Ridaren Tynne

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

7. Ridaren Tynne

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Och det var ridder Tynne,

Han var en riddare så tyster;

Hvart det bär, till fot eller häst,

Han är en riddare så tröster.

I fören väl de runor!

2. Och det var ridder Tynne,

Han skulle skjuta hjortar och hinder,

Så fick han se Ulfva, lilla dvergens dotter,

Under grönskande linder.

3. Och det var Ulfva, lilla dvergens dotter,

Hon talade till sin tärna:

»Du skall efter min gullharpa gå,

Riddar Tynne skall jag till mig vända.»

4. Det första slag, hon på gullharpan slog,

Så ljufligt det månde klinga,

De vilda djur i mark och skog,

De glömde, hvart de ville springa.

5. Det andra slag, hon på gullharpan slog,

Så ljufligt det månde klinga,

Den lilla grå falk, på qvisten satt,

Han bredde ut sina vingar.

6. Det tredje slag, hon på gullharpan slog,

Så ljufligt det månde klinga,

Den lilla fisk i floden gick,

Han glömde, hvart han ville simma.

7. Här blomstrade äng, här löfvades allt,

Det månde de runeslag vålla:

Ridder Tynne sin häst med sporren högg,

Han kunde honom mera ej hålla.

8. Och det var ridder Tynne,

Han af sin häst sig svingar,

Så går han till Ulfva, lilla dvergens dotter,

Allt under grönskande linde.

9. I sitten här, min jungfru skön,

En ros öfver alla liljor:

Eder ser aldrig en jordisk man,

Som ej lyster eder att gilja.»

10. »Tigen still, tigen still, ridder Tynne,

Med edra älskogsvärfver;

Jag mig trolofvat en bergakung,

En kung öfver alla dvergar.»

11. »Min fästeman sitter i berget inne

Och spelar gulltaffel så gerna,

Min fader han ställer sina kämpar i ring

Och kläder dem uti jern.»

12. »Min moder hon sitter i berget inne

Och lägger gull uti skrin;

Jag smög mig ut en liten stund,

Att slå på gullharpan min.»

13. Och det var ridder Tynne,

Klappa' henne på rosende kind:

»Hvarför vill du mig ej bättre svara,

Hjertans allrakärestan min?»

14. »Jag kan väl eder ej bättre svara,

Det månde jag sjelf ej vålla;

Jag har mig trolofvat en bergakung,

Den lofven månde jag honom hålla.»

15. Och det var Tora, lilla dvergens fru,

Hon ut genom bergadörren såg;

Då fick hon se, hvar ridder Tynne

Under gröna linden han låg.

16. Och det var Tora, lilla dvergens fru,

Hon var både torrer och vrång:

»Hvad hafver du i lunden att göra?

Så litet ligger deråt din gång.»

17. »Fast bättre vore dig i berget vara

Och lägga guld uti skrin,

Än att du sitter i rosende lund

Och slår på gullharpan din.»

18. »Och bättre vore dig i berget vara

Och sömma din brudskrud till ända,

Än sitta under lind och med runeslag

En kristen mans hjerta till dig vända.»

19. Och det var Ulfva, lilla dvergens dotter,

Hon går sig åt berget in;

Och efter henne går ridder Tynne,

Klädd i skarlakan och skinn.

20. Och det var Tora, lilla dvergens fru,

Hon satte fram rödan gullstol;

Så satte hon ridder Tynne i dvala,

Intill dess att hanen han gol.

21. Och det var Tora, lilla dvergens fru,

Hon tager fram de runeböcker fem;

Så löser hon honom af runorna ut,

Hennes dotter honom bundit i dem.

22. »Och hören I, ridder Tynne!

Nu ären I från runorna friad,

Det vill jag eder i sanning säga:

Min dotter skall aldrig eder vinna.»

23. »Och jag var född af kristet folk

Och stulen i berget in;

Min syster bor på Iseland

Och bär gullkronan så fin.»

24. »Och der bär hon sin krona af guld

Och dertill sitt drottninganamn;

Hennes dotter är henne stulen ifrån,

Derom går så vida en sägn.»

25. »Hennes dotter är henne stulen ifrån

Och förder i Bernerland in,

Der sitter nu den höfviska mö;

Hon heter fröken Hermelin.»

26. »Och aldrig får hon uti dansen gå,

Utan henne följa sju qvinnor,

Och aldrig får hon gullharpan slå,

Om drottningen ej sjelf är der inne. »

27. »Den konungen hafver en systerson,

Han stundar till riket att komma;

Den hafva de ämnat den höfviska mö,

Men henne till liten en fromma.»

28. »Och det vill jag göra af äran min,

Och utaf min goda vilja:

Dig vill jag gifva den höfviska mö

Och henne ifrån honom skilja.»

29. Så gaf hon honom en klädning ny

Med guld och perlor besatt;

Hvar enda söm i klädningen var

Med ädla stenar belagd.

30. Så gaf hon honom en häst så god

Och dertill en sadel ny;

»Och aldrig skall du vägen spörja;

Din häst väl hittar till by.»

31. Och det var Ulfva, lilla dvergens dotter,

Hon ville honom vidare väl:

Så gaf hon honom en glafven ny

Och dertill så godt ett svärd.

32. »Och aldrig skall du strida en strid,

Der du ej skall seger vinna,

Och aldrig skall du segla en sjö,

Der du ej skall stranden hinna!»

33. Och det var Tora, lilla dvergens fru,

Hon skänkte honom i ett glas vin:

»Riden fort, riden fort, ridder Tynne,

Förr’n hemkommer herren min!»

34. Och det var ridder Tynne,

Han rider under grönan lide,

Der möter honom de bergkungar två,

Så sakta åt berget de skrida.

35. »Väl mött, god dag, ridder Tynne,

Din häst kan väl med dig gånga!

Hvart gäller nu resan din,

Medan du hafver vägen så lång?»

36. »Resa skall jag och gilja,

Fästa skall jag mig en blomma,

Fresta skall jag mitt goda svärd,

Mig ant’en till skada eller fromma.»

37. »Rid i frid, rid i frid, ridder Tynne,

För oss skall du friden få njuta;

De komma väl, de kämpar från Iseland,

Som lysta med dig glafven att bryta.»

38. Och det var ridder Tynne,

Han rider under grönan lide,

Der mötte honom sju Berniska kämpar,

De bådo honom hålla och bida.

39. »Och antingen skola vi fäkta i dag

Om silfret och guldet det röda,

Eller skola vi fäkta i dag

Om bådas vår fästemö?»

40. Och det var konungens systerson,

Han var så hastig till mods:

Och silfver och guld det hafver jag nog,

Om du mig vill derom tro.»

41. Men har du icke en fästemö,

Som heter fröken Hermelin?

Om henne så skola vi fäkta i dag,

Om hon skall bli min eller din.»

42. Det första dust, de redo i hop —

De voro ett par kämpar så starka —

Han högg till konungens systerson,

Så att hufvudet föll uti mark.

43. Till baka redo de kämpar sex

Och klädde sig uti skinn;

Så gånga de sig uti högan lofts sal,

För gamla konungen in.

44. Och det var gamla konungen,

Han slet sina gråa hår:

I skolen hämna min systersons död;

Jag bjuder eder sabel och mård!»

45. Till baka redo de kämpar sex,

De tänkte sig vinna den pris;

Men de blefvo halta och lemmalösa —

Af skadan blir man vis.

46. Och han slog vargar och björnar

Allt för den höga lofts spång,

Så tager han ut den höfviska mö,

Som länge hade setat i tvång.

47. Och nu har fröken Hermelin

Sluppit all sin harm;

Nu sofver hon sött så mången sömn

På ridder Tynnes arm.

48. Nu har ridder Tynne

Sluppit all sorg och qvida;

Nu sofver han sött så mången sömn

Bredvid fröken Hermelins sida.

49. Mest tackar han Ulfva, lilla dvergens dotter,

Som honom med runor hade bundit;

Ty hade han inte i berget kommit,

Den fröken hade han inte vunnit.

I styren väl de runor!

_____

Se Variant af denne vise