad med rustningar,

Hästar och smycken; masten reste sig

Över Hroðgars dyrbara skatter.

1900 Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd,

Inlagt med guld, så att han sedan blev

Dess mera aktad på mjödbänken

För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord

Att uppröra djupet, övergav Danalandet.

1905 Vid masten fästes havsduken,

Seglet med en lina. Skeppet knakade;

Ej hindrade vinden seglarens färd

Hän över vågorna. Havs vandraren for

Bort över böljorna, den fast timrade stäven

1910 Flöt med skummig hals över havsströmmarna,

Tills de kunde se götarnes klippor,

De kända uddarna. Driven av vinden,

Trängde kölen upp, så att han stod på land.

Snabbt var vid havet redo en hamnvakt,

1915 Som förut en lång tid, längtande på stranden

Efter de kära männen, skådat ut i fjärran.

Han band vid stranden det vitt buktade skeppet

Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft

Skulle driva bort från dem den kära farkosten.

1920 Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,

Smycken och drivet guld: ej hade han långt

Därifrån att söka skatternas utdelare,

Hreðlingen Hygelac, där han bor i hemmet

Med sina följeslagare nära sjövallen.

1925 Huset var ståtligt, konungen kraftig

I den höga salen; Hygd² var mycket ung,

Vis och värdig, fastän Häreðs dotter

Hade bidat blott få vintrar

Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig

1930 Eller för karg med gåvor av kostbara smycken

Till götamännen. Den härliga folkdrottningen

Hade ej Thryðs³ fruktansvärda sinnelag.

Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare

Utom hennes gemål djärvdes med sina

1935 Ögon skåda henne rakt i ögat;

Ty då höll han handvridna dödsbojor

Beredda åt sig; snabbt blev sedan

Efter fängslandet svärdet påkallat,

Så att den sirade klingan måste avgöra,

1940 Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna,

Hur härlig hon ock är, att öva sådant,

Att en fridväverska för diktad kränkning

Straffar till livet en tillgiven tjänare.

Dock detta hämmade Hemmings frände.⁴

1945 Vid ölbägaren sade männen vidare,

Att hon övat färre lömska fientligheter,

Illdåd mot folket, sedan väl en gång

Den högättade kvinnan guldsmyckad givits

Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt

1950 Enligt faderns bud Offas sal på sin färd

Över det askgrå havet. Där tillryggalade

Hon sedan väl sitt levnadslopp

På furstestolen, frejdad för frikostighet,

Hyste hög kärlek till hjältarnes furste,

1955 Den ypperste, efter vad jag sport,

Bland alla människors vitt utbredda ätt

Vid de tvänne haven. Förty Offa var,

Den spjutdjärve mannen, vida berömd

Genom gåvor och strider, styrde med vishet

1960 Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær,

Garmunds sonson och Hemmings frände,

Kraftig i striden, hjältarne till hjälp. —.

Noter:

1. ringbrynjor.

2. Hygd, Häreðs dotter, var Hygelacs maka.

3. Denna motställas Hygd.

4. Offa, Thryðos gemål.