Carl Säve biografi

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Carl Säve
Biografisk oversigt

Carl Säve
(1812-1876)


Karl Fredrik Säve, språkforskare, f. 22 okt. 1812 i Roma prästgård, d. 27 mars 1876 i Uppsala. Sedan han 1830 blifvit student i Uppsala, egnade han sig först åt medicinska studier, aflade 1833 mediko-filosofisk examen och tjänstgjorde därefter ett år vid Garnisonssjukhuset i Stockholm. En häftig reumatism, som i jan. 1835 angrep honom och med plågsamma anfall återkom under flera år, tvang S. att öfverge läkarbanan och räddade honom åt språkvetenskapen. Genom en tillfällighet föll under hans sjukdom ett band af Sturlassons ”Konungasagor” i hans händer, och upptäckten af en mängd slående likheter mellan isländskan och S:s fädernespråk, gottländskan (särskildt tillvaron af diftonger i bägge), ingaf honom ett intresse, som ej nöjde sig med mindre än ett grundligt studium af fornspråket, en sak, som emellertid med den tidens bristfälliga hjälpmedel och otillfredsställande upplagor mötte stora svårigheter. Emellertid arbetade S. ihärdigt, delande sin tid mellan isländskan och de svenska dialekterna, och sedan, i sammanhang med K. Molbechs besök i Uppsala 1842, Geijers och H. Järtas uppmärksamhet blifvit fäst vid S., utverkades åt honom understöd till drifvande af grundliga dialektforskningar.

Efter upprepade besök på Gottland och i Dalarna utgaf S. sina första språklig-historiska arbeten Bemærkninger over öen Gotland, dens indbyggere og disses sprog (1843) samt Om dalalmuen og dalsproget (1847; bägge i ”Historisk tidsskrift”, utg. af K. Molbech; den senare utgafs äfven på svenska, under titeln Några upplysningar om dalmålet och dalallmogens folklynne, i K. G. Malmströms ”Tidskrift för litteratur”, 1852; 2:a uppl. 1855). 1848 aflade S. filos, kandidatexamen och promoverades s. å. till filos. doktor på grund af afh. Eriksvisan, ett fornsvenskt qväde behandladt i språkligt afseende. Följande år blef han docent och var sedan en tid förordnad att uppehålla J. H. Schröders professur, hvilken omfattade äfven de nordiska språken. Med offentligt anslag vistades S. 1852–53 i Köpenhamn, där han ifrigt studerade under N. M. Petersens och G. Stephens ledning. Under de följande åren företog han dessutom flera studieresor inom sitt eget fädernesland. Sedan riksdagen 1856–58 beviljat medel till upprättande af en professur i nordiska språk vid Uppsala universitet, blef S. utsedd till dess förste innehafvare och bestred den från 26 aug. 1859 till sin död. S. var en man med för sin tid grundliga kunskaper, djup kärlek till fosterlandet, dess språk och fornminnen samt ej ringa fond af poetiskt sinne. Om hans poetiska begåfning vittna hans sånger vid studentmötena 1843 och 1845 samt dikten Vikingens drapa (1842 belönt med Svenska akad:s mindre pris). Som universitetslärare lyckades S. samla omkring sig en skara af begafvade unga män, hvilka sedan i sin mån främjat de nordiska språkstudierna. Det är också förnämligast i det intresse S. förstod väcka hos sina lärjungar, som man har att söka hans förnämsta förtjänst. Någon språkforskare i högre mening var S. ej. I synnerhet som kännare af flera dialekter (särskildt gottländskan, dalskan och hälsingskan) samt som uppmuntrare till dialektundersökningar utöfvade S. mycket vidsträckt och gagneligt inflytande. Också ha fornminnes- och landsmålsföreningarna framgått ur en jordmån, i hvars bearbetande S. haft en ej ringa andel. S. framträdde sent som författare och efterlämnade inga större verk, men många af hans skrifter äro emellertid af stort värde.

Utom de redan nämnda utgaf han De starka verberna i gotländskan och dalskan (1854), Snorre Sturlesons Ynglingasaga, tolkad och upplyst (s. å.; bägge dessa afh. tillskyndade honom s. å. Svenska akad:s mindre skådepenning i guld), Gutniska urkunder: Guta lag, Guta saga och Gotlands runinskrifter, språkligt behandlade (1859), Om de nordiska gudanamnens betydelse (1859; inträdesföreläsning), Om språkskiljaktigheterna i svenska och isländska handskrifter (1861, intagen i Uppsala universitets årsskrift och af kritiken ansedd för hans bästa arbete), Sigurdsristningarna å Ramsundsberget och Göksstenen (1868; inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad., tryckt i dess handlingar; öfv. till tyska). Dessutom offentliggjorde han åtskilliga uppsatser i vetenskapliga tidskrifter. Efter hans död utgaf G. Stephens ur hans efterlämnade papper Some runic stones in northern Sweden (1879; i Uppsala Vet. soc:s ”Nova acta”, vol. 9). S. var medlem af Vitt. hist. o. ant. akad. (korresponderande från 1859 och arbetande från 1862) samt af Vet.-soc. i Uppsala (från 1865). Han efterlämnade ett rikhaltigt bibliotek (4,334 n:r; tryckt katalog utkom 1877), hvilket inköptes af en mecenat och skänktes till dåv. Göteborgs museum (nu Göteborgs stadsbibliotek). Det mesta af hans egna språkliga handskrifter öfverlämnades af hans efterlefvande till Uppsala universitets bibliotek.


Källa: Nordisk familjebok (Uggleupplagan), 1919


Bibliografi