Den grönländska sången om Atle (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Den grönländska sången om Atle
(Atlamál en grønlenzko)

Atle (Attila) blev fundet død næste morgen
Ukendt kunstner

1.

Vida de våldsdåd

sports, som i samråd

hjältar förr uttänkt

— ingen till nytta —

hemligt, sig själfva

endast till skada,

liksom för Giukes

söner, som svekos.

2.

Ödet dem nådde,

dödens de blefvo.

Atle, fast klartänkt,

oklokt ock gjorde:

fällde sitt bästa

stöd sig till skada.

Brådt sina svågrar

bjöd han hem till sig.

3.

Klok var hans drottning:

gick klokt till väga,

lyssnade till hvad

hemligt man rådslog;

svårt det dock var att

bröderna hjälpa:

sjöledes bud sändts,

själf var hon hemma.

4.

Runor hon ristat;

ränksmidarn Vinge

ändrade om dem,

förrn han dem frambar.

Buden sen öfver

Limafjord foro

dit, där de tappre

hjältarne bodde.

5.

Sen de framkommit,

upptändes eldar,

dracks mycket öl;

på svek tänkte ingen;

gåfvor, som vänligt

sändts dem, på stolpen

hängdes: ej såg man

i dem en varning.

6.

Fram gick då Hognes

hustru Kostbera,

gästfri som få, och

hälsade båda.

Glad var ock Glaumvor,

maka åt Gunnar,

sörjde, att intet

brast deras gäster.

7.

Gunnar att locka

bjöd man ock Hogne.

Öppet var sveket,

om de blott märkt det.

Fore blott Hogne,

fore ock Gunnar,

tillstyrkte denne,

ville ock Hogne.

8.

Tärnor mjöd buro:

gästfrihet brast ej.

Flitigt det dracks, tills

nog det var drucket.

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

makarna gingo

sedan till hvila.

9.

Lärd var Kostbera.

Runor hon kunde.

Sökte dem läsa

nu framför elden.

Bäst var att hålla

tungan i tygel:

svårt var dem tyda,

villsamt de ristats.

10.

Därpå hon gick med

Hogne till hvila

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

mycket hon drömde,

dolde det icke,

sade det, som hon

vaknat, till kungen.

11.

'Fara du ämnar.

Hör dock min varning:

tar jag än miste,

res dock en ann’ gång.

Jag har din systers

runor sökt tyda:

hon har ej bjudit

dig denna gången.'

12.

'Ett mest mig undrar

— kan ej förstå det —

hvarför så villsamt

hon skulle rista.

Så ser det ut, som

låge därunder

bådas er bane,

om I dit kommen.'

13. Hogne kvad:

'Kvinnor allt misstro.

Har ej det lynnet.

Tror ej på svek, där

intet split råder.

Kungen med rödan

guld skall oss glädja.

Aldrig jag rädes,

hotar än fara.'

14. Kostbera kvad:

'Illa det går er,

om I dit dragen.

Ej denna gången

gästfritt I hälsens,

drömde jag, Hogne

— döljer det icke. —

Räds jag ej saklöst,

går det er illa.'

15.

'Tyckte ditt lakan

brinna i elden.

Högt upp ur huset

frambröto lågor.'

Hogne kvad:

'Linne här finns, som

föga I sköten.

Det snart skall brinna.

Där har du drömmen.'

16. Kostbera kvad:

'Såg en björn komma.

Stockar han uppbröt,

ramarna riste,

rädda vi blefvo;

grep oss i gapet;

intet vi kunde

göra; ett väldigt

larm vardt i huset.'

17. Hogne kvad:

'Vinden väl växer

mot oss på färden.

Isbjörnen bådar

storm väl från öster.'

18. Kostbera kvad:

'Såg en örn flyga

längs genom huset,

blod på oss stänka.

Ondt det oss bådar.

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

han var visst Atles

hotfulla fylgja.'

19. Hogne kvad:

'Mycket vi slakta.

Blod därför se vi.

Drömma om örnar

syftar på oxar.

Huld är oss Atle,

hvad du än drömmer.'

Nog var nu taladt.

Båda sen tego.

20.

Liknande sade

Glaumvor till Gunnar,

ängslades ock af

gräsliga drömmar,

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

ovisst, om Gunnar

komme tillbaka.

21. Glaumvor kvad:

'Rest var din galge,

hängas du skulle,

ormar dig åto,

fast du än lefde

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

Ragnarök inbröt.

Tyd mig den drömmen!'

Gunnar kvad:

. . . . . . . . . . . . . .

22. Glaumvor kvad:

Såg jag ett blodigt

svärd ur dig dragas

— hårdt är att säga

slik dröm sin make —,

tyckte, att spjutet

dig genomborrat;

ulfvar vid båda

ändarna tjöto.'

23. Gunnar kvad:

'Hundar väl skola

hoppa och skälla.

Drömma om kastspjut

syftar på hundskall.'

24. Glaumvor kvad:

'Såg en älf strömma

längs genom huset;

röt som af vrede,

steg öfver bänken,

bröt på er båda

af båda föttren,

skonade intet.

Hvad bådar detta?'

25. Gunnar kvad:

'Fält skola vaja,

där du såg strömmen;

foten af ogräs

snärjs tidt på åkern.

26. Glaumvor kvad:

'Såg döda kvinnor

hit i natt komma,

sorgfälligt klädda,

ville dig taga;

brådt de dig bjödo

till sina bänkar; —

tror, dina nornor

dig ej mer skydda.'

27. Gunnar kvad:

'Nu det för sent är.

Saken är afgjord.

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

fruktar ej färden,

som vi beslutat,

fast jag ej tror, att

länge vi lefva.'

– – –

28.

Morgonen inbröt;

upp de sig reste,

lystna att fara,

lyddes till råd ej.

Fem man de foro

— dubbelt så många

svenner dock fanns det—.

Det var högst illa.

29.

Snævar och Solar,

söner till Hogne,

Orkning, till Hognes

maka en broder,

följde på färden;

kvinnorna fagert

klädda ock följde

ända till fjorden.

Fåfängt de sökte

männen kvarhålla.

30.

Hördes då Glaumvor,

maka åt Gunnar,

säga till Vinge

hvad hon bäst tyckte:

'Vet ej, hur I vår

vänlighet lönen.

Brott är gästs ankomst,

bor det svek i den.'

31.

Svarade Vinge

mot sig själf skonslös:

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

'Tage mig jättar,

om jag har ljugit!

Häng mig i galgen,

om jag fred bryter!'

32.

Sade då Bera

blid uti hågen:

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

'Seglen nu lyckligt!

Vinnen nu seger!

Ske, som jag önskar,

allt utan hinder!’

33.

Svarade Hogne

för att dem hugna:

'Trösten er, kvinnor,

hvad än må hända!

Många så säga,

motsatt dock går det.

Litet det gagnar

dem, som bort fara.'

34.

Länge till afsked

blickar de bytte.

Skildes så deras

vägar och öden.

– – –

35.

Kraftigt de rodde.

Midt af bröts kölen.

Vredgade än mer

kraftigt de rodde.

Årbanden tänjdes,

tullarna brusto,

båten vardt lämnad

lös invid stranden.

36.

Än blott en bit och

lyktad var färden.

Stolt där sig reste

Budlungaborgen.

Hogne på porten

slog – gällt den skrällde.

Då sade Vinge,

hvad ej bort sägas.

37.

'Flykten från borgen!

Farligt hit komma.

Brådt skall man eder

bränna som fallne.

Vänligt jag bjöd er.

Svek var inunder.

Eller stån kvar, tills

galgen är timrad.'

38.

Sade då Hogne

utan all hänsyn,

aktande intet,

som man fick röna:

'Tänk ej oss skrämma!

Skryt med det sällan!

Skräflar du mera,

ökas din ofärd.'

39.

Vinge sen slogs till

marken och dräptes.

Yxhugg han fick, tills

han gaf upp andan.

40.

Fylkades Atles

folk, sig i brynjor

klädde; så rustadt

stod inför porten.

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

41.

Växlades ord af

vredgade kämpar:

'Länge beslutadt

var att er dräpa.'

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

42 Hogne kvad:

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

'Märks ej, att länge

det var beslutadt.

Redo I än ej

ären, men redan

en vi lamslagit,

dräpt af ert följe.'

43.

Vreda de blefvo,

som detta hörde,

spände med vana

fingrar bågsträngar,

häftigt i skydd af

sköldar de sköto

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

44.

Budskap vardt buret

in om hvad ute

skedde, en träl i

salen det sade.

Vred vardt då Gudrun,

när hon det hörde,

slängde ifrån sig

alla halssmycken.

45.

Ut gick hon sedan,

öppnade dörren

utan all fruktan,

mottog de komna

— det var den sista

hälsning de bytte —

sade dem trofast,

hur allt förhöll sig.

46.

'Sökte er rädda,

hindra er affärd.

Ingen dock ödet

hindrar: I kommit.'

Sökte förmå dem

sen att förlikas.

Ingen det ville.

Alla nej sade.

47.

Såg den högborna,

huru de stredo;

kampdjärf i hågen

slängde hon manteln,

svängde sitt svärd att

fränderna värja,

mildt hon sin hand i

kampen ej höjde.

48.

Dottern af Giuke

högg så en Atles

broder, att denne

bort måste bäras;

sedan en ann', som

mer ej sig reste,

sände till Hel med

hand, som ej skälfde.

49.

Kampen, som upptändts,

vardt mera frejdad

än allt hvad Giukes

söner förr utfört.

Svärden de svängde,

brynjor de klufvo,

hjälmar de bräckte.

Hjältemod brast ej.

50.

Striden höll på från

morgon till middag.

Blodsköljdt var fältet,

innan man slutat.

Aderton kämpar

fälldes af Beras

söner och broder,

förrn de fällts själfva.

51.

Atle då sade

midt i sin vrede:

'Skamligt att skåda.

Er skuld är detta:

nyss här vi voro

trettio kämpar,

nu endast elfva.

Mycket vi mistat.'

52.

'Voro vid Budles

död vi fem bröder,

Hel har nu hälften.

Två ligga huggna.

Mäktiga svågrar

fick jag —det erkänns—,

olycksfödt vif, som

föga har gladt mig.'

53.

'Aldrig det frid var,

sen du kom till mig

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

utödt min ätt, på

skatter mig svikit,

Brynhild till Hel sändt.

Mest det mig grämer.'

54. Gudrun kvad:

'Slikt säger du, fast

du var den förste.

För att få skatten

drap du min moder,

svälte ihjäl min

fränka i hålan.

Löjligt mig tycks, att

du dig beklagar.

Gudar må tackas,

går det dig illa.'

55. Atle kvad:

'Upp nu, I jarlar!

Låten den skönas

sorg än mer ökas!

Jag vill det skåda.

Gören allt, för att

Gudrun må kvida!

Vore en fröjd att

se henne gråta.'

56.

'Gripen nu Hogne!

Karfven i honom!

Skären ut hjärtat!

Varen strax redo!

Gunnar, den grymme,

hängen i galgen!

Dröj en ej! Honom

kasten åt ormar!’

57. Hogne kvad:

'Gör, som dig lyster!

Glad jag det bidar.

Ej skall jag rädas.

Ondt förr jag pröfvat.

Motstånd jag gjort, då

kraft än jag hade.

Matt jag af sår är.

Nu må du råda.'

58.

Sade då Beite,

munskänk hos Atle:

'Låt oss i stället

gripa nu Hialle!

Dräpom den kraken,

mogen för döden.

Varder i hela

lifvet en lathund.'

59.

Rädd vardt då kocken;

skyndade bort och

modlös han kröp i

vråarna undan;

ville för andras

skull icke lida.

Dystert det var att

dö ifrån svinen.

60.

Dock grep man Budles

kock och drog knifven.

Trälstackarn grät, förrn

udden han kände:

skulle få tid att

gödsla, att göra

uslaste sysslor,

sluppe han undan.

61.

Hördes då Hogne

— få väl så gjorde —

bedja, att trälens

lif blefve skonadt:

'Mindre mig gör att

utstå den leken.

Hvem kan väl vilja

sådant skrik höra.'

62.

Rådiga kämpar

grepo då kungen.

Utväg ej fanns att

mer det uppskjuta.

Högt log då Hogne

— männen det hörde —

modigt han kunde

uthärda kvalen.

. . . . . . . . . . . . . .

63.

Gunnar tog harpan,

slog den med tårna,

spelade så, att

kvinnorna gräto,

spelade så, att

kämparne rördes,

spelade, tills att

strängarna brusto.

64.

Dogo de redan

tidigt på dagen,

men deras bragder

städs skola lefva

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

– – –

65.

Atle sig ställde

stolt uppå liken.

Hånfullt han Gudrun

sorgbudet sade:

'Nu är det morgon.

Fränder du mistat.

Själf har du delvis

skuld i det skedda.'

66. Gudrun kvad:

'Glad är du, när du

mord kan förkunna.

Ångern skall komma,

då du allt röner.

Du skall ett arf få

— jag det nu yppar —:

dör jag ej äfven,

går det dig illa.'

67. Atle kvad:

'Kan slikt ej hindra.

Vet dock ett annat

råd, vida bättre.

Lätt vi försmå hvad

bäst är. Du tröstas

skall med en mö, med

smycken, med silfver,

allt som du själf vill.'

68. Gudrun kvad:

'Hoppas ej därpå.

Jag skall det afslå.

Böter för brott långt

mindre jag afböjt.

Vild förr jag tyckts dig.

Mer vild jag varder.

Mycket, när Hogne

lefde, jag tålde.'

69.

'Vet att i samma

hus ha vi fostrats,

samman vi lekt och

samman uppvuxit;

Grimhild oss skänkte

guld och halssmycken; —

aldrig ditt dåd med

böter kan sonas.'

70.

'Männens kraft krossar

kvinnornas lycka;

afkvistas stammen,

vissnar sen kronan;

afhugges roten,

faller ock trädet. —

Ensam du öfver

allt nu må råda.'

71.

Lättrogne kungen

trodde på henne.

Öppet var sveket,

om han akt gifvit.

Gudrun förstod att

slugt sig förställa,

lekte behändigt

med tvenne sköldar.

72.

Arföl hon redde

åt sina bröder,

Atle så äfven

åt sina fränder.

Ord mer ej byttes.

Färdigt var mjödet.

Stort larm sen uppstod

vid detta gille.

73.

Vildt nu hon stred mot

Budlungaätten,

ville på maken

rysligt sig hämna:

lockade till sig

lekande gossar.

Bleka de blefvo,

gräto dock icke,

sprungo till modern,

sporde: 'Hvad vill du?'

74. Gudrun kvad:

'Spörjen ej. Döda

eder jag önskar.

Länge ert lif jag

längtat att taga.'

Gossarne sade:

'Dräp dina barn då!

Ingen det hindrar.

Dock, när det spörjs, skall

vreden ej hvila.'

75.

Bråd i sitt sinne

barnen hon dräpte,

utan all hänsyn

halshögg dem båda.

Sporde sen Atle,

hvart väl hans gossar

gått för att leka,

kunde ej se dem.

76. Gudrun kvad:

'Våga jag vill att

sanning dig säga:

dottern till Grimhild

intet skall dölja.

Glad du ej varder,

men du själf väckte

olyckan, när du

svek mina bröder.'

77.

'Sällan jag sofvit,

sedan de mördats.

Hård hämnd jag lofvat,

haft dig i minnet,

hvad du en morgon

sagt, ej förgätit,

Nu du en afton

erhåller budskap.'

78.

'Vet, att du mistat

har dina söner

. . . . . . . . . . . . . .

hvad du minst ville:

ur deras hufvud-

skålar du druckit,

sen deras blod i

drycken jag blandat.'

79.

'Tog deras hjärtan;

stekte på spett dem.

Gaf dig dem, sade,

att det var kalfkött.

Allt själf du njutit,

ingenting lämnat.

Dina kindtänder

duktigt du användt.'

80.

'Barnens lott vet du.

Värr’ än din finns knappt.

Min jag själf vållat;

skryter ej med den.'

81. Atle kvad:

'Grym var du, Gudrun.

Gräsligt det var att

med dina barns blod

blanda mig drycken.

Dräpt har du fränder,

som du minst skulle.

Öfver mig har du

skymf på skymf hopat.'

82. Gudrun kvad:

'Nu ock dig själf

jag önskar att dräpa.

Aldrig på dig min

hämndtörst kan släckas.

Sådana illdåd

har du begått, att

motstycke till dem

finns ej i världen.'

83. Atle kvad:

'Brännas du borde,

sen du först stenats,

Då har du ernått

hvad du jämt önskat.'

Gudrun kvad:

'Säg åt dig själf slikt

tidigt i morgon.

På ett mer skönt sätt

vill jag gå hädan.'

– – –

84.

Samman de bodde,

skilda af hätskhet,

vreda ord bytte,

båda vantrifdes.

Tanken på hämnd hos

Hognes son växte;

sade sitt hat till

Atle åt Gudrun.

85.

Lifligt hon Hognes

dödskval då mindes,

prisade den, som

hämnade honom.

Dräpt vardt då Atle

— därmed ej dröjdes —.

Gudrun vid mordet

hjälpte sin brorson.

86.

Väldige kungen

väcktes ur sömnen,

såg, att hans sår ej

kunde förbindas:

'Sägen nu sanning!

Hvem har mig mördat?

Hård var den leken.

Lifvet jag låter.'

87. Gudrun kvad:

'Dottern till Grimhild

intet dig döljer.

Vållat jag har, att

lifvet du lämnar,

Hognes son ock, att

såren dig matta.'

Atle kvad:

'Skamligt det var så

hasta med mordet;

skändligt att svika

den, på dig trodde.'

88.

'Ifrig jag for att

vinna ditt jaord.

Du var en ärad,

storrådig änka.

Att det var sant, vi

snart lärde känna.

Hit med dig följde

talrika kämpar.'

89.

'Ståtligt var allting

under vår hemfärd;

högborna hirdmän

ökade glansen;

mångtalig boskap

rikligt oss närde,

präktiga gåfvor

massvis utdeltes.'

90.

'Brudskatt jag gaf dig:

talrika smycken,

trettio trälar,

sju goda tärnor

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

ärad du vardt med

silfver än mera.'

91.

'Allt du dock tyckte

ingenting vara,

förrän jag ärfde

riket af Budle.

Ofta i gråt du

bragte min moder.  

Aldrig ett lyckligt

samlif vi lefvat.'

92. Gudrun kvad:

'Lögn är det, men nu

litet det rör mig.

Var jag ej vänlig,

har du det vållat.

Med dina bröder

låg du i strid jämt.

Halfva din ätt till

Hel du ju sände.'

93.

'Vi trenne syskon

trotsiga voro;

foro af landet

fjärran med Sigurd;

ströfvade vida

hvar på sin drake.

Ödet vi följde,

österut kommo.'

94.

'Dräpte först kungen,

togo hans rike

— jarlar till hjälp oss

gingo af fruktan —,

gåfvo fred mången

oskyldigt fredlös,

gjorde den burgen,

som var utblottad.'

95.

'Död vardt den hunske.

Dog då min lycka.

Bittert det var att

änkonamn bära.

Kvalfullt det var att

komma till Atle.

Grym var förlusten

hjälten att mista.'

96.

'Aldrig vi sporde,

när du hem vände,

att du sökt striden,

andra besegrat.

Jämt vek du undan,

motstånd ej gjorde,

lugnt allt fördrog du

. . . . . . . . . . . . . .

97. Atle kvad:

'Lögn är det, Gudrun.

Det dock ej båta

kan våra öden.

Båda vi brutit.

Visa mig nu dock

så mycken godhet,

att du mig låter

jordas med ära.'

98. Gudrun kvad:

. . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

'skepp skall jag köpa,

skönt målad kista,

vaxa det lakan,

hvari du svepes,

ordna allt, liksom

vi hvarann' älskat.'

99.

Atle då dog, och

fränderna sörjde.

Allt hvad hon lofvat

höll den högborna.

Gudrun sen ville

själf söka döden.

Länge lät ödet

dock henne lefva.

– – –

100.

Säll är enhvar, som

fostrar upp slika

hjältebarn som den

frejdade Giuke;

i hvarje land skall

deras mod minnas,

medan än folken

lyssna till bragder.

---

Noter: