Beowulf (RW) 37

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 37
Wiglaf hämtar skatterna ur högen.


Jag har sport, att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen högrest visade mandom,
Kraft och djärvhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter sitt liv1, utan den modige mannens
Hand brann upp, då han hjälpte sin frände,
Och den rustade mannen slog den fientlige främlingen
2700 Litet längre ned2, så att det glänsande
Guldbelagda svärdet inträngde; då började
Elden lägga sig. Än en gång blev då konungen
Mäktig sig själv, drog sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och väder-götarnes värn skar draken mitt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdrev livet —,
Och då hade de båda befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan bör en hjälte
Vara i nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna bragder
Och verk i världen. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade givit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill,
2720 Med vatten ur sin hand vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjälm.
Beowulf talade och sade i trots av
2725 Sitt dödliga sår — han visste väl,
Att han genomlevat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt nära —:
»Nu skulle jag vilja giva min son
2730 »Mina stridsdräkter, om mig förunnats
»Efter min död någon arvinge,
»Avlad av mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan folkkonung bland de kringboende,
2735 »Att han med stridsvänner3 vågat angripa mig
»Och hota med strid. På min gård har jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt lömska strider, ej svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk av dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje av allt detta;
»Ty människornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu då mitt liv
»Lämnar min kropp. Gå du nu genast,
»Käre Wiglaf, och skåda skatten
2745 »Under den grå klippan, nu då draken ligger
»Och slumrar sårad, berövad sina skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må få
»Noga beskåda den gamla guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare,
2750 »Sedan jag vunnit skatten, må lämna
»Mitt liv och mitt folk, som jag länge rått över.»


Noter:
1. Eller: drakens huvud.
2. Där draken ej var så väl skyddad.
3. = svärd.