Fragmenter af det gamla Bjarkamal
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
|||
|
|
|||||
|
eller
Mythiska och romantiska forntids-sagor
utgifne af
Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.
Fahlun
Carl Richard Roselli
1834
N:o III
Isländska texten härtill finnes i Membranfragmentet N:o 325 i 4:o för de tvä första stropherne, och för de tre följande i den så kallade Codex Regius på det stora Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn. Fragmenterne äro förut tryckte med Latinsk öfversattning i Bartholins Antiqvitates Dauicæ, Hafniæ 1689, sid. 178-182, öfversatte på Danska af Sandvig i Danska Fornsånger, Köbenh. 1779, sid. 11, och på Tyska af Herder i Sämmtliche Werke der schönen Litteratur, 8 Th. sid. 421; de första stropherne finnas dessutom i alla upplagor af Olof den Heliges saga i Heims Kringla, och de följande tre i Resenii och Rasks upplagor af Snorres Edda.
Dagen är upprunnen,
Hanens (Tuppens) fjädrar dåna,
Tid är för svänner
Sitt arbete börja;
Vaker, jämt vaker
Vänner käre!
Alle I ypperste
Adils ovänner!
Har den hårdhändte!
Rolf bågskytten!
Ättgode män,
De der icke flygta;
Icke till vin jag Er väcker,
Ej till glam med kvinnor,
Häldre väcker jag Er till Hildes
Lek (1), den hårda.
* * *
Kungen, den gifmilde,
Gaf kämpar sina
Fenjas arbete (2),
Fafners hvilobädd (3),
Glasers röda löf (4), och
Granes fagra börda (5);
Dröpners svettdroppar (6),
Grafvitners bolster (7).
Drotten utdelte,
Alla mottogo,
Sifs hufvudhår (8),
Handens is (9), och den
Tvungna Otter-boten (10);
Mardallas tärar (11),
Sjöns eld (12) och Ides
Ord, de glänsande (13).
Krigaren gladde
Många bland folket,
Med Thjasses arfdel (14)
Prydda vi gingo;
Rins röda malm (15), och
Niflungars trät’frö (16),
Skänkte den stridsdjerfve
Höfdingen åt de tappre.
* * *
Så, skall jag honom kvälja (pina),
Som den svartbrune
Skogsbjörnens ovän,
Väggarnes åbo (17).
* * *
På jordens hår (18) är fallen
Rolf den högmodige.
Upplysningar och Anmärkningar (▲ = tillbaka till texten):
- Hild var en bland Valkyriorna eller Strids-Gudinnorna. Derför är Hildes lek en omskrifning eller poetisk bild af striden. ▲
- Betyder, likasom Frodes mjöl, guldet, och härleder sig frän mythen, att trälinnorna Fenja och Menja malde guld åt Konung Frode i Dannemark, på den kvarn som kallades Grotte. Skalda, Stockh. 1819, Cap. 43. ▲
- Fafner låg på Gnita-heden i en orms skepnad, på det guld, som Asarne Odin, Loke och Häner hade måst lemna i bot för Reidmars son Otter, som de ihjälslagit, hvaraf Otters broder Fafner, genom Reidmars dråp, sedan blef egare. Derför kallas guldet, Fafners eller Ormens — Ormarnes dun, bolster, läger, bädd, o. s. v. Skalda, Cap. 39 och 40. ▲
- I Asgård står framför Walhalls dörrar en lund, som kallas Glaser, hvars löf är rödt guld. Skalda, Cap. 34. ▲
- Sedan Sigurd (se Völsunga-sagan) hade öfvervunnit Fafner, bortförde han dennes guld på sin häst Grane, hvadan det blef kalladt Granes börda. Skalda, Cap. 4. ▲
- Af guldringen Dröpner (Draupner) som Odin fick af Dvärgen Brock, dröp hvar nionde natt åtta lika så tunga guldringar, som benämnas med Dröpners svett eller droppar. Skalda, Cap. 35. ▲
- Grafvitner var en af de ormar som mythologien omnämner. Med hans bädd eller bolster betecknas äfven guldet. ▲
- Loke hade gjort Sif, Thors maka, det spratt, att klippa af henne allt håret; men när Thor blef detta varse, grep han Loke och hotade att krossa hvart ben i honom, så att han måste med ed lofva, att förmå svartalferne, att göra Sif hår af guld, som kunde växa likasom naturligt hår. Loke for då bort till några dvärgar, hvilka kallades Ivaldes söner. Dessa gjorde nu håret och tillika skeppet Skidbladner och spjutet Gugner, som Odin äger. Skalda, Cap. 35. ▲
- Guldet kallas handens, handledens eller armens eld, i anseende till dess röda farg och dess bruk såsom finger- eller arm-ringar; derför benämnes silfret här, i anseende till dess hvita färg, för handens is. ▲
- Den bot i guld, som Asarne måste lemna för Reidmars son Otter. Se Uppl. 3. ▲
- Freyas, eller, som hon här kallas, Mardallas (Mardöls), man hette Od. Han for långväga bort. Freya gråter öfver hans frånvaro, och hennes tårar äro rödt guld. Gylfaginning, Stockh. 1819, Cap. 35. ▲
- Äger blef bjuden på gästabud till Asgård, och när han var färdig att resa hem, så bjöd han Odin och alla Asarne till sig trenne månader derefter. I denna färd deltog först Odin och Njörd, Frey, Tyr, Brage, Vidar, Loke; sedermera Asynjorna Frigg, Freya, Gefion, Skade, Idun och Sif. Thor var icke med der, ty han hade rest österut att dräpa troll. Och när Gudarne hade satt sig i sina säten, lat Äger bära in på salsgolfvet skinande guld, hvilket upplyste salen såsom eld, likasom svärden i Walhall tjenade till eld. Derför kallas guldet Ägers, hafvets, sjöns, flodens eld, ljus eller glans. Skalda, Cap. 34. ▲
- Då Jättarne Thiasse, Ide och Gang skiftade arf efter deras fader Olvald, mätte de guldet, derigenom att de togo hvarje gång så mycket i munnen, som de kunde kvarhålla der. Derifrån komma benämningarne Jättarnes glänsande ord, uttryck eller tal, och Thiasses arfskifte, arfdel. Gylfaginning, Cap. 56. ▲
- Se föregående upplysning. ▲
- Niflunga-Konungarne Gunnar och Högne, gömde, innan de foro till Konung Atle på gästabud, allt det guld, som tillhörde Fafners arf, i Rhenfloden, och har man aldrig sedermera kunnat återfinna detsamma. Skalda, Cap. 4. ▲
- Det guld, som Sigurd bortförde efter Fafners dråp, blef länge ett tvisteämne i Niflungarnes slägt, hvarom Völsunga-sagan, Cap. 14 och följande, lemnar omständlig berättelse. ▲
- Det är en Mus eller Råtta. ▲
- Betecknar gräset, äfven å jorden växande blomster. ▲
