Våluspå

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk	Latin
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan

Översatta av Axel Åkerblom
1923

Våluspå
(Sierskans spådom)

Våluspå (sierskans spådom) är den mest storslagna och gripande av alla Eddans dikter. Såsom i en vision låter skalden en sierska (isl. vålva) se och för lyssnande skaror förkunna världens och gudarnas öden alltifrån urtiden till den slutliga undergången.

I diktens förra del berättar sierskan om vad hon minnes: världens skapelse, guldåldern, som rådde, innan det onda kom i världen, strider, som i sig buro fröet till den kommande upplösningen.
I den senare delen av dikten förutsäger sierskan de dystra öden som stunda. Balder, det godas målsman, blir genom svek dödad, och ondskans makter släppas lösa. Allt flera tecken inträffa, som förebåda fruktansvärda händelser, och slutligen bryter den sista och avgörande striden lös mellan gudarna och de onda makterna i världen. Gudarna duka under, och den gamla världen förgås i eld. Men sierskan stannar icke vid denna glädjelösa syn. I stället för den förgångna ser hon en ny värld stiga ur lågorna, en värld, i vilken de gudar, som räddats undan världsundergången, skola uppleva en ny guldålder och nyfödda människosläkten skola dväljas i evig sällhet. Som herre och domare över denna värld anar sierskan en ny gud, väldigare och mäktigare än de gamla gudarna. - I denna del av sången förhöjes det högtidliga intrycket ytterligare därigenom, att Oden själv införes såsom samtalande med sierskan.

Våluspå är en av de viktigaste källor vi äga för kännedomen om hednisk tro och världsuppfattning. Men den äger på samma gång många drag, som vittna om inflytande från kristendomen. Särskilt kunna vi märka den stora överensstämmelsen i slutet av dikten med kristna föreställningar om de yttersta tingen (»nya himlar och en ny jord», Kristi ankomst till domen).

Dikten har ursprungligen haft formen av en »dråpa», d. v. s. en längre dikt, som utmärkes genom en sträng indelning i olika avdelningar medelst s. k. stäv» (ett slags omkväden), vilka återkomma i regelbunden ordning. Två olika dylika stäv förekomma i de bevarade delarna av sången.

Innehållet i dikten är delvis mycket dunkelt, och förståendet försvåras ytterligare därav, att dikten kommit till oss i stympat och ställvis förvanskat skick. Här nedan ha de svårbegripligaste och mest omtvistade delarna utelämnats.

Tystnad jag bjuder,
tingsfrid åt alla
söner till Heimdall^[1],
höga som låga.
Du, Valfader^[2], vill ju,
att väl jag täljer
fornålderns sägner,
de första jag minns.

I äldsta urtid,
där Yme^[3] byggde,
fanns sand ej, sjö ej,
ej svala böljor.
Jord fanns icke,
ej ovantill himmel
- blott gapande tomhet -,
ej gräs eller örter.

Men Burs^[4] söner hävde
ur havet landen,
den grund, där Midgård^[5]
glansfull de skapte.

Södersol lyste
på salens stenar,
då klädde sig grunden
höga som låga
med gröna örter.

Från sunnan kom solen
i sällskap med månen,
grep himlaranden
med högra handen.
Vad salar hon ägde,
var okänt för solen,
okänt för månen,
vad makt han ägde.

Makterna^[6] drogo
till domens säten.
Helga gudar
höllo då rådslag.
Natt och nedan
namn de gåvo,
namn åt morgon
och middag skänkte.

Åsarna möttes
å mark, som ej åldras^[7]
Hov och hargar^[8]
höga de byggde,
de reste sig smedjor,
de smidde sig rikdom,
de formade tänger
och talrika verktyg.

Glada i borgen
med brickor de spelte.
Guld de ägde
i överflöd.
Då kommo trenne
tursamöar^[9]
från jättars världar,
väldiga hotfullt.

Makterna drogo
till domens säten.
Helga gudar
höllo då rådslag.

*

Tills ur skaran
trenne åsar
till havet milda
och mäktiga kommo.
På stranden de funno
de föga starka
Ask och Emla,
som ej ägde liv.

Ej ägde de anda,
ej omdömets gåva,
ej livssaft, ej stämma,
ej livsvarm färg.
Anda gav Oden,
omdöme Höne,
Lodur livssaft
och livsvarm färg.

*

Makterna drogo
till domens säten.
Helga gudar
höllo då rådslag,
om åsarna skulle
avbräck tåla
och offren ägas -
av alla gudar^[10].

Med kraft slungar Oden
sitt kastspjut i flocken.
Fejd vart åter
i forntidsvärlden.
För åsarna brötos
borgens trävärn.
Då trampade vaner
valplatsen vreda.

Makterna drogo
till domens säten.
Helga gudar
höllo då rådslag,
om vem som uppfyllt
med illist luften
och Ods mö givit
åt jättesläkten^[11].

Blott Tor slog till där,
trängd av vrede.
I lugn han ej sitter,
då slikt han får spörja.
Eder brötos,
ord och löften,
vart avtal, som åsar
ingått med jätten.

Jag ensam satt ute.
Den urgamle kom då,
åsarnas skräckgud^[12].
I ögat han såg mig.

*

Härfadern^[13] skänkte
skimrande smycken.
Jag undfick spåkraft
och spådomsstavar,
såg vida kring världen
världsåldrars skiften.
»Vad vill du mig fråga?
Vi vill du mig pröva?»

*

»Jag såg de öden,
som Odenssonen
Balder bida,
den blodiga guden.
Högt över marken
den mjuka och späda,
mycket fagra
misteln växte.

Utav den telning,
som tycktes så spenslig,
vart sorgspjut, som skräckfullt
blev slungat av Had.
Född blev en broder
till Balder snarligt,
och en natt gammal
grep han till svärdet.

Ej händer han tvådde,
hår ej redde,
förr'n Balders bane
på bålet han lade.
I Fensalar^[14] fällde
Frigg bittra tårar
vid Valhalls vånda.
Vill du veta än mera?

Den svekfulle Lokes
leda skepnad
kedjad såg jag
vid kitteldalsträdet^[15].
Där sitter Sigyn
med sorg i hågen
på vakt hos sin make.
Vill du veta än mera?

Garm^[16] skäller väldigt
vid Gnipahålan.
Fjättrarna brista,
fri löper Ulven^[17].

I Järnskogen östligt
den uråldrigt gamla
satt, och åt Fenre
hon fostrade barn.
En av ynglet
engång rövar
i trollhamn sedan
solen från himlen.

Av dödsinvigdas
dråp han mättas,
och makternas boning
med blod han färgar.
Solskenet svartnar.
De somrar, som följa,
blir vådefullt vädret.
Vill du veta än mera?

*

Garm skäller väldigt
vid Gnipahålan.
Fjättrarna brista,
fri löper Ulven.

Än längre ser jag:
allt segerns gudars
evigt satta
ödens lopp.

Broder skall broders
baneman varda,
blodsband brytas
av barn till systrar.
Horsbrott hopas.
Hård är världen.
Då skall av ingen
en annan bli skonad.

Mims söner ila^[18].
Undergång bådas
av Gjallarhornet^[19],
som hördes i urtid.
Högt blåser Heimdall
med hornet lyftat.
Då darra alla
i dödsrikets nejder.

Från roten allt uppåt
Yggdrasil^[20] rister.
Vid fornträdets jämmer
jätten^[21] blir fri.
Oden mäler
med Mimes huvud^[22],
innan han slukas
av Surts vilda frände^[23].

Hur är det med åsar?
Hur är det med alvar?^[24]
All jättars värld tjuter,
till tings draga åsar.
Vid klippans dörrar
dvärgarna stöna,
fast vana vid stalpen.
Vill du veta än mera?

Garm skäller väldigt
vid Gnipahålan.
Fjättrarna brista,
fri löper Ulven.

Hrym^[25] åker östan;
hans arm lyfter skölden.
I jättevrede
världsormen^[26] snor sig.
Ormen slår vågen.
Örnen skriar,
där lik han sliter
Likskeppet flyter^[27].

Östan färdas
ett fartyg å böljan
med Helhems^[28] härmän;
dess hövding är Loke.
Jättarna följa
fulltaligt Ulven;
med dem har Byleists
brode^[29] följe.

Sunnan i lågor
Surt ses tåga.
Klart lyser solglans
not kampgudens^[30] svärd.
Bergen braka,
nu bryta fram trollen.
Till Hel vandra kämpar,
himmelen remnar.

Hlin^[31] skall lida
livssorg åter,
när Oden framgår
mot ulven till kamp
och strålljus Beles
bane^[32] mot Surt går.
Då skall han falla,
Friggs hulde vän.

Garm skäller väldigt
vid Gnipahålan.
Fjättrarna brista,
fri löper Ulven.

Stridsfadrens^[33] ättlägg,
den starke Vidar,
går till kampen
mot glupande ulven.
Till jättefostrets
hjärta han låter
sin hand föra svärdet.
Så hämnas han fadren.

Ur djupet mot Hlodyns
lysande ättling^[34]
himmelshögt jordens
gördel^[35] gapar,
fräser etter
och utspyr flammor.
Mot ormen går Odens
ättling^[36] till kamp.

Värnarn av Midgård^[37]
vredgad dräper.
Världen blir utrymd
av alla mänskor.
Nio fjät framgår
den frejdade, starke
sonen till Fjårgyn^[38]
från fällda ormen.

Helt svartnar solen,
i havet sänks jorden,
från fästet falla
de flammande stjärnor.
Vid låga låga
lysande stiger,
högt mot himlen
slår heta flamman.

Garm skäller väldigt
vid Gnipahålan.
Fjättrarna brista,
fri löper Ulven.

Opp ser jag stiga
för andra gången
jorden ur havet
med genfödd grönska.
På fiskafänge
bland fjällens klippor
vid fallande forsar
flyger örnen.

Åsarna mötas
å mark, som ej åldras.
De dra sig till minnes
mäktiga storverk,
den väldige gudens^[39]
visdom från forno
och jordkringfamnarns^[40]
jättemakt.

Där skola åter
de underbara
guld-spelbrickor
i gräset bli funna,
som engång de ägde
i urtidens dagar.

Osådda skola
åkrarna växa,
allt ont skall bättras,
Balder skall komma.
Med Had skall han bygga
Härfadrens tomter,
åt stridsgudar vigda.
Vill du veta än mera?

En sal, mer fager
än solen, jag skådar
å Gimle^[41] med taket
täckt av gull.
Skuldlösa skaror
skola där dväljas
i åldrars åldrar
i osvinnlig sällhet.

Ovanfrån kommer
alltets herre
mäktig och väldig
till makternas dom

---

[1] Heimdall, gudarnas väktare, var enligt en eddasång de olika samhällsklassernas stamfader. Därför kunna människorna kallas H:s söner.
[2] Valfader är stridsguden, Oden. Namnet betyder: de i striden stupades fader.
[3] Yme är en jätte, som gudarna dödade och av vars kropp de skapade världen.
[4] Burs söner äro Oden och hans bröder Vile och Ve.
[5] Midgård var namnet på människornas boning på jorden.
[6] Makterna: gudarna.
[7] Det ställe, där gudarna möttes, hette Idavallen (isl.Iðavǫllr), d. v. s. »den sig städse föryngrande slätten».
[8] »Hov» och »harg» voro olika slag av helgedomar, där de hedniska gudarna dyrkades.
[9] Tursamöar: jättemör. Jättemörnas ankomst förebådar slutet på den lyckliga tiden för gudarna.
[10] Denna och följande strof omtala en strid emellan åsarna, till vilka bl. a. Oden och Tor hörde, och en annan grupp av gudaväsen, vanerna, till vilka hörde Njård, Frö och Fröja. Sägnerna om denna kamp, efter vilken de sistnämnda gudarna sägas ha inkommit i åsarnas krets såsom gisslan, innehålla dunkla minnen av forna religionsstrider i Norden.
[11] Ods mö, d. v. s. Ods maka, är Fröja. Gudinnan hade blivit lovad som lön åt en jätte, om denne inom viss tid fullgjorde det uppdrag, som han åtagit sig, att bygga en mur kring Åsgård, gudarnas boning. Genom en list av Loke hindrades jätten från att bliva färdig i rätt tid, varefter en häftig strid uppstod mellan honom och gudarna. På denna strid syftar följande strof.
[12] »Den urgamle», »åsarnas skräckgud», är Oden.
[13] »Härfadern», krigarskarornas fader, är ett av Odens binamn.
[14] Fensalar: Friggs boning. Frigg var Balders moder.
[15] Den renhjärtade och milde guden Balders död, som omtalas i de närmast föregående stroferna, blev av ödesdiger betydelse för gudar och mänskor, emedan ondskans makter nu fingo fritt spel i världen. Hans fall hade förutsagts, och hans moder Frigg hade tagit ed av alla föremål att icke skada Balder, men hade därvid glömt den oansenliga misteln. Härav begagnade sig Loke. Han gjorde ett spjut av misteln och lockade den blinde Had att kasta detta mot Balder, som därav fick sin bane. Till straff för sin delaktighet i Balders död och för den ytterligare illgärning, som bestod däri, att han genom list förhindrade Balders återvändande till livet, blev han av gudarna fängslad på det sätt som här omtalas.
[16] Garm: en hund, som troddes vakta ingången till dödsriket.
[17] »Ulven» (Fenre eller Fenresulven) är en son till Loke. Av fruktan för hans ondska hade gudarna fjättrat honom. Hans återvunna frihet är ett av de tecken, som förebåda den snart stundande världsundergången.
[18] Vad härmed menas är alldeles dunkelt.
[19] Gjallarhornet (»det högt skallande hornet») tillhörde gudarnas väktare, Heimdall. Genom att blåsa i detta kallade han gudarna till den sista striden.
[20] Yggdrasil, det evigt grönskande världsträdet, som sträcker sina rötter ned i underjorden och sina grenar upp i himlen, är en symbol av de uppehållande och livgivande krafterna i världen.
[21] Med »jätten» menas här troligen Loke.
[22] I striden mellan åsarna och vanerna hade den vise Mime blivit sänd till de senare som gisslan. Vanerna höggo emellertid huvudet av honom och sände det tillbaka till åsarna. Genom trolldom gav Oden huvudet förmågan att tala och fick av detsamma kännedom om många hemliga ting.
[23] Surt var en jätte, som härskade över eldens värld, Muspelhem. Hans »vilda frände» är Fenre, som i den sista striden blev Odens bane.
[24] Alvar äro ett slags lägre gudaväsen, som ofta nämnas tillsammans med åsarna.
[25] Hrym: en jätte, ett av de demoniska väsen, som deltaga i kampen mot gudarna.
[26] »Världsormen»: Midgårdsormen, en demon, som liksom Fenresulven säges hava Loke till fader. Före striden mot gudarna var hans plats i världshavet, där han tänktes ringla sig runt jorden.
[27] »Likskeppet»: Nagelfar, ett fartyg, som troddes vara byggt av döda mäns naglar och söm förde dödsrikets skaror till världsstriden.
[28] Helhem är dödsgudinnans, Hels, rike.
[29] Byleists broder är Loke.
[30] Kampgud: poetisk beteckning för krigare (här: Surt).
[31] Hlin är ett binamn till Frigg, Odens maka.
[32] »Beles bane» kallas Frö, emedan han enligt sagan dödal jätten Bele.
[33] »Stridsfadren»: Oden.
[34] Hlodyn är ett annat namn på Jord, maka till Oden och moder till Tor. »Hlodyns ättling» är således Tor. Ett tredje namn på Jord var Fjårgyn, som förekommer i nästföljande strof.
[35] »Jordens gördel» är en omskrivning för Midgårdsormen; jfr not 26.
[36] »Odens ättling», d. v. s. Tor.
[37] »Värnarn av Midgård» kallas Tor, emedan han genom sin kamp mot jättarna i särskild grad är människornas beskyddare.
[38] Se not 34.
[39] »Den väldige guden» är Oden.
[40] »Jordkringfamnarn»: Midgardsormen; jfr not 26.
[41] Gimle är människornas boningsplats i den nyuppståndna världen. Namnet betecknar den såsom ett ställe, som, i motsats till den förgångna jorden, icke kan härjas av eld.