Samefolkets religion - Åskguden, Horagalles, Aija, Tiermes

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk tromme.
Statens Historiska Museum, Stockholm.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar

Åskguden, Horagalles, Aija, Tiermes

Frågan huruvida den samiska föreställningen om en åskgud och hela deras åskkult möjligen är ett skandinaviskt kulturlån såsom bl.a. A. Olrik och K. Krohn hålla nästan för säkert, behöver ej belysas med många ord om man betraktar saken ur religionshistorisk synpunkt. Både Olrik och Krohn stöda sin uppfattning främst på att i själva namnet på de norska lapparnas åskgud, Thora-galles eller Hora-galles, förra sammansättningsleden Thora eller Hora, är av skandinaviskt ursprung, att den lapska åskguden i likhet med den skandinaviska utrustas med en hammare eller en klubba, att i de lapska sagorna om åskguden förekomma många rent nordiska drag (t. ex. då guden förföljer och dödar trollen) m. m. Alla dessa drag hänföra sig emellertid till det periferiska, icke till det centrala i dyrkan av åskguden. Till själva sin kärna måste åskkulten anses vara genuint lapsk. Särskilt måste det framhållas, att själva gudanamnet och i allmänhet de religiösa lånorden icke äga någon bevisande kraft när det gäller att påvisa religiösa föreställningars övergång genom lån från ett folk till ett annat. Även om ett folk lånat ett gudanamn eller ett kultord från ett annat, bevisar detta ännu ingalunda att motsvarande föreställning eller begrepp blivit lånade. Särskilt beträffande en företeelse sådan som åskan och blixten måste allmänt psykologiska och religionshistoriska synpunkter tagas med i räkningen. Överallt bland s.k. primitiva folk har åskan och blixten tilldragit sig uppmärksamhet fram om andra himlaföreteelser och givit upphov till ungefär enahanda föreställningar. Det är här fråga om en »Völkergedanke» som uppkommit hos vitt skilda folk oberoende av något yttre »lån». Den verkliga förklaringen till dessa märkliga naturfenomen ligger ju de primitive fjärran. För dem framstår det klart, att åskans dunder och blixten, som stundom åstadkommer skada och kräver människoliv, måste vara orsakade av levande väsen, ett eller flere, som dölja sig bakom molnen. Att detta väsen i sin verksamhet begagnar sig av en klubba, ett eldigt svärd eller en båge varmed han avskjuter sina glödande pilar mot människorna eller mot andra andeväsen, är också en nära till hands liggande föreställning. Erfarenheten visar dessutom, att regnmolnen lätt skocka sig över de höga bergens toppar och ofta urladda sig i åska och blixt. I bergstrakter ger också åskans dunder starkare genljud. I Sydamerika anse de flesta indianstammar öster om Anderna att åskans dunder och blixten framkallas av ett stort antal andar — ofta antagas de vara avlidna medicinmäns andar eller själar — som göra sitt anlopp mot byn. I Gran Chaco uppgiva då indianerna vid varje häftig åskknall höga rop inne i sina hyddor för att skrämma de objudna gästerna på flykten. De krigiska jibaroindianerna, som tro att de under åskväder anfallas av sina dödade fienders andar, svänga under hotfulla gester och rop sina lansar mot rymden i samma syfte. Särskilt antagas åskans demoner hålla till i molnen över de skyhöga skogbevuxna kordillererna, där häftiga åskväder äro vanliga. Vid övergången av dessa kordillerer iakttaga indianerna därför regeln att vandra fram under tystnad och utan att åstadkomma larm eller oljud. Avlossar man här t. ex. ett bösskott, eller för man annars oljud, skola bergens andar förtörnas och hämnas genom att sända ett oväder med åska och blixt. Denna föreställning är intressant därför att den i ungefär samma form förekommer bland samerna. Under vandring i de höga fjällen bör man, anse de, iakttaga tystnad, ty annars kunna de där boende andarna framkalla ett oväder. En mera utvecklad föreställning synes vara att det är ett enda mäktigt väsen som framkallar åska och blixt. Bland de halvciviliserade Napoindianerna i östra Ecuador har jag själv anträffat föreställningen att blixten är ett svärd som åskans vredgade demon svingar över människorna. Detta är ju ungefär samma föreställning som fornskandinaverna hyste om åskan och som även anträffas hos finsk-ugriska och andra naturfolk i norra Europa och Asien. Hos ostjakerna omtalas åskans gud vanligen i sammanhang med själva himmelsguden; åskan och blixten representera en sida av hans verksamhet. Regnbågen är den båge varmed himmelsguden avskjuter sina stenpilar mot demonerna. Hos jurak-samojederna anse en del blixtens demoner ha fågelform, medan andra påstå dem vara mänskliga andar — alltså samma föreställning som bland indianerna. Även bland många av Altai-folken i Asien möter oss samma primitiva föreställning om åskan och blixten, även föreställningen att åskans gud förföljer onda andar.

Gå vi nu att något närmare undersöka hithörande föreställningar hos själva samerna, finna vi till en början att dyrkan av åskan och blixten i en del fall uppenbarligen står i nära samband med själva den primitiva seitadyrkan. De svenska och finska lapparna ha ett eggt namn för åskans gud, Tiermes eller Diermes, vilket ord Castrén förbinder med namnet på den ostjakiske himmelsguden, Turm eller Törom. De ryska lapparna känna honom under formen Tirmes. I den svenska och finska lappmarken kallas han även Aija eller Aijeke, som betyder »farfar» eller »morfar». På tal om lapparnas primitiva naturdyrkan anmärker M. A. Castrén bl. a., »att lapparna, som över huvud varit den råa, sinnliga naturdyrkan mera tillgivna än finnarna, dyrkat Aije under formen av ofantliga berg, klippor och sjöar. I Enare träsk kan den resande ej undgå att fästa uppmärksamheten vid en klippa som liksom ett torn höjer sig ur vågen. Den kallas Aije, och gudomlig vördnad synes ha kommit densamma till del.» Fellman, som också omnämner samma klippa i Enare träsk, fäster sig särskilt vid en i klippan befintlig grotta, i vilken man fordom synes ha tillbett Aijik, åskan. Sagan förmäler, tillägger Fellman, att bergshålan fordom gick så djupt in i jorden, att den utgjorde en underjordisk gång under Enare sjö till en annan klippa som kallades Akko eller Akkos boning. Enligt gammal folktro höll åskans gudom eller demon till i denna håla, där den kunde framkalla blixt, dunder, blåst och regn. I västliga delen av Enare sjö finnes en ungefär 100 m lång och 30 m hög klippö med en liten håla i den västliga ändan. Ön kallas Ukko eller Ukonsaari (Ukkos ö) och har fordom varit ett centrum för dyrkan av åskans gud. Att ön så nära associerades med åskan berodde säkerligen därpå, att åskan lätt slog ned här eller att dess dunder särskilt kraftigt genljöd på klippön. Från Torne lappmark åter berättar Carl Johansson att han vid Somasjaure söder om Haltetuoddar fann en stor seitasten som var märklig därigenom att den var »kluven av åskan, varav den fått sin gudomliga kraft.»

Fig. 4. Seita-liknande beläte av åskguden Thor. Enl. Schefferus.

Fastän åskans och blixtens verkningar ofta visa sig på jorden, är det dock främst i rymden som åskans andeväsen håller till. Hos en del finsk-ugriska och andra med lapparna kulturellt befryndade folk synes också åskans gud vara nära förbunden med själva himmelsguden. Den primitiva, rent animistiska uppfattningen om åskans ande kommer klart till synes t. ex. i den upplysning som Lindahl och Öhrling giva om åskan i »Lexicon Lapponicum» under rubriken »Aija». »Lapparna voro fordom övertygade om», heter det här, »att åskan (aija) var ett levande väsen, som uppehöll sig i i luften och gav noga akt på människornas tal. Det fanns även lappar som trodde att själva åskan var en gud som förföljde och från himmelen utdrev ett troll som uppväckte ett dån genom de kanoner han använde.» Högström, vars uppgifter om lapparnas hedniska tro och vidskepelser också höra till de tidigare vi ha om dem, uttalar sig på följande sätt om deras dyrkan av åskan: »På den ort där jag vistats har lapparna hållit före att Gud omedelbart låter höra sig då åskan bullrar. Men jag har också märkt att en del hålla den, som förrättar själva actum eller bullret för ett levande ting och en särskild natur. Schefferus kallar det Thor eller Tiermes som lapparna eljest kalla Aijeke (Aja, Aija), som det ock hos oss blivit kallat både Thor och Storfader. Hos mina lappar har jag märkt att de hålla det för ett särskilt väsende från Gud, och jämväl sådant som är både gott och ont. . . varande hans förnämsta och egentliga göromål att döda och förgöra alla troll och spökerier som ock deras saite av åskan ofta bliva rörde, vilket han efter deras mening gör med sin båge, Regnbågen, som de kalla Ajanjoksa eller Storfadrens båga. Och emedan han därmed gör människorna gott att han utrotar dessa trollskaper, vilket de finna sig pliktiga att erkänna helst han ock i annan händelse, besynnerligen då han rör deras helgedomar, kan göra dem skada, så bör han jämväl räknas bland deras forna avgudar.»

Samuel Rheen, som närmast skildrar förhållandena i Lule lappmark i mitten av 1600-talet ger om de där boende samernas dyrkan av åskans gud följande upplysning: Den förste bland deras gudar, säger han, är Thor eller tordönet, som de hålla för att vara ett levande ting som dundrar i himmelen, och hans ämbete var att döda och dräpa alla troll som de mena finnas allestädes i fjällen, i berg och i sjöar. För den skull avmåla de honom med en hammare i handen. Denna hammare kalla de Thors hammare och Regnbågen kalla de Thorens båga, varmed han skall skjuta och dräpa alla de troll som vilja tillfoga dem någon skada. Denne Thor, mena de, har makt över människornas hälsa och sundhet, liv och död. För den skull frukta lapparna mycket när de höra tordönet. Och för att han icke skall tillfoga dem eller deras kreatur någon skada, lova de att göra honom offer, vilket också sker. Ännu i mitten av förra århundradet fann Jacob Fellman spår av samma primitiva uppfattning bland de ryska samerna vid Imandra och andra trakter vid Ishavskusten, alltså bland lappar som borde ha varit tämligen oberörda av skandinaviskt inflytande. »Åskans dunder», säger han, »åhördes med undran och uppmärksamhet, och av dess ljud trodde man sig kunna sluta till om guden var milt stämd eller vredgad. I regnbågen såg man den försonade och förnöjde guden, bugade sig för den och frågade mig om en sådan gudomlighet visade sig i mitt land.»

Såsom av ovananförda citat framgår dyrkades åskans gud bland samerna, liksom för övrigt bland många andra folk, under en två faldig aspekt: dels betraktades han som ett gott och välvilligt, dels som ett ont eller illasinnat gudomligt väsen. Att åskan och blixten, som stundom förgör människor och djur, antänder träd och klyver berg, i detta hänseende skall betraktas såsom ett illasinnat väsen, är ej svårt att förstå. Men åskan, som å andra sidan åtföljes av det befruktande regnet, så viktigt för gräsväxten och renlaven, och renar den tunga och kvalmiga atmosfären, framstår ur denna synpunkt även som ett mot människan välvilligt väsen. Den fördriver de onda andar eller troll, som enligt primitiv uppfattning uppfylla rymden och alstra sjukdomar. Härom synas alla samer ha varit eniga. Enligt Leem var det bland de norska samerna ett ordspråk att »om åskan icke skulle vara, skulle trollen ödelägga världen». Man sade även, att när åskan gick, sågos trollen löpa omkring i skogen av fruktan, tills de funno ett ihåligt träd att dölja sig uti; men detta antändes därpå av ljungelden. Den ryske etnologen Charuzin, som ju främst skildrar de ryska samernas föreställningar, yttrar sig i samma riktning om dessa som Leem, Rheen, Högström och Fellman om de skandinaviska och finska. »Åskan är», säger Charuzin, »såväl en god som en ond gud, god därför att han förföljer trollkarlarna hos vilka en ond kraft döljer sig.» Aijeke äras av lapparna, fortsätter han, därför att, såsom de berätta, i hans händer är makt över människornas liv och död, hälsa och ohälsa. De onda andarna, som äro illasinnade mot lapparna, förföljer han i det han mot dem avskjuter sina pilar där, varest andarna leva i klipporna, i bergen eller i sjöarnas djup. Med honom umgås lapparna när de tro att någon av trollkarlarna förhäxat deras renhjordar för att hämnas på honom. Aijeke förföljer illgärningsmannen; stundom finner han honom och då dödar han trollkarlen. Aijeke har sin vistelseort i luften, han hör människornas yttranden också då lapparna tro att han ej skall höra dem. Han straffar dem för deras förbrytelser. Jämsides med tron att själva åskan är en gudomlighet finna vi även bland de ryska lapparna föreställningen att bullret under åskväder härrör från de pilar som åskguden skjuter mot trollkarlarna.

Tron att åskan förföljer troll i bergen anser Fellman ha sin grund däri, att bergstopparna vanligen äro mera utsatta för åskslag än skogarna. På den människa som vanvördade honom kastade han, fortsätter Fellman, från bergen stenar. Han slog ihjäl hans renar, sönderslet hans redskap, uppbrände hans koja, förstörde hans gudabild och offerplats, som ofta funnits på sådana ställen. Allt detta har, anser Fellman, givit upphov till myten att han härskade över gudar, djävlar och människor.

Såsom vi finner förbinder sig med den ursprungliga rent primitiva uppfattningen om åskan som ett mäktigt levande väsen hos en del den sekundära föreställningen om åskan såsom en ödesgud, som rår över liv och död, hälsa och ohälsa och som straffar människorna för deras yttranden. I vilken grad vi här ha att göra med genuint lapska eller måhända med från kristendomen lånade föreställningar, torde vara svårt att med säkerhet avgöra. I varje fall stå vi här inför en senare utveckling av den ursprungliga föreställningen.

Den tvåfaldiga aspekt som framträder i den samiske åskgudens väsen förtjänar att hållas i minnet när vi gå att närmare granska den offerkult för vilken han är föremål och som skall senare behandlas.

Fodnoter