Kvädet om Hymer (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
|
|
|
|||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
||||||
|
||||||
|
||||||
|
||||||
|
||||||
|
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
1.
Valgudarne tidigt
togo jaktfångst
men törstade mycket,
förrn mätta de vordo;
lottspån de skaka
och skåda å blot,
funno hos Äger
allsköns kittelkost.
2.
Satt bergets bonde
barnaglad ute,
mycket liknande
Miskorblindes son;
då såg honom i ögat
sonen af Ygg:
”Du skall åt asar
ofta göra gille!”
3.
Ängslan fick jätten,
ordvrånge kämpen,
grundade på hämnd
mot guden genast:
Sifs man bad han
bringa sig en kittel,
”den — och eder alla
öl jag brygger.”
4.
Men ingenstädes
de ädla gudar
eller visa vaner
visste någon;
till dess att trofast
Tyr åt Lorride
det goda vänråd
gaf en gång:
5.
”Bor här östan
om elivågor
mångvis Hymer
vid himlens ände:
min kamplystne fader
en kittel äger
— ett rymligt bryggkärl —
rasler djupan.”
6.
Tor kvad:
”Tror du vi månde
mustsjudaren få?”
Tyr kvad:
”Om blott, kamrat,
vi konstgrepp bruka.”
7.
Så foro de drygan
dagsled fram
från Asgård, innan
till Egils de hunno;
han fick att vårda
hornprydda bockarna,
själfva de hasta
till Hymers hall.
8.
Sonen fann sin mormor,
den mycket leda,
som nio hundra
hufvud hade;
fram där gick en annan
guldprydd kvinna
med ljusa bryn att sonen
bringa en mjöddryck.
9.
”Jättars ättlingar,
eder jag vill,
I ädle två,
täcka med en kittel;
ty mången gång
är maken min
knarrig mot en gäst
ocn gramse i hugen.”
10.
Sent om kvällen
kom den vanskapte
hårdföre Hymer
hem från jakten;
när in han trädde,
istappar skrällde,
ty karlens hela
kindskog var frusen.
11.
Hustrun kvad:
”Hell dig, Hymer,
var i hugen blid!
Nu är sonen kommen
till salarna dina,
han, som vi väntat
från vägar långa;
honom åtföljer
odlarens fiende,
härmannens vän,
Vior heter han.
12.
Se, hvar de sitta
under salens gafvel,
söka förskräckta
skydd bakom stolpen.”
För jättens blotta
blick brast stöttan,
och ofvanför den
åsen brast i tu.
13.
Åtta kittlar
från åsen föllo,
en blott, härdhamrad,
höll i fallet.
Fram gingo gästerna,
den gamle jätten
sin fiende
följde med blicken.
14.
Honom ej godt
hugen bådade,
när gygjors skräck
å golfvet han såg.
Där vordo tagna
trenne tjurar,
dem jätten bjöd
bäras till kokning.
15.
Hvar af dem de gjorde
hufvudet kortare
och till sudning
sedan buro;
Sifs man åt,
förrn att sofva han gick,
ensam två af Hymers
oxar med allt.
16.
Också fann Rungners
åldrige frände
Lorrides mål
mer än väl mätet.
”I morgon afton
månde, jag tror,
vi tre oss få
fiskmat till lifs.”
17.
Vior sade sig vilja
å vågen ro ut,
om bålde jätten
beten gåfve.
18.
Hymer kvad:
”Gack hän till min hjord,
om dig hugen står bi,
du bergresars krossare,
att beten taga!
Det väntar jag ock,
att dig varda månde
lätt att agn
af min oxe taga.”
19.
Svennen hurtigt
hastade till skogs,
där en helsvart oxe
for ögonen stod;
den törstiges rådbane
af tjuren bröt
högborgen ofvan,
hornen båda.
Hymer kvad:
”Tyckas dina verk
vida värre,
du fordonens storman,
än när stilla du sitter.”
20.
Bjöd så de ljungande
bockarnas herre
apornas frände
att fara längre ut;
men jätten sade sig
endast hafva
ringa lust
att längre ro.
21.
Drog mäktige Hymer
modigt hvalar
upp om bord
på en gång två;
men akter i skutan
Odens frände,
Vior, med list
en lina sig redde.
22.
Åldrarnas räddare,
ormens enbane
hof så oxens
hufvud å kroken;
öfver agnet gapade
han, som gudar hata,
ringlad i djupet
rundt om alla land.
23.
Dristeligen drog
dådkraftige Tor
ettersprängde ormen
upp om skeppsbord,
slog med hammarn
hånligt från ofvan
hårets högfjäll
å ulfvens helbroder.
24.
Fjällen röto
och fälten tjöto;
föll så samman
den forna världen;
den slemma fisken
sjönk sedan i hafvet.
25.
Oglad var Hymer,
när hemåt de rodde,
länge jätten
ett ord ej sade,
och han vände kosan
åt annat väderstreck.
26.
Hymer kvad:
”Må du mödan hafva
till hälften med mig,
så att hem du bär
hvalarna till bys
eller vattenbocken vår
binder vid stranden.”
27.
Gick då Lorride,
grep i stäfven
och ensam drog
sjöhästen opp
med kölvatten, åror
och ösämbar;
jättens bränningssvin
till bys han bar
fram å de skumma
skogshultstigar.
28.
Men ännu jätten
vid egensinne van
med Tor äflades
om öfvertaget;
kvad mannen ej stark,
fast mäktig att ro,
om ej dryckeskalken
han krossa kunde.
29.
Knappt fick Lorride
kalken i handen,
förrn stenstödet brådt
han bräckte med glaset;
sittande slog han
salsstöden igenom,
dock hel bars bägarn
till Hymer åter.
30.
Tills jättens frilla,
den frida kvinnan,
ett vänråd afgaf,
det enda hon visste:
”Slå mot Hymers skalle,
ty hårdare är den
på matstinn jätte
än alla kalkar!”
31.
Bockarnas herre
hård sig reste å knä
och iförde sig all
sin asakraft:
helt var jättens
hjälmstöd ofvan
men vinbägarens rund
remnad i tu.
32.
Hymer kvad:
”Månget smycke
mister jag nu,
när kalken jag ser
ur mitt knä fallen;
det ordet kvad gammal
— aldrig kan jag
detta återtaga — :
Dryck, du är alltför hetsig!
33.
Det vare eder fritt,
om I föra kunnen
den stora bryggkitteln
bort ur vår gård!”
Tyr försökte
två gånger rubba den,
men kitteln stod dock
stadigt som förut.
34.
Modes fader
grep fast i brädden,
att han trampade genom
golfvet i salen.
Sifs man hof sig
öfver hufvudet kitteln,
men å hans hälar
hankarna skrällde.
35.
Ej långt de foro,
förrn en enda gång
Odens son
såg sig tillbaka;
då såg han hos Hymer
ur hålor östan
en härsmakt nalkas
månghundrahöfdad.
36
Han sänkte kitteln
och satte ned den,
fram mot de mordlystna
Mjölner han vände
och dräpte de stora
stendöshvalar,
som efter hastade
mod Hymer.
37.
Ej långt de foro,
förrn Lorrides bock
vacklade och föll
framför dem halfdöd;
skir skackelhäst i tygen
var skef å skanken,
det hade den lömske
Loke vållat.
38.
Men hört I hafven
— hvem helst som är kunnig
i gudasägner
kan godt det skönja — ,
hvad lön han fick
af luckrade markens
åbo, som gaf i böter
bägge sina barn.
39.
Till gudars ting
kom trotsig Tor,
och med sig hade han
Hymers kittel;
men gudarne hvardera
väl skola hälsa
och dricka i Ägers hall
ett harmfritt öl.
