Gunnar friar till Brynhild (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Gunnar friar till Brynhild
(Ur Völsungasagan)



Sigurd og Gunnar ved ilden
John Charles Dollman (1851-1934)
En gång gick Grimhild till sin son Gunnar och sade: ”Din ställning är mycket fördelaktig utom i ett afseende, att du saknar en hustru. Fria till Brynhild, det är det bästa råd, och månde Sigurd följa dig.” Gunnar svarade: ”Visst är hon fager, och icke är jag utan längtan därefter.” Han talade med sin fader, sina bröder och Sigurd, och alla tillstyrkte.

De tillrustade nu sin färd med mycken omtanke, redo öfver fjäll och dalar till konung Budle och buro fram sitt ärende. Han upptog detta väl, om hon själf ej hade något däremot; ty han sade henne vara så stolt, att hon månde äga den man allena, som hon själf ville. Därpå redo de till Hlymdalen. Heimer mottag dem väl, och Gunnar sade sitt ärende. Heimer sade, att det berodde på hennes val, hvem hon skulle äga; sade hennes sal vara belägen kort därifrån och menade, att den allena månde hon vilja äga, som red öfver den brinnande elden, hvilken var slagen rundt om hennes sal. De funno salen och elden och såga borgen glänsande af guld, och eld brann utanomkring. Gunnar red Gote men Högne Hölkvir. Gunnar dref sin häst i elden, men han vek tillbaka. Sigurd sade: ”Hvi ryggar du tillbaka, Gunnar?” Han svarade: ”Icke vill hästen löpa öfver denna eld.” Han bad Sigurd låna sig Grane. ”Den står till din tjänst”, sade Sigurd. Gunnar red nu mot elden, men Grane ville icke gå fram.

Då nu Gunnar icke kunde rida öfver elden, skiftade han och Sigurd skepnad, såsom Grimhild hade lärt dem. Därefler red Sigurd fram, hade svärdet Gram i handen och lät binda guldsporrar å fötterna. Grane lopp fram mot elden, när han kände sporrarna. Nu vardt mycket gny, elden började flamma upp, jorden skalf, och lågan stod upp mot himlen. Detta vågade ingen förut göra, och vardt det, som om Sigurd red i mörker. Därpå lade sig elden, han steg af hästen och in i salen. Så är kvädet:

Elden började blossa
och jorden att bäfva,
lågan högt
mot himlen sväfvade;
där dristade få
af furstens kämpar
att genom elden rida
eller den öfverstiga.

Sigurd framdref
med svärdet Grane,
elden slocknade
för ödlingen;
lågan lade sig ned
för den lofsälle,
ridtygen glänste,
som den rådvise ägde.

När Sigurd kom innanför lågan, fann han ett fagert härberge och Brynhild där sittande. Hon sporde honom hvem han var? Han nämnde sig Gunnar Gjukesson, sägande: ”Du är mig lofvad till hustru med din faders jaord, som ock med din fosterfaders och ditt eget samtycke, om jag red öfver din vafurlåge.” ”Icke vet jag rätt, huru jag härpå skall svara”, sade hon. Sigurd stod upprätt å golfvet, stödde sig mot svärdet och mälte: ”Dig till gengäld skall jag gifva en stor brudgåfva af guld och kostbara smycken.”

Hon svarade med tankfullhet från sitt säte där hon satt, likasom en svan å böljan, hade svärd i handen, hjälm på hufvudet och var iklädd brynja: ”Gunnar”, sade hon, ”tala icke slikt vid mig, med mindre du är främre än hvarje man, och da skall du dräpa dem, som friat till mig, om du har mod därtill. Jag var i strid med Gårdakonungen, våra vapen voro färgade i blod; och därefter längtar jag ännu.” Han svarade: ”Många storverk hafver du utfört, men kom ihåg ditt löfte, att, om denna elden vore öfver riden, du skulle gånga med den mannen, som det gjorde.”

Hon fann nu den tunga sanningen och lade märke till detta mål, stod upp och tog emot honom väl.

Där dvaldes han i tre nätter, och de lågo i samma säng, men han tog svärdet Gram och lade det blottadt mellan dem. Hon frågade, hvarför han gjorde det? Han sade sig det vara skipadt, att så måste han fira bröllop med sin hustru, eller ock finge han sin bane. Han tog då af henne ringen Andvaranöt, som han hade gifvit henne, och lämnade henne nu en annan ring af Fafners arf. Därefter red han bort öfver samma eld till sina följeslagare, och växlade de åter skepnad, redo bort till Hlymdalen och omtalade, huru saken aflupit.

Densamma dagen for Brynhild hem till sin fosterfader och sade honom i förtrolighet, att en konung hade kommit till henne och ridit öfver vafurlågen. ”Han sade sig vara kommen att samråda med mig och nämnde sig Gunnar. Men jag sade, att det månde Sigurd allena göra, som jag svor eder å fjället, och är han min förste och rätte man.” Heimer sade, att det nu borde förblifva härvid. Brynhild mälte: ”Min och Sigurds dotter, Aslög, skall du uppföda här hos dig!”

Foro nu konungarne hem, men Brynhild for till sin fader. Grimhild mottog dem väl och tackade Sigurd för hans bistånd. Där blef tillredt ett gästabud, och en stor mängd gäster anlände; dit kom konung Budle med sin dotter och sonen Atle, och stod detta gästabud många dagar, Men när det var slutadt, mindes Sigurd alla sina eder till Brynhild; dock lät han vara tyst därmed.

Gunnar och Brynhild sutto i fröjd och gamman och drucko det goda vin.