Beowulf (RW) 39

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 39
De fega vapenbröderna skola straffas.

Så hade det hänt den unge mannen,

Att han till sin sorg fått se den han hade kärast,

Ligga på marken vid livets slut

I hjälplöst skick. Även låg hans hane,

2825 Den hemske jorddraken berövad livet,

Kuvad i striden. Ej fick den ringlade ormen

Längre råda över ringskatterna,

Utan honom bortryckte svärdens hårda,

Hammarsmidda eggar, skårade i strider;

2830 Så att den vittflygande, stillad av såren,

Föll på marken nära skattehärden

Och ej längre for flygande genom luften

Och visade sig om midnätterna,

Stolt över sina skatter: han föll till jorden

2835 För denne kämpes kraftiga hand.

I sanning skulle det — så har jag sport —

Ha lyckats för få kämpar i landet,

Även om de vågat varje bragd,

Att storma fram mot etterfiendens andedräkt

2840 Eller med händerna antasta ringsalen,

Om de funnit väktaren vaken

Bo i högen. Beowulf fick

Med livet gälda de härliga skatterna;

Båda hade då nått till slutet

2845 Av det förgängliga livet. — Sedan dröjde det ej länge,

Innan de stridströga, trolösa stackarne

Lämnade skogen, tio tillsammans,

Som förut ej vågat leka med spjuten

Uti sin furstes stora nöd;

2850 Men som nu skamsna buro sköldar

Och stridskläder dit där den gamle låg,

Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt

Fotkämpen nära sin herres axlar,

Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.

2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,

Kvarhålla livet hos spjutfursten,

Kunde ej ändra herrens vilja.

Guds makt ville i gärningar råda

Över varje människa, såsom han ännu gör.

2860 Då var lätt att få av den unge mannen

Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat.

Weohstans son Wiglaf talade

Med sorgset sinne — såg på okära —:

»Det kan väl säga den som vill tala sant,

2865 »Att den furste, som gav eder dessa skatter

»Och stridsrustningar, i vilka I här stån,

»När på ölbänken konungen ofta

»Gav sina hirdmän, som sutto i salen,

»Hjälm och brynja, de yppersta han kunde

2870 »Någonstädes finna, fjärran eller nära,

»Att han alldeles onyttigt bortkastat

»Krigskläderna, då striden nådde honom.

»Ej hade folkkonungen skäl att yvas

»Över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud,

2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades

»Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.

»Jag kunde giva honom blott föga

»Livsskydd i striden, men sökte likväl

»Över min förmåga hjälpa min frände.

2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,

»Blev han allt mattare; elden svallade

»Svagare ur bröstet. För få försvarare

»Trängdes kring fursten, då tid var att strida.

»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande

2885 »Och svärds givande, härliga arvgods,

»Det kära hemmet. Varje man

»Utav denna stam skall vandra förlustig

»Sin njutna landsrätt, när ädlingarne

»Från fjärran spörja eder flykt,

2890 »Ert ärelösa dåd. Döden är bättre

»För varje jarl än ett liv i nesa.»