Beowulf (RW) 34

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 34
Beowulf genomgår sina levnadsminnen.

I senare dagar tänkte han på lön

För furstefallet, blev en vän

Till den arme Eadgils, understödde med folk,

Med krigare och vapen Ohteres son

2395 Över det vida havet: han hämnades sedan

Med kalla sorgetåg, bragte konungen om livet.¹

Så hade Ecgtheows son överstått

Alla strider, farliga fältslag

Och hjältedåd intill denna dag,

2400 Då han skulle kämpa med ormen.

Då gick själv tolvte götarnes herre,

Svällande av harm, att skada draken.

Han hade sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap

Mot kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit

2405 Det härliga kärlet genom tjuvens hand.

Trettonde mannen i skaran var

Denne, som vållat stridens början.

Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem

Därifrån till fältet. Mot sin vilja gick han

2410 Till en viss jordsal, som han kände,

En håla under marken nära vågsvallet,

Havets brus. Den var inuti full

Av smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle

Väktaren förvarade, redo till strid,

2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp

För någon människa att förvärva dem.

Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,

Götarnes guldvän, sade farväl

Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,

2420 Och förutsåg döden, som var helt nära,

Och som snart skulle nalkas den gamle,

Söka själens skatt och skilja isär

Livet från kroppen: ej länge var hädanefter

Den ädles själ omhöljd av kött.

2425 Ecgtheows son Beowulf talade:

»Många stridsstormar har jag överstått

»I min ungdom: jag minnes det allt.

»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,

»Männens furste och vän tog mig till sig från min fader.

2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,

»Gav mig guld och gästabud, mindes vår släktskap;

»Och jag var i livet en kämpe i borgen,

»Honom fullt ut lika kär som någon av hans söner,

»Herebeald och Hæðcyn eller min Hygelac.

2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd

»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,

»Då Hæðcyn med pilen från hornbågen

»Träffade honom, sin herre och vän,

»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,

2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.

»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet

»Tyngde på bröstet; det oaktat skulle

»Ädlingen ohämnad mista livet.

»Så smärtsamt är det för den gamle mannen

2445 »Att uthärda, att hans unge son

»Skulle rida på galgen: då skulle han sjunga

»En sorgesång, när hans son hänger

»Korpen till fröjd, och den grånade gubben

»Icke kan giva honom någon hjälp.

2450 »Ständigt erinras han varje morgon

»Om sitt barns bortgång; tänker ej på

»Att vänta någon annan arvtagare

»Uti sin borg, då den ene har

»Genom dödens tvång fått bota för dåden.

2455 Sorgsen ser han i sin sons boning

»Vinsalen öde och glädjeberövad,

»Ett tillhåll för vindar. I graven sova

»De tappra ryttarne; ej finns där harpans klang,

»Gamman i gården, som där förut varit.

Noter:

1. D. ä. dödade Onela under ett vinterfälttåg.