Ynglinga-Saga

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Svensk.gif


Snorre Sturlesons

Ynglinga-Saga


tolkad och upplyst af

Carl Säve


Uppsala
C. A. Leffler
1854


Förord

I den Svenska Allmänhetens händer lemnas detta försök att på modersmålet öfverflytta Snorre Sturlesons Ynglinga-Saga i en ordagrann och trogen öfversättning; ja, till och med så trogen, att måhända de fleste skola finna henne något egen, och månge tilläfventyrs fälla en missbilligande dom, åtminstone vid första påseendet. De hafva också utan tvifvel rätt, om arbetet nämnligen allenast betraktas ar samma synpunkt som öfversättningen af en nutidens främmande författare, t. ex. en historieskrivare; ty man väntar dervid med rätta att få det utländska arbetet återgifvet, icke allenast felfritt och i sin egen anda, utan äfven i den ädlaste och minst tvungna form, som vårt språk kan åstadkomma.

Syftet med denna öfversättning är likväl till en icke ringa del en annan. Isländskan är icke för Svenskan ett främmande språk, utan hon är — i allmänhet taladt — bara en fornform deraf: Isländska är i stort endast Fornsvenska! Det har varit meningen att visa detta genom en öfverflyttning af ett af den Isländska prosans äldre alster på nutidens Svenska. Men skulle ett sådant försök på något sätt kunna lyckas, så är det tydligt, att detta ingalunda läte sig göra genom att nyttja det brokiga blandspråk, hvarpå en del nyare romanöfversättningar och tidningar öfverflöda, utan man borde utrensa så mycket som möjligt af den utländska slaggen, för att få den Nordiska språkmalmen att klinga så mycket renare. Men här har det försökts att gå ännu längre. Läsaren skall nämnligen här finna ganska få ord af utländskt slag, och då åtminstone endast af Germaniskt ursprung; men deremot rätt många ord och talesätt, som måhända ännn mer skola såra hans öra. De äro likval icke något annat, än äldre former af vårt eget språk, antingen ännu lefvande i stundom rätt många af våra landskapsmål, eller ock lån från det Nordiska fornspråket. Man hoppas likväl, att de, med litet god vilje, skola vara lätta att förstå genom sammanhanget, hälst de, med högst få undantag, äro så valda, att de upplysas af sina i Svenskan ännu lefvande ordfränder. Eller kunna numera inga andra ord lånas, än Tyska, Franska, Latinska och Grekiska?

Utom önskan att visa Svenskans fullkomliga sambördighet med Isländskan, skulle denna öfversättning äfven utgöra ett försök att, medelst sin trohet mot urskriften, gifva ett begrepp äfven om fornspråkets grundlynne och anda. Men för att icke förlora det forngamla i språkfärgen, har det varit nödvändigt att så litet som möjligt frångå den ursprungliga ordföljden och vissa åldriga egenheter deruti, såsom de korta meningarna, verbernas ställande i deras början, de ofta upprepade bindeorden, m. m. — Med ett ord: detta försök kan icke med rättvisa bedömas, om det endast läses för sig sjelft, utan att det jämnföres med urskriften. Och det är om en sådan jämnförelse, anställd med kärlek till saken och skonsamhet, som öfversättaren vågar bedja läsaren! Det var derföre ursprungligen afsigten att sida mot sida aftrycka den Isländska texten, emedan den önskade jämnförelsen då legat närmare vid handen. Men då man nödgats spara på rum och kostnad så mycket som möjligt, har det, ty värr, most underlåtas, hvad den prosaiska texten angår. Mot införandet af urskriftens skaldeverser mötte likväl icke sådana hinder, och derföre har det skett med dem, till åtminstone någon liten ersättning. [I nærværende udgave bringes alene den svenske oversættelse af skjaldekvadene, da de norrøne originaltekster er tilgængelige andetsteds i tekstsamlingerne (jl)].

Den största svårigheten har legat uti återgifvandet af skaldeverserne, om de icke helt och hållet skulle förlora sitt Fornnordiska skaplynne. Härtill hör väsendtligen två ting: bokstafsrimmet och bildspråket eller omskrifningarna, hvilka äro så innerligt införlifvade med all Fornnordisk skaldskap, att det endast varder prosa, om de försvinna. Bokstafsrimmet består uti, att 2 eller 3 betonade ord inom hvarje verspar börja med samma bokstaf, om de äro konsonanter, men äro de vokaler böra de hälst vara olika, t ex. i 17 Kap.:

Och Visburt
viljes börda
sjöns slägtinge
svälga kunde,
när husets värjare
hetsade skogens
menlige tjuf
mot sin fader,
och glöda-hunden
gnyende bet
envålds-kungen
i eldstads-höljet.

Här rimma i första versparet: Visburs och viljes, och i det andra: sjöns, slägtinge och svälga, o. s. v. Dessa bokstafsrim hafva öfver allt blifvit bibehållna, der det varit någon möjlighet; men när det någon gång icke kunnat ske, utan att alldeles uppoffra meningen, hafva de fått fara. Angående omskrifningarna kunna vi t. ex. taga nyss nämnde vers med dess fortsättning, hvaruti skalden endast omtalar, att sönerne innebrände Visbur, så att hans kropp, tillika med huset, förtärdes af elden. Der finnas dessa bilder: Kroppen kallas Visburs viljes börda; sönerne benämnas husets värjare, elden omskrifves på 3 sätt: sjöns slägtinge (emedan sjöguden Hler var eldguden Logis broder), skogens menlige tjuf och glöda-hunden; och eldstads-höljet eller spiselns kjol är sluteligen huset. Men dessa omskrifningar bestå ofta nog af ännu dunklare bilder eller svårlösta gåtor, och det har derföre varit nödvändigt att upplysa dem medelst kortfattade noter under sidan. För att förklara allt dithörande fullständigt, skulle fordrats en betydlig vidlyftighet, enär det stundom behöfdes att förtaga en hel eddamyth, för att förklara en enda omskrifning. Det kan dock icke vara nödigt att nedtynga detta lilla arbete med en slik notmängd, då läsaren finner tillräcklig upplysning derom i de rikhaltiga noterna till Jacob Aalls ypperliga Dansk-Norska öfversättning af Konunga-sagorna, en bok, hvilken ingen lär kunna vara utan, som vill studera dem. Likaledes bedes läsaren att i allmänhet söka alla nödiga underrättelser om både geographiska och ethnographiska förhållanden uti nyss anförda noter — i denne del förträffligt utarbetade af Kapten Munthe.

En annan egendomlig prydnad för vår fornpoesi äro de ofta förekommande olika benämningarna på ett och samma föremål, och som i så hög grad bidraga till omvexling i uttrycken och att gifva versen fulltonig klang, samt att på samma gång underlätta bruket af bokstafsrimmet. Då vårt språk t. ex. för begreppet konung endast eger detta ord, samt drott (rätteligen: drotten), herrskare, härförare, anförare (de 3 sista Tyska!), med några flere, har Isländskan derföre snart sagdt hundradetals ord. Några få äro dessa: Hilmir, den hjelmade, Gramr, d. grymme, Ræsir, d. till anlöpp manande, Skúli, d. skyddande, Jöfurr, d. stridsstarke, Mildingr, d. milde, Mæringr, d. ryktbar-görande, fräjdade, Vísir och Vísi, d. framåtvisande, Fylkir, d. fylkande, Sinnjor, d. åldrige, Hildir och Hildingr, d. stridslystne, Buðli, d. bjudande, Lofði, d. lofprisade, Sigarr, segerherren, Skilfingr, d. kämpande (?), Öðlingr, d. ädelborne, Auðlingr, d. rike, Þengill, Siklingr, Tiggi (af numera dunkel betydelse), m. fl. Och likaså finnes ett öfverflöd af innehållsrika benämningar för: gudar, man, qvinna, vapen, svärd, skepp, luft, haf, björn, hjort, örn, m. m., utom alla omskrifningar i oändlighet. Några af dessa äro bibehållna oöfversatta, men upplysas i noterna. Uti dessa finner man äfven en kort förklaring utaf de flesta gamla namns betydelse, samt af de ovanligare Svenska ord, som blifvit använda.

Skulle detta första försök möta ett välvilligt bedömande, kunde det möjligen uppmuntra öfversättaren att, efter som helsa och krafter tillåta, fortsätta arbetet i samma anda, äfven för de följande Konunga-sagorna i Heims Kringla.


Uppsala den 19 April 1854.




YNGLINGA-SAGA


1. Här säges om landa-skipan.

Så är sagdt, att verldens ring, der menniskoslägtet bygger, är mycket vikskuren: stora haf gånga in i landet frän det stora uthafvet. Det är kunnigt, att ett haf gångar ifrån Njörva-sund (1) och allt ut till Jorsala-land. Från detta haf gångar en lång hafsbotten till nordöst, som heter Svarta-haf, han skiljer verldsdelarne: det heter östanföre Asia, men vestanföre kalla det somlige Europa och somlige Enea. Men nordan om Svarta-hafvet sträcker sig Svithjod (2) det stora eller det kalla. Svithjod det stora säga somlige vara icke mindre än Serkland det stora, och somlige jämnföra det med Blåland det stora. Svithjods norra del ligger obyggd för frost och köld, så som Blålands södre del är öde för solbrand. I Svithjod äro många stora härad, der äro ock många slags underliga folk och många tungor. Der äro resar och der äro dvärgar, der äro ock Blåmän; der äro odjur och drakar, hiskligen stora. Ur norden ifrån de fjäll, som äro utanföre all bygd, faller en å genom Svithjod, hvilken med rätta heter Tanais; hon var fordom kallad Tana-qvisl (3) eller Vana-qvisl: hon kommer till sjös inne i Svarta-hafvet Landet vid Vana-qvislarna var då kalladt Vana-land eller Vana-hem. Denna å skiljer verldsdelarne: heter östanföre Asia, men vestanföre Europa.


2. Om Asia-män.

Landet östanföré Tana-qvisl var kalladt Asa-land eller Asa-hem; men hufvudborgen, som var i landet, kallade de Asgård. I borgen var en höfdinge, som Oden (4) var kallad; der var en stor blot-stad. Det var der sed, att 12 blotgodar (5) voro de ypperste, och skulle de råda för blot och domar män emellan; de äro Diar (6) eller Drottnar (7) kallade, och dem skulle allt folk visa tjenst och vördnad. Oden var en stor härman och mycket vidfaren, och tillegnade sig många riken; han var så segersäll, att han fick seger i hvarje drabbning. Och så uppkom, att hans män trodde det, att han egde osvikelig seger i hvarje strid. Det var hans sed, när han sände sine män till örlig eller annan sändefärd, att han dessförinnan lade händerna på deras hufvud och gaf dem bianak (8) (signelse) och de trodde, att det då monde gå dem väl. Så var ock med hans män, att om de vordo i nöd stadde, å sjö eller land, så åkallade de hans namn, och tyckte de sig för jämnan deraf få lisa; de tyckte sig ega all trygd (9), der han var. Han for ofta så långt bort, att han dvaldes på färden många halfår.


3. Om Odens bröder.

Oden egde två bröder, het den ene Ve (10) och den andre Viler (11). Desse hans bröder styrde riket, när han var borta. Det var en gång, när Oden var faren långt bort och hade länge dröjt, att hans hemkomst tycktes Asarne (12) vånlös. Då togo hans bröder att skifta hans arf, men hans hustru Frigg gingo de både att ega. Men litet senare kom Oden hem; tog han då åter vid sin hustru.


4. Ofrid mot Vaner.

Oden for med här mot Vanerne, men de höllo sig manneliga och värjde sitt land och hade ömsevis seger, härjade hvarandres land och gjorde skade derå. Men när bäggedera leddes dervid, så lade de sinsemellan förlikningsstämma, gjorde frid och gåfvo gislar. Vanerne gåfvo sine ypperste män, Njörd (13) den rike och hans son Frey (14); men Asarne deremot den, der Hæner het, och sade honom vara mycket väl fallen till höfdinge. Han var en högvuxen man och den vänaste. Med honom sände Asarne den, som Mimer (15) het, en den vittraste man; men Vanerne gåfvo deremot den, som visast var i deras flock, han het Qvåser. Men när Hæner kom i Vanahem, då vardt han genast gjord till höfdinge, och Mimer ingaf honom alla råd. Men när Hæner var stadd å ting eller stämmor, utan att Mimer var när, och då några vanskeliga mål kommo före, så svarade han alltid ett och samma: Råde andre! qvad han. Då anade det Vanerne, att Asarne monde hafva svikit dem i mannaskiftet; de togo då Mimer och halshöggo och sände Asarne hufvudet. Oden tog hufvudet och smorde det med slika örter, att det icke måtte ruttna och qvad deröfver galdrar (16) och gaf det så kraft, att det mälde vid honom och sade honom många lönnliga ting. Oden satte Njörd och Frey till blot-godar, och voro de Diar bland Asarne. Njörds dotter var Freya, hon var blot-gydja och hon utlärde först bland Asarne seid (17), som hos Vanerne var allmän. När Njörd var med Vanerne, egde han sin syster till äkta, ty sådant var der lag, och voro deras barn Frey och Freya; men det var förbudet hos Asarne att hjonalag bygga så nära inom frändskapen.


5. Oden skiftade riket, och om Gefjon.

En stor fjällgård (18) gångar från nordöst till sydvest; han skiljer Svithjod det stora och andra riken: sunnanföre fjället är icke långt till Tyrkland, der egde Oden stora egor. I den tiden foro Romvärjarnes (19) höfdingar vida om verlden och bruto under sig alla folk, och månge höfdingar flydde för denna ofrid från sina egnder (20). Men förty att Oden var förevis och trollkunnig, så visste han, att hans afkomma monde bygga och bo i verldens Nordhalfva (Europa). Då satte han sine bröder Ve och Vile öfver Asgård; men han sjelf for och alle Diar med honom och mycket folk annat; for han först vester till Garda-rike och så söder till Saxland. Han egde månge söner: han tillegnade sig rike vida omkring i Saxland och satte sine söner till landets vård. Derpå for han norr ut till sjöen och tog sig der bostad på en ö, der det nu heter Odens-ö i Fyn. Derefter sände han Gefjon norr öfver sundet på landaletan; kom hon så till Gylfve, och han gaf henne ett plogland. Sedan for hon till Jötun-hem och aflade der 4 söner med en jätte (jötun) (21); desse omskop hon i oxehamn, förde dem för plogen och drog landet ut å hafvet och vester gent emot Odensö, och är detta land kalladt Selund; der byggde hon sedan. Henne fick Sköld, Odens son; de bodde vid Hleidr (22). Der [som ploglandet låg] är vatten eller sjö efter, som kallas Lögen (23) (Mälaren). Så ligga fjärdar i Logen i Svearike som näs i Selund. Så qvad Brage den gamle:

Glad drog Gefjon Danmarks
ökning bort från Gylfve,
den på Ren-sol rike (24),
så det rök af ränn-djur;
oxarne båro åtta
änne-månar (25) och fyra
hufvud, der de för vän-öns
vida vall-rof gingo.

Men när Oden sporde, att god landslägenhet var öster ut hos Gylfve, for han dit, och gjorde han och Gylfve sin förlikning; ty Gylfve tyckte sig ingen kraft hafva till motstånd mot Asarne.


Hugo Hamilton: Oden och Gylfe


De med Oden och Gylfve hade sinsemellan mycken täflan i list ock synvändingar, och vordo Asarne för jämnan segrande. Oden tog sig bostad vid Lögen, der som det nu kallas Forn-Sigtuna, och gjorde der ett stort tempel och blot, efter Asarnes sedvänja. Han tillegnade sig ett vidsträckt land, som han lät kalla Sigtuna. Han gaf bostäder åt tempel-godarne: Njörd bodde i Noa-tun (26), men Frey vid Uppsala (27), Heimdall (28) vid Himin-berg, Thor (29) å Thrudvang (30), Balder (31) å Breida-blik (32); han gaf dem alla goda bolstäder (33).


6. Om Odens färdigheter.

När Asa-Oden kom till Nordlanden (34), och med honom Diarne, är det sagdt med sanning, att de hofvo och lärde ut de idrotter, med hvilka man sedan länge har farit. Oden var den gäfvaste (35) af alle, och af honom inhemtada de alle idrotterna, i ty att han kunde dem alla först och likväl de flesta. Men det är att säga, för hvilken sak han var så högt ärad, då bidrogo dessa orsaker dertill: han var så fager och vördnadsvärd till utseendet, när han satt med sina vänner, att allas hug gladdes dervid; men när han var i härnad, då syntes han sine ovänner grymmelig. Men detta kom deraf, att han kunde den idrotten, att skifta utseende och skepnad, på hvilket sätt som han ville. En annan idrott var den, att han talade så snillrikt och enkelt, att för alla, som åhörde det, tycktes endast det vara sannt. Han talade allt i verser, på det sätt som det nu qvädes, som heter skaldskap. Han och hans tempel-godar heta sång-smeder, i ty att denna idrott hofs af dem i Nordlanden. Oden kunde så göra, att i drabbning vordo hans ovänner blinde eller döfve eller skräckfulle, samt att deras vapen beto icke bättre än vidjor; men hans män förö fram brynjolöse och voro galne som hundar eller vargar, beto i sina sköldar, voro starke som björnar eller tjurar och dråpo manfolk; men hvarken eld eller järn verkade på dem; detta är kalladt barsärksgång.


7. Om Odens idrotter.

Oden skiftade hamn; låg då kroppen liksom somnad eller död, men han var då fogel eller odjur, fisk eller orm, och han for i ett sviftande (36) till fjärrliggande land i sina eller andre mäns ärenden. Och det kunde han ännu göra med orden endast, att släcka eld och lugna sjö, och vända vindar åt hvilken led, som han ville. Oden egde det skepp, som Skidbladner het, å hvilket han for öfver stora haf, och det kunde man svepa samman som en duk. Oden hade med sig Mimers hufvud, och det sade honom många tidender ur andra land (37). Men stundom väckte han upp döde män ur jorden eller satte sig under galgar (el. hängde); för ty var han kallad gengångares drotten eller de hängdes drotten. Han egde ock två korpar, hvilka han hade lärt menniskomål; de flugo vida om landen och sade honom många tidender. Af dessa orsaker vardt han storliga vis. Alla dessa idrotter lärde han ut medelst runor och de sånger, som galdrar heta, och derföre äro Asarne galdra-smeder kallade. Oden kunde och öfvade den idrott, med hvilken den mesta makt följde, och som heter seid; men deraf kunde han veta menniskors öden och ovordna ting, så ock att orsaka menniskors bane, olycka eller vanhelsa, likasom att från menniskor taga vett eller styrka, och gifva åt andra. Men när denna trolldom öfvas, följer så mycken uselhet, att det icke tycktes för karlar vara utan skam att fara dermed, hvadan denna idrott lärdes åt gydjorna. Oden visste om allt jordfä (38), hvar det var doldt, och han kunde slike sånger, att för honom uppläto sig jord och berg, stenar och högar, och band han allenast med ord dem, som der bodde, och gick in och tog der hvad han ville. Af dessa krafter vardt han mycket fräjdad: hans ovänner fruktade sig för honom, men hans vänner tröstade på honom och trodde på hans makt och på honom sjelf. Men de flesta sina idrotter lärde han blot-godarne, och voro de honom näst i all visdom och trollskap. Månge andre lärde dock mycket deraf, och har trollskap dädan af drifvits vida och länge hållits. Åt Oden och de 12 Asa-höfdingarne blotade menniskorna och kallade dem sine gudar och trodde på dem länge sedan. Efter Odens namn är namnet Audun (39) uppkalladt, och nämnde män så sine söner, men Thorer eller Thoraren efter Thors namn, eller ock är det tillökt af andra benämningar, såsom Stenthor eller Hafthor, eller brutet på än flere vägar.


8. Odens lagstiftning.

Oden stiftade lagar i sitt land, hvilka hade gällt bland Asarne. Så böd han, att alle döde män skulle man bränna och bära å bål med dem deras egendom; ty han sade så, att med dylike skatter skulle enhvar komma till Valhall (40), som han hade med å bålet; det skulle han ock njuta, som han sjelf hade i jord grafvit; men askan skulle man bära ut å sjö eller grafva neder i jord. Efter gäfve män skulle man göra hög till minnes. Men efter alla de män, hos hvilke något mannavärde var, skulle man resa bauta-stenar (41); och hölls denna sed länge sedan. — Så skulle man mot vintern blota till godt år, men vid midvinter till gröda; ett tredje blot skulle göras mot sommaren: det var segerblot. Öfver allt Svithjod guldo män skattpenning till Oden för hvarje näsa; men han skulle värja deras land för ofrid och för dem blota till godt år.


9. Njörds giftermål.

Njörd fick en hustru, som het Skade. Hon ville icke hafva samlif med honom, utan gifte sig sedan med Oden, och egde de månge söner. En bland desse het Sæming (42) och om honom qvad Eyvind Skaldaspiller (43) detta:

Med Järn-vidja (44) aflade
Asa-sonen (45)
skatte-samlar’n (46),
som skölden blodar (47),
när i Mannhem
mest de byggde,
Skade samt
stridsmanna-vännen.
Med Oden fick
den klippo-födda
skidens Dis (48)
söner månge.

Till Sæming talde Håkan Jarl den mäktige sin förfädraätt. — Detta Svithjod kallade de Mann-hem (49); men Svithjod det stora kallade de Gud-hem. Från Gudhem förtäljde de många tidender och mänga under.


10. Odens död.

Oden vardt sotdöd i Svithjod, och när han var kommen nära sin bane, lät han märka sig med spjutudd och egnade sig alle vapenbitne män, och sade sig skola fara till Gudhem och der fagna sine vänner. Nu tänkte Svearne, att han vore kommen till det forna Asgård, och att han der monde lefva ett evigt lif. Hofs då å nyo tro på Oden och åkallan. Ofta tyckes det Svearne, att han visade sig för dem, innan stora drabbningar höllos: gaf han då somlige seger, men somlige böd han till sig, och tycktes hvardera utgången god. Oden vardt bränd såsom död, och var denna bålbränning gjord allpräktig. Det var deras tro, att ju högre röken stack i luften upp, desto herrligare vore han i himlen, som bålbränningen egde, och desto rikare, ju mer gods brann med honom.


11. Om Njörd.

Njörd af Noatun vardt derpå envåldsherre öfver Svearne och uppehöll bloten. Honom kallade Svearne då sin drotten; tog han då skattgåfvor af dem. I hans dagar var god frid och af allsköns årsväxt så mycket, att Svearne trodde det, att, Njörd rådde för årsväxt och menniskors välstånd. I hans dagar dogo de fleste Diar och vordo alle brände, och sedan blotades åt dem. Njörd vardt sotdöd; lät han ock märka sig åt Oden, innan han dog. Svearne brände honom, och alle greto mycket öfver hans graf.


12. Freys död.

Frey tog då vid riket efter Njörd; han var kallad drotten öfver Svearne och tog skattgåfvor af dem. Han var vänsäll och årsäll som hans fader. Frey reste i Uppsala ett stort tempel och satte der sin hufvudstad, samt lade dertill sina skylder, land och lösörar (50): då hofs Uppsala öd (51) och har evigt hållits sedan.


Hugo Hamilton: Frey reste i Uppsala ett stort tempel …


I hans dagar hofs Frode-friden; då var det goda år i alla land, och Svearne tillräknade Frey detta. Vardt han derföre mer dyrkad, än de andre gudarne, att folket i hans dagar vardt rikare än förr på frid och årsväxt. Gerd (52), Gymers (53) dotter, het hans hustru, deras son het Fjölner (54). Frey het Yngve (55) med annat namn. Yngve-namnet var i hans ätt sedan hållet för hedersnamn; och hans ättmän voro sedan kallade Ynglingar. Frey fick sot; men när soten led på honom, letade män sig råd och läto få män komma till honom, och de byggde en stor hög, lemnade dörr derpå och 3 gluggar. Men när Frey var död, båro de honom lönneliga in i högen och sade Svearne, att han lefde, och vårdade honom der 3 vintrar. Men all skatt hällde de i högen: i en glugg guldet, men i den andra silfret, i den tredje kopparpenningarne. Då höllo sig årsväxt och frid.


13. Om Freya och hennes döttrar.

Freya uppehöll derefter bloten, i ty att hon då ensam lefde efter bland gudarne. Ty vardt hon då storfräjdad, så att med hennes namn skulle man kalla alla höga hustrur, så som de nu ock heta fruvor (fruar). Så heter ock enhvar freya (fru) öfver sin ega, men den hus-freya (56) (husfru), som bo eger. Freya var ganska blidlynnt. Od (57) het hennes bonde, hennes döttrar heto Hnoss och Gersime (58); de voro mycket fagra, och efter deras namn äro de dyrbaraste. klenoder så kallade. — När alle Svear fått veta, att Frey var död, och då frid och god årsväxt ändock höllo sig, så trodde de, att så monde vara, medan Frey vore qvar i Svithjod, och ville icke bränna honom, och kallade honom verldens gud och blotade mest åt honom till gröda och frid i all tid sedan.


14. Konung Fjölners död.

Fjölner, Yngve Freys son, rådde derpå öfver Svearne och Uppsala öd (59); han var mäktig, fridsäll och årsäll. Då var Frid-Frode i Hleidr, och dem emellan var mycken vänskap och hembjudning. När Fjölner en gång for till Frode på Selund, så var der gjordt ett stort gille och budet dertill vida om landen. Frode egde ett stort boningshus; der var gjordt ett stort kar, många alnar högt och sammanokadt med store timmerstockar. Det stod i understugan, men uppeöfver var ett loft (60) med öppning i golftiljorna, så att lagen (drycken) derifrån nedhälldes. Karet var blandadt fullt med mjöd; det var en mäkta stark dryck. Om qvällen följdes Fjölner till härberget i det nästa löftet och hans svit med honom. Om natten gick han ut i svalen (61), att leta sig ett ställe; han var sömnyr och stupdrucken. Men när han vände åter till härberget, gick han fram efter svalen och till en annan loftsdörr och der in. Han miste då fotfäste, föll i mjödkaret och omkom der. Så säger Thjodolf den Hvinverske:

Feghets-ordet (62),
som till Fjölner kom,
framgång fick
der Frode bodde.
På sikling (63) öfver
Svigders (64) land
vindlös våg (65)
vinna skulle.


15. Om Svegder.

Svegder tog riket efter sin fader. Han gjorde strängt löfte att uppleta Gudhem och Oden den gamle. Han for med män vida om verlden, och han kom ut i Tyrkland och i Svithjod det stora och hittade der månge sine fränder, och var på denna färd 5 vintrar. Derefter kom han åter till Svithjod och dvaldes han då hemma en tid. Han hade ute i Vanahem fått en hustru, som Vana het, och var Vanlande (66) deras son. Svegder for än en gång att leta Gudhem. I det östre Svithjod kallades en stor by Sten; der är en sten så stor som ett stort hus. Om qvällen efter solfallet, när Svegder gick från dryckeslaget till sofstugan, såg han bort till stenen, och att en dvärg satt under stenen. Svegder och hans män voro mycket druckne och rände till stenen; dvärgen stod i dörren och kallade på Svegder och bad honom gånga in, om han ville hitta Oden. Svegder lopp in i stenen, men stenen slöt sig genast igen, och kom Svegder icke åter. Så säger Thjodolf den Hvinverske:

Den dagskygge
Durners barns
salsvårdare (67)
Svegder svek;
när in i stenen
den storsinnte
Dulses son (68)
efter dvärgen lopp;
och siklingen slöks
af Sjunk-Mimers (69) ätts
jätte-bebyggda
bjerta sal.


16. Om Vanlande.

Vanlande het Svegders son, som riket tog efter honom och rådde öfver Uppsala öd. Han var en stor härmän och for vida om land. Han tog en gång vintervistelse i Finnland (70) hos Snö den gamle, och fick der hans dotter Drifva (71). Men åt våren for han bort, men Drifva var qvar, och lofvade han att komma åter efter tre vintrars frist; men han kom icke på 10 vintrar. Då sände Drifva efter seid-qvinnan Huld, men sände sin och Vanlandes son Visbur (72) till Svithjod. Drifva tillköpte sig af seidqvinnan Huld (73), att hon skulle med seid trolla Vanlande till Finnland, eller döda honom i annat fall. Men när seiden främjades, var Vanlande i Uppsala, då gjordes han lysten att fara till Finnland; men hans vänner och rådemän afrådde honom och sade, att Finnars trolldom monde vara i hans farlust. Då vardt honom sömntungt, och han lade sig till sömns. Men när han litet hade sofvit, ropade han och sade, att maran trådde honom, Hans män lupo till och ville hjelpa honom, men när de togo i uppe vid hufvudet, trådde hon fotläggarne, så att de nära brusto; men när de då togo i fötterne, qvafde hon hufvudet, så att der dog han. Svearne togo hans lik, och vardt han bränd vid den å, som Skuta (74) heter: der vordo satte hans bautastenar. Så säger Thjodolf:

Vättars vala (75)
att visa kom
Vanlande
för Viles bror (76):
Den trollborna
Grimhild (77) tråda
skulle fridens
buds fiende (78).
Och han brann
vid Skutas bädd,
smycke-slösar’n (79),
som maran strypte.


17. Visburs död.

Visbur tog arf efter Vanlande, sin fader. Han gick att ega Aude den rikes dotter, och gaf henne til brudgåfva 3 storbyar och en guldkedja. De hade 2 söner, Gisl och Öndur (80). Men Visbur lemnade henne ensam och tog annan hustru; men hon for till sin fader med sine söner. Visbur hade en son, som het Domalde (81); men Domaldes stjufmoder lät med seid trolla på honom olycka. Men när Visburs söner voro 12 och 13 vintrar, foro de att råka honom och att hemta sin moders brudgåfva, men han ville icke gälda den. Då mälde de, att guldkedjan skulle varda till bane för den bäste man i hans ätt, samt foro bort och hem. Derpå vardt än en gång gripet till seid och trolladt dertill, att de måtte kunna dräpa sin fader. Då sade valan Huld dem, att hon till och med monde så trolla, att ättmord sedan alltid skulle vara i Ynglingarnes ätt: de jakade till detta. Derefter samnade de manskap och kommo på Visbur om natten oförvarändes och brände honom inne. Så qvad Thjodolf:

Och Visburs
viljes börda (82)
sjöns slägtinge (83)
svälga kunde,
när husets värjare (84)
hetsade skogens
menlige tjuf (85)
mot sin fader,
och glöda-hunden (86)
gnyende bet
envåldskungen
i eldstads-höljet (87).


18. Domaldes död

Domalde tog arf efter sin fader Visbur och rådde öfver landen. I hans dagar vardt i Svithjod stor hungersnöd och brist på sund föda. Då gjorde Svearne stort blot vid Uppsala. Den förste hösten blotade de oxar: men årsväxten båtnade icke det minsta. Men andre hösten hofvo de menniskoblot; men årsväxten var den samme eller värre. Men den tredje hösten kommo Svearne mangrannt till Uppsala, när bloten skulle göras: då höllo höfdingarne rådgörning, och kommo de öfverens om, att nödåret monde utgå från Domalde, deras konung, samt att de skulle blota honom till god äring för sig, och göra på honom anfall, dräpa honom och rödstryka guda-altarena med hans blod; och så gjorde de. Så säger Thjodolf:

Det skedde fordom,
att de svärdbärande (88)
blodade marken
med sin drotten;
och landets här
mot lif väntande (89)
Domalde bar
blodiga vapen;
när Svears ätt (90),
årsväxt-girig,
Jutars ovän (91)
öda skulle.


19. Domars död.

Domar (92) het Domaldes son, som der näst rådde riket. Han rådde länge för landen, och vardt då god årsväxt och frid i hans dagar. Om honom är icke sagdt annat, än att han vardt sotdöd i Uppsala och förd på Fyris-vallarne och bränd der på å-backen, och äro der hans bautastenar. Så säger Thjodolf:

Med frågor vittre
män jag frestat
ofta har om
Yngves (93) grafrör,
och hvar Domar
på dönande
Halfs bane (94)
buren vore.
Nu jag det vet,
att, värkbiten (95),
vid Fyris brann
Fjölners ättling.


20. Dyggves död.

Dyggve (96) het hans son, som der näst rådde öfver landen; och är om honom icke sagdt annat, än att han vardt sotdöd. Så säger Thjodolf:

Ej qväd’s om doldt (97);
men att hästens dis (98)
Dyggves grafrör
till gamman hafver (99);
i ty att Ulfvens
och Narfves häst-dis (100)
en konungsson
sig kora skulle;
att Lokes mö (101)
har lekt med
af Yngves ätt
en envåldskung (102).

Dyggves moder var Drott, dotter af konung Danp, Rigs son, som först var konung kallad å Dansk tunga (103). Hans ättmän höllo sedan alltid konungsnamnet för det yppersta hedersnamn. Dyggve var först bland sine ättmän konung kallad; ty tillförne kallades de drottnar, men deras hustrur drottningar och hirdsviten drott. Men enhvar af desse ättmän var Yngve eller Yngune kallad, och alle samman Ynglingar. Drottning Drott var syster till konung Dan den stolte, efter hvilken Danmark är uppkalladt.


21. Om Dag den spake (104)

Dag het konung Dyggves son, som konungdom (105) tog efter honom; han var en man så spak (vis), att han förstod foglars röst. Han egde en sparf, som sade honom många tidender, och flög han ömsom i flere land. Det var en gång att sparfven flög till Reidgota-land (106) till den by, som heter Vörva; han flög in på en karls åker och fick sig der mat. Karlen kom dit och tog upp en sten och slog sparfven ihjäl. Konung Dag vardt illa vid, när sparfven icke kom hem; gick han då till són-blot (107) för att fråga, och fick han det svar, att hans sparf var dräpen å Vörva. Sedan böd han ut en stor här och for till Gotland; men när han kom till Vörva, gick han upp med sin här och härjade, och folket flydde vid väg undan. Konung Dag vände med hären till skeppen, när det qvällades, och hade dräpit mycket folk och mycket tagit till fånga. Men när de foro öfver en å, der som det heter Skjotans-vad eller Vapna-vad, då rände ur skogen en verkträl fram på åbacken och sköt med en hötjuga in i deras härflock, och kom skottet (kastet) i hufvudet på konungen; föll han genast af hästen och fick bane, och foro hans män åter till Svithjod. I den tiden var den höfdinge kallad gram, som härjade, men härmännen gramer. Så säger Thjodolf:

Jag sporde, att Dag
(efter dödens ord),
den fräjdelystne,
förfaras skulle;
när, sparf att hämna,
den spåkunnige,
som val-ten vänder (108),
till Vörva kom.
Och detta ord
på östervägar
från striden bar
kungens skara:
att staf, som slänger
Sleipners foder (109),
drabba skulle
denne gram.


22. Om Agne.

Agne (110) het Dags son, som konung var efter honom, en mäktig man och berömd, en väldig härman, med stora färdigheter af alla slag. Det var en sommar, när konung Agne for med sin här till Finnland, att han gick upp der och härjade. Finnarne drogo samman mycket folk och redde sig till strids. Deras höfdinge är nämnd Froste. Vardt der en hård drabbning, och fick Agne seger; der föll Froste och mycket folk med honom. Konung Agne for med härsköld (111) kring Finnland, lade det under sig och fick stormycket härfång. Han tog och förde med sig Skjalf (112), Frostes dotter, och Loge, hennes broder. Men när han seglade östan (113), lade han till vid Stocksund (114) och satte sina tjäll söder å strandängen; der var då skog. Konung Agne hade då guldkedjan, hvilken Visbur hade egt. Konung Agne gick att ega Skjalf, och hon bad honom göra arföl efter hennes fader. Han böd då till sig månge mäktige män och gjorde ett stort gästabud: han var allfräjdad vorden af denna färd, och derföre voro der stora dryckeslag. Men när konung Agne vardt drucken, så bad Skjalf honom väl akta kedjan, som han hade om sin hals; han tog då och band kedjan fast om halsen på sig, innan han ginge att sofva. Landtjället stod vid skogen, och öfver tjället ett högt trä, det der skulle skyla mot solhetta. Men när konung Agne var somnad, tog Skjalf ett snöre och fäste under kedjan. Hennes män slogo derpå landtjällstängerna undan och kastade snörets lycka upp i träets grenar och drogo sedan, så att konungen hang näst uppe vid grenarna, och vardt der hans bane. Skjalf och hennes män lupo ut å skeppen och rodde bort. Konung Agne vardt der bränd, och är stället sedan kalladt Agne-fit (115) på den östliga Tauren, vester från Stocksund.


Hugo Hamilton: Konung Agnes död.


Så säger Thjodolf:

Det kallar jag under,
om efter Agnes härs
skaplynne syntes
Skjafs råd,
när Loges syster (116)
åt luften hof
konung god
med guldkedjan;
han, som vid Taur (117)
tämja skulle
Signys fridils (118)
svale häst (119).


23. Om Alrek och Erik.

Alrek (120) och Erik (121) heto Agnes söner, som konungar voro efter honom. De voro mäktige män, härmän väldige och idrottsmän. Det var deras sedvänja att rida hästar och att tämja dem både vid gång och vid lopp, och kunde de detta allra bäst bland män. De kappades mest derom, hvem bätter (122) rede eller bättre hästar egde. Det var en gång, att desse två bröder redo ensamme bort från andre män å sine bäste hästar, och de redo ut på någre vallar och kommo icke åter. Det vardt faret att leta dem, och de funnos bägge döde och hufvudet brutet å både: men vapen hade de icke, utom betslen af hästarne, och derföre menar man, att de hade dräpit hvarandre dermed.


Hugo Hamilton: Alrik och Erik döda hvarandra.


Så säger Thjodolf:

Alrek föll
der åt Erik
broders vapen
till bane vordo.
Man qvad, att med hästens (123)
hufvud-fjättrar (124)
Dags fränder (125)
drapit hvarandre.
Ej förr man sport
Freys afkomma
öke-don (126) i
örlig (127) nyttja.


24. Om Alf och Yngve.

Yngve och Alf (128) voro Alreks söner, som konungdom togo i Svithjod der näst. Yngve var en härman väldig och allsegersäll, han var frid (129) och den störste idrottsman, stark och i drabbningar den skarpaste, gifmild och en stor glädjeman (130); af detta allt vardt han fräjdad och vänsäll. Konung Alf, hans broder, satt hemma i landet och var icke i härnad; han var kallad Elfsi och var en tystlåten, hårdlynnt och oumgängsam man. Hans moder het Dageid (131), dotter af konung Dag den mäktige, från hvilken Döglingar (132) äro komne. Alf konung egde en hustru, som Bera (133) het, den fridaste bland qvinnor, mycket manhaftig och högeliga gladlynnt. Yngve Alreksson var en höst kommen från viking till Uppsala och var då storfräjdad. Han satt ofta om qvällrana länge vid dryckeslag; men konung Alf gick ofta tidigt att sofva. Drottning Bera satt tidt uppe långt ut på qvällarna, och talade hon och Yngve sig till gamman. Men konung Alf sade jämnt till henne, att hon icke skulle sitta så länge uppe om aftnarne, och bad henne gå tidigare att sofva, sägande, att han icke ville vaka efter henne. Hon genmäler, att den qvinna vore säll, som häller egde Yngve än Alf; ty vredgades han mycket, när hon mälde detta ofta. En qväll gick Alf in i hallen, då Yngve och Bera såto i högsätet och talades vid. Yngve hade en dolk på knäet; männen voro mycket druckne och gåfvo ingen akt på, att konungen kom in. Alf konung gick åt högsätet, drog svärdet fram undan manteln och lade det igenom sin broder Yngve. Yngve sprang upp, drog dolken och högg Alf banehugg, och föllo de både döde på golfvet. Alf och Yngve vordo högade å Fyrisvallarne.


Hugo Hamilton: Konung Alf dödar konung Yngve.


Så säger Thjodolf:

Den helgdoms-vårdare (134)
hvilar dödad,
efter ödets dom (135),
som Alf nedgjorde,
då döglingen (136)
dolken tvådde,
afundsam,
i Yngves blod.
Ej var det väl (137),
att Bera ville
de drabbnings-väldige (138)
till dråp egga;
när bröder två
hvarandres banar
af afund (139) vordo
och utan tarf.


25. Konung Hugleks fall.

Huglek (140) het Alfs son, som konungdom tog öfver Svearne efter desse bröder, ty Yngves söner voro då både barn till åldern. Huglek konung var ingen härman, utan satt i ro hemma i landen. Han var mycket rik och sades vara allt för mycket penningsnål. Han hade i sin hird (141) en mängd af allsköns (142) lekare, harposlagare, gigolekare och fidlospelare, samt hade ock med sig seidmän och allsköns trollkunnigt folk. Hake och Hagbard (143) heto tvänne bröder, som voro mycket namnkunnige; de voro sjökonungar och hade talrikt manskap. Foro de stundom både samman, och stundom hvardera för sig; månge kämpar följde bäggedera. Hake konung for med sin här till Svithjod mot konung Huglek, men Huglek konung samnade här emot. Då kommo honom till hjelp tvänne bröder, Svipdag (144) och Geigad (145), namnkunnige män både och de störste kämpar. Konung Hake hade med sig tolf kämpar, och var då Starkad (146) den gamle med honom; konung Hake var ock den väldigaste kämpe. De råkades på Fyrisvallarne, och vardt der en stor drabbning, och föll brådt konung Hugleks folk. Då gingo hårdeliga fram kämparne Svipdag och Geigad, men Hakes kämpar gingo sex mot hvardera och vordo de handtagne (147). Då bröt konung Hake in i sköldborgen mot konung Huglek och drap honom der och två hans söner; efter detta flydde Svearne. Men Hake lade nu landen under sig, och gjorde sig till konung öfver Svearne. Han satt derpå i landet hemma i tre vintrar; men under denna hans stillasittning, foro hans kämpar från honom och i viking och samlade sig gods.


26. Konung Gudlaugs död.

Jörund (148) och Erik voro Yngve Alrekssons söner. De lågo all denna tid ute på härskepp och voro härmän väldige. Under en sommar härjade de i Danmark och råkade då på Gudlaug (149) Háleygia-konung (150) och drabbade samman med honom, och lyktade det så, att Gudlaugs skepp afröddes (151) och han vardt handtagen. De flyttade honom till lands å Straumeyar-näs och hängde honom der, och hans män kastade der upp en hög öfver honom. Så säger Eyvind Skaldaspiller:

Af öster-kungars (152)
öfvermod tvingad,
Gudlaug tamde
Sigars grymme
häst (153), när Yngves
söner hängde
smycke-spridar’n (154)
å träets stam.
Å näset nickar,
af liket nedtyngdt (155),
Vinges (156) trä,
der vikar delas (157).
Af kungens rör
med reste stenen
är storfräjdadt
Straumeyar-näs.


27. Om Konung Hake.

Bröderne Erik och Jörund vordo af denna bragd mycket fräjdade, och tycktes de vara mycket större än tillförne. De sporde att konung Hake i Svithjod hade sändt från sig sine kämpar; de hålla (158) då till Svithjod och draga sedan här åt sig. Men när Svearne spörja, att Ynglingar (159) äro ditkomne, så far en mängd af manskap till dem. Sedan lägga de upp i Logen och hålla till Uppsala emot konung Hake; men han drager emot dem på Fyrisvallar och hade mycket mindre stridsflock. Vardt der en väldig drabbning, och gick Hake konung fram så hårdt, att han fällde alle dem, som voro honom närmast, och på ändalyktone fällde han konung Erik och högg neder brödernes härmärke. Då flydde konung Jörund till skeppen och allt hans folk. Men Hake konung fick så stora sår, att han såg, det hans lifsdagar monde icke långe varda, och lät han då taga ett långskepp, som han egde, lastade det med döde män och vapen, och lät fora det ut till hafs och lägga styret i lag (160) och draga upp seglen, derefter lät han lägga eld i tyr ved (161) och göra ett bål å skeppet. Vädret stod från land. Hake var då kommen nära döden eller var redan död, när han var lagd å bålet: och gick skeppet logande ut om öarna i hafvet, och var detta allfräjdadt länge sedan.


28. Jörunds död.

Jörund, konung Yngves son, vardt konung i Uppsala; han rådde derpå öfver landen och var ofta i härnad om somrarne. En sommar for han med sin här till Danmark; han härjade öfver Jutland (162) och for om hösten in i Limafjärden (163) och härjade der: han låg med sitt manskap i Oddasund. Då ditkom med en stor här Gylaug (164) Håleygja-konung, son af konung Gudlaug, om hvilken förr är taladt, och lade till strids mot Jörund. Men när landets män vordo detta varse, drifva de till från alla håll både med stora skepp och små; varder då konung Jörund öfverväldigad och hans skepp afrödt. Lopp han då öfver bord, men vardt handtagen och ledd å landet upp. Lät då konung Gylaug resa en galge, leder Jörund dit och låter hänga honom: lyktar så hans lefnad. Så säger Thjodolf:

Den Jörund, som
i forntid dog,
från lifvet löstes
i Limafjärden;
när hampstrecks-hästen (165)
den högresta (166),
Gudlaugs bane (167)
bära skulle,
och Hagbards
halsduk (168) tätt
hersa-herrskar’ns (169)
hals omträngde.


29. Konung Öns död.

Ön eller Ane (170) het Jörunds son, som var konung öfver Svearne efter sin fader. Han var en vitter man och stor blotare, men han var ingen härman och satt hemma i landen. I den tiden, när desse konungar voro i Uppsala, om hvilke nu är sagdt, var öfver Danmark först Dan den stolte, han vardt storgammal, derpå hans son Frode den stolte eller den fridsamme, så hans söner Halfdan (171) och Fridleif (172), de voro härmån väldige. Halfdan var äldre och före sin broder i allt. Han for med sin här till Svithjod emot konung Ön, och drabbade de några gångor samman, hvarvid Halfdan för jämnan hade seger. På ändalyktone flydde Ön konung till Vestra Götland, när han hade varit konung öfver Uppsala 25 vintrar. Han var ock i Götland 25 vintrar, medan Halfdan var konung i Uppsala. Halfdan vardt sotdöd i Uppsala, och är han der högad. Efter detta kom Ön konung åter till Uppsala; då var han sextioårig. Han gjorde då ett stort blot, och blotade sig till långlifves, och gaf Oden sin sön, och vardt han blotad. Konung Ön fick det svar af Oden, att han skulle än lefva 60 vintrar. Ön var då än konung i Uppsala 5 vintrar och 20. Så kom Åle den frökne (173) (djerfve), konung Fridleifs son, med sin här till Svithjod mot konung Ön, och höllo de drabbningar, men Äle hade för jämnan seger. Då flydde konung Ane (Ön) för andra gången från sitt rike och for till Vestra Götland. Åle var konung i Uppsala 25 vintrar, innan Starkad den gamle drap honom. Efter konung Åles fall for Ön konung än en gång till Uppsala och rådde der riket ännu 25 vintrar. Då gjorde han ett stort blot, sig till långlifves, och blotade sin andre son; då svarar Oden honom, att han städse skulle lefva, så länge han gåfve Oden en sin son hvart tionde år; äfvensom det, att han skulle gifva namn åt häraden i sitt land efter de söners tal, som han blotade åt Oden. Men när han hade blotat 7 sine söner, lefde han 40 vintrar, så att han icke orkade gånga, och vardt han då å stol buren. Då blotade han sin åttonde son, och lefde än 40 vintrar, och låg då i säng. Derpå blotade han sin nionde son och lefde ännu 40 vintrar, men drack då ur horn som dibarn Då hade han en son qvar och ville han då blota honom, och ärnade då gifva Oden Uppsala och de härad, som der till ligga, samt låta kalla det Tiundaland (174). Svearne förbudo honom detta, och vardt dä intet blot. Sedan uppgaf konung Ön andan, och är han högad vid Uppsala. Det är sedan kalladt Ane-sot, när en man dör värklös af ålder. Så säger Thjodolf:

En gång kunde
i Uppsala
Ane-sot
Ön falla;
den seglifvade (175)
skulle taga
ett dibarns art
för andra gången (176).
Och han vände
villigt åt sig
dragarens spjuts (177)
spetsiga ände,
när ur udd af
ok-rens-svärd (178)
ättlinga-dråpar’n (179)
liggande drack.
Ej kunde gråe
öster-gramen (180)
hålla upp
oxens dolk (181).


30. Om Egil (182) Tunnes fiende (Tunna dolg).

Egil het Ön den gamles son, som konung var efter sin fader i Svithjod. Han var ingen härmän och satt i stillhet i landen. Tunne (183) het hans träl, som varit hade hos Ane den gamle såsom hans rådgifvare och skattmästare. Men när Ana var död, så tog Tunne en mängd lösörar och grof neder i jorden. Då nu Egil var konung, satte han Tunne åter bland andre trälar; men han tog detta storilla och lopp bort och med honom månge andre trälar; och togo de då upp lösörarne, som Tunne hade dolt, och han gaf desse till sine män, men de togo honom till höfdinge. Sedan dref mycket odådsfolk till honom, och lågo de ute å markerna, men stundom lupo de in i häraden och rånade folk eller dråpo. Detta sporde konung Egil, och for han så ut att leta dem med sitt manskap. Men när han en natt hade tagit sig nattläger, så kom Tunne dit med sitt följe, de gjorde åtlopp (184) å dem ovare och dråpo mycket folk för konungen. Men när Egil konung vardt ofriden var, vände han sig till motvärn och satte upp sitt märke; men manskap flydde i mängd från honom, i ty att Tunne och hans folk satte åt djerft, och såg då konung Egil ingen annan sin utväg än att fly. Tunne och hans män vroko då de flyende allt till skogs, och foro sedan åter till bygden, härjade och rånade, samt fingo då intet motstånd. Allt det gods, som Tunne tog i häradet, gaf han sine stallbröder, ty vardt han vänsäll och manstark. Konung Egil samnade å nyo här och for till strids mot Tunne. De slogos, och Tunne fick seger, men konung Egil flydde och miste mycket folk. Konung Egil och Tunne höllo åtta drabbningar, och vann Tunne seger i alla. Efter detta flydde konung Egil landet och till Danmark i Selund (185) till Frode den djerfve. Han lofvade konung Frode för hjelp skatter af Svearne; och gaf då Frode honom en här och sine kämpar; och for så konung Egil till Svithjod. Men när Tunne spörjer detta, for han emot honom med sitt manskap, och vardt då en stor drabbning; der föll Tunne, men konung Egil tog derpå igen vid sitt rike, och Danerne (186) foro åter. Egil konung sände konung Frode hvarje halfår goda gåfvor och stora, men gald (187) Danerne ingen skatt, men hans och Frodes vänskap höll sig dock. Sedan Tunne föll, rådde konung Egil riket ensam tre vintrar. — Det hände i Svithjod, att en tjur, den der till blot var ärnad, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsk, och när man ville taga honom, lopp han till skogs och vardt galen, och var länge på skogarne till den största skade för folk. Konung Egil var en väldig jägare och han red om dagarne oftliga i markerna för att jaga djur. Det var en gång, att han hade ridit på jagt med sine män; konungen hade länge ält (188) (drifvit) ett djur och lopp efter det in i skogen från alle sine män. Då varder han var tjuren, och red till och vill dräpa honom; tjuren vände sig emot, och konungen fick ett styngn på honom, men spjutet skar ur. Tjuren stack nu hornen i sidan å hästen, så att han genast flat nedföll, så ock konungen. Derpå lopp konungen å fötter och vill draga svärdet, men tjuren stäng honom då for bröstet med hornen, så att de stodo i qvaf (189). Då först kommo konungens män dit och dråpo tjuren. Konungen lefde bara en liten stund; och är han högad vid Uppsala. Så säger Thjodolf:

Ur landet flydde
den lofsälle
Tys ättling (190)
för Tunnes välde.
Men å Egil
blodar jättens
ök (191), det vilda,
oxe-spjutet (192),
det, som förr i
öster-mark (193)
länge burit
brynens klint (194).
Och stutens svärd,
det skidlösa (195),
till hjertat stod på
skilfvingars son (196).


31. Om Ottar Vendelkråka

Ottar (197) het Egils son, som rike och konungdom tog efter honom. Han höll icke vänskapen vid makt med konung Frode. Då sände konung Frode män till konung Ottar, att hemta den skatt, som konung Egil hade lofvat honom. Ottar svarade så, att Svear aldrig guldit skatt åt Daner, sägande, att han monde ock så göra: härefter foro sändemännen åter. — Frode var en stor härman. Det hände en sommar, att Frode for med sin här till Svithjod, gjorde der landstigningar och härjade; han drap mycket folk, och somt tog han till fånga. Han fick der allmycket härfång, brände bygden vida och gjorde det största härverk. Andre sommaren for konung Frode att härja i österväg; konung Ottar sporde det, att konung Frode icke var i sitt land. Då stiger han å härskepp och far ut till Danmark, härjar der och får intet motstånd. När han spörjer, att stor samling af folk var på Selund, stäfvar han vester ut i Öresund (198), seglar derpå söder till Jutland, lägger in i Limafjärd och härjar i Vendel, bränner der och gör landet allöde, hvar han kommer. Vött (199) och Fäste (200) heto Frodes jarlar, hvilke Frode hade satt till landvärn i Danmark medan han var ur landet. Men när jarlarne sporde, att Svea konung härjade i Danmark, så samna de här, löpa å skepp och segla söder till Limafjärden De komma der alldeles ovart på konung Ottar och lägga genast till drabbning; Svearne taga hårdeliga emot dem, och manskap faller för bäggedera. Men efter som folk föll för Danerne, kom annat och mera till ur häraden, och dessutom lades till med alla de skepp, som i grannskapet voro. Drabbningen lyktar så, att der föll Ottar konung och mesta delen af hans manskap. Danerne togo hans lik, flyttade det till lands och lade det upp å en hög, samt läto odjur och korpar der rifvas om liket. De gjorde af trä en kråka och sände till Svithjod, sägande, att deras konung Ottar icke var mera värd: de kallade honom sedan Ottar Vendelkråka. Så säger Thjodolf:

Under örnaklor
Ottar föll,
den dugelige,
för Daners vapen;
å Vendel vardt
den vise (201) klöst
af här-gamen (202)
med blodig fot.
Jag vet att Vötts
och Fastes verk
som saga gick (203)
om Svenska (204) folket.
och att ö-lands-
jarlar Frodes (205)
drabbnings-främjar’n (206)
dräpit hade.


32. Konung Adils’ giftermål.

Adils (207) het konung Ottars son, som konungdom tog efter honom. Han var länge konung och vardt mycket rik, samt var ock någre somrar i viking. Adils konung kom med sin här till Saxland; der rådde då en konung, som Geirtjuf (208) het, och hans hustru het Ålöf (209) den mäktiga, men om deras barn är icke taladt: konungen var då icke i landet. Konung Adils och hans män rände upp till konungens by och rånade der, somlige drefvo ned en hjord till strandhugg (210). Hjorden gättes (211) (vallades) af trälbundet folk, karlar och qvinnor, och allt detta togo de med sig. I denna flock var en mö, underliga fager, hon nämnde sig Yrsa (212). For så konung Adils hem med härfånget, Yrsa var icke med trälinnorna, och det fanns brådt, att hon var vitter, väl i ord förfaren och väl kunnig i alla stycken. Alle män tyckte derföre mycket om henne, och dock konungen mest. Och kom det då så, att konungen gjorde bröllopp med henne. Var Yrsa derpå drottning i Svithjod, och tycktes hon vara den yppersta.


33. Konung Adils’ död.

Konung Helge (213), Halfdans son, rådde då öfver Hleidr. Han kom till Svithjod med en här så mycken, att konung Adils såg ingen annan sin utväg, än att fly undan. Konung Helge gick der i land med sin här, härjade och fick mycket härfång. Han tog till fånga drottning Yrsa, hade henne med sig till Svithjod och tog henne till äkta. Deras son var Hrolf Krake (214). Men när Hrolf var trevintrig, kom drottning Ålöf till Danmark, och sade hon då drottning Yrsa, att konung Helge, hennes man, var ock hennes fader, men Alöf hennes moder. For då Yrsa åter till Svithjod till konung Adils, och var der sedan drottning medan hon lefde. Helge konung föll i härnad; Hrolf Krake var då 8 vintrar, och vardt då till konung tagen i Hleidr. Konung Adils hade stora delor (215) (tvister) med en konung, som het Åle den Uppländske (216): han var från Norge (217). Konnng Adils och konung Åle höllo en drabbning på Vänerns (218) is, och der föll konung Åle, men Adils hade seger. Om denna drabbning är vidlyftigt taladt i Sköldunga-sagan (219), såsom ock om det, när Hrolf Krake kom till Adils i Uppsala: då sådde Hrolf Krake guld å Fyrisvall.— Adils konung var mycket kär uti gode hästar, och egde han de bäste hästar i den tiden. En hans häst het Slöngvir, men en annan Hrafn (220), hvilken han tog efter den döde Åle; och under denne var aflad en annan häst, som ock het Hrafn, hvilken han sände till konung Gudgäst (221) i Hålogaland. Denne red konung Godgäst och fick honom icke stadnad, innan han föll af hans bak (rygg) och fick bane. Detta var på Ömd (222) i Hålogaland. — Konung Adils var vid Disa-blot (223) och red en häst om Disar-salen; hästen snafvade med fötterne under honom och föll, konungen stöp framöfver och kom hans hufvad mot en sten, så att hösen (224) (hufvudskålen) brast, och hjärnen låg å stenen: det var hans bane. Adils dog i Uppsala och är der högad. Svearne kallade honom en väldig konung. Så säger Thjodolf:

Att vättars vätt (225)
vinna skulle
på Adils lif,
än jag sporde;
att Freys ättling
falla skulle
från hästens (226) bogar,
den bragdelystne (227);
att blandad vardt
bragnings-sonens (228)
hjärne-våtska (229)
med våta sanden (230);
och att vid Uppsala,
Åles fiende (231),
den dådsälle,
dö skulle.


34. Hrolf Krakes fall.

Östen (232) het Adils son, som der näst rådde öfver Sveavälde: i hans dagar föll Hrolf Krake i Hleidr. I den tiden härjade konungar mycket i Svea-välde, både Daner och Nordmän. Månge voro de sjökonungar, som rådde öfver mycket manskap, men inga land egde, och tycktes den ensam med fullt skäl måga heta sjökonung, som aldrig sof under sotig ås, och som aldrig drack i spisvrå (233).


35. Om Östen och Sölve Juta-konung.

Solve (234) het en sjökonung, Högnes (235) son å Njörd-ö (236), som då för tiden härjade i österväg (237); han egde ock rike på Jutland. Han styrde med sitt manskap till Svithjod. Då var konung Östen på gästning (238) i ett härad, som heter Lofund (239). Dit kom Sölve konung ovart på om natten, tog hus på (240) konungen och brände honom inne med all hans hird. Derpå far konung Sölve till Sigtuna och fordrar för sig konungs namn och vedertagning. Men Svearne samna här och vilja mot honom värja landet, och vardt en drabbning så stor, att det är sagdt, att hon icke slöt (241) på ellofva dygn. Der fick konung Sölve seger, och var han sedan konung öfver Sveavälde långan tid, allt till dess att Svearne sveko honom, och han der vardt dräpen. Så säger Thjodolf:

Östens lifs
lönnliga ände (242)
dold jag vet
å Lofund vara;
att Jutske män (243)
innebränt hafva
siklingen med
Svear, det qvads.
Och backe-tångens
bitande sot (244)
å sköldung (245) sprang
i eldstads-skeppet (246);
när tomtens båt (247),
den timmerfaste,
af flottnar (248) full,
om fylkar’n (249) brann.


36. Konung Yngvars död.

Yngvar (250) het konung Östens son, som derpå var konung öfver Sveavälde. Han var en stor härman och var ofta ute å härskepp, i ty att Svearike hade då länge varit mycket här-skadadt (251) både af Daner och Östervägs-män (252). Yngvar konung gjorde frid med Danerne och tog derpå att härja i östervåg. En sommar hade han här ute och for till Estland (253) och härjade å ett ställe, som het Sten (254). Då kommo Ester ned med en stor här, och höllo de drabbning; då var landshären så dryg, att Svearne icke kunde göra motstånd. Föll då Yngvar konung, men hans manskap flydde. Han är högad vid sjelfve sjöen: det är å Adal-sysla (255). Foro Svearne hem efter denna oseger. Så säger Thjodolf:

Det kom upp (256)
att Syslas karlar (257)
Yngvar kung
ödelagt (258) hade;
att Estisk här
den ljus-hyade
hilmer drap
vid hafvets hjerta (259).
Och Öster-haf (260)
för jofvur’n Svenske
Gymers qvad
till gamman qväder (261).


37. Om Konuug Bröt-Anund.

Anund (262) het Yngvars son, som näst efter tog konungdom i Svithjod. I hans dagar var god frid i Svithjod, och vardt han mycket rik på löst gods. Anund konung for med sin här till Estland att hämna sin fader. Han gick der upp med sin här och härjade vida om landet och fick mycket härfång, samt for om hösten åter till Svithjod. I hans dagar var god äring i Svithjod. Konung Anund var bland konungar den allra vänsällaste. Svithjod är ett stort skogland, och ödemarker ligga der så, att många dagsleder äro öfver dem. Konung Anund lade stor ifver och kostnad på, att rödja marker och bebygga rödjningarna (263). Han lät ock lägga vägar öfver ödemarkerna, och funnos då vida om i markerna skoglösa land, och der byggdes då stora härad. Vardt på detta sätt vidsträckt land bebygdt, i ty att det var nog af landsfolk till landets byggande. Konung Anund lät bryta vägar öfver allt Svithjod, både öfver skogsmarker, myrar (264) och fjällstigar: för ty var han Bröt-Anund kallad. Konung Anund satte sine gårdar i hvart storhärad i Svithjod och for om allt landet på vetslor (gästningar).


38. Om Ingiald Illråde.

Bröt-Anund egde en son, som Ingiald (265) het. Då var Yngvar konung i Fjädrundaland (266). Han hade med sin hustru två söner, het den ene Alf och den andre Agnar; de voro nära jämnåldringar med Ingiald. I den tiden såto Bröt-Anunds häradskonungar vida omkring i Svithjod, och rådde för Tiundaland Svipdag Blinde. Der är Uppsala och der äro alla Svears ting. Höllos der då stora blot och sökte månge konungar dit: det var vid midvintem. Och en vinter, när det kommet var till midvintern, hade man kommit mangrannt till Uppsala; der var konung Yngvar och hans söner. Alf, konung Yngvars son, och Ingiald, konung Anunds son, voro då sex vintrar gamle. De började en svennelek, och skulle hvar råda för sin skara; men när de lekte samman, var Ingiald ostarkare än Alf, och tycktes detta honom så illa, att han gret mycket deröfver. Då kom dit Götvid, fosterbroder hans, och ledde honom bort till hans fosterfader Svipdag Blinde, och sade honom, att det hade åtburit så storilla, att Ingiald i leken var ostarkare och oraskare än Alf, konung Yngvars son. Då svarar Svipdag, att det var stor skam. Andre dagen efter lät Svipdag taga hjertat ur en varg och steka å ten, samt gaf det sedan åt Ingiald, konungens son, att äta; och dädan af vardt han den allra grymmaste bland män och af det värsta skaplynne. När Ingiald var vuxen, friade Anund efter hustru honom tillhanda, nämnligen till Göthild, konung Algöts dotter; han var son till Götrek den milde, son till Göt (Gaut) (267), efter hvilken Götland (Gautland) (268) är uppkalladt. Konung Algöt tyckte sig veta, att hans dotter monde vara allväl gift, om hon vore konung Anunds son gifven, så vida han hade sin faders skaplynne. Möen vardt sänd till Svithjod, och gjorde Ingiald bröllopp med henne, när tiden var inne till sådant.


39. Anunds död

Konung Anund for en höst mellan sine gårdar med sin hird, och for den väg som kallad är Himin-hed (269); der äro några trånga fjälldalar med höga fjäll å ömse sidor. Det var då mycket regn, men nyss hade snö lagt sig å fjällen. Då lopp ofvan ett stort skred med stengryt (270) och ler; konung Anund var der midt före och hans manskap, och fick konungen sin bane och mycket folk med honom. Så säger Thjodolf:

Under Himin-fjällen
Anund vardt
häftad (271) af Jonakrs
söners harm (272);
och Esters fiende (273)
frillosonens (274)
hat å vägen
till handa kom;
och Högnes rörs
raske främjare (275)
med jordens ben (276)
öfverhöljdes.


40. Innebränningen i Uppsala.

Derpå tog Ingiald, konung Anunds son, konungdomen öfver Svearne. Uppsala-konungarne voro de högste bland konungar i Svithjod, sedan månge häradskonungar uppstått, dädan ifrån att Oden var höfdinge i Svithjod. De voro envåldshöfdingar öfver allt Sveavälde, som i Uppsala såto, till dess att Agne dog; men då kom riket först i brödraskifte, som förr är skrifvet. Men sedan spriddes rike och konungdom i ätterna, allt efter som de grenades: somlige konungar upprödde stora markland och byggde der, samt ökade dymedelst sitt välde. Men när Ingiald konung tog riket och konungdomen, funnes månge häradskonungar, som förr är skrifvet. Konung Ingiald lät tillaga ett stort gästabud i Uppsala och ärnade att ärfva konung Anund, fader sin. Han lät inreda en sal, i ingen mon mindre eller oståtligare än Uppsalen (277) var, hvilken han kallade sju konungars sal; der i voro gjorda sju högsäten. Ingiald konung sände män öfver allt Svithjod och böd till sig konungar och jarlar och andre märkelige män. Till detta arföl kom Algöt konung, Ingialds svär (278), och Yngvar, konung af Fjädrundaland, och två hans söner, Alf och Agnar, samt Sporsnjall (279), Närikes (280) konung, och Sighvat (281) konung af Åttundaland; men Granmar (282), konung af Södermannaland (283), var icke kommen. Der skipades då för sex konungar i den nye salen, och var då ett högsate tomt af dem, som konung Ingiald tillreda låtit. För allt det manskap, som dit var kommet, var det jämnväl skipadt i den nye salen. Men konung Ingiald hade skipat sin hird och allt sitt manskap i Uppsalen. Det var sedvänja i den tiden, när arföl skulle göras efter konungar eller jarlar, att han, som arföl gjorde och till arfs skulle ledas, skulle sitta å fotpallen framföre högsätet allt der till, att in var buren den bägare, som kallad var Bragebägaren (284). Då skulle han stånda upp emot Bragebägaren, aflägga strängt löfte och dricka ut bägaren sedan. Derefter skulle hans ledas till det högsäte, som hans fader egt: var han då kommen till allt arf efter honom. Nu var här så gjordt, att när Bragebägaren kom in, stod Ingiald konung upp, tog emot ett stort djurshorn, och aflade han då strängt löfte, att han skulle öka sitt rike med hälften i hvarje väderstreck eller annars dö, och drack han sedan ut hornet. Och när männen voro druckne om qvällen, mälde konung Ingiald till Hylvid och Folkvid (285), Svipdags söner, ätt de skulle väpna sig och sitt manskap, som ämnadt var om aftonen. De gingo ut och till den nye salen och båro dit eld. Genast tog salen att loga, och brunno der inne sex konungar och allt deras folk; men de, som då letade sig ut, vordo genast dräpne. Efter detta lade konung Ingiald under sig alla de riken, som desse konungar hade egt, och tog skatter af dem.


Hugo Hamilton: Innebränningen af sex konungar


41. Hjörvards giftermål.

Konung Granmar sporde dessa tidender och alla dessa svek, och tyckte han sig då veta, att slikt öde monde jämnväl honom ämnadt vara, om han icke brukade varsamhet. Denne sommar kommer med sitt manskap konung Hjörvard (286), som Ylfving (287) var kallad, till Svithjod, och lade in iden fjärd, som Mörkö-fjärd (Myrkva-fjärd) (288) heter. Men när Granmar konung spörjer detta, sände han män till honom, och bjuder honom till gästabud och allt hans folk. Honom täcktes detta; i ty att han hade icke härjat i konung Granmars rike. Och när han kom till gästabudet, var der stor fägnad. Om qvällen, när man skulle tömma bägarne, så var det sedvänja hos de konungar, som hemma i landen såto, eller i de gästabud, hvilka de läto göra, att man om qvällarna skulle dricka tvemänning, karl och qvinna för sig, så långt det räckte; men alla de tillhopa i ett lag, som flere voro. Men det var vikinga-lag, att alle drucko samman i svit, jämnväl när de voro i gästabud. Konung Hjörvards högsäte var redt gent emot konung Granmars högsäte, och såto alle hans män å denne pall. Då mälde Granmar konung till sin dotter Hildigunn (289), att bara vikingarne öl; hon var den fridaste bland qvinnor. Hon tog då och fyllde en silfverkalk, gick inför Hjörvard konnung och mälde: Häll eder, Ylfvingar alle; till Hrolf Krakes minne! — drack ut till halfs och räckte konung Hjörvard. Nu tog han kalken och hennes hand med och mälde, att hon skulle gånga att sitta hos honom. Hon säger det icke vara vikinga-sed, att tvemänning dricka med qvinnor. Hjörvard svarar, att det vore mera vån, att han monde görä det skifte att nu häller aflåta från vikinga-lagen och dricka tvemänning med henne. Då satte sig Hildigunn hos honom, och drucko de båda samman, samt talade månget om qvällen. Dagen efter, när konungarne Granmar och Hjörvard råkades, hof Hjörvard upp bönord (290) och bad om Hildigunn. Granmar bar detta mål inför sin hustru Hild (291) och andre rikesmän, sägande, att dem monde varda mycken trygghet af konung Hjörvard. Och nu vardt bifallssorl, och tycktes detta allom rådligt; och lyktade det så, att Hildigunn vardt fäst till Hjörvard konung, och gjorde han bröllopp med henne. Skulle då konung Hjörvard dväljas hos konung Granmar, för ty han hade ingen son till riket och att skydda detta med sig.


42. Ingialds och fränderne (292) Granmars och Hjörvards drabbning i Svithjod.

Samme höst samnade konung Ingiald manskap och ärnar sig emot fränderne: han hade här ute från alla de riken, hvilka han tillförne hade lagt under sig. Och när fränderne spörja detta, samna de folk i sitt rike, och komma dem till hjelp Högne konung och Hilder (293), hans son, hvilke rådde för Öster-Götland: Högne var fader till Hild, som konung Granmar hade till äkta. Ingiald konung gick å land upp med all sin här och hade mycket mera folk: flyter (294) då drabbningen samman, och vardt den hårdaste. Men när man någon liten tid hade slagits, så fly de höfdingar, som rådde for Fjädrundaland och för Vester-Götarne, och de af Närike och Attundaland, samt all den här, som från dessa land hade kommit, och foro till sina skepp. Efter detta vardt konung Ingiald nödeliga stadd och fick många sår, och kom sig dervid å flygt till sina skepp. Men der föll Svipdag Blinde, hans fostre (295), och dennes både söner, Götvid (296) och Hylvid. Sedan detta timat, for konung Ingiald åter till Uppsala och rosade icke sin färd, samt tyckte sig finna det, att den här monde honom otrogen vara, hvilken han hade ur det sitt rike, som han fick med härnad. Efter detta var stor ofrid mellan Ingiald konung och Granmar konung. När nu långa tider sålunda hade framfarit, åstadkommo bägges vänner, att de förliktes. Konungarne Ingiald och Granmar, samt dennes måg konung Hjörvard, satte stämma sins emellan, råkades och gjorde sins emellan frid. Denne frid skulle dem emellan stånda medan de tre konungarne lefde; och vardt detta bundet med eder och trygda-löften (297). Våren efter for konung Granmar till Uppsala att blota, såsom sedvänja var mot sommaen, på det att frid skulle vara. Då föll spånen (spådomen) (298) för honom så, att han icke monde länge lefva: for han derpå hem till sitt rike.


43. Konungarne Granmars och Hjörvards död.

Om hösten efter foro konung Granmar och konung Hjörvard, hans måg, att taga vetsla vid sina gårdar å en ö, som Sile (Sela-ön) (299) heter. Och när de voro vid vetslan, kommer konung Ingiald dit en natt med sin här, tog hus å dem (300) och brände dem inne med allt deras manskap. Efter detta lade han under sig allt det rike, som konungarne hade egt och satte höfdingar deröfver. Konung Högne och Hilder, hans son, redo ofta upp i Sveavälde, och dråpo dem af konung Ingialds män, som han hade satt öfver det rike, hvilket konung Granmar, deras frände, hade egt. Stod så i långan tid en stor oenighet mellan konung Ingiald och konung Högne; och kunde konung Högne dock behålla sitt rike allt till döddagar för konung Ingiald. — Ingiald konung egde tu barn med sin hustru, och het det äldre Åsa (301), men det andra Olof Trätälga (302). Göthild, konung Ingialds hustru, sänder svennen till sin fostre Bove (303) i Vester-Götland, och vardt han der uppfödd med Boves son Saxe (304), som kallades Fletter (305). Det är mäns sägen, att konung Ingild dräp 12 konungar, och att han svek dem alle i grid (306): ty var han Ingiald den Illråde (307) kallad. Han var konung öfver mesta delen af Svithjod. Sin dotter Åsa gifte han med Gudröd (308), konung i Skåne (309), och hon var sin fader lik i skaplynne. Åsa vållade, att Gudröd drap sin broder Halfdan, som var fader till Ivar (310) den Vidfamne. Åsa rådde ock för konung Gudröds, sin bondes, bane, och flydde sedan till sin fader: hon var kallad Åsa den Illråda.


44. Ingiald Illrådes död.

Ivar den Vidfamne kom till Skåne efter sin faderbroder Gudröds fall, och drog genast en stor här samman och for skyndsamt upp i Svithjod. Åsa den Illråda var redan faren till sin faders möte. Ingiald konung var stadd å Räning (Ränninge) (311) i vetsla, när han sporde, att konung Ivars här var der nära kommen. Ingiald tyckte sig ingen styrka hafva att drabba samman med Ivar, syntes honom ock det öde synbart, om han toge till flygten, att hans fiendemän monde drifva till från alla håll. Togo då han och Åsa det råd, som fräjdadt är vordet, att de gjorde allt folket stupdrucket, och sedan läto de lägga eld i hallen: brann så hallen upp, och allt folk, som der inne var med konung Ingiald och Åsa. Så säger Thjodolf:

Och rökens resare (312)
å Räning trådde (313)
Ingiald, som längre
lifs-vån (314) hade,
när stugu-tjufven (315)
steg igenom
guda-kung med
glödande fotlest (316).
Snällspordast syntes
bland Svear
för allt folket
denne fylker (317),
när sjelf han sitt
stolta lif (318),
först bland Ynglingar (319),
förfara ville.


45. Om Ivar Vidfamne.

Ivar Vidfamne lade under sig allt Sveavälde; han tillegnade sig ock allt Danavälde, en stor del af Saxland (320), allt Österrike (321) och femtedelen af England (322). Af hans ätt äro sedan komne de Danakonungar och de Sveakonungar, som der hafva haft envåld (323). Efter Ingiald den Illråde vek Uppsala välde ur Ynglinga-ätten, såvidt man efter ättfäder kan tälja (324).


46. Om Olof Trätälga.

När Olof, konung Ingialds son, sporde sin faders frånfall, så for han till Närike med det folk, som honom ville följa; i ty att Svea all-moge (325) reste sig med enhälligt samtycke att vräka konung Ingialds ätt och alle hans vänner. Men när Svearne märkte honom der, så mäktade han icke hålla sig der, utan for han då markledes vester till den å, som nordan faller i Vänern, och Elf (326) heter. Der dväljas de; taga att rödja skogen och bränna, och bygga sedan. Vordo der brådt stora härad, och kallade de det Värmeland (327): der var landslägenheten storgod. Men när det spordes i Svithjod om Olof, att han rödjer skogsmarker, så kallade de honom Trätälga, och tycktes hans beteende hädeligt. Olof fick en hustru, som Solveig (328) het eller Sölva, dotter till Halfdan Guldtand (329) vestan från Sol-öar (330). Halfdan var son af Sölve Sölvars-son (331), Sölve den gamles son, som först upprödde Solöar. Olof Trätälgas moder het Göthild, och hennes moder Alöf, dotter af Olof den skarpsynte (332), konung i Närike. Olof och Sölva egde två söner, Ingiald och Halfdan. Halfdan vardt uppfödd i Solöar hos sin moderbroder Sölve: han var kallad Halfdan Hvitben (333).


47. Olof Trätälga innebränd.

Det var en stor mängd folk, som biltog (334) for ur Svithjod for konung Ivar. När de sporde, alt Olof Trätälga hade gode landslägenheter i Värmeland, så dref till honom en så stor folkmängd, att landet kunde henne icke bära. Der vardt då ett stort oår (335) och svält, hvilket de tillräknade sin konung, så som Svearne äro vane att tilräkna konungen både goda år och onda. Olof konung var en föga ifrig blotman; detta likade Svearne illa, och tycktes dem oåret dädan monde utgå. Svearne drogo då här samman, gjorde tog mot konung Olof, togo hus på honom och brände honom inne, samt gåfvo honom åt Oden och blotade honom till äring för sig: detta var vid Vänern. Så säger Thjodolf:

Tempel-vargen (336)
vid vågen svalg
skogs-ärjar’n (337)
Olofs kropp (338);
och For-njots son (339), som
glöd fjättrar (340),
af Svea kung
klädren löste (341).
Från Uppsala
ätteläggen
af Lofdes stam (342)
i forntid svann.


48. Halfdan Hvitben till konung tagen.

De som visare voro bland Svearne funno, att oåret vållades deraf, att det var mera folk, än landet mäktade bära, men att konungen intet hade vållat. De taga nu det råd, att de fara med all hären vester öfver Eda-skog (343) och komma fram i Solöar alldeles ovart De dråpo konung Sölve, men handfångade Halfdan Hvitben. De taga honom till höfdinge öfver sig och gifva honom konungsnamn: lade han derpå under sig Solöar. Sedan for han med hären ut å Raumarike (344) och härjar der; och fick han så detta fylke med härnad.


49. Om Halfdan Hvitben.

Halfdan Hvitben var en mäktig konung. Han egde Åsa, dotter till Uppländinga-konungen (345) Östen Hårdråde (346), som rådde öfver Hedmark (347). Halfdan och Åsa egde två söner, Östen och Gudraud (348). Halfdan tillegnade sig mycket af Hedmark, Thotn (349) och Hadaland (350), samt mycket af Vestfold (351). Han vardt en gammal man och vardt sotdöd å Thotn, och var sedan flyttad ut å Vestfold, samt högad der som det heter Skæreid i Skiringssal (352). Så säger Thjodolf:

Det man sporde,
att sak-medlarne (353)
sakna skulle
segrar’n Halfdan (354).
Hon, som skona glömmer
de mot grafven böjda (355),
tog å Thotn
thjod konungen (356):
och Skæreid
i Skirings-sal
öfver brynjo-alfvens (357)
ben nu ståndar.


50. Om Ingiald, Halfdans broder.

Ingiald, Halfdans broder, var konung i Värmeland. Men efter hans död lade konung Halfdan Värmeland under sig och tog skatter deraf, samt satte jarlar deröfver medan han lefde.


51. Konung Östens död.

Östen, Halfdan Hvitbens son, var konung efter honom i Raumarike och å Vestfold. Han egde Hild, dotter af Erik Agnarsson, som var konung å Vestfold. Eriks fader Agnar var son till Sigtrygg (358), konung å Vendel (359). Erik konung egde ingen son; han dog när konung Halfdan Hvitben ännu lefde. Fädgarne (360) Halfdan och Östen togo då under sig allt Vestfold, och rådde Östen öfver Vestfold medan han lefde. — Då var han konung å Varna (361), som Sköld het, han var allmycket trollkunnig. Östen for med många härskepp öfver till Varna och härjade der, tog hvad som förefanns, kläder och annat gods och böndernes redskap, samt höggo strandhugg: sedan foro de bort. Sköld konung kom till stranden med sin här, men då var konung Östen borta och kommen öfver fjärden, och såg Sköld endast deras segel: han tog då sin mantel och svängde honom och bles (362) dervid. När de seglade in om Jarlsö, satt konung Östen vid styret, och ett annat skepp seglade när dem; det kom ett böljoslag (363) och segelåsen (364) (bomen) från det andra skeppet slog konungen öfver bord: det var hans bane. Hans män nådde att få liket, och det vardt flyttadt in på Borro (365) och hög kastad derefter å strandbrädden utmed sjöen vid Vadla (366). Så säger Thjodolf:

Men Östen
för åsen for
till Byleistes
broders mö (367).
Och nu hvilar
under vattnets ben (368)
gilles-bjudar’n (369)
å strandens brädd (370),
der som, il-kall,
hos jofvur’n Götske (371)
Vadlo-ström
till vågen kommer (372).


52. Om Konung Halfdan den milde och matnidske.

Halfdan het konung Östens son, som konungdom tog efter honom: han kallades Halfdan den milde och matnidske. Så är sagdt, att han gaf sine män i lön jämnmånge guldpenningar, som andre konungar silverpenningar, men han svälte dem i mat. Han var en stor härman, och var länge i viking och fick sig gods. Han egde Hlif (373), konung Dags dotter af Vestmarar (374). Holtar (375) å Vestfold var hans hufvudby: der vardt han sotdöd, och är högad å Borro. Så säger Thjodolf:

Till Odens ting (376)
thengil’n (377) böds
ur verlden vida
af Hvedrungs mö (378),
när Halfdan, som
å Holtar bodde,
följa nöddes
nornors dom (379).
Och budlungen
å Borroe
de seger-säkre (380)
sedan grofvo (381).


53. Om Gudraud Veide-konung.

Gudraud (382) het Halfdans son, som konungdom tog efter honom: han var kallad Gudraud den stolte, men somlige kallade honom Veide-konung (383). Han egde en hustru som Alfhild het, dotter af Alfaren, konung ur Alfhem (384), och hade med henne halfva Vingulmark (385). Deras son var Olof, hvilken sedan var kallad Geirstada-Alf (386). Alfhem var då kalladt landet mellan Raum-elf (387) (Glommen) och Göta-elf (388). Men när Alfhild var afliden, sände Gudraud konung sine män vester å Agder (389) till den konung, som der rådde, hvilken är nämnd Harald den skäggröde (390) och skulle de bedja om hans dotter Åsa, konungen till handa. Men Harald nekade och sändemännen kommo åter och sade konungen sitt ärende. Men något senare sköt Gudraud konung skepp å vatten, for sedan mycket manstark ut å Agder och kom der mycket ovart på och gjorde genast landgång: han kom om natten till konung Haralds by. Men när han vardt var, att här var kommen emot honom, så gick han genast ut med det manskap, som han hade; vardt der drabbning, men manskapsmonen (391) var allt för stor. Der föll Harald konung och Gyrd (392), hans son. Konung Gudraud tog stort härfång; han hade hem med sig Åsa, konung Haralds dotter, och gjorde bröllop med henne: de hade en son, som Halfdan het. Men om hösten, när Halfdan var vintergammal, for konung Gudraud på vetslor; han låg med sitt sitt skepp i Stiflosund (393). Der voro stora dryckeslag, och var konungen mycket drucken, och om qvällen, när det var mörkt, gick konungen af skeppet, men när han kom till bryggoänden (394), så lopp en man emot honom och lade igenom honom med ett spjut, och var det hans bane: denne man vardt genast dräpen. Men om morgonen efter, sedan det var ljust, kändes denne man, och var det drottning Åsas skosven: hon dolde då icke, att det skett med hennes råd. Så säger Thjodolf:

Vardt Gudraud,
gramen stolte (395),
som fordom fanns,
fälld med svek (396);
hämndgirigt hufvud (397)
i hemlighet (398) drog
odåd (399) öfver
ölig (400) konung.
Och lönn-seger
den lömsk-sinnte (401)
Åsas sven (402)
på jofvur’n (403) vann;
och stungen ned
vid Stiflo-sundets
bädd den forna
budlung vardt.


54. Konung Olofs död.

Olof tog konungdom efter sin fader; han var en mäktig man och en stor härman, samt bland män den allra fridaste och starkaste, och stor till växten. Han hade Vestfold; i ty att konung Alfgeir (404) tog da under sig allt Vingulmark, och satte deröfver sin son Gandalf (405) konung. Derpå gingo desse fädgar (406) hårdt fram med örlig i Raumarike och tillegnade sig meste delen af detta rike och fylke. Högne het Uppländingakonungen Östen den mäktiges son; han lade derpå under sig allt Hedmark, Thotn och Hadaland. Vek då också Värmeland undan Gudrauds-sönerne, och vände de sig då, mot skattgåfvor, under Svea konung. Olof var då vid tjuguårs-åldern, när Gudraud afled. Men när hans broder Halfdan gick till väldet med honom, så skiftade de riket sins emellan, och fick Olof den östre lotten, men Halfdan den sydre. Olof konung hade sitt säte å Geirstad. Han fick fotvärk och dog deraf, och är han högad å Geirstad. Så qvad Thjodolf:

Och Odens (407) starke
ätteläggar (408)
å Norges jord
ökats (409) hade.
I hedenhös Olof
herrskade väldigt
å vid en grund
af Vestmarar (410),
till’s att fotvärk
fälla (411) skulle
strids-medlar’n (412)
vid strandens brädd (413).
Nå ligger hugg-djerf (414)
här-konung
å Geirstadom (415),
gömd i hög (416).


55. Om Ragnvald Hedahög (Heidum hærri) (417).

Ragnvald het konung Olofs son, som var konung å Vestfold efter sin fader. Han var kallad Heda-hög. Om honom qvad Thjodolf den Hvinverske Ynglinga-tal; der säger han så:

Ej vet jag bättre,
under blåa himlen,
kännings-namn
en konung ega,
än när Ragnvald,
rå-häst-styrar’n (418),
Heda-hög
helsad är.


Upplysningar ( = Tillbaka till text):

  1. Isl. Njörva-sund (nu Gibraltar-sund), betyder det trånga sundet; det kallas ännu i dag af Gotländske sjömän Nau’et, jf. Gotl. nauge, nära, och T. genau, nahe.
  2. Isl. Sví-þiód, f., eg. Svea folk, liksom Isl. Gaut-þiód, Göta folk.
  3. Isl. kvísl, Dal. kwaisl, f., gren af en elf vid utloppet.
  4. Isl. Oðinn, A.-Sax. Woden, betyder trol. den genom verldsalltet gående, i striden frambrytande, af Isl. vaða, ipf. óð, vada, gå.
  5. Isl. goði, (läs: gåði), offerprest, tempelföreståndare, af goð, n., gud, afgud; det dertill svarande fem. är gyðia, (se 4 kap.) gydja, prestinna, äfven gudinna.
  6. Isl. Díar, pl., betyder troligtvis ursprungligen: gudar, jf. Lat. deus, divus, dies, dives.
  7. Isl. Dróttnar, i sing. Isl. dróttinn, def. dróttininn, bör således på Sv. heta drotten, pl. drottnar (det liknar alldeles ordet: botten), icke drott; ty Isl. drótt, f., betyder lifvakt.
  8. bianak är ett onordiskt ord, som anta ges betyda välsignelse, jf. Lat. benedictio. Tyckes vara ett lån från Irskan, der beannac’d betyder välsignelse (se Holmboe: Norsk og Keltisk, Christiania 1854).
  9. trygd, f., trygghet.
  10. Isl. Ve l. , helgedom; den Sv. formen är vi, t. ex. uti Vis-by, Odens-vi, Frös-vi, m. fl., samt verbet viga.
  11. Isl. Vilir, gen. Vilis, eller Vili, gen. Vila och Vilia (jr. 5 och 16 kap.), vilje eller den viljande.
  12. Isl. Ás, pl. æsir, borde således rättast på Sv. skrifvas Ås, Äser, äfvensom Åsgård, det är nämnligen af samma rot som ås, Gotiska ans (?), ås, bjälke, och urbetydelsen af Asar är således trol. de höge, stödjande. Ordet ingår ofta i gamla namn, t. ex. Medelu Lat. Ans-garius, Isl. Ás-geirr, A.-Sax. Os-gar (hvaraf Oscar), Asa-, guda-spjut.
  13. Isl. Niörðr, g. Niarðar, d. Nirði, af okänd betydelse; borde kanske rättast skrifvas på Sv. Närd eller Njärd, jf. Närdinghundra härad i Uppland, och fjärd, Isl. fiörðr. Utom Närdinghundra (år 1314: Nærdhingia-hundæri) vittna ännu flera ortnamn i Uppland m. fl. st. om Njörd, t. ex. När-tuna (1290: Nierdha-, Nærdha-tuna), När-lunda på Ekerön, Närings-berg i Vesterhaninge, och När-linge i Björklinge socken. Se Tham Beskr. öfv. Sveriges Rike, I. B.
  14. Isl. Freyr, m., och Freya, f. (se 4 kap.), betyda herre och fru; borde på Sv. hafva formen Frö och Fröa eller Fröja, jf. namnen Frö-vi, Frö-tuna, Frös-vi, Frös-lunda, Fröje-red, m. fl.
  15. Isl. Mímir, betyder trol. den vise, minnesgode; jf. Lat. memor.
  16. Galdrar, trollsånger, af gala, sjunga.
  17. Isl. seiðr, m. (af vh. siða, seið, siðit), ett stags trolleri, som Öfvades medelst kokning; ordet kommer dock icke af Isl. sióða, seyða, sjuda, koka. utan är troligen slägt med Isl. siðr, sed, som äfven betyder religion.
  18. Isl. fiallgarðr, fjällgård, hög bergstrakt; ordet kunde upptagas, då vi redan förut hafva skärgård.
  19. Isl. Rumveriar, m. pl., Romverjar, Romare, eg. de som värja Rom.
  20. Egnd; detta skrifsätt brukades ännu i Biblar, tryckta i förra århundradet, och väl ännu, och är rättare än ängd; ty det kommer ej af äng, utan af egen, ega, Isl. eign.
  21. Isl. iötunn, jätte, det sista trol. af ett äldre jätten, def. jättnen, Jf. Jätten-dal i Helsingland och Iatun-staþum på en runsten i Östergötland (Liljegr. 1194).
  22. Isl. Hleiðr, f.; ordet betyder väl urspr. tempel, kanske i form af ett skjul på stolpar, ty det är det samma som Sv. lider, n., och Got. hleiþra, f. hydda.
  23. Isl. Lögr, gen. lagar, sjö, vatten, vätska, lag (dekokt), det är således eg. icke något namn, utan en benämning. Af den def. formen i nom. lögrinn, som just står på detta ställe, har man bildat vrångformen «Lögaren«, i det man väl föreställt sig, att det funnes någon slägtskap med vb. löga, bada, Isl. lauga och laug, f., bad, hvilket dock troligen ej är händelsen. Men hvaraf kommer Mälaren? monne af Hels. mäl, m., sandig sjö-, elfstrand, Isl. melr, sand-, grusjord.
  24. Den på Ren-sol (el. djup-sol, djupets stråle, glans) rike, d.ä. den på guld rike; en uti Fafners-sägnen grundad omskrifning, enligt hvilken guld kallas Renflodens malm, hafvets sol. glans, m. m.
  25. Änne-månar eller pannans stjernor, d. ä. ögon.
  26. Isl. Nóa-tun, kan betyda skeppens stad eller gård; nóa, gen. pl. af nór eller nói, m., kar, trog. ho (skepp?), jf. brand-nói, d. sg., brändernes skepp (?), omskrifning på ett hus, uti 35 kap:s vers, samt naust, n., båthus, jf. Lat. navis, Gr. ναυσ, ναϝοσ.
  27. Isl. Upp-salir,m. pl.. eg. de höge salarne.
  28. Isl. Heim-dallr, himlaväktaren, verldsbevakaren, som vaktade Bifröst. Heimr, m., verld, dallr, kan vara beslägtadt med Sv. dallra, Heimdallr kunde då betyda den, som med sin skarpa blick kommer verlden att dallra, eller likasom den hela verlden genomdallrande. Denna gissning får något stöd af ett par andra omständigheter. Heimdall står på Bif-röst, f., d. ä. den bäfvande vägen, skälfvande, dallrande bron (regnbogen), hvilket tyckes stå i nära samband med hans namn; och att äfven vid hans personlighet fästes begreppet af fägring, tyckes bevisas både af hans tillnamn den ljuse (hinn hvíti Ás), och af hans nära förhållande till den färgstrålande regnbogen: — sedan är ett af den väna Freyas namn Mar-döll (gen. -dallar), hvilket således kan betyda den på hafvet (Isl. mar) dallrande, som hafsskummet gungande, hvilket åter på ett högst märkvärdigt sätt sammanträffar med den klassiska föreställningen om den af hafsskum skapade Aphrodite eller den hafuppståndna skönhetsgudinnan (Anadyomene). — Heimdalls boning Isl. Himin-björgum, dat. pl., kan betyda både himmels-bergen och himmels-hjelpen (fristaden).
  29. Isl. þorr-, är trol. sdr. af þonr, och är då detsamma som A .-Sax. þuner, þunder, F.-Tysk. Donar, och betyder dunder, dundraren, jf. A.-Sax. þunrian, dundra, dona (icke: dåna, hvilket betyder svimma).
  30. Isl. þruð-vangr, m., kraftens fält el. den starkes boning.
  31. Isl. Baldr, betyder på en gång den bålde, starke och fagre.
  32. Isl. Breiða-blik, n., det vida strålande, eg. den breda glansen.
  33. Bolstäder; jf. preste-bol (icke preste-bord).
  34. Isl. Norðr-lönd, pl., eg. de norra landen, d. ä. Skandinavien.
  35. Gäfvaste; adj. gäf, duglig, ypperlig, brukas öfver nästan hela landet i landskapsmålen, D. gjæv, Isl. gæfr.
  36. Isl. svip-stund, sviftande, ögonblicklig rörelse, brukas i många landskap; jf. Isl. svipta, svifta.
  37. Isl. úr öðrum heimum, eg. ur andra hem eller verldar.
  38. Isl. iarð-fé, jord-gods, nedgrafvet gods, jf. liggande fä.
  39. Isl. Auðunn är ett af Odens namn, enligt Sn. Edda.
  40. Isl. Val-höll, f., Valhall (icke: Vall-hall, än mindre Vall-halla), de utvaldes hall, sal.
  41. Isl. bauta-steinar, eg. ihjälslagnes stenar, af Isl. bauta, A.-Sax. beatan, E. beat, slå.
  42. Isl. Sæmingr, kan betyda den mörkes, svarthåriges son, af Sámr, den mörke (hvilket ock lär vara ett af Odens många namn), eller ock: den ärofulles son. af sómi, m., ära; allt efter som man skrifver namnet med œ eller æ, på hvilket man sällan kan vara fullt säker i Isl. skrifter.
  43. Isl. Skalda-spillir, d. ä. skalders spillare, den som genom sin öfverlägsenhet ställer andre skalder i skuggan.
  44. Isl. Járn-viðia, Järn-vidja, d. ä. Skade, såsom kommen af jätteslägt; ordet öfversättes eljest med Järn-skog.
  45. Asa-sonen eller ättlingen kallas här Njörd, samt nedanföre stridsmanna-vännen, ett vanligt konunganamn.
  46. Isl. skait-fœrir, skatte-hopföraren (konunganamn), d. ä. Sæming.
  47. Isl. orig. har: þann skiald blœtr, hvilket här blifvit rättadt: skiald = skiöld.
  48. Isl. sævar-beins öndur-dís, efter orden: sjö-bens skid-dis; sjöns ben, d. ä. klipporna (hvarifrån alla jättar stamma); öndur, snö-skida (rättare: skid, n.), Dal. annare, det kortare skidet, Gotl. andur l. andri, smal träskoning under en med, i fl. Sv. dial. anner-stång; — dís, gudinna, nymf. dis (icke: Disa), af samma rot som díar.
  49. Mann-hem, d. ä. menniskors hem, verld.
  50. Lös-örar; det säges vanligtvis orätt: lös-ören och ett öre; men det bör heta en öre (hvilket ock stundom höres), pl. örar, — misstaget kommer af ett öra, n.
  51. Uppsala öd: se not. 59.
  52. Gerd (icke: Gerda), den omgärdande, omsorgsfulla, blida, hulda.
  53. Isl. Gýmir, en hafjätte, jf. Gr. ϰυμα och χυμα.
  54. Isl. Fiölnir, kanske: den mångförsökte, af fiöl, T. viel, mycket.
  55. Isl. Yngvi; kommer icke af ungr, yngri, ung, jf, F.-Tysk. Ingevo.
  56. Hus-freya, förekommer i Gotl.-Lag. under formen hus-froya, och på Gotl. runstenar ända ned på 1400-talet läsas: hus-fraua, -froia, -froua, -frou, -fru; häraf är trol. ordet hustru bildadt. ej af hus-tro.
  57. Isl. Oðr, m., betyder sång, sinne; men óðr, adj., sinneshäftig, rasande.
  58. Isl. Ger-, gör-simi, f., A.-Sax. gar-same, bet. kanske: en otarbetad (gjord) kedja, af görr, gjord, simi, m., snöre, band, Gotl. simi.
  59. Isl. Uppsala auði, dat. sg. af auðr, m., gods, rikedom, öd. Man skrifver i Sv. orätt öde och gör det till neutr., detta misstag har troligen kommit dels af ordets ställning i dat. (auði) här, der det nu andra gången förekommer, och dels har väl ett öde, fatum, medverkat, (jf. öre, not. 50).
  60. Loft, Isl. loft, rum i öfre våningen; detta ord begagnas ännu i många af våra landskapsmål, nästan i samma betydelse.
  61. Isl. svalir, m. pl., Gotl. svali, m., i fl. ländsk. svale, förstuga, eg. den gäng, som, i den äldre tidens hus, i andra våningen sträckte sig längs med hela ena ytterväggen, och till hvilken dörrar ledde, från alla loftskamrarne. Sådane svalar träffas ännu ofta på landet i Norge och Sverige, ja, både i Kristiania och Uppsala.
  62. Isl. feigðar orð, eg. dödsnödvändighetens ord, af feigð, f., dödsvisshet, af feigr, Gotl. faigur, Dal. och i många andra ländsk, feg, af ödet bestämd ätt dö.
  63. Isl. siklingr, skaldebenämning på en konung.
  64. Isl. Svigðis-geira siklingr, Svigders lands konung, d. ä. Fjölner, och det är då det samma, om man tager Svigðir = Svegðir, eller såsorn ett af Odens tillnamn, ty landet blifver i alla fall Svithjod. Vid denna förklaring tages versen så: Ok vindlauss vágr skyldi of-viða Svigdis geira (g. sg. af geiri, m.) sikling; men man skulle äfven kunna taga den sålunda: Ok svigðis geira (g. pl. af geirr, m.) vindlauss vágr skyldi of-viða sikling, då öfversättningen blifver:
    På siklingen
    oxe-spjutens
    vindlösa vag
    vinna skulle.
    Efter någres uppgift skulle nämnl., svigðir vara ett skaldenamn på oxen; oxens spjut vore då horn, dryckeshorn. — Hvad Svegðir eller det äldre Svigðir betyder är dunkelt; det är kanske af samma rot som Isl. sveigia, böja, hvartill höra svigna, och subst. svig, n., och sveigr, m., och det har således funnits ett starkt verb. sviga, sveig, sviginn, Gotl. sväiga, svaig, svigin, sviga, svigta, böjas. Svigðir blefve då en nedböjare, underkufvare, hvilket således som tillnamn kunde passa både Oden, en härförare, och på ett så starkt djur som en oxe.
  65. Isl. vágr vindlauss, d. ä. mjöden uti det inbyggda karet, dit ingen vindflägt kunde tränga.
  66. Isl. Van-landi, således Vanlande (aldrig: Vanland, hvilket vore meningslöst), som betyder Vaners landsman (landi), den från Vaners land stammande.
  67. Isl Enn dag-skiarr Durnis niðia sal-vörðuðr; Durnir l. Durinn, trol. den sömnige (af dúra, småsofva, Sv. landsk, durig, småsömnig), en af Eddans först skapade dvärgar, alltså: Durners ättlingars salsvårdare = en dvärg. Dag-skiarr, dag-skygg, skiarr l. skiarn, snabb, skygg, skirr, m., häst (Hýmiskvida, 37), Gotl. skyrrin, skygg (om hästar).
  68. Isl. Dulsa konr, dulses son, hvilket här moste betyda Svegder; dulsi är ett dunkelt ord, det kunde betyda: den, som söker dölja sig, den tyste, hemlighetsfulle, eller den dåraktige, inbilske, af dul, f., fördöljning, dåraktighet.
  69. Isl. Sökk-Mímir, en jätte, eg. en i hafvets sanka djup boende jätte; hans bjärta sal, d. ä. den i sitt inre af kristaller glittrande klippan eller stenen. Iötun-bygdr, af jättar byggd eller bebodd.
  70. Finnland; ordet antages vanligtvis komma af Isl. fen, n., kärr, moras, hvilken förklaring får stöd af landets Finska namn Suomi, af suo, kärr, och Finn-land vore då en öfversättning af Suomi, kärrens, sjöarnes land. En annan förklaring är, att folknamnet Isl. Finnar är det äldre, i sg. Finnr l. Fiðr, d. ä. Findr, Finþr, en fintlig man, en finnare, af Isl. finna, Got. finþan: detta är nästan sannolikare, då Finname i våra fornsagor alltid omtalas såsom sådane, och deraf skulle sedan Finnland kommit.
  71. Isl. Sniár och Drifa; då Finnland var ett obekant och af kölden hemsökt land, med hvilkets innebyggare de Odensdyrkande Svearne jämnt lågo i strid, ansågo desse Finnarne vara föga bättre än de gudahatade jättarne, och derföre blifva de, liksom desse, ofta benämnde efter elementerna och råare naturföremål; jf. namnen Gisl och Öndur, 17 kap., och Frosti, 22 kap.
  72. Isl. Vís-burr, d. ä. den vise afkomlingen eller ock helgedomens son.
  73. Isl. Huldr, f., med detta namn kallas de flesta trollkunniga spåqvinnor, och det betyder äfven den höljda, dolda, hemlighetsfulla, jf. Norsk. Huldren, skogsfrun; — ej af samma rot som Isl. hollr, adj., huld, hvaraf Sv. Hulda.
  74. Isl. Skúta, Skuto-å, kan möjligen vara den å, som flyter genom Skuttunge (fordom Skutunge) socken 4¾ mil från Uppsala.
  75. Isl. vitta vættr, vättars vätt eller hexa, spåqvinna (vala), d. ä. trollqvinnan Huld.
  76. Isl. Vilia bróðir, Viles l. Viljes broder, d. ä. Oden. — Huld visade eller förde Vanlande inför Oden, d. ä. sände honom till Valhall, förgjorde honom.
  77. Isl. tröllkund Grimhildr, det med trollen beslägtade grymma väsendet, d. ä. maran (Huld sjelf?). Isl. mara, f., kan komma af marr, m., häst.
  78. Isl. liðs-lióna bagi, eg. motståndare till dem, som mäkla frid mellan härar, d. ä. en stridlysten konung (Vanlande).
  79. Isl. men-glötuðr, eg. klenod-förstörare, en mycket frikostig man, ett hedersnamn, som ofta tillägges konungar, här Vanlande.
  80. Isl. Gisl, m., stråle, men kan möjligen äfven betyda staf. Öndur, m. (eg. fem.), snöskid. Den Finska Drifvas sonsöner voro således Gisl och Öndur = skidstaf (?) och skid.
  81. Isl. Dómaldi, m., Domalde (icke: Domalder), betyder trol. domare, eller den i dömande väldige.
  82. Isl. Visburs vilia byrði, Visburs viljes börda, d. ä. Visburs kropp.
  83. Isl. sævar niðr, sjöns frände, d. ä. elden, emedan Hler (hafsguden) var broder till Logi (logen, elden) och Kári (vinden, vind-kåre), hvilke voro söner till Forniótr (hvilket trol. bör delas For-niótr, icke Forn-iótr!).
  84. Isl. setr-veriendr, pl., husets (säterns) försvarare, d. ä. sönerne Gisl och Öndur.
  85. Skogens menlige tjuf, d. ä. elden.
  86. Isl. glóða garmr beit, glöda-hunden, glöders förtärare bet, d. ä. elden förtärde.
  87. Isl. í arin-kióli, i eldstadens kåpa, omhölje, d. ä. i huset, af arinn, m. äril, spisel, D. arne, och kióll, m., kjol, kåpa, ytterkappa.
  88. De svärdbärande, d. ä. de frie odalbönderne i Svithjod.
  89. Isl. lífs-vánan, acc. sg. m., som har vån (hopp) om ett längre lif.
  90. Isl. Svía kind, eg Svea folk; se Sýslu kind i not. till 36 kap.
  91. Isl. Ióta dolgi, dat. sg. (af dolgr, m., fiende, hvaraf dulga-dråp): härmed kan icke menas annat än Jutars (el. Danskars) fiende, d. ä. Domalde, hvilken således måtte hafva fört härnad i Jutland, ehuru det icke omtalas i sagan.
  92. Isl. Dómarr, d. ä. den dömande herrskaren, herren, och således nästan af samma betydelse som Dómaldi; ändelsen -arr, l. -ar, i Nordiska namn, motsvaras af det Forn-T. heri, herre, t. ex. Gunn-ar, stridens herre, Gunt-heri, T. Günther, Wald-ar, maktens (våldets) herre, T. Walther, Fr. Gautier, äldre Gualtier, m. fl.
  93. Yngve; så kallas Domar, emedan han var en ättelägg af Yngve Frey.
  94. Halfs dönande bane, d. ä. den sprakande elden, emedan den forntida vikingen Half innebrändes.
  95. Värkbiten, d. ä. död af värk på sotesängen.
  96. Isl. Dyggvi, den trogne, duglige, af dyggr, adj.
  97. Isl. kveð’k-at ek dul, jag qväder ej något doldt, d. ä. jag omtalar det, som är väl kändt af alla.
  98. Isl. Glitnis Gná, eg. hästens dis, asynja, en gudinna som har häst, d. ä. dödsgudinnan Hel. — Kunde det bestyrkas, att namnet Glitnir (se detta ord i Björn Hald. Lex.) äfven betyder orm, så gåfve det nästan bättre mening, ty då blefve Glitnis Gná Ormens, d. ä. Midgårdsormens, mö eller syster, d. ä. Hel, och samma omskrifning på henne såsom hästens Gná och dis blefve då icke två gångor upprepad i samme vers. Raden borde då ändras till: men att Ormens dis.
  99. Till gamman hafver, glädjer sig; — d. ä. Hel glädjer sig på Dyggves graf, att han dött sotdöd, och således kommer till hennes boning och ej till Valhall. Det samma berättas ytterligare i de följande verserne.
  100. Ulfvens (d. ä. Fenrers) och Narfves häst-dis, d. ä. Hel, emedan de alla voro Lokes afföda.
  101. Lokes mö, d. ä. Hel; Loki (utt. låki), d. ä. den lömske, eg. slutne, af Isl. lokinn, lyckt.
  102. En envåldskung af Yngves ätt (eg. folk), d. ä. Dyggve. — Man ser huru starkt ogillande det hade väckt hos den tidens folk, när den förste konungen af den storfräjdade Ynglingaätten dog den smädliga strådöden, då skalden med så skarpa ord dröjer vid Hels fröjd öfver att få röfva en sådan gäst från Valhall.
  103. Dansk tunga, d. ä. Nordens fornspråk. — Hvad här säges om Rig, Danp och Dan, har afseende på mythen om Rig, såsom alla konungaätters stamfader. Se Rígs-mál i Sæm. Edda.
  104. Isl. Dagr, dag, den lysande; — Isl. spakr, vis, hvilken betydelse ännu är bibehållen i adj. känn-spak, som har lätt för att känna igen.
  105. Isl. konungdómr, m., konungdom, kunga-värdighet, -döme = E. kingdom.
  106. Isl. Reið-gota-land, eg. vagn-Gotars land, hvarmed tros menas Jutland, i motsats mot Ey-gota-land, ö-Gotars land, de Danska öarna; andre anse det vara öarna Gotland och Öland.
  107. Isl. sónar-blót, ett blot af obekant slag.
  108. Isl. val-teins spak-frömuðr, valtenens (stafvens) vise befrämjare eller den som förstår att med vishet bruka spådomsstafven, d. ä. Dag.
  109. Isl. Sleipnis verðar slengiu-þref, eg. Sleipners födas (d. ä. höets) släng-käpp (tjuga), d. ä. hö-tjuga, hö-gaffel.
  110. Isl. Agni, har trol. samma betydelse som Agnarr, d. ä. en stor jägare, af agn, n., jagt och fiske, eg. agn, bete, lockmat.
  111. Isl. fara herskildi, fara fientligt, härjande fram.
  112. Skjalf, den rädda, eller af köld skälfvande, och således en verklig frostens dotter. — Detta namn har gifvit anledning till ett det besynnerligaste misstag. I de fleste af våra historiska läroböcker kallas hennes man Agne Skiafar-bonde, hvilket sista enstämmigt öfversälles med: «den på skepp rike.« Hvem som är fader till misstaget och den löjliga översättningen, är obekant. Något ord skiaf eller skiafar finnes icke inom hela Nordiska språket; kanske har man tänkt på siávar (gen. sg. af siár, sjö), kanske t. o. m. på Lat. scapha, båt! Grunden till allt är likväl troligen ett skriffel, eller att man överhoppat ett l. Denne konung kallas nämnligen Agni Skialfar-bondi uti Ættartala Haralds frá Oðni (ur Flatöboken; se Snorra Edda [Uppsala], s. 366), och likaså uti kungalängderna i Script. Rer. Svec. I. s. 2: Agne Schialfar boande, och s. 5, tab. II: Agne Skialfarbonde, på det andra stället öfversättes det också riktigt med: Agne Schialfæ maritus eller Skjalfs bonde, man. Man ser, huru historieskrifvare stundom begagna källorna!
  113. Isl. austan, östan, d. ä. från öster; men austr, åt öster.
  114. Isl. Stokk-sund; detta namn anses af nyare forskare för att bero på ett misstag af den så fjärran skrifvande Sn. Sturleson, i det han hört eller läst Stok-sund, i st. för Stek-sund. Detta sund skulle således icke legat vid det nuvarande Stockholm, utan vid Stäket, som förbinder den sig upp åt Sigtuna sträckande sjön Skarfven med Görfveln, en vik från sjelfva Mälaren, invid Tibble gästgifvaregård. Se vidare härom Det Norske Folks Hist. af Munck (Rättelserna vid slutet af 2 Bandet), som blifvit gjord uppmärksam på denna sak af C. G. Styffe.
  115. Isl. fit, g., fitiar, f., en bördig (fet) strandäng.
  116. Loges syster eller dis, d. ä. Skjalf.
  117. Isl. Taur, acc. sg. m., och i texten Taur’inum, dat. sg. m. def.; man anser detta ord vara det samma som i Söder-Tör’n (l. Törn’?). Det är möjligt, att ordet är af Finsk rot, då Finsk, tauro betyder mör (mjuk, blöt?) och att således fit endast vore en Nordisk öfversättning deraf. Det i versen stående taur, kan deremot tagas i en helt annan betydelse, och är så äfvenledes taget af åtskillige, möjligen med rätta, om man nämnligen får anse taur vara dat. sg. Isl. taurar, m pl., betyder nämnl. skatter, dolda skatter (Bj. Hald. Lex.), och således kunde med taur (i versen) menas guldkedjan. Detta gifver också en nästan bättre mening, idet skalden då utför bilden ännu fullständigare, genom att framhålla det egna uti, att Agne försökte att med en guldkedja tämja Hagbards svale häst, d. v. s. vardt hängd. Man bör nämnl. ihogkomma, att versen här är äldre, än den prosaiska berättelsen, så att sagoskrifvaren kan hafva missförstått skaldens ord och sålunda förvandlat den ovanligare benämningen på en guldkedja till namnet på ett ställe.
  118. Isl. Signýar verr, eg. Signys man, hvilket sista har återgifvits med fridil, älskare, som är mask. till Isl. friðla, frilla, eg. den sköna, älskvärda. Isl. Sig-ný, betyder segerns ny, nymåne, glans; hennes fridil var Hagbard, som blef hängd; se Sn. Edd. s. 192.
  119. Svale häst, d. ä. galgen.
  120. Isl. Alrek, den allt framför sig drifvande, af reka, drifva, vräka, eller ock: all-herrskaren (se nästa not); men det kunde äfven vara sammandr. af Aðal-rekr, den ädle konungen.
  121. Isl. Eiríkr, tidens konung, den städse mäktige, då det trol. kommer af ei, för æ, alltid (Got. aivs, tid), och ändelsen ríkr, rekr, (Got. reiks, Lat. rex, reg’s) konung. Detta förklarar också lättare det dunkla eriks-gata, än om det skall hänföras till någon viss konung Erik: gissningen på all-rikes-gata är åtminstone ännu mindre trolig. Eriksgata skulle då betyda dens väg, som för alltid blifvit förklarad för konung.
  122. Bätter, Isl. betr, är det rätta adv. till adj. bättre, Isl. betri.
  123. Isl. hnakk-marr, m., således eg. sadelhäst, ridhäst.
  124. Isl. höfuð-fetlum, dat. pl., hufvudfjättrar, d. ä. betsel, af fetill, m., band, bärband, bälte, Dal. fätil, m., bärband.
  125. Dags fränder och Freys afkomma, d. ä, Alrek och Erik.
  126. Isl. eykia gervi, n. pl, ökedon, d. ä. hästbetsel.
  127. Isl. folk, n., eg. folk, men äfven: manskap, här, enl. Sn. Edda.
  128. Isl. Alfr, m., Alf, af de välgörande, ljuse alfernes slägte, kanske just betydande ljus, hvit, jf. alfta, alpta, svan, jf. Lat. albus, hvit, och kanske Alpes, de hvita bergen (?).
  129. Isl. friðr, adj., fager, skön, modig, tapper.
  130. Isl. gleðimaðr, m., en gladlynnt menniska; ty det tillägges både män och qvinnor, oaktadt det är maskulinum.
  131. Isl. Dag-eiðr f., står trol. för Dag-heiðr, den dagklara, af heið, n., klart väder.
  132. Döglingar, pl., benämning på konungar, af Dagr, enl. Snorra Edda, men tör snarare komma af dögl, n. pl., vapen, hjelmar.
  133. Isl. Bera, f., björninna.
  134. Isl. vé-stalls vörðr, eg. helgedoms-altarets vårdare, d. ä. Yngve.
  135. Isl. varð liggia of-veginn, hvilar dödad efter ödets dom; emedan verða i denna ställning oftast hänvisar på en ödets förut-bestämmelse, liksom när vår allmoge säger om någon hemsk händelse: ja, det skulle så ske!
  136. Döglingen, d. ä. Alf, som af dubbel anledning kunde kallas så, både som konung och såsom Dags dotterson.
  137. Isl. þat var-a bært, eg. det var icke bärligt, icke godt, icke att utstå: det var grymt.
  138. Isl. val-sœfendr, pl., eg. val-söfvande, som göra valplatsen tyst, d. ä. de drabbnings-väldige, Alf och Yngve.
  139. Af afund; det Isl. of (um) af-bryði, är dock ett mycket starkare uttryck, som närmast kan återgifvas med: äktenskaplig afund, svartsjuka, eller begäret att beröfva en annan hans brud, således liksom af ett verb afbryða, af-bruda, taga bruden ifrån. jf. hon ægði mer af af-bryði, Guðrunar kvida I. 10, i Sæm. Edda.
  140. Isl. Hugleikr, den i hogen liflige, den huglekande, af hugr, m., hog, och leikr, m., lek, eg. snabb, liflig rörelse.
  141. Isl. hird, f., lifvakt, hoffolk, hird; af samma rot äro herde, som vaktar, och hjord, Isl. hiörð, f., som vaktas.
  142. Isl. alls-konar l. alls-kyns, alls-köns, d. ä. alla slags (eg. köns), och man må således icke tro, att ordet får delas all-sköns, ehuru det af ovetenhet nu så uttalas.
  143. Isl. Haki ok Hagbarðr; Haki, hake, krok, d. ä. en hållfast motståndare, Hagbarðr, en ypperlig sköld (barði, m.) eller stridsyxa (bard, n.), hagr, adj., duglig, beqväm.
  144. Isl. Svip-dagr, som har ett ljust anlete, af svipr, m., utseende, anletsdrag, och dagr.
  145. Isl. Geigaðr, trol. den förskräcklige, skräckinjagande, af geigr, m., fasa.
  146. Isl. Starkaðr, Starkad (icke Starkotter); ett dunkelt ord, men betyder kanske den starke (Isl. sterkr).
  147. Isl. hand-teknir, handtagne, fångade lefvande.
  148. Isl. Iörundr, Sv. Run-form Iuruntr, Iaruntr, Iaruþi (den allra åldsta vore Iruntr). Ordet är mörkt. Ligger ett Fornisl. iara, f., strid, till grund för Iöru-vellir och dvärgnamnet Iari (Völusp. 14, 13), så kunde det betyda: den stridande, stridbare; eller, om man antoge ett äldre Iör-rundr, för Iar-hrundr, så blefve det: den till eller i strid framdrifvande (hrinda, framstöta). Iara, obrutet ira, strid, får liksom något stöd af Got. airzian, för irzian, T. irre leiten, jf. A.-Sax. irsian, irasci, och det kunde således vara slägt både med Lat. ira och errare.
  149. Isl. Guð-laugr, m., den (stridshete?) i drabbningen sig lögande, af guðr, l. gunnr, f., strid, och lauga, löga, bada.
  150. Isl. Háleygia, g., af Háleygir, pl., innevånare i Háloga-land (N. om Throndhem), hvilket Munch, kanske vågadt, anser betyda: det heliga landet.
  151. Afröddes; som stödja, stödde, stödt, så böjes rätteligen äfven rödja, rödde, rödt, icke: röjde, röjt, hvilka former tillhöra ett helt annat verb, nämnl. röja, angifya (T. rügen, Isl. rœgia, baktala, af rógr, strid, hat, förtal).
  152. Öster-kungar, kallas Jörund och Erik, af Svithjods läge i förhållande till skaldens hem.
  153. Gudlaug tamde Sigars grymme häst, d. ä. Gudlaug vardt hängd; Sigars häst, d. ä. galgen, emedan en konung Sigar hängde Hagbard, Signys fridil.
  154. Isl. men-glötuð, acc. sg., smycke-spridaren, -slösaren, d. ä. den gifmilde konung Gudlaug, af glata, föröda.
  155. Isl. ná-reiðr — — meiðr, af liket nedtyngdt trä, eg. likbärande trä.
  156. Isl. Vinga meiðr, Vinges trä (med), d. ä. galgen, emedan förrädaren Vinge, Atles sändesven, hängdes af Gjukungarne; jf. Sæm. Edda (Atla-mál).
  157. Der vikar delas, nämnligen af det mellanliggande näset.
  158. Hålla, i st. f. styra, är ännu ett vanligt sjömansuttryck.
  159. Ynglingar, d. ä. konungar af Ynglinga-ätten.
  160. Isl. leggia stýri í lag, lägga styret i lag, d. ä. i dess rätta ställning, eller ock lägga styrets handtag i några vissa fördjupningar, såsom ännu brukas på våra Mälare-skutor.
  161. Isl. týr-viðr, m., tyrved, törved, tyre, töre, är i flere landskap namnet å fet, tjärig tallved.
  162. Isl. Iótland, Jutland, antages vara ett lenare uttal af Gotland (jf. Reið-Götaland), hälst det skrifves vexlande på A.-Sax. Iota-, Eota-, Geata-land.
  163. Isl. Lima-fiörðr, m., betyder trol. den i många grenar eller lemmar delade fjärden, lima, g. pl. af limr, m., lem, och lim, n., gren.
  164. Isl. Gýlaugr, m., af obekant betydelse; kunde vara det A.-Sax. giu, giw, giow, gam, grip, jf. Isl. gióðr bland fogelnamnen i Sn. Edda; jf. Sv. Run. namnen: Ku, f. el. m. (Isl. Gó?), Ku-laifr, m., Ku-, Kí-lauk, f.
  165. Isl. hörva Sleipnir, hampstrecks-hästen, eg. linets Sleipner, d. ä. galgen med hampstrecket. Sleipnir, d. ä. den smidige (slipprige), glatte.
  166. Isl. há-bióstr, adj., antages eg. betyda: af vinden högt genomblåst; andre föreslå att låsa há-brióstr, högbröstad; här har satts högrest.
  167. Gudlaugs bane, d. ä. Jörund (se 26 kap.).
  168. Isl. Hagbarðs höðnu leif, eg. Hagbards gets qvarlefva eller arf, d. ä. en getskinnsrem (ett rep), således Hagbards rep, d. ä. galgrepet, hvilket här återgifvits med: Hagbards halsduk.
  169. Isl. hersa valðr, m., hersars herrskare, d. ä. konung Jörund.
  170. Isl. Ön, Ann eller Ani, m., detta på tre olika sätt skrifna namn är af okändt ursprung; man kan dock knappt tvifla på, att det står i något samband med hans höge ålder, då Ön just motsvarar F. H. Tysk. anu, farfader; ana är der farmoder (Lat. anus);ána-sótt, kunde således eg. betyda: farfars-sot, gubb-sjukdom, d. ä. döden; jf. Isl. ánn l. áni, m, möda.
  171. Halfdan anses utmärka en man af halfdansk härkomst, jf. half-tröll.
  172. Isl. Friðleifr, m.; — leifr är dunkelt; kanske: svärd, jf. laufi. svärd; men sannolikare är väl att anse det komma af leifa, lemna, då Friðleifr blefve: den fagre och raske qvarlemnade sonen (eg. qvarlefvan).
  173. Isl. Ali hinn frœkni; Ali, Åle, af obekant betydelse; kanske: tempelbeskyddare, den helige, af Got. alhs, tempel, hvilket sista ord troligen ännu lefver i sockennamnen Ala och Al-skog på Gotland, Ål i Dalarne och Al-hem, N. om Kalmar, och kanske i Ål-hult, bruk i Kalmare län (i S. Vi socken) och Ål-berga i Södermanland; ty kyrkor och dylikt kunna omöjligen fått namn efter ålar! För denna härledning talar ännu starkare det gamla ortnamnet Fry-al, eller Fröyj-al, (Freys tempel?) i Land i Norge (se Aalls öfvers. af Kunga-sagoma, s. 42 i noten), och i samma nejd All (áll) och Ullar-áll (Ulls tempel?) m. fl., se Munchs Hist.-geogr. Beskr. ov. Norge, s. 145; äfvenså Fråiels socken på Gotland. — Frœkni, def. af frœkinn, l. frœkn, adj, djerf, stolt, fräck, jf. Lat. procax, proco, (p)rogo.
  174. Tiundaland; hela detta försök till en förklaring ar de bekanta Uppländska folklandens namn, Fjärdhundra-, Attunda-, Tiunda-land, är naturligtvis upprunnet af senare folktro eller af sagoförtäljare. Namnen äro nämnl. gifna, för att utmärka det antal ar härad (hundari), af hvilket hvarje land bestod, således: Atta-, Tiu-hundrada-land. Detta synes bäst af Fjärd-hundra-land, som i Upplandslagen rättare kallas Fiæþr-unda-land; ty detta fiæþr, (för fiæþvr) är ingalunda det samma som ordningstalet fjerde (Uppl. L. fiærþi), utan är den fornaste Nordiska form, som hafves, af nummertalet fyra, Isl. fiórir, Got. fidvor, fidur.
  175. Isl. þrá-lifr, seglifvad, af þrár, hårdnackad, envis, Dal. trå, envis, lat, Vestgöt. trå, trägen.
  176. Isl. þiggia ióðs aðal, taga, antaga ett (litet) barns art, natur, varda barn på nytt, d. ä. åter suga mjölk genom en hornspets.
  177. Isl. sveiðuðs mækir, dragarens el. oxens spjut, dolk, d. ä. horn; sveiðuðr, moste betyda oxe, ehuru detta icke nämnes i Sn. Edda, det utmärker kanske: den sotbrune, svidne, svedde, af sveiða, som skulle motsvara Sv. sveda, svedja.
  178. Isl.Ok-hreins lögðis oddr, ok-renens (d. ä. oxens) svärds udd, d. ä. hornets udd; lögðir, m., svärd (Sn. Edda), trol. af leggia, lagða, sticka, eg. lägga.
  179. Isl. áttunga rióðr, ättlinga-dråpare, eg. rödgörare, blodare, af rióða, ipf. rauð, göra röd, blodfärga.
  180. Öster-gramen, eg. öster-konungen, d. ä. Svea-konungen Ane.
  181. Isl. hiarðar mækir, hjordens (d. ä. oxens) dolk, d. ä. horn.
  182. Isl. Egill, g. Egils, d. Egli l. Agli, betyder skräckingifvare, den förskräcklige, af agi, m., aga, eg. bäfvan, rädsla (hvilken betydelse ännu lefver i Norrland). — Detta kapitels öfverskrlft är på Isl.: Frá Egli Tunna dolgi; det sista ordet styres, liksom Egli, i dat. af prep. frá, om, från, och heter i nom. dolgr, m., fiende, detta dolgi har man förmodl. trott vara nom. och derföre flerestädes kallat Egil «Tunna-dolgi«! — Ordet Dulga-dråp betyder sålunda eg. fiende-dråp, men då sådant ofta gjordes i lönndom eller doldt, kommer betydelsen att ligga nära lönnmord, och derföre hafva månge begått det misstaget att tro det komma af Isl. dylia, dölja; jf. Schlyter: Gloss. till Vestgöta Lagen (Dulgha drap).
  183. Isl. Tunni, m., ord af okänd betydelse.
  184. Åtlopp, Isl. atgangr, anfall till fots, likasom atreið, åtridt, anfall till häst, atróðr, åtrodd, och atlaga, ålläggning, anfall till sjös.
  185. Isl. Danmörk í Selundi; ett märkeligt uttryck, om det ej beror på miss-skrifning, emedan det tyckes visa, att rikets namn var Selund, af hvilket Danmark utgjorde bara en del; det är i alla fall troligt, att i den äldsta tiden med Danmark eg. menades de landfaste delarne Skåne, Blekinge och kanske Halland.
  186. Isl. Danir, Daner, efter hvilke Danmark fått sitt namn; ordroten Dan är af ovisst ursprung.
  187. Isl. gialda, galt, goldit, äldre Sv. och i ländsk. gälda, gald, guldit, betala.
  188. Isl. elt, sup. (n. part. pass.) af elta, förfölja, drifva, jaga; i den gamla betyd, finnes ordet i våra äldre Bibelöversättningar, samt i Dal. älta, i Sv. säger man nu endast älta deg, ler.
  189. Isl. á kafi, i qvaf, djupt ned, in. af kefia, qväfva.
  190. Isl. Týs áttungr kallas Egil, såsom härstammande från gudarne.— Isl. Týr (g. Týs, a. Tý) således Sv. Ty (icke Tyr), och derföre hafva vi Tis-dag, icke Tirsdag, och Ti- eller Tis-bast. Detta ord har ursprungl. betydt gud i allmänhet, jf. Isl. tívar, pl., gudar, Lat. divus, Sanskr. dévas, deus, Gr. θεος, Littauisk. dievas.
  191. Isl. iötuns eykr, m., jättens häst, d.ä. oxen, tjuren, emedan jättesönerne, som omtalas i 5 kap., förvandlades till oxar; Sv. ök, n., oxe, men Norrl. (Medelp.) ök, m., häst. — Flæmingr, m., en som är stadd i flyende, är flygtande, vild. Denna läsart föredrages här framför Fol.-uppl:s flæming, emedan man eljest nödgas tänka sig den tunga sammansättningen flæming-eykr, som dessutom knappt kan vara den rätta.
  192. Isl. farra triónu (nl. eykr rauð); trióna, f., är tryne, men egentligen vapen, svärd, spjut, farra är deremot ett särdeles dunkelt ord. I Folio-uppl. af Heims Kr. (Köpenh.) öfversättes i T. I. hela omskrifn. med endast «Hornet«, eller «longum cornu«, och i T. Vl. med «taurinæ frontis ensem« och med «gladius capitis«, således tyckes farra tagas för frontis eller capitis. Aall återgifver det med «lange Snabel, d. e. Horn«, sålunda synes farra blifva stäldt i förbindelse med Isl. fiarri, fjärmare: ingendera af dessa förklaringar är tillfredsställande. Farra moste vara antingen gen. sg. af farri, eller ock g. pl. af farr eller något dylikt ord; trol. är det dock sing. och således af farri, m., hvilket ord, så vidt bekant är, väl icke är funnet annorstädes i Isl., men moste betyda: tjur eller galt, vildsvin, A.-Sax. fearr (ea = Isl. a), m., tjur, oxe, T. farr el. farre, farr-ochs, eller A.-Sax. farr, m., vildgalt, E. farr, farrow, gris, jf. Lat. porcus, verres, jf. vervex; häraf således Sv. fargalt. Farra trióna är således eg. oxens vapen, spjut eller tryne, och iötuns eykr rauð farra triónu, jättens häst (d. ä. oxen) rödgjorde eller blodade oxe-spjutet, d. ä. hornet.
  193. Isl. of (l. um) austmörk, omkring i östermark, d. ä. i Svithjods skog.
  194. Isl. brúna hörg, acc., ögonbrynens klint, d, ä. hårda panna; Isl. brún, f., ögonbryn, kant, jf. Gotl. bröin, n., men bräun, f., kant, Isl. hörgr, ro., gudaaltare, gudabild, klint, klippa, Gotl. harg, upplagd stenhög (sjömärke), Harg, ortnamn flerestädes i Uppland och Ö. Götland, jf. Thors-harg (Thorsarge), Thorshälla (St. Rimkrön.).
  195. Isl. hæfis hiörr, skíðlauss, oxens el. stutens svärd, skidlöst, som ej har någon skida, d. ä. oxehorn; hæfir, m., oxe (Sn. Edd.), eg. den som häfver med kraft, af hefia, ipf. hóf; hiörr, m., svärd.
  196. Isl. skilfinga niðr, skilfvingars (konungars) ättling, son, d. ä. Egil.
  197. Isl. Ottar’r, m., Ottar, eg. den förskräcklige, af ótti (för ohti), m. skräck, af óga, rysa.
  198. Isl. Eyrar-, Eyra-sund, Öresund, trol. af eyri, f., grusig och gräslös strand, af aurr, m., grus, ör.
  199. Isl. Vöttr, g. Vötts, okändt ord, men kanske detsamma som váttr, m., vittne, eller vöttr, g. vattar, vante, handske, Dal. wått, m.
  200. Isl. Fasti, m., antingen den faste, fästande, motständ gifvande, eller den brännande, Isl. fasti och fastr, m., eld; på Sv. runstenar ses ofta namnen Fasti, Fast-ulfr, Fast-biurn, m., och Fasta, Fastlauk, Fastvi, f., m. fl.
  201. Isl. viti borinn, den som är boren med el. till vett, vishet, d. ä. Ottar, såsom en gudarnes ättling; icke vitz borinn: rättadt efter andra handskrifters läsarter.
  202. Isl. her-gammr, m., här-gam, d, ä. korpen, eller den fogel, som får sin föda på slagfälten.
  203. Isl. at sögum verða, eg. varda till sagor, till en hånlig förtäljning, likasom man nu säger «blifva till en visa«.
  204. Isl. Sænskr, adj., Svensk, står för ett äldre Svænskr (då Isl. icke tol v framför æ). Man har ofta försökt att förklara de utan tvifvel befryndade orden Svíar, Svi-þiód och Svænskr; men det kan icke ske tillfyllestgörande med mindre, att man med det samma kan förklara alla de olika former, under hvilka roten visar sig, och dit höra då ej allenast Nordiska, utan äfven alla Germaniska och derifrån hemtade Latinska, t ex. T. Schweden, A.-Sax. Sveon (g. Sveona), m. pl., Svear, Suiones (Tacitus), Svethans (Jornandes), (?) Σιδόνες (Strabo), m. fl. Grimm (Gesch. d. Deut. spr., s. 745) tror Svíar komma af Isl. svíða, bränna, Sv. svedja, och derföre betyda gränsboar; andra antaga samma rot med betydelsen: de svedjande (liksom icke detta namn skulle vara mycket äldre än detta slags jordodling! — och dessutom, odlade icke andra den tidens folk på samma vis?). Munch (Det Norske Folks hist., 1. s. 45) säger: «Hvad Svearne angaaer, kjender man endnu ikke ret betydningen af deres navn, heller ikke synes det i dette (oprind. Sviþar, Got. Sviþans) at ligge nogen bestemt antydning af geografisk beliggenhed«. Det är sannt nog, att ett äldre Sviþar ligger till grund för Svíar; men troligen har mera bortfallit än bara þ. Den förklaring, som förf. nyligen hört af Professor N. M. Petersen i Köpenhamn, tyckes deremot gifva den bästa upplysning om detta dunkla och mångskiftande ord, och, förutsättande hans välvilliga tillstånd, införes hon här: »Svíar, säger han, förutsätter ett äldre Sviþar, och detta ett fornare Svinþar, pl., hvilket i sing. och som adj. blefve Svinþr, hvilket är det samma som Isl. sviðr l. svinnr, förståndig, vis; Oden kallas derföre också Sviðurr och Sviðuðr (den stark och vís görande)«. Det kunde tilläggas, att man ser af Got. svinþs, stark, att ordet omfattar både andlig och kroppslig styrka. Svíar, Svear, har således af forno betydt: de víse och starke, väldige eller mäktige, och kanske kan häruti hafva legat en bibetydelse af Svidurs eller Odens folk. Att bilda ett folknamn af ett adjektiviskt ord är icke ovanligt, t. ex. Franker, Isl. Frakkar, af frakkr, stolt, friboren. Och dessutom passar namnet så mycket bätter på Svearne, som de på den tiden måtte hafva intagit en ganska hög plats bland samfolken, hvarom bland annat det vittnar, att alla källor öfverensstämma uti, att Asa-troens och Asa-gudarnes vagga och härd hos dem förlägges. Den starka formen Svíar, Svinþar, har trol. motsvarats af ett Got. svagt Svinþans, sedan kanske Sviþans; bokst. n uti Svensk (Svendsk?) är således icke det samma n, som nu finnes i T. Schweden. Det vore mycket mer att säga om detta ämne, om det genom alla sina led skulle behandlas med fullkomlig utförlighet. Men denna not har kanske redan blifvit allt för lång.
  205. Isl. eylands iarlær Fróða, Frodes ö-lands jarlar, jarlarne öfver Frodes öar, d. ä. Vött och Fäste.
  206. Isl. víg-framaðr, eg. dråp-främjare, d. ä. Ottar.
  207. Isl. Aðils (g. -ils, d. -ilsi), m., Adils, betydelsen är troligen: konung, ädelboren, jf. aðill, m., hufvudman, upphofsman, och aðall, adj., ursprunglig, ädel.
  208. Isl. Geir-þiófr, eg. spjut-tjuf, ypperlig stridsman, en, som tager vapnen ifrån sine fiender; likasom Frið-þiófr (Fri-thjof), frids-tjuf, fredsförstörare, eller ock den modige och fride röfvaren.
  209. Isl. Ålöf (álöf), f., en äldre form har varit á-lafu l. Án-lafu, den yngsta är Oluf, Run. Uluf; det härtill svarande mask. är Ólafr l. Óleifr, Run. Ulufr, Olifr; det Gotl. gårdsnamnet Å-laifs (gen.) angifver ett Forn-gotl. O-, A-laifr, A.-Sax. An-laf: betydelsen är okänd.
  210. Isl. strandar-högg, n., strandhugg, d. ä. vikingars anfall på en fredlig strandby med röfvande, särdeles af boskap.
  211. Isl. gæta, ipf. gætta, valla, vakta, Dal. och fl. st. gäta, gätte.
  212. Isl. Yrsa, f., ett mörkt ord; det kunde betyda den glänsande, af yria, ipf. yrða l. urða, glänsa, eller ock kan det stå för Irsa, den flygtande, irrande, jf. Got. airzjan, eller den ondsinnta, jf. A.-Sax. yrsian, l. irsian, vredgas??
  213. Isl. Helgi, m., den helige, från gudarne stammande, med det dertill svarande Helga, f., Run. Hilki, Halki, m., Halka, f., af detta sistas form Hölga är det forn-Svensk-Ryska namnet Olga.
  214. Isl. Hrolfr Kraki; Hrolfr, Run. Hrulfr, är troligen sammandraget af Hróð-olfr eller -ulfr, den berömde Ulf eller hjelten, af hróðr, m., lof, beröm. Kraki, m., gosse, småvuxen karl eller något litet i sitt slag; det var ett tillnamn, som Hrolf fick af en fattig sven Vöggr, som kom att se Hrolf, hvilken han hade hört vara «den störste man i Nordlanden«, och hvilken han nu fann vara »kraki einn lítill.» Detta omtalas i Sn. Edda (Upps.) s. 150—154, hvarest äfven utförligen berättas om Adils’ strid mot Åle (Run. Ali), och huru Hrolf Krake sände honom sine kämpar till hjelp emot en viss lön, hvilken Adils sedan nekade att gälda. För att utkräfva sin fordran, kom Hrolf sjelf till Uppsala. Modern Yrsa gaf honom då ett horn, fullt af guld och klenoder, i det han red bort, hvaremot Adils förföljde honom med sin här. Hrolf räddade sig från öfvermakten, genom att utså guldet å Fyrisvallar, hvilkets uppsamlande sinkade de förföljande. Deraf är guld kalladt Hrolf Krakes säd och Fyrisvallarnes frö, sluter Eddan.
  215. Isl. deila, f., tvist, deila, v. n. tvista, Dal. dela, träta.
  216. Isl. hinn Upplendski, den Uppländske, från Upplönd, Upplanden, nämnl. i Norge, d. ä. det östra Norge, mellan Dovre, Svenska gränsen och sjölandskapen omkring Kristianiafjärden och hafvet.
  217. Isl. Noregr, äldre Norð-vegr, m., eg. den norre vägen, de nordliga landen, liksom Austrvegr, de östliga landen; af det fordom ofta förekommande talesättet í Noregi, dat. sg., har det nuvarande Norge uppstått, hvaraf synes, huru orätt det är, när somlige envisas att skrifva «Norrige«, förmodligen emedan de tro, att det finnes något af rige (rike) i detta ord, liksom i Sverige, fordom Svía-ríki. Men formerna i T. Norwegen, E. Norway, Lat. Norvegia, Dansk Runsten Nur-viak, acc. utom det inländska skrifsättet Norge borde dock hafva lärt dem det rätta.
  218. Isl. Vænir, g. Vænis, m., sjön Vänern. Ordet är af okänd betydelse; jf. Van-sjön och Van-å (Dal. Wana), hvaraf Vänjans socken (Dal. Wanaðn och Wänjaðn).
  219. Sköldunga-Sagan, en saga, som, ty värr, är förlorad och icke närmare känd.
  220. Isl. Slöngvir, m., eg. slungaren, som kastar fötterne. — Hrafn, m„ den korpsvarte, af hrafn, korp, ramn.
  221. Isl. Goð-gestr, m., gudarnes gäst, den af gudarne älskade.
  222. Isl. Ömd eller Aumd, en del af Hindöen, af okänd rot.
  223. Isl. Dísa-blót, blot till Diser (gudinnor), och Dísar-sal, Disens (gudinnans, kanske Friggs?) sal. Det är kanske af detta Dísar, g. sg. af dís, eller af Dísa, g. pl., som man fått nutidens Disa; jf. not. 48.
  224. Isl. hauss, m. , hufvudskål, hös, hvilket ännu lefver i flere landskapsmål, t. ex. Smål., Ö. Göt., V. Göt., Ångerml., i Dal. tunn-(h)ös l. -äs, m., tinning, deraf troligen ordet heden-hös, hedna tidens hufvud (början).
  225. Isl. vitta vættr, f., vättars vätt (trollens troll), den leda trollhexan, d. ä. det onda, onda makter; ja, det kunde här hafva sin ursprungligaste betydelse, och således vara: väsendens väsende, d. ä. ödet, Nornan, ehuru det föregående stället i 16 kap. knappast så kan tagas.
  226. Isl Drasill, eller Drösull, dat. Drösli, m., häst; häraf kommer namnet på det stora verldsträdet Ygg-drasill, Odens (Yggs) häst, emedan han hängde derpå i nio nätter (dygn), och då tänkande genomforskade alla tings sammanhang: se Rúnatals-þáttr Oðins, Sæm. Edd. s. 27 o. följ.
  227. Isl. ðáð-giarn, adj., dådgirig, bragdelysten, d. ä. Adils.
  228. Isl. bragnings búrr, bragnings (konungs) son, d. ä. Adils.
  229. Isl. œgir hiarna, hjärne-vätska, eg. hjärnes Öger eller haf, emedan Œgir var det stora uthafvets gud; det betyder eg. skräckingifvaren, af œgia, förskräcka, af óga, rysa.
  230. Isl. aurr, Gotl. aur, m., i flere Sv. landskapsmål ör, grof sand, grus, Isl. äfven våt sand, gyttja.
  231. Isl. Ála dolgr, Åles fiende, d. ä. Adils.
  232. Isl. Eysteinn, Run. Austain (Liljegr. 455, 1300), eg. Ö-sten, antingen är det ordet Ö med namnet Sten, likasom Sten från öen, eller ock kunde det innebära den stenfaste öboen (?).
  233. Isl. drakk aldri at arins-horni, drack aldrig i spisvrå, eg. vid spiselns hörne. Af arinn, arn l. ar, m., äril, spisel, D. arne, och horn, n., horn, hörne, vrå. — Aall öfversätter detta med: «aldrig drak af arnestedets horn«, och tager således horn för dryckeshorn. Men det tör blifva svårt nog att få någon hemul (auktoritet) för, att prep. at betyder af.
  234. Isl. Sölvi, m., Sv. Runst. Salvi (Liljegr. 748, 897), är, enligt Sn. Edd., ett allmänt sjökonunga-namn, och kan således vara taget af söl, g. sölva, n. pl., hafstång; det tör dock snarare betyda: den svarte, den hymörke, hårsvarte, af A.-Sax. salo, g. salowes, adj., mörk, svartaktig, E. sallow, då äfven söl, tång, kan ledas derifrån, likasom Salvo-riv, ett sjöref vid Gotland, det mörka refvet.
  235. Isl. Högni, m., (af ett äldre Haguni?), betyder kanske: den händige, af hagr, dexter, F.-Tysk. Hagene, Hagen.
  236. Isl. Niard-ey, f., Njörds ö, nu Nærö, N. om Throndhem.
  237. Isl. austr-vegr, m., den östre vägen, landen öster om Östersjön, eg. de, som beboddes af Finska och Vändiska folkstammar.
  238. Isl. veitsla, f., vetsla, gästabud, eg. ett slags skatt (prestation, af veita, gifva, utgöra), i det de rikare bönderne underhöllo konungen med hans hird en viss tid, sedan gästabud i allmänhet.
  239. Isl. Lof-önd, i versen Lof-und; man har gissat att härmed menas Lof-Ö i Mälaren; men o är här lika med Isl. ó. Lof-und kunde betyda: den ljufva eller prisade källan (Isl. und, f.) eller böljan (Isl. unn, f.), vågen, viken.
  240. Isl. tók hús á, tog hus på, anföll i huset, jf. Gotl. toka häus pa, göra ända på, nedgöra.
  241. Isl. sleit, ipf. af slíta, sluta (eg. slita), i synnerhet när fråga är om strid, likasom i Sv. slita en tvist.
  242. De tryckta upplagorna hafva lokins, hvilket sål. moste hänföras till lífs, men det har här, efter två handskrifter (C., D.), som anföras i Fol.-uppl., blifvit ändradt till lokinn, då det kommer att svara till enda; ty det var icke Östens lif, utan hans ändalykt, som man icke kände.
  243. Isl. Iótska menn, acc. pl. m., Julske män, d. ä. Sölves undersåtar i Jutland; menn, står i acc. för kvádu, nämnl. þeir kváðu, man qvad, sade.
  244. Isl. hlíðar-þangs bit-sótt, eg. backe-tångs bit-sot, d. ä. skogens förderfliga sot, skogens ödare, d. ä. elden. Hlíd, f., backesida, lid, i flere Sv. dialekter, och den tång, som derpå växer, är skogen (Sv. sjötång, Isl. þang, n., är således rotskildt från smed-tång, Isl. töng, f.); — denna skaldeomskrifning på skogen återfinna vi, eget nog, i Vest- och Östgöta-lagarna, der det säges om en, som gör landgång och anfall i sitt eget land, att han: bär sköld öfver þang ok þang-brækku (detta i Östg. Lag.). Det kunde dock sättas i fråga, om icke härmed egentl. menas sjelfva stranden, tång-brinken, der förrädaren först sätter foten i land, såsom Stjernhjelm, m. fl. vilja. Jf. Schlyter, Gloss. till V. Göt. Lagen.
  245. Isl. hilmir, den beskyddande eller hjelmade, d. ä. konungen, här: sköldungen (Östen).
  246. Isl. í brand-nói, d. sg., i brandskeppet, eller det skepp, som har bränder och eld i sig, d. ä. huset, af nór, g. nös, m., ett af skeppsnamnen i Sn. Edda, betyder senare blott läskho, -trog, nöi, m., ett litet kar, jf. Lat. navis, m. m.; se Nóa-tun, not. 26.
  247. Isl. tóptar nekkvi, tomtens båt, eller den båt, som står på tomten, d. ä. huset; tópt, f., tomt, — nekkvi el. nökkvi, m., båt, skepp, (Sn. Edda), A. Sax. naca, T. nachen.
  248. Isl. flotnar, m. pl., sjökrigare, flottnar, hvilket ord kunde upptagas i Sv , då derför ej finnes något; ty ordet matroser är för litet omfattande. Det är bildadt af floti, m., flotta.
  249. Fylkar’n, d. ä. konung Östen.
  250. Isl. Yngvarr (d. ä. Yngv-arr), m., -ar’r är det F.-Tysk. -heri, troligen herre (se Dómarr, not. 92), således betyder det: Yngve-herrskaren; kanske detta har gifvit anledning till, att han flerestädes kallas Yngvar Harre (icke Harra), således herre 2 gångor.
  251. Härskadadt, utplundradt af härar, utsatt för härsköfling, Isl. her-skátt (i Stockholms-uppl. står tryckfelet har-skátt), af her-skár, -ská, -skátt, adj., sköflad, utsatt för sköfling (se Har. Hårf. Saga, 28 kap.), jf. skæ (l. skœ?), n., skade.
  252. Östervägs-män, vid Östersjön boende folk af Finsk och Vändisk stam.
  253. Isl. Eist-land, innebyggarne Eistr, pl.; namnet anses vanligen komma af eystri, östre, de östligt boende, men roten eist sträfvar deremot. På Sv. Uppl. Runstenar förekommer flere gångor namnen Aistr och Aist-ulfr, hvilket kunde tyda på män ar Estisk börd; troligare är likväl, att detta ursprungligen betydt hedrad, af Got. aistan, akta, värdera. Snarare tör då sockennamnet Aista, finare Eista (icke: «Ekstad«), på Gotland minna om folknamnet Ester.
  254. Isl. Steinn, ortnamn med detta ord utmärka i forntiden vanligtvis befästade ställen, borgar, jf. Carls-sten, Fredriks-sten i Norge.
  255. Isl. Aðal-sýsla, eg. hufvudlandskapet på Estlands kust midtemot Dagö och Ösel, hvilka öar kallades Ey-sýsla, och häraf är namnet Ösel troligen bildadt; en innebyggare på denna ö heter på Gotl. Åisil, pl. Åislar. Jf. Värmlands indelning i Syssel, troligen efter Norskt mönster.
  256. Isl. þat stökk upp, det kom upp, ett rykte uppkom hastigt, af stökkva, Gotl. stinka, vn., fara af snabbt, Got. stinkvan, va., stöta.
  257. Isl. Sýslu-kind, f., Syslas folk (karlar). Den ursprungliga betydelsen på det Fornnord. kind, pl. kindar l. -ir, är utan tvifvel: folkstämma, mindre afdelniug af ett helt folk, þióð, och liksom detta sista i Svithjod öfvergått från folket till landet, så hafva vi ock en mängd härad och socknar (men städse mindre landafdelningar) i Sverige, särdeles i Götarike, som bära detta namn, t.ex. i Östergötland: Kinda, Banke-, Björke-, Hammar-, Hane- ock Skär-kinds härad, och i Vestergötland: Kinds, Kinna, Frö- och Kå-kinds härad, på Gotland finnes Vest-kinda socken. Att kind verkligen allra först betydt en mindre folkstämma, derför finnes ett lika fornt som afgörande bevis uti det Got. kindins, m., häradshöfdinge, ståthållare, ήγεμων, hvilket är bildadt af ett med säkerhet antagligt Got. kinþs l. kinds, f., på samma sätt som þiudans, konung, af þiuda, ett (stort) folk, och Isl. þióðann af þióð. Detta Got. kinþs, g. kinþais, är utan tvifvel samma ord som Lat. gens (gents), g. gentis, jf. Got. kalds, Isl. kaldr, kall, Lat. gelidus. Sedermera antog kind i Isl. den trängre betydelsen af slägt, ätt, och derföre bör man ingalunda öfversätta helgar kindir (i Völuspä) med heliga väsen, utan med heliga slägter, jf. virða kindar i Ol. Tryggv. Saga, 21 kap.; ja, i Tysk. kind, barn, har betydelsen blifvit ännu trängre, äfvensom i Isl. kind (pl. kindr), får, lam. Härmed vare likväl icke förnekadt, att ordet ju icke i för-germanisk tid kan hafva haft en kanske lika omfattande betydelse som det Lat. gens, och derföre är det också lätt att förstå, att det från samma rot utan tvifvel härstammande E. kind (A-Sax. cynde), adj., betyder vänlig, höflig, ty på samma sätt förhåller det sig med Isl. þýdr, adj. vänlig, umgängsam, af þióð, folk. Ja, man finner Svía kind i versen uti 18 kap, (om Domalde; se ofvan not. 90) begagnadt om Svea folk; men detta bör kanske öfversättas med Svears slägt, och är i alla fall ett skaldeuttryck. — På åtskiliga af de här anförda icke ovigtiga språkförhållanden har förf. blifvit gjord uppmärksam af H:r Adjunkt A. Uppström, liksom han dessutom har honom att tacka för många andra lika grundliga som vänskapsfullt meddelade upplysningar.
  258. Texten har sóat, således af sóa, sóaða, sóat, så, förströ, förgöra, förstöra, hvilket kanske kunde ändras till sóit, af det trol. äldre sóa, seri, sóit, som har samma betydelse, jf. Háva-mál, 109. Dessutom finnes ännu en tredje och yngsta form sá, sáða, sát, så.
  259. Isl. við lagar hiarta, vid hafvets hjerta, d. ä. invid (borgen)Sten, emedan hjertat kallas hug-steinn, hugsten, þróttar steinn, modets sten, m. m., och sten benämnes sævar bein, hafvets ben.
  260. Isl. Aust-marr, Östersjön, af marr, g, marar, m., haf, Got. marei, T. meer, Rysk. more, Lat. mare, häraf Sv. mar-halm. Elymus arenarius, och mar-vatten; men Isl. marr, g. mars, m., häst, F.H.Tysk. marah, märr, deraf marskalk, eg. hästdräng.
  261. Isl. Gýmis lióð — — kveðr, Österhafvet qväder Gymers sång, d. ä. Östersjön brusar omkring den vid stranden högade Yngvar; Gýmir, hafsjätte; lióð, n., sång, T. lied, således: hafsbrus.
  262. Isl. Önundr, Sv. Run. Anuntr, m., Anund; af alldeles okänd betydelse, så vida det ej skulle höra till Got. anan, ipf. on, andas (?)
  263. Isl. ruð, äfven rióðr, n., rödjning, upprödd plats i skog, af ryðia, rudda, rödja. — Det är detta ord, som, under formerna rud, ryd och röd, så ofta ses i socken-, men i synnerhet i gårdsnamn öfver större delen af Sverige, men likväl talrikast i Göta rike. Den namnändelse åter, som ser ut som -red, är dock icke alltid ett förderfvadt -röd, utan ofta nog bara ett ed (Isl. eið, n., ed, landtunga), och det föregående r är en lemning af det förestående ordets forna genitivändelse, t. ex. Elgar-ed, likasom Elgar-ås, af Forn-Sv. elgr, g. elgar.
  264. Isl. mýrr; mýrar, f., myr, myrar (icke: myra, myror, som är ett djur.)
  265. Isl. Ingialdr, Sv. Run. Inkialtr, m., af Ingi och den till betydelsen obekanta ändelsen -aldr. Ingi är trol. det samma som Yngve, och den äldsta formen häraf har väl varit Ingvi l. Inguvi.
  266. Fjädrundaland; se not. 174.
  267. Isl. Gautr, m., är ett af Odens namn, enl. Sn. Edda, och det betyder troligtvis den som göt (Isl., Gotl. gaut, ipf.) eller har gutit eller skapat, således eg. skapare. Gotar, Guta-Lag. Gutar, Got. Gutans (Isl. gotnar, män) betyder deremot de gutne (isl. gotinn, part.), skapade, d. ä. menniskor. — Alla de namn, som här ofvan hafva stafvelsen gaut, göt, äro antingen från Gaut-, Göt-land, eller ock ligger uti detta ord likasom ett slägtnamn, från Oden utgånget. Gaut-viðr, m., Gauts trä eller man, Gaut-rekr l. -ríkr, m., Gauts furste, konung, Al-gautr (skrifves här ömsevis Al-gauti) l. Aðal-gautr (deraf hafva vi Algöt), m., den ädle Gaut, och Gaut-hildr, f., Gauts asynja, valkyria; det nuvarande Gustaf är eg. Gaut-stafr, Gauts (Odens), staf, d. ä. svärd, och derföre skrefs det fordom Götstaf eller Göstaf. Som ett bevis för att en sådan sammansättningsdel af ett namn, satt först eller sist, har utgjort ett slags slägtnamn kan anföras Runstenen N:o 839 i Liljegr., der en Kairbiarn egde sönerne Biarn, Vibiarn, Katilbiarn och Rafni, och N:o 362, der det omtalas tre bröder Ikulbiarn (Isl. Iökulbiörn), Vibiarn och Hukbiarn, samt N:o 1592-93, der Roþvisl var gift med Roþalf, hade sonen Roþfos och bröderne Roþantr, Roþkutr, Roþar.
  268. Isl. Gautland, Götland, är stundom hela Göta rike (med undantag af de gamla Danska landen), stundom bara Öster- och Vester-Götland, men ofta endast det senare, särdeles i Norrmäns och Isländingars mun.
  269. Isl. Himin-heiðr f., och (i versen) Himin-fiöll, n. pl., Himmel-hed, -fjäll. Stället, der Anund förlorade lifvet, lär efter denna beskrifning knappast kunna återfinnas, enär några berg, som kunna kallas fjäll, väl ej töra finnas inom de delar af Svealand, om hvilka här kan vara fråga. En folksägen (men som kanske först utgått från någon lärds studerkammare) angifver eljest, att kungen skall ligga i den s. k. Anundshög vid Badelunds-, nu Balunds-ås, nära Vesterås; men denna ås är allt för litet hög, att han kunnat kallas fjäll. Och dessutom finnes der icke två åsar med någon dal emellan.
  270. Isl. griót, n., gryt, sten, gråsten, stenhop. Deraf de många ortnamnen i Sverige på Gryt.
  271. Isl. varð heptr, vardt häftad, stadnad i sin färd, d. ä. dödad.
  272. Isl. Iónakr, en konung, med hvilken Gudrun var gift; deras söner Sörle och Hamder skulle hämna systern Svanhilds dråp på Jörmunrik, men vordo stenade ihjäl, då inga vapen beto på deras brynjor. Således är Iónakrs bura harmr, Jonakrs söners harm, sorg = sten, ihjälstening. Se Guðrúnar-hvöt och Hamdis-mál i Sæm Edda.
  273. Isl. Eistra dolgr, Esters fiende, d. ä. Anund, som på dem hämnat sin faders dråp.
  274. Isl. hrísungr, m., frilloson (emedan en slik tillkom i hemlighet utom hus, i småskogen bland buskar och ris, Isl. hrís, n., Dal. rais, småskog, skog); hrísungs heipt kom Eistra dolgi at hendi, frillosonens hat kom Anund till handa, råkade Anund, d. ä. Anund öfverfölls och dräps. Detta ställe är ett af de dunklaste i hela Sagan, och alle äldre tolkare hafva tagit ordet hrísungr för hela fjällskredet, med sten, ris och allt, ehuru ordets ändelse knappast tillåter en dylik öfversättning, utom det, att heipt, häftigt, ingrodt hat, icke gerna kan tilläggas ett fjällskred. Men Munch har (i Annaler for Nord. Oldkynd. 1850, ss. 304—6) gifvit en mycket antagligare förklaring, som här blifvit följd, i det han fäst uppmärksamheten på, att Are frode omtalar en i vår Ynglinga-saga icke nämnd broder till Anund, vid namn Sigurd; denne var måhända en frilloson (hrísungr), som lefde i fiendskap med Anund, och som försåtligen öfverföll honom i den trånga holvägen och dödade honom genom stenars nedvältande.
  275. Isl. Högna hrœrs frömuðr. Högni, en af Gjukungarne, broder till Gunnar och Gudrun, var fader till stridsvalkyrian Hild (efter hvilken strid kallas Hilds lek, m. m.), och derföre betecknar hans namn en kämpe i allmänhet. Högnes (graf-)rörs främjare kunde den kallas, som genom sin mordiska framgång i striden befrämjar månge kämpars fall och dymedelst uppkomsten af talrika grafrör, d. ä. Bröt-Anund. Ett annat försök till förklaring är att genom en våldsam förändring läsa reyr, (gräs-)rör, i st. f. hrœr; Högna reyr, Högnes rör, staf, är svärdet, och dess främjare är Anund.
  276. Isl. fold, f., betyder både land och vatten (fjärd), och derföre är foldar bein, jordens eller hafvets ben, d. ä. sten, huru det än tages. Berg och stenar skapades af Ymers ben enligt Edda.
  277. Isl. Uppsalr, Uppsalen, d. ä. den höge salen eller sjelfve Svea konungasal; när det talas om staden Uppsala, heter det alltid Uppsalir, pl.
  278. Isl. mágr, g. mágs (må ej förblandas med mögr, g. magar, son), m., man i svågerlag, både svärfader, måg och svåger. Svär, m., svärfader, och svära, f., svärmoder, finnas i vår Bibel, Isl. svær(?), m., och sværa l. svara, f., Got. svaihra, socer, svaihro, socrus.
  279. Isl. Sporsniallr, m., eg. den i sporrande snälle eller en snabb och skarp förföljare.
  280. Isl. Næ-ríki, n., Söderm. Lag. Nærikia, Narkia, Närike (icke: Nerike); detta ord kan möjligen betyda grann-rike [nä(r)-rike], af ná, nærri, næst, (icke nærst), adv., nära. — Sedan Svearne bosatt sig i norr om Mälaren i Uppland, — kunde man föreställa sig bebyggandet hafva skett, — befolkade de kanske genast eller snart derefter landet i vester, och folket der kallades Vest-män och deras land Vest-manna-land, samt landet i söder om Mälaren och folket der nämndes Söder-män och deras land Södermanna-land. Nästa land, som de inlogo och befolkade låg åt sydvest, men då väderstrecksnamnet der icke så beqvämt kunde brukas, fick det bära det enkla namnet grannriket, Nä-rike. Märkeligt nog heter icke folket norr om Uppland Nordmän och landet Nordmanna-land (eller äro desse Forn-Svearnes saknade Nord-män de nuvarande ännu längre åt vester och nordvest utflyttade Nordmännen?!), utan Gästrik-land; men detta kan måhända komma deraf, att man träffade på ett ihärdigt och långvarigt motstånd af de från Mälarstranden undandrifne och nu tätt sammanslutne urinbyggarne (Finnar eller Lappar). Det var således ett högst ogästvänligt land och kallades derföre Gest-reka-land, d. ä. gäst-vräkares, gäst-drifvares land, af Isl. gest-reki, gäst-bortdrifvare (af reka, drifva, vräka), och häraf har sedan blifvit Gäst-rik-land, hvilket således betyder just motsatsen af ett gästrikt, gästfritt land. Kanske är dock formen rik just den äldsta, emedan rika, vrika (Got. vrikan) är äldre än reka, vreka, vräka. — Allt detta är åtminstone icke omöjligt.
  281. Isl. Sighvatr, Run. Sikuatr, m., den segersnabbe, seger-raske, af sigr och hvatr, adj., rask, snabb, skarp, modig, Dal. hwat, Ö. Göt. hvat, dugtig.
  282. Isl. Gran-marr, m., kanske: den skäggige, eller, den genom sitt skägg vördige höfdingen, af grön (g. granar), f., läppskägg, och marr, höfdinge, kanske ursprungligen häst(?), jf. Valdi-marr, den väldige höfdingen.
  283. Isl. Suðrmanna-land, Söderml. Lag. Sudermanna land, Södermanland; se not. 280.
  284. Isl. Braga-full, n., Brage-bägare, löftets bägare, troligen af skaldskapens gud Bragi och något, nu okändt sammanhang mellan denne gud och dessa högtidliga löftens afläggande, hvilket måhända ursprungligen skedde på vers eller med en sång (bragr).
  285. Isl. Folkviðr och Hylviðr; viðr, m., trä, betyder i namn alltid man, stridsman (stridsträ), liksom hvarje maskulint tränamn i skaldskap kan sättas för man, t. ex. ask, alm, tall, hägg, och feminina trä för qvinnor, t. ex. ek, lind, gran, m. fl. Således Folkviðr, Run. Fulkviþr, folkets stridsman, försvarare; Hylviðr kan möjligen betyda: den höljde, okände kämpen, af hul, n., dunkelhet, hylia, hölja, dölja.
  286. Isl. Hiörvarðr, m., Sv. Run. Hirvarþr (äldsta formen) och Hiorvarþr, svärd-vårdare, som beskyddar med svärd, af hiörr, Run. hir, Got. hairus, m., svärd, och Isl. vörðr, ro., vårdare, vaktare.
  287. Isl. Ylfingr, m., eg. en afkomling af Ulfr (stor kämpe), sedan en man af konungaätt, se Sn. Edd.. s. 192.
  288. Isl. Myrkva-fiörðr, m., eg. den mörke fjärden, utan tvifvel den nuvarande Mörkö-fjärden i Söder-Törn, som sträcker sig åt inloppet till Södertälge invid Mörkön (på 1300-talet: Myrkva, paroecia Myrkio in prepos. Tørensi).
  289. Isl. Hildigunnr l. Hildiguðr, f.; ordet skulle närmast kunna återgifvas med stridsvalkyria, då gunnr l. guðr betyder strid, och hildr, både strid och en stridens valkyria.
  290. Isl. þá hóf Hiörvarðr upp bónorð sitt ok bad Hildiguðar (gen. sg.), eg. då började Hjörvard sitt frieri och begärde Hildigunn; bón-orð, n.t af bón, pl. bœnir, f., bön.
  291. Isl. Hildr, g. Hildar, f., Hild (icke: Hilda, ej häller Hildur med sin afskyvärda gen. «Hildurs«), se noten 289 här ofvan.
  292. Fränderne, i texten står mágar, besvågrade män; se not. 278.
  293. Isl. Hildir, m., kämpe, stridsman, eg. den, som eggar till drabbning, sätter strid i gång.
  294. Isl. sígr þá saman orrusta, drabbningen flyter, sjunker (siger) då samman, de stridande flyta från båda sidor samman som hafsvågor i en tumlande blanding.
  295. Isl. fóstri, m., betyder både fosterfader och fosterson, likasom fóstra, f., fostermoder, fosterdotter.
  296. Isl. Gautviðr, m., eg. Gauts eller Odens trä (man), d. ä. en kämpe, eller och är det bara ett ättnamn.
  297. Trygda-löften, trygghetslöften, texten har trygðum, dat. pl.
  298. Isl. féll hönum þá spánn. Detta är ett ganska märkeligt ställe, emedan, om den första läsarten är rigtig, man moste öfversätta det så: då föll spånen för honom (nl. så), att han icke monde länge lefva. Man skulle således här hafva ett bevis för, att den spån-kastning för alt utröna ett kommande öde, som ännn är eller åtminstone för ej länge sedan varit i bruk på flere ställen i Sverige, leder sitt ursprung från den äldsta hedendomen i vårt land: man uttydde nämnligen gudasvaret efter spånens olika fallande. I en annan handskr. står sponn (l. spónn), hvilket är samma ord som spánn, pl. spœnir, m. — En tredje handskr. har spáin, def. af spá, pl. spár, f., spådom; men sannolikt är den första läsarten den ursprungligare.
  299. Isl. Síli l. Sili, härmed menas troligtvis Sela-ön i Mälaren vid Södermanlandssidan; Sela kunde vara gen. pl. af ett fornt sil = Norrl. sel (hvaraf alla de Norrl. namnen Ram-sele (Hrafn-sil), Sor-sele, Sel-ånger, (ford. Sil-angur), Dal. sil och sildr, n., lugnvatten i en elf (af sila, framsippra), hvaraf Siljan, Dal. Silin, m. def. (acc. Silån, dat. Silåm). — Högst osäkert tör det dock vara, om detta Sili, Sela-Ö, menas med orden på Runstenen vid Valbo i Gästrikland (Liljegr. 1050): Ibiurn — — var hauþink Helsana uk vant Selalant ala. Ovissheten härom är så mycket större, som inskriften innehåller språkfel och kanske icke är rätt läst; ja, hon är ej ens rätt aftryckt hos Liljegren efter Bautil. Sannolikare tyckes det i alla fall vara. att här är fråga om Sela-ön (eller kanske någon ort i Finnland?!), än om det Danska Seland.
  300. Tog hus å dem, anföll dem i huset; se not. 240.
  301. Isl. Ása, den af Asa-ätt komna, fem. till Áss (Ås, As), m.
  302. Isl. Trá-telgia, f., eg. trä-yxa, timmer-yxa (icke: trä-tälgare, timmerman); telgia, f., timmer-yxa, tälg-yxa, af talga l. telgia, v.a., tälga, släthugga. I Gotl.Lag. betyder tielgia, en mindre, likasom aftälgd, skade, krossning, sår.
  303. Isl. Bóvi, m., är trol. en äldre form af namnet Búi, Sv. Bo, en som bygger eller bor, af búa, trol. äldre buva, kanske bugva, jf. byggva, byggia, A,-Sax. buan, buwian, bugian.
  304. Isl. Saxi, m., den med svärd väpnade, af sax, n., ett kort svärd. Häraf kommer trol. folknamnet Saxar, Isl. Saxar, hvilket derföre på Sv. aldrig borde skrifvas «Sachser«.
  305. Isl. Fléttir, m., betyder troligen sköflare (eller den, som fläter sitt hår?), af Isl. flétta, fläta, sönderklyfva, blotta, sköfla, T. flechten, Lat. plectere, plicare.
  306. Isl. grið, n. pl., säkerhet, fred, stillestånd, lejd, Vest-Göt. Lag. griþ, men gruþ i de öfriga Ländsk. Lag., möjligen af Isl. greiða, reda, lätta, hjelpa, betala; — eller skulle gruþ vara en äldre form än griþ?
  307. Isl Ill-ráði, m., och Åsas tillnamn Illráða, f., den ondt (illt) rådande, af illr, adj., ond, elak, A.-Sax. yfel, E. evil och ill, T. übel.
  308. Isl. Guð-röðr, se Guð-rauðr, uti not. 382
  309. Isl. Skáney (l. Skáni), d. ä. Skán-ey, Skånö, Skåne. Efter, som jag tror, Grimms och Munchs snillrika förklaring, är detta just samma ord som Plinii m. fl:s Scandin-avia; den förste delen, hvilkens betydelse ännu är okänd, har undergått en nära likadan hopdragning från Skandin l. Skandan till Skán, som Got. standan till Isl. stá, stå, och den sista delen avia, är ett med säkerhet antagligt Got. avi, F. H. Tysk. ouwa = Isl. ey, ö, i full likhet med Got. mavi, havi = Isl. mey, mö, hey, hö; slut-a’et är antingen en lemning af ordets äldsta ändelse, eller ock är det af Romarne tillagdt; Skandinavia är således: Skandin’s ö, eller rent af Skånö, hvilket, såsom den sydligaste delen, sålunda gifvit sitt namn åt hela Norden.
  310. Isl. Ivar’r m., Ivar, betyder trol. ursprungligen: bogskytt, herrskaren af bogen. Isl, ýr (gen. ýs, acc. ý) boge, men ý är en jämnförelsevis yngre vokal, som uppkommit antingen af ett genom ett efterföljande i verkadt omljud på u (t. ex. sunr, pl. synir) eller och är det en hopsmältning af v och i (t. ex. Gotl. svill, Sv. syll, botten-, tröskel-stock, T. schwelle, och trol. Isl. sylgr, för svilgr), eller tvärtom af i och u (t. ex. kriúpa, krypa) eller i och v (t. ex. A.-Sax. siwian; Sv. sy, och säkert Isl. Týr, gud, krigsgud, af tivr, jf. tivar, pl. gudar, A.-Sax. tiw, krigsgud); det är detta sista slags förvandling som troligen föregått med Isl. ý (om nominativens r bortkastas). Men detta ý har icke ursprungligen betydt boge, ulan det trä, af hvilket bogar hälst gjordes, nämnligen idegran, Taxus baccata, som heter på A.-Sax. iw, gen. iwes, m. (trol. är eow samma trä, ehuru det af Bosworth kallas: the wild ash) E. yew, T. eibe, Platt.-T. ibe, ive, Fr. if, af detta iw eller rättare af ett äldre ivr l. ívr blef och kunde icke blifva annat än Isl. ýr. Att det från att betyda ett trä öfvergått till den deraf gjorde bogen, står i full överensstämmelse med att Isl. almr betyder alm och boge (man hade i Norden ej så godt om idegran, som om alm!), askr, ask och spjut, lind, lind och sköld, eik, ek och skepp; ty märkligt är, att man än i dag i England anser the yew, idegran, vara det segspänstigaste trä till bogar; och att ordet i början äfven i Nord. betydt det trä, hvaraf bogen gjordes, bevisas oemotsägligen af ett ställe i Sæm. Edda (Guðr. kvid. II. 18), der det läses: Hon frétti at því, hverr fara vildi — — örum at skióta af ý-boga, hon frågade derom, hvem som ville fara och pilar skjuta från Y-boge = idegrans-boge; ty ej kan det vara bog-boge! Har man nu först i Norden infört ordet ívr, ýr' med den dubbla betydelsen af idegran och boge, så är det ganska tydligt, att man lätt kunde glömma den första betydelsen, efter som idegran knappt eller högst föga växer i Svealand och i Norge (alldeles som man, af samma orsak, glömde att iöfurr eg. var vildsvin). Men, säger man, då borde det ock blifvit Yarr, icke Ivarr! — utom det att det blifvit en svår hiatus i ett slikt ord, så kunna äldre ordformer ofta bibehålla sig i namn, hvarpå vi hafva dagliga exempel. Till denna stam hör kanske äfven Odins namn ývingr, och ganska betecknande är, att kampguden Ull bor i ý-dalir, idegrans-dalarne, der han icke led brist på boge-ämnen! Andelsen ar’r är den förut omtalade, som betyder herrskare, herre. Iv-arr borde hetat på Got. Eiva-hari l. Eiba-hars (?)
  311. Isl. Ræningi, dat. sg., anses kunna vara de urgamla ruinerna på Fogdöen i Mälaren, som kallas Ränninge borg, invid Ränninge by. Ordet tyckes vara slägt med rån, Isl. rán, hvaraf ræna, råna.
  312. Isl. rösuðr, m., en som gör att något rasar, vildt frambryter, af rasa l. hrasa, rasa, störta fram utan förnuft, således reyks rösuðr, den som låter röken rasa, hvirfla upp, resa sig, d. ä. elden.
  313. Isl. trað, ipf. (af treða), trådde, nedtrampade, dödade.
  314. Isl. í fiör-ván, f., under lifs-vån, d. ä. under det att Ingiald ännu hade hopp om att lefva längre; men antager man i stället läsarten i fiör-van, n., i el. ända till lifsbrist, d. ä. elden nedgjorde Ingiald ända till lifvets mistning. Det förra synes vara bättre, då det kraftigare framhåller det oväntade i öfverfallet.
  315. Isl. hús-þiófr, m., hus-, stugu-tjufven, den som gör ända på hus, d. ä. elden.
  316. Isl. steig hyriar leistum í gögnum goð-konung, (elden) steg med elds sulor eller glödande fotlest igenom gud-kungen el. den från gudaslägt komne konungen; af hyrr, g. hyriar, m., eld, leistr, m., sula, lest, fot, Got. laists, spor, Gotl. laist och laikst, m. (jf. Lett. líkstes, pl.), lest. Got. laistjan, följa, af leiþan, Isl. lída, lida, gå.
  317. Isl. urðr, m., står trol. för varðr l. vörðr (jf. Sigurðr, för Sig-varðr, liksom det Gotl. gårdsnamnet Sigulds, för Sigvalds), vårdare, riksskyddare, konung, fylker, d. ä. Ingiald; se Fol.-uppl. s. 11.
  318. Isl. sínu frœknu fiörvi, dat. sg. n. (styrdt af of-fara, förgöra), sitt stolta, raska lif.
  319. Isl. fyrstr, först, den förste, näml. af sin ätt eller bland Ynglingar, hvilket förstås inunder i texten, men är utsatt i öfversättningen.
  320. Isl. Saxland, Saxen; då för tiden det norra eller låga Tyskland.
  321. Isl. Austr-ríki, ett östligt rike, troligen någon del af Gardarike, Estland eller Kurland.
  322. Isl. England, n., England, A.-Sax. Engla-land, den af Anglar (Isl. Englar) och Saxar bebodda delen af landet, således med uteslutande af Skottland och Wales (Isl. Bretland).
  323. Isl. einvald, n., envåld, enkonungdom, monarchia.
  324. Isl. lang-feðgar, m. pl., långt aflägsne fädgar (se not. 360), ättfäder, anor; — þat er at langfeðgum mætti telia, såvidt man kan tälja efter ättfäder, nl. i rätt uppstigande led.
  325. Isl. allr múgr, m., eg. all moge, allmoge, múgr l. múgi, mängd.
  326. Isl. Elfr, f., elf, d. ä. den genom hela Värmeland nordan flytande klara elfven, Klar-elfven eller Klara, hvilkens öfverste Norske del heter Trysil.
  327. Isl. Vermaland, n., Värmeland, innebyggarne Isl. Vermar l. Vermir, pl., och kallas äfven än i dag der och i grannlanden Värmar, i sg. en Värme, och ej med det långtrådiga och orätta Värmländingar; ty det var fordom oftast folket, som gaf sitt namn åt landet, och icke tvärtom. Derföre kan det väl vara möjligt, ehuru det just icke är sannolikt, att de förste Värmarne fått sitt namn af svedjandet och brännandet; men icke har namnet först gifvits åt det genom skogsbränningen varma landet — en högst orimlig gissning! Af samma rot är utan tvifvel Varma, nu elfven Vormen i Norge.
  328. Isl. Sól-veig, f., kunde betyda: den som solen skinande (veig, guld), eller ock: sol-vin (veig, ljuflig dryck, vin), jr. Gull-veig i Völuspá; men trol. hör detta sól ihop med Sóleyar. Sölva, den hymörka, hårsvarta, således fem. till Sölvi, m. (se not. 234 ), eller ock en ljud- närmning till Sólveig och Sóleyar.
  329. Isl. Gull-tönn, f., Guldtand, d. ä. den guldrike, rike.
  330. Isl. Sól-eyar, f. pl., hos Saxo Gramm. Insula solis, nu Solöer, i forntiden hörande till Rauma fylki, och gränsande mot Värmeland, m. m. Se Aalls öfvers. s. 32.
  331. Isl. Sölvarr, m., af roten söl l. sölv, mörk, och den vanliga namnändelsen -arr.
  332. Isl. Ólafr enn (hinn) skyggni, Olof den skarpsyme, af skygn, adj., skarpsynt, klarögd, eg. som kan se i mörkret, trol. befryndadt med skuggi, m., skugga (rättare: skugge).
  333. Isl. Hvít-bein, n., ett tillnamn, hvartill anledningen icke kännes; denna kan hafva varit obetydlig nog, såsom fallet var med Hrolfs tillnamn Krake, eller som när konung Harald Eriksson (961—976) fick namnet Gråfäll deraf, att han en gång fick en grå pelskappa af en Isländsk man; se Har. Gråfälls Saga, 7 kap.
  334. Isl. útlagi, m., landsflygting. útlagr, adj., landsflygtig, biltog, liksom af leggiast út, läggas ut, förläggas utom landet, i fridlöshet, V. Göt. Lag. utlægher = bilthuger; bil-tog, eg. den som för en viss tid moste toga bort, af Isl. bil, n., mellantid, mellanrum.
  335. Isl. hall-æri, n., oår (Isl. óár, Gotl. o-ar), nödår, kanske af kalla, hälla, stå på häll, luta, och æri, af ár, år, äring, således ett dåligt, likasom lutande år, oår, jf. hall-mæli, tadel (ett lutande, förklenande mål, tal). Andre påstå, att ordet kan utledas från Finsk rot; ett eget sammanträffande är det ock, att Finsk. halla-wuosi, är missväxtår. Det betyder likväl egentligen ett frostår, när sådden fryser bort, af halla, frost.
  336. Isl. hof-gyldir, m., tempel-varg, den som förtär templen, d. ä. elden, af hof, n., gudahus, tempel, och gyldir, eg. den gule, gyllene, en benämning på vargen, enligt Sn. Edda.
  337. Isl. hinns (nl. hræ), er viði ar, hans (kropp), som skogar ärjde, plöjde, uppodlade, eller som plöjde (högg) i träen, hvilket är en anspelning på Olofs känningsnamn Trätälga; ar, fornt ipf. af eria, ärja, hvars ipf. eljest är arða; deraf Isl. arðr, m., Gotl. ardr, n., årder (flerestädes ål), Lat. aratrum, Gr. αροτρον. — De tryckta upplagorna hafva hinn er, hvilket här ändrats till hinns er, och i Fol.-uppl. T. VI på ett ställe till þans(?) och på ett annat ställe till þess er. I st. f. viði ar hafva handskr. viðiar och viðar, hvilket ej gifver någon mening.
  338. Isl. hræ, n. (g. pl. hræva), kropp, eg. lik, as, A.-Sax. hræw, hreaw, m., af Isl. hrá’r, rå, jf. Gr. ϰρεας (ϰρεϝας), Lat. caro, crudus (?).
  339. Fornjots son, d. ä. elden, se not. 83. For-niótr, d. ä. för-njutaren, den förste innehafvaren af landet, emedan han, enligt ett par gamla sago-mythiska skrifter (Um Forniót ok hans ætt, och Fundinn Noregr, Sn. Edd., Upps., s. 357 och 369), sättes såsom den äldste konungen i Norden. — Myth-figuren Fornjot, som först förekommer i Sn. Edd. bland jättenamnen, har varit till stor förargelse, och det af intet annat skäl, än att man misstagit sig om ordets delar och trott, alt det borde vara Forn-jot, i st. f. For-njot. Om denna förklaring äro äfven de fleste författare nu temmeligen ense. Den, som först härutinnan tagit fel, synes att vara författaren till stycket i Flatö-boken Om Fornjot och hans ätt; ty till denne sin konung Forn-jot har han ock uppfunnit ett rike Jót-land, hvarmed han tydligen icke kan mena Jutland, utan ett af jätteslägt bebodt land, således är här en förblandning med Jötun-hem, jätten-hem, hvilket dock eljest aldrig kallas Jötun-land. Hädan har sedan aflats förvexlingen af Iótar, Jutar i Danmark, med mythens Iötnar, jättnar, jättar. Att konung Domalde kallas Ióta dolgr, Jutars fiende, utan att det i texten uttryckligen omtalas, att han stred mot de Danske Jutarne, kan väl ock något hafva bidragit till att stärka, denna villfarelse.
  340. Isl. glóð-fialgr, adj., eg. glöd-gömmande, som bevarar, håller glöder vid lif, är glöd-närande, af fela, Got. filhan, bevara, deraf Ö. Göt., V. Göt. fjäla, stoppa korf, gömma i fjälster, korfskinn, samt T. befehlen, befalla, eg. anförtro åt någon.
  341. Isl. görvar, f. pl., rustning, kläder, bonad; görvar leysti, d. ä. uppbrände.
  342. Isl. Lofða kyns átt-konr, Lofdes slägts ätt-son eller en ättelägg af konungastam, d, ä. Olof; Lofði, en mythkonung, eg. den lofvade, prisade.
  343. Isl. Eiða-skógr, m., nu Eidskogs socken i Norge, gränsande i N.V. till Värmeland. En annan läsart är Eyða-skógr, egentl. den öde skogen, gränsskogen mellan Norge och Sverige; men då det på ena sidan om gränsen än i dag heter Eiskog och på den andra Edaskog, så är väl den förre läsarten den rätta.
  344. Isl. Rauma-ríki, d. ä. Raumars rike, nu Rome-rike eller Romme-rige, som med Odalen bildade Rauma-fylki; men stundom tagas Rauma-ríki och -fylki för ett och samma.
  345. Uppländinga-konungen, d. ä. konungen öfver de Norska Upplanden.
  346. Isl. Hard-ráði, den i sina råd, gerningar, hårde, stränge.
  347. Isl. Heið-mörk, f., nu Hedemarken, utgjorde hufvuddelen af Heina-fylki, hvilkets innebyggare kallades Heinir (monne först: Heiðnir?).
  348. Isl. Guðrauðr, m., se 53 kap. (not. 382).
  349. Isl. Þotn, n., Thotn, Thoten, Mjös-nejden af Hadafylke, af okänd betydelse, såvida det icke kan slagta på Isl. þot, vindpust (väl af þióta, tjuta), såsom liggande vindöppet vid Mjösen (?).
  350. Isl. Haða-land, Hade-land, en del af Haða-fylki, emellan Mjösen och Randsfjorden; folket Haðar, hvilket tyckes vara pl. till Höðr (g. Haðar, d. Heði). Äfven i det Sv. Uppland finnes en gård, som heter Hadeholm.
  351. Isl. Vest-fold, f., innefattade de nuvarande Jarlsbergs och Laurviks amt och något mera; folket hette Vestfyldir. Då fold betyder både jord, fält, och haf, vik, kan Vestfold ej uttrycka annat än vest-landet, eller landet vester om viken, Foldin, d. ä. stordelen af Kristiania-fjärden.
  352. Isl. Skær-eið í Skírings-sal. Skær-eið skrifves också Sær-eið, således antingen edet vid skäret eller vid sjöen. Skírings-salr, i Fagrskinna Skíris-salr, A.-Sax. (i Ott. och Ulfst. resa) Scíringes-heal, d. ä. skiringens, reningens sal, eller den glänsande salen, hallen, troligen ett uråldrigt gudatempel, dit (enligt Sögubrot) folket kom för alt blota från hela Viken. Det var troligen beläget mellan Sandefjärden i öster och Logen elf i vester, hvilken halfö i äldre tider helte Þórs-ey, i Thjölings socken (Þióða-lyng). Se vidare härom den värderika afhandlingen af Munch: Om Skiringssal och de Vestfoldske Konger, i Langes Norsk Tidskr. f. Vidensk., 1850; samt om alla de här omhandlade geograph. förhållanden i det forna Norge uti Munch: Hist.-geogr. Beskr. ov. Kongerikei Norge i Middelald. Moss 1849.
  353. Isl. sök-miðlendr, pl., sak-medlare, de på tinget dömande odal-bönderne, d. ä. landets män.
  354. Isl. Halfdanar, g. sg., styrdt af sakna; ordet segrar’n är i öfversättningen tillagdt för rimstafvens skull.
  355. Isl. hall-varps hlífi-nauma, eg. den lutandes skonings-nidska, eller hon, som är nidsk på skoning mot den, som starkt lutar (nl. mot grafven), hon som ej skonar gamle gubbars lif, d. ä. antingen gudinnan Hel, eller ock ålderdomen (Isl. elli, f.). Hallvarpr, adj (?), som kastar sig lutande, d. ä. starkt lutande, af halla, hälla, luta, och verpa, kasta; hlífi-naumr, adj, skonings-karg, oskonsam, hlífi-, af hlífa, skona, skydda, täcka (liksom kenni-nafn, af kenna), deraf hlíf, skydd, sköld, Lat. clypeus, och naumr, adj., sparsam, karg, knapp, trång, Gotl. naumur.
  356. Isl, þióð-konungr, egentl. storkonung, drottnen öfver ett helt folk (þióð); på detta sätt tillagdt, gifver detta ord en ökad betydelse, t. ex. þióð-skald, stor poet, þióð-hagi, berömd konstnär, þióð-ráð, ypperligt råd, þióð-leiðr, adj., hiskeligt led (förhatlig för ett helt folk), m. fl.
  357. Isl. bryni-alfr, m., brynjo-alf, höfdinge, en stor stridsman, d. ä. Halfdan Hvitben.
  358. Isl. Sigtryggr, m., eg. segertrygg, segersäker.
  359. Isl. Vendill, m., nu Vendsyssel, nordligaste delen af Jutland. Namnet är antingen ett minne af att Vender (Isl. Vindr, pl.) först hafva bebott landet, eller ock att något folk af Vandalernes stam varit der bosatt. — Menb harifrån kommer sockennamnet Vändel ej långt från Uppsala? — samt det i Sverige ej oallmänna qvinnonamnet Vendela eller Vendla? påminner detta ännu om fordom röfvade Vändiska tärnor?
  360. Isl. feðgar, m. pl., fader och son eller söner, liksom mœðgur, f. pl., moder och dotter, feðgin, n. pl., fader och dotter, och mœðgin, n. pl., moder och son.
  361. Isl. Varna (dat. Vörnu), f., nu Rygge socken med Værnö, i det forna Borgar-sýsla eller Smålänens amt.
  362. Isl. blása, ipf. blés (blåste), hvilken form bar bibehållits, då hon brukas i en stor del af Svenska landskapsmålen: Dal., Hels., V. Göt.. Gotl., m. fl.
  363. Isl. báru-skot nokkut var í, eg. ett våg-skott (slag) var uti, d. ä. det kom ett böljoslag, en störtsjö.
  364. Isl. beiti-ás’s, m., segelås, segelbom, på hvilken storseglet på ett mindre fartyg sträckes akterut, af beita, vända segel, kryssa.
  365. Isl. Borró l. Borrói l. Borróe, dat. sg. (n.?), nu Borre, ej långt från det nuvarande Tönsberg.
  366. Isl. Vaðla (gen., dat. Vöðlu), f., en ström, å, antingen vid Vold nära Borre kyrka (Aall), dock finnes der ingen större å (Munch). Men en sådan å kan ju hafva tagit ett annat lopp, eller ock sinat ut genom landets höjning? Namnet tyckes nämnligen utvisa, att hon varit mycket grund och lätt att öfvervada; ty Vaðla ser ut att vara ett stelnadt adj. i fem. def., af vaðall, adj., vadbar (Björn Hald. Lex. upptager ett subst. vaðall, m., vadbar å), således står vaðla i st. f. vðdlu á l. elfr.
  367. Isl. Byleistir l. Byleistr, m.; Byleistes broder, d. ä. Loke, och hans syster (mö), d. ä. Hel, således: Östen for till Hel eller omkom. By-leistir, -leistr (Gylfaginn.) hörde till Farbautes (kan betyda: färd-hindraren, skepps-ödeläggaren) olycksdigra jätteslägt, och således är det troligt, att äfven hans namn innehåller något med ofärd hotande. Vore det i stället Byr-leistir kunde det betyda: stormsändaren, eller den i vinden gående, med vind förföljande, af byr’r, vind, medvind, bör, och leistr, spor, sula, jf. Got. laistjan, förfölja. I Uppsala-Eddan skrifves han By-leiptr (den genom stormen ljungande?).
  368. Isl. lagar bein, vattnets ben, d. ä. sten.
  369. Isl. reiks hlöðuðr, gilles-bjudare, eg. den som inbjuder till rika gästabud, d. ä. den gästfrie konung Östen (så öfversättes det ovanliga ordet reik i Fol.-uppl. T. VI); reik, n., öfversättes i Bj. Hald. Lex. med: omvankande, ragling, och reiks, n., stolt gång, högfärdiga låter, åtbörder. Hade der åter stått reika hlöðuðr, kunde det betydt: hufvudens uppstaplare, d. ä. en mordisk, dråplig kämpe, af reik, f. hårbena, hårfäste, (skald.) hufvud, Gotl. raik, f., hårbena.
  370. Isl. raðar broddr, m„ strandkantens brodd, udde, strandens brädd, d. ä. ytterst på stranden; röð, g. radar, f., rad, smal rand, fig. en smal, öppen kant långs stranden. Aall, som öfversätter det med «opryddet mark» och «rödlandets braad«, synes antaga röð = ruð l. rióðr, men då dessa äro neutr. kan formen á röðinni icke förklaras.
  371. Isl. Gautskr iöfurr, Götsk konung (jofvur), så nämnes konung Östen, emedan han genom sin fader faders, Olof Trätälgas, moder Göthild nedstammade från den mythiske Göt eller Gautr, efter hvilken, enligt mythen, Göta rike fått sitt namn.
  372. Isl. at vági kemr, eg. kommer till viken, faller i hafvet, af vágr, m., liten vik, Hels. våg, m.
  373. Isl. Hlíf, f., den milda, hulda, eg. skoning, beskydd.
  374. Isl. Vest-marr, pl. Vest-marar, m., var i den äldsta tiden namnet på Vestfold, eller det utgjordes af kustlandet långs med Grœnmarr (Langesundsfjärden). Då marr betyder haf, varder också Vestmarr synonymt med Vestfold, se ofvan not. 351.
  375. Isl. Holtar, pl. (m.?), eller Holt, n., antingen gården Holtan (Munch) på Borre, eller ock HoltarÞórsey i Skiringssal (nu en halfö på södra sidan af Viksfjärden); Isl. holt, n., hult, tät skogslund.
  376. Isl. Þriði, m., kallas Oden, emedan detta var namnet på en af de treenighetsformer, under hvilka han mottog den spörjande Gylfve, de andre två voro Hár’r och Jafn-hár’r, gammal och jämngammal (se Gylfaginning). Hár öfversättes eljest med hög, och man får då Háva-mál, (eg. den höges sång, och på detta sätt kan det äfven blifva Odens) att betyda Odens mål (qväden); men då Hár’r i gen. sg. heter Hárs, kan det det icke hafva att göra med adj. há’r, g. hás (l. háss), utan moste antingen vara af någon förlorad rot, eller ock af hár’r, adj., gråhårig, åldrig. — Om meningen tages: Hveðrungs mœr baud iöfri úr heimi til þriðia þings, så blifver Þriðia þing, Odens ting, d. ä. strid; eller det kunde möjligen betyda Odens samlingsrum, d. ä. Valhall, men detta passar icke rätt väl, emedan det uttryckligen säges, alt Halfdan sotdog, och då kunde han ingen annorstädes komma efter döden, än till Hel. För att omgå denna svårighet, har man (i Fol.-oppl. T. VI) tagit orden så: Ok Hveðrungs mœr baud þriðia iöfri úr heimd til þings, och Hvedrungs mö böd (nu) den tredje konungen ur verlden till (sitt) ting (d. ä. till Niflhem); þriðia tages då som räkneord i dat. sg. m., och delta på den grund, att Halfdan var den tredje konungen från Olof Trätälga. Det är likväl allt för mycket godtyckligt att på sådant sätt afskära ättraden. Aall har derföre också, och med rätta, öfvergifvit denna tolkning. Texten synes således något felaktig på detta ställe. — Ordet vida har i öfversättningen blifvit tillagdt.
  377. För Isl. iófurr har blifvit satt þengill, thengil, som är en annan konunga-benämning.
  378. Isl. Hveðrungs mœr, Hvedrungs mö, d. ä. Hel, emedan Hveðrungr var en jätte (i Völuspá kallas ulfven Fenrer hans frände). Hvad detta ord betyder vet man icke, men det moste vara ett apellativ, då äfven Oden kan kallas Hveðrungr. — Hvarföre Hvedrungs namn i Aalls öfversättning blifvit ändradt till «Hvidings« är svårt att inse; det är kanske bara ett tryckfel.
  379. Halfdan — — nöddes följa nornors (ödets) dom, d. ä. moste dö; eg. står det: Halfdan hade njutit nornors dom. Dóms styres i gen. af notit. — Isl. norn (uttalas nårn), f., norna el. norn, ödets gydja. Eget nog finnes det ett järnbruk i sydvestl. Dalarne, hvars namn Nårn uttalas alldeles som det Isl. norn (dock ej som Ny-Isl. nåddn!).
  380. Isl. sigr-hafendr; pl., de seger-säkre, eg. de segerhafvande, d. ä. landets män.
  381. Isl. síðan fálo, sedan gömde eller grofvo, nl. ned i högen.
  382. Isl. Guðrauðr, Guðreyðr l. Guðröðr, m., ty så mångformigt skrifves detta ord. Guðrauðr och -reyðr kunde betyda: den strids-röde, den i drabbning rödgörande, blodutgjutande, af rauðr, adj., röd, eller rióða, ipf. rauð; skulle det åter stå för Guð-hrauðr, blefve det: den i strid ödeläggande, undanrödjande, af hrióða, ipf. hrauð. Formen Guð-röðr, g. röðar (l. raþar, i Uppsala-eddan), är till sin betydelse dunkel. Jf. 49 kap. (not. 348).
  383. Isl. Veiði-konungr, eg. jagt-konung, af veiða, Sv. Bibeln veda, jaga, veiðr l. veiði, f., djurfångst, Gotl. vaide, n., födekrok.
  384. Isl. Alf-heimar, m. pl., Alf-hemmen, hvilket således väl egentligen betyder: elf-bygderna, enär, enligt hvad texten vittnar, man i den äldsta tiden under detta namn innefattade hela kustlandet från Glommen till Göta-elfs utlopp, ehuru det senare blef ett verkligt landskapsnamn, och ingen då tänkte på, att alfr möjligen var det samma som det omljudna elfr, elf.
  385. Isl. Vingulmörk, f., antages hafva utgjorts af nuvarande Akers och Follo fögderi och vidare till Glommen (Munch: Norges geogr. i midd., s. 7), och kanske äfven Rakkestad, Heggen och Fröland, öster om denna elf (s. st. s. 159, 160).
  386. Geirstaða-Alfr; se 54 kap. (not. 415).
  387. Isl. Raum-elfr l. Raum-á, f. eg. Raumarikes elf el. å, den nuvarande Glommen, eller Glomma, som ordet uttalas på stället; Munch antager derföre också, att hela elfven fordom troligen hetat Glymia (el. Glauma?), d. ä. den brusande, bullrande, af glymia, ipf.glumda, och glumra, glaumra, bullra.
  388. Isl. Gaut-elfr, f., Göt-elf, nu Göta-elf, förnämnligast från Vänern till hafvet; men man finner äfven detta namn utsträckt till Trysils-elfven och dess fortsättning Klar-elfven, hvilka man då betraktat som Göta-elfs förnämnsta källflod.
  389. Isl. Agðir, (dat. á Ögðum), pl., eller Egða-fylki (folket hette Egðir), Norges sydligaste kustland, gränsade i vester och norr till Rygia-fylki, mot öster till Grœnafylki, d. ä. nuvarande Nedenäs, Listers och Mandals fögderi, Sätersdalen i det inre, m. m.
  390. Isl. hinn gran-rauði, den skäggröde, el. rödskäggige, gran, g. granar, f., eg. läppskägg, äfven gran (träet), hvilkens namn troligen kommer af hennes skäggborstiga barrväxt.
  391. Isl. liðs-munr, m., manskaps-mon, d. ä. skillnaden med afseende på manskapets antal å båda sidor, likasom manna-munr, manna-mon, är den skillnad man gör på menniskor (numera endast i dålig afsigt).
  392. Isl. Gyrðr, m., den omgjordade, med svärdsbälte försedde.
  393. Isl. Stíflu-sund, n., antages för den hamn, hvarest de lade till, som besökte Geirstad; det kan betyda det föredämda sundet, kanske af någon utlagd landingsbrygga. Finge man antaga, att det äldst har skrifvits Styflu-sund, så vore ordet utan tvifvel af samma rot som Dal. 'styvla, i andra landsk, styva, afstubba öronen af får, Dal. styvyl, m., styvla, f., får med stubbade öron, Isl.styfa, afstubba; deraf Sv. stuf, en stump. Jf. Munchs Norsk. Folk. Hist. I. s. 389.
  394. Isl. bryggiu-sporðr, bryggo-ände, eg. landgångs-bryggans stjert, af sporðr, m., fiskstjert el. spol, i några Sv. landsk.
  395. Isl. hinn göfug-láti, den stolte, eg. den höglåtne, som låter förnämt om sig; gramen (konungen) är tillagdt.
  396. Isl. lómi beittr, fälld med svek, eg. hetsad, jagad (till döds) med svek; lómr, m., svek; ett sällsynt ord; af samma rot är kanske luma, gömma, och lymskr, Gotl. lymskur, lömsk, falsk.
  397. Isl. heipt-rækt höfuð, eg. ett i bittert hat drifvet eller hämndgirigt hufvud, d. ä. den till giftermål nödgade Åsa, hvilkens fader Gudraud hade dräpit.
  398. Isl. at hilmi, i hemlighet, i mjugg, af hilm l. hilmi, n., hemlighet, — ett eljest okändt ord, jf. hilman, hilming, fördöljande.
  399. Isl. um-ráð, n., olycksbringande råd, ogerning, odåd.
  400. Isl. ölr (pl. ölvir, ölvar, öl), adj., ölig, öl-rusig, drucken, af öl, n., A.-Sax. ealu, g. ealewes, öl. Bellman har vb. öla, dricka öl.
  401. Isl. lóm-geðr (def. -geði), adj., lömsk-sinnad, lómr och geð, n., sinne, själ.
  402. Isl. ár’r (pl. árar l. ærir), m., sändebud, eg. förnäm man, af ár, adv., tidigt, först (T. erst är superl. af denna stam).
  403. Isl. iöfurr och nedanföre buðlungr, konungen, d. ä. Gudraud.
  404. Isl. Alf-geirr, m., spjut-Alf, spjutet af Alf-ätten.
  405. Isl. Gand-alfr, m., varg-Alf, ulfven af Alf-ätten; gandr, m., ulf, varg, äfven orm (Björn Hald. Lex.).
  406. Fädgar, fader och son; se not. 360.
  407. Isl. Þrór, g. þrós l. Þrór’r, g. þrórs, m., ett af Odens namn (enligt Sn. Edd.), d. ä. den alstrande, af þróa, alstra, föröka, gifva kraft.
  408. Isl. nið-kvísl, f., ättegren, ättlingars förgrening, afkomma, ätteläggar. — Þróttar niðkvísl, eg. styrkans ätteförgrening, d. ä. väldiga afkomma, Odens starke ätteläggar, d. ä. konungarne af Ynglingastammen; af Þróttr, m., styrka, kraft, äfven ett af Odens namn.
  409. Isl. þróast, v. d., ökas, tillväxa i tal och styrka, trifvas.
  410. Isl. Ólafr réð forðum (nl. með) ofsa víðri grund af Vestmari, Olof herrskade fordom (el. i hedenhös) väldigt öfver en vid grund af Vestmar; meþ ofsa, väldigt, eg. med stor öfvermakt, af ofsi, m., öfvermod, våldsamhet; af denna rot finnes ännu i Hels. offsas l. uffsas, vara öfvermodig, angripa med hårda ord. — Så hafva äldre tolkare tagit detta ställe. Men Munch (i Norges geogr. i Midd., s. 183) synes anse Ofsi l. »Upsi» för ett Olof Geirstada-Alf tillhörande fylke, med hvilken hemul säges icke der, och ej heller har man kunnat hitta någon angifvelse derom å något annat ställe. Den gamla tolkningen föredrages derföre tills vidare; ehuru Munch nog i alla fall kan hafva rätt, hälst sjelfva orden i sig alldeles icke lägga något hinder i vägen för en slik tolkning. Skulle den sistnämnda vara den rätta, så bör öfversättningen af de fyra verserne blifva denna:
    Fordom Olof
    styrde Ofses (Upses)
    vida grund
    i Vestmarar.
  411. Isl of-viða, fälla, eg. besegra; viða =vinna.
  412. Isl. víg-miðlungr, m., stridsmedlare, herrskare, d. ä. konung Olof, af víg, n., mord, drabbning, strid, deraf einvígi, n., envige, duell.
  413. Isl. við foldar þröm, vid landets (el. hafvets) brädd, af þröm, f., eller þrömr l. þremr, m.
  414. Isl. gunn-diarfr, adj., kamp-, stridsdjerf, huggdjerf.
  415. Isl. Geir-staðir, m. pl., nu gården Gjerstad (enligt Munch; Gjerrestad, enligt Aall) i Thjölings socken (Skiringssal) å Vestfold; hamnen dertill var det ofvan omtalade Stiflosund. Konung Olof kallades efter detta sitt hufvudsäte Geirstaða-Alfr (se 53 kap.), hvilket efter en något yngre sägen (se Munchs Norsk. Folk. Hist., I. s. 398, och der anförda källor), betyder Geirstada-nejdens alf, d. ä. vätte eller skyddsväsende. Uti sådana ortnamn som Geir-staðir, Tumme-torp (Tuma-þorp), Kar-bänning (Karl-bæningr?), Karmans-bol (Karlmans-ból), Kårböle (Kár-bœli), m. fl., igenkännes oftast ett uppkallande af en förste egare: Geirr, Tumi, Karl, Karlmaðr, Kárr.
  416. Isl. haugi ausinn, eg. öst med hög, hvilken skaldiska vänding icke bättre kunnat återgifvas än med: gömd i hög.
  417. Isl. Ragnvaldr, Run. Raknvaltr, m., den gudaväldige, den gudaburne herrskaren, af ragn, rögn l. regin, n. pl., gudamakter, eg. de styrande, och valdr, konung. — Hans tillnamn Heiðum-hærri, hvars anledning är okänd, antages betyda: den som är högre än hedarne, de skogvuxne åsarne, bergen, och det har derföre försökts att återgifva det med Heda-hög.
  418. Isl. reiðar stióri, m., eg. skeppets styrare, en skaldeomskrifning för sjökonung, hvilken, för att bibehålla rimstafvarne, här blifvit öfversatt med en annan dylik omskrifning rå-häst-styrare, då rårnas eller togens häst är ett skepp. — Reið, f., betyder dessutom ridt, ridning och kanske äfven ryttarehop, reiðar stióri blefve då den, som styr en ridande härs anlopp, d. ä. en anförare, konung.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.