Beowulf (RW) 41

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 41
Forna strider omtalas.

»Detta svears och götars blodspår,

»Männens stridsstorm var vida synlig,

»Den fejd dessa folk sinsemellan väckte.

»Då gick den tappre, sorgtyngde gubben

2950 »Med sina stamfränder att söka en fast plats:

»Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt.

»Han hade sport Hygelacs härtåg,

»Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd,

»Att han skulle kunna värja och försvara

2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,

»Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån

»Tillbaka under jordvallen. Då bjöds förföljelse

»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.

»Hän över skyddsfältet¹ gingo då Hreðlingarne²

2960 »Och trängde fram till inhägnaden.

»Där vart Ongentheow, den grånade kämpen,

»Av svärdens eggar tvingad att bida,

»Så att folkkonungen måste ge vika för

»Eofors ensamma kraft. Vilt slog

2965 »Honom med vapnet Wonredingen Wulf,

»Så att av hugget blodet sprang i strömmar

»Fram under håret. Rädd blev dock icke

»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt

»Med värre växling detta dråpslag,

2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.

»Ej kunde Wonreds raske son giva

»Den gamle något mothugg, ty denne skar

»Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud,

»Så att han måste blodbestänkt böja sig,

2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,

»Utan hämtade sig, fastän träffad av sår.

»Då lät Hygelacs hårde hirdman,³

»När hans broder fallit, den breda klingan,

»Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm

2980 »Över sköldmuren. Då sjönk konungen,

»Folkets herde, träffad till döds.

»Då var det många, som förbundo hans broder,

»Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum

»Och fingo råda över valplatsen.

2985 »Under tiden plundrade en man⁴ den andre,

»Tog av Ongentheow hans järnbrynja,

»Hårda häftsvärd och hans hjälm tillika

»Samt bar den grånades rustning till Hygelac.

»Denne mottog skatterna och lovade honom vänligt

2990 »Lön inför folket och fullgjorde vad han lovat:

»När han kommit hem, vedergällde Hreðels son,

»Götarnes herre, Eofor och Wulf

»Denna stridsstorm med överdådiga skatter,

»Gav dem vardera hundra tusen

2995 »I land och flätade ringar — ej hövdes någon man på jorden

»Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära —.

»Vidare gav han Eofor sin enda dotter,

»Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet.

»Detta är den fejd och den fiendskap,

3000 »Det dödshat mellan männen, för vars skull jag väntar,

»Att efter hjältarnes fall de käcka Scylfingarne,⁵

»Sveamännen skola hemsöka oss,

»Då de få spörja, att vår härskare

»Nu är livlös, han som fordom skyddade

3005 »Skatt och rike mot hätska fiender,

»Främjade folkets väl och än vidare

»Övade mandom. Nu är bäst, att vi

»Med snaraste skåda folkkonungen

»Och på bålet bringa den man,

3010 »Som gav oss ringar. Ej skall blott en del

»Smälta med den modige, utan hela skatten,

»Tallöst guld bittert vunnet,

»Och nu senast har han köpt ringar

»Med sitt eget liv. Dem skall branden förtära,

3015 »Elden omsvepa, ej någon jarl bära

»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna

»Bära kring halsen en ringprydnad,

»Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet,

»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,

3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,

»Glam och gamman. Därför skall månget

»Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat

»Och lyft i handen; ej harpans klang

»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,

3025 »Lysten efter de stupade, tala mycket,

»Säga örnen huru gott det var vid måltiden,

»Då han jämte vargen roffade de fallne.»

Sådana dystra ord talade

Den käcke mannen: ej ljög han mycket

3030 I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig.

Sorgsna gingo de med strömmande tårar

Till foten av Örnudden att skåda undret.

De funno då på sanden utsträckt livlös

På sin vilobädd den som i flydda tider

3035 Givit dem ringar. Då hade sista dagen

Kommit för den gode, och stridskonungen,

Väder-götarnes furste, dött en underbar död.

Dessförinnan sågo de där på fältet

En sällsammare varelse, den lede ormen

3040 Ligga mitt emot: den lågande draken,

Vild och hemsk, var förbränd av glöden.

Han var femtio fot i längd

Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd

Nattetid i luften och sedan farit ned

3045 Att söka sin håla: nu var han dödens

Och njöt ej mer av jordhålorna.

Bredvid honom stodo bägare och skålar,

Där lågo fat och dyrbara svärd,

Uppfrätta av rost, som i jordens famn

3050 De vilat där under tusen vintrar.

Så var då detta ofantliga arv,

Forna mäns guld, bundet med trollsånger,

Att ingen människa finge röra

Vid ringsalen, om ej Gud själv,

3055 Den sanne segerkonungen, förunnade vem han ville,

Just den man, som honom gott syntes,

— Han är hjältarnes skydd — att öppna skatten.

Noter:

1. Marken framför fästet.

2. Hygelac var son till Hreðel. Han och hans män kallas därför för Hreðlingar av skalder.

3. Eofor, Wulfs broder.

4. Eofor.

5. Avser måhända striden med Grendel.