Harald hårfagres historia

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor

översatta av Emil Olson

C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26

HARALD HÅRFAGRES HISTORIA

1. Harald tager emot konungadömet.

Harald tog konungadömet efter sin fader, då han var tio år gammal. Han var mycket stor och stark och vacker, en klok och mycket handlingskraftig man. Hans morbroder Guthorm blev styresman för hirden och för hela regeringen; han var också anförare för hären.

Efter Halvdan svartes död blev det rike som han lämnat efter sig anfallet av många hövdingar. Först var det konung Gandalv och de båda bröderna Hogne och Frode, söner till konung Östen på Hedemarken, samt Hogne Kårasson, som drog vida omkring i Ringerike. Sedan drog Hake Gandalvsson ut på Vestfold med tre hundra man. Han for landvägen över några dalar och ämnade överrumpla konung Harald, medan konung Gandalv låg i Londer med sin här och tänkte därifrån begiva sig över fjorden till Vestfold. Då härtig Guthorm sporde detta, samlade han en här och for med konung Harald. Han vände sig först mot Hake uppe i landet, och de möttes i en dal; det kom till strid och Harald vann seger. Där föll konung Hake och en stor del av hans här; stället kallas sedan dess Hakedalen. Därefter vände konung Harald och härtig Guthorm tillbaka. Då var konung Gandalv kommen in på Vestfold; de drogo nu emot varandra, och en hård strid uppstod. Gandalv flydde därifrån; han hade förlorat största delen av sin här och kom med så förrättat ärende hem till sitt rike.

Då konung Östens söner på Hedemarken sporde dessa tidender, väntade de, att de snart skulle bli anfallna. De sände bud till Hogne Kårasson och hersen Gudbrand och stämde möte med dem på Hringesaker på Hedemarken.

2. Östenssönernas fall.

Efter dessa strider drogo konung Harald och härtig Guthorm ut med allt det folk som de kunde samla och vände sig mot Upplanden; de togo så mycket som möjligt vägen över skogarna. De fingo veta, var Upplands-konungarna hade kommit överens att mötas, och kommo dit vid midnatt. Vakterna märkte ingenting, förrän de hade kommit till den stuga, där Hogne Kårasson befann sig, och till den som Gudbrand sov i. De satte eld på båda. Men Östenssönerna lyckades komma ut med sina män och kämpade en stund och föllo där båda, Hogne och Frode.

Efter dessa fyra hövdingars fall underlade sig konung Harald med bistånd och hjälp av sin frände Guthorm Ringerike och Hedemarken, Gudbrandsdalen och Hadeland, Toten och Raumarike samt hela den norra delen av Vingulmark. Därefter hade konung Harald och härtig Guthorm flera strider med konung Gandalv. Det slutade därmed, att konung Gandalv föll i den sista drabbningen, och konung Harald bemäktigade sig hela riket ända till Raumälven i söder.

3. Om Gyda Eriksdotter.

Konung Harald sände sina män efter en mö som hette Gyda, dotter till konung Erik av Hordaland; hon uppfostrades hos en mäktig bonde i Valdres. Henne ville Harald taga till frilla, ty hon var en mycket fager och stolt mö. Då sändebuden kommo dit, framförde de sitt ärende för flickan. Hon svarade, att hon icke ville förspilla sin jungfrudom genom att taga till make en konung, som icke hade större rike att råda över än några fylken; »och det synes mig underligt», sade hon, »att det icke finnes någon konung som vill underlägga sig hela Norge och vara ensam härskare över detta land, såsom konung Gorm är i Danmark och Erik i Uppsala». Sändebuden tyckte, att hon svarade väl övermodigt, och sporde henne, vad detta svar skulle betyda. De sade, att konung Harald var så mäktig, att det vore ett fullgodt gifte för henne; men om hon svarade på deras ärende annorlunda än de ville, så sågo de för den gången ingen utväg att föra henne bort med sig, om hon icke själv samtyckte därtill. De gjorde sig så redo att fara bort. Då de voro resfärdiga, ledsagade man dem ut. Då talade Gyda med sändebuden och bad dem hälsa konung Harald, att hon skulle gå in på att bliva hans hustru endast på det villkor, att han först för hennes skull underlade sig hela Norge och rådde över detta rike lika fritt som konung Erik rådde över Svearike och konung Gorm över Danmark; »ty då», sade hon, »synes han mig ha rätt att kallas folkkonung».

Knud Bergslien: Haralds sändebud och Gyda

4. Konung Harald avlägger löfte.

Sändebuden foro nu tillbaka till konung Harald och framförde till honom flickans ord. De sade, att hon var mycket djärv och oklok, och menade, att det vore rätt, om konungen bragte vanära över henne genom att sända många män och hämta henne med våld. Men konung Harald svarade, att denna mö hade icke talat illa eller handlat så, att det förtjänade hämnd, och bad henne hava mycken tack för sina ord. »Hon har påmint mig om ting», sade han, »som det synes mig underligt, att jag icke förut har tänkt på». Och än vidare sade han: »Det löftet gör jag — och därpå tager jag Gud, som har skapat mig och som råder för allt, till vittne —, att jag icke skall klippa eller kamma mitt hår, förrän jag har lagt under mig hela Norge med skatter och utskylder och styrelse, eller också skall jag dö». För dessa ord tackade härtig Guthorm honom hjärtligt och sade, att det anstod en konung att hålla sitt löfte.

5. Strid i Orkadalen.

Efter detta samlade de båda fränderna en stor här och drogo till Upplanden och vidare norrut över Dalarna och därifrån över Dovrefjället. Då Harald kom ned i bygden, lät han dräpa alla män och bränna bygden; men då folket märkte detta, flydde alla som kunde, somliga ned till Orkadalen, andra till Gaulardalen eller ut i skogarna; somliga bådo om fred, och det fingo alla, som kommo till konungen och blevo hans män. Harald och hans män mötte intet motstånd, förrän de kommo till Orkadalen; där var en här samlad emot dem. De hade där den första kampen med en konung, som hette Gryting. Konung Harald segrade; Gryting blev tagen tillfånga, och många av hans män stupade, men själv trädde han i konung Haralds tjänst och svor honom trohetsed. Därefter underkastade sig allt folket i Orkadalsfylket konung Harald och blevo hans män.

6. Landskifte och riksstyrelse.

Konung Harald stiftade överallt där han lade landet under sig den lagen, att han tillägnade sig all odaljord och lät alla bönder, både mäktiga och ringa, betala sig jordskyld. Han satte över varje fylke en jarl, som skulle döma efter lag och landsrätt och uppbära sakören och skatter, och jarlen skulle hava en tredjedel av skatter och utskylder till uppehälle och omkostnader. Var jarl skulle hava under sig fyra eller flera hersar, och var och en av dessa skulle hava tjugo marker till underhåll. Var jarl skulle uppställa sextio män i konungens här och var herse tjugo män. Men så mycket hade konung Harald ökat pålagor och skatter, att hans jarlar hade större inkomster än konungarna förut hade haft. Då detta spordes i Tråndheim, begåvo sig många stormän till konung Harald och inträdde i hans tjänst.

7. Strid i Gaulardalen.

Det berättas, att jarlen Håkon Grjotgardsson kom till konung Harald ute ifrån Yrjar och hade med sig mycket folk till hjälp åt konungen. Därefter drog konung Harald in i Gaulardalen och hade där en strid, fällde två konungar och bemäktigade sig sedan deras riken, Gaulardalsfylke och Strindafylke. Därefter drog konung Harald in i Stjoradalen och hade där sin tredje strid; han vann seger och underlade sig det fylket. Nu samlade sig intrönderna. Fyra konungar hade kommit tillsamman med sina härar: den ene härskade över Veradalen, den andre över Skaun, den tredje över Sparbyggjafylke, den fjärde över Innerön; han innehade Eynafylke. Dessa fyra konungar drogo med sin här emot konung Harald. Han gick till strid mot dem och vann seger, och några av dessa konungar föllo, andra flydde. Konung Harald hade i Tråndheim tillsammans åtta strider eller fler, och sedan åtta konungar fallit, lade han under sig hela Tråndheim.

8. Harald vinner Naumudalsfylke.

Norrut i Naumudal voro två bröder, Herlaug och Hrollaug, konungar. De hade i tre somrar varit sysselsatta med att resa en hög; den var byggd av sten, kalk och timmer. När högen var färdig, fingo bröderna underrättelse, att konung Harald drog emot dem med härsmakt. Då lät konung Herlaug föra dit mycken mat och dryck. Därefter gick han in i högen med tolv män och lät sedan kasta igen högen. Konung Hrollaug steg upp på den hög som konungarna plägade sitta på, lät där resa konungahögsätet och satte sig däri. Sedan lät han lägga bolster på fotsteget, där jarlarna hade sin sittplats, och kastade sig därpå ur högsätet och ned i jarlarnas säte och gav sig själv jarls namn. Därefter for han konung Harald tillmötes och överlämnade åt honom hela sitt rike, erbjöd sig att bliva hans man och omtalade för honom, vad han hade gjort. Då tog konung Harald ett svärd och fäste det vid hans bälte, hängde en sköld om hans hals, gjorde honom till sin jarl och ledde honom till högsätet. Han gav honom Naumudalsfylke och satte honom till jarl över detta.

9. Konung Harald ordnar sin skeppsbesättning.

Konung Harald for åter tillbaka till Tråndheim och stannade där över vintern; han räknade detta sedan ständigt för sitt hem. Där lät han bygga en mycket stor huvudgård, som heter Hlader. Samma vinter tog han jarlen Håkon Grjotgardssons dotter Åsa till hustru, och Håkon stod nu i det största anseende hos konungen. Våren därpå skaffade konung Harald sig skepp. Han hade under vintern låtit bygga ett stort drakskepp, som han utrustat på det präktigaste. Där anvisade han platser för sin hird och för bärsärkarna. »Stamboarna» utvaldes med den största omsorgen, ty de förde konungens härtecken. Rummet mellan förstäven och ösrummet kallades »rausn»; där fingo bärsärkarna sina platser. Endast sådana män blevo upptagna i konung Haralds hird, som överträffade andra i styrka och mod och alla slags färdigheter; endast de fingo plats på hans skepp. Han hade nu godt tillfälle att välja sig hirdmän från alla fylken. Han hade en stor krigshär och många storskepp, och många stormän följde honom. Hornklove omtalar i Glymdråpa, att konung Harald hade en strid i Uppdalsskogen med Orkadalsboarna, innan han hade denna leding ute:

Nordmännens tappre konung

— alltid med kraft och vrede

nedslog han ofredsmännen —

hade en strid på heden,

innan på glansfullt prydda

snabba segelhästar,

lysten på stordåd och bragder,

krigaren for till sjöslag.

Den krigiske furstens skara

— hans, som vredgad med döden

straffade tjuvars släkte —

höjde stridsgny på heden,

förrän den mäktige krigarn,

farlig för fiendeflocken,

mängden av långskepp och drakar

sköldprydda förde till sjöslag.

10. Strid vid Solskel.

Konung Harald förde sin här ut ur Tråndheim och vände sig söderut mot Möre. Hunthjov hette den konung som härskade över Mörafylke; hans son hette Solve »klove». De voro stora krigare. Den konung som rådde över Raumsdal hette Nokkve; han var morfader till Solve. Dessa konungar samlade en stor här, när de sporde konung Haralds ankomst, och drogo emot honom. De möttes vid Solskel; det kom till strid där, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Nordan drevs skeppet av stormen:

hastigt på vågen fördes

sköldklädde krigarn att börja

strid med tvänne kungar.

Utan ord de tränne,

endast med dånande larmskott,

hälsade stumt varandra:

klangen av sköldar talte.

Båda konungarna föllo, men Solve räddade sig genom flykten. Konung Harald lade då under sig dessa två fylken och stannade där länge om sommaren och skipade rätt bland männen, men om hösten for han norrut till Tråndheim. Ragnvald Mörejarl, son till Östen »åska», hade då trädt i konung Haralds tjänst; honom satte konung Harald till styresman över dessa två fylken, Nordmöre och Raumsdal, och skaffade honom hjälp av både stormän och bönder och tillika skepp att värja landet mot ofred. Han kallades Ragnvald den mäktige eller den rådkloke, och man säger, att bägge tillnamnen voro sanna. Konung Harald var om vintern därefter i Tråndheim.

11. Konung Arnvids och konung Audbjörns fall.

Våren därefter utrustade konung Harald en stor här i Tråndheim och sade, att han med den skulle vända sig mot Sunnmöre. Solve »klove» hade under vintern legat ute på härnadståg och härjat i Nordmöre och där dräpt många av konung Haralds män och plundrat andra, men stundom hade han under vintern varit på Sunnmöre hos sin frände konung Arnvid. Då de sporde konung Haralds ankomst, samlade de en här; de fingo mycket folk, ty många tyckte sig ha fientligheter att hämnas på konung Harald. Solve »klove» for söderut till Fjordarna till konung Audbjörn, som härskade där, och bad att han skulle komma honom och konung Arnvid till hjälp med sin här. »Det är allom lätt att se», sade han, »att vårt enda val nu är att resa oss gemensamt emot konung Harald. Vi skola då få styrka nog, och då skall ödet råda för segern. Men i annat fall ha vi blott att bliva hans trälar, och det är ingen utväg för män, som icke ha lägre värdighet än Harald. Min fader tyckte det vara bättre att falla i strid i sitt konungadöme än att bliva konung Haralds underlydande».

Solve bragte det genom sitt tal därhän, att Audbjörn lovade att komma. Han samlade en här och seglade norrut för att möta konung Arnvid; de hade då en mycket stor här. De sporde, att konung Harald hade kommit norrifrån, och mötte honom innanför Solskel. Det var sed på den tiden, att då man stred till sjöss, skulle man binda skeppen samman och kämpa i förstävarna. Så gjordes nu. Konung Harald lade sitt skepp emot konung Arnvids, och striden dem emellan blev mycket hård. Mycket folk föll på båda sidor, och till slut blev konung Harald så rasande och vred, att han gick fram till »rausnen» på sitt skepp och kämpade där så käckt, att alla stamboarna på Arnvids skepp veko tillbaka till masten och några föllo. Konung Harald äntrade då själv skeppet, och konung Arnvids män togo till flykten, men han själv föll på sitt skepp. Där föll också konung Audbjörn, men Solve flydde. Så säger Hornklove:

Fast stod krigarkungen

i spjutens storm mot männen,

där pilarna sjöngo i dånet.

Rödt lyste blod i såren.

Männen segnade döda

för kraftiga hugg av kungen.

Svärdet klang mot skölden.

Krigarfursten fick seger.

Där föllo bland konung Haralds män hans jarlar Asgaut och Asbjörn och hans släktingar Grjotgard och Herlaug, söner till Håkon Hladejarl. Solve var sedan i lång tid en stor viking och tillfogade ofta konung Haralds rike stor skada.

12. Konung Vemund brännes inne.

Konung Harald lade under sig Sunnmöre. Konung Audbjörns broder Vemund behöll väldet i Firdafylke. Det var sent om hösten, och man kom överens med konung Harald, att han icke skulle fara söder om Stad under hösten. Konung Harald satte Ragnvald jarl över Nord- och Sunnmöre och Raumsdal; han hade många män omkring sig. Därefter for konung Harald till Tråndheim.

Samma vinter for Ragnvald jarl den inre vägen över Eid och vidare söderut till Fjordarna. Han hade genom spejare underrättelser om konung Vemund och kom om natten till ett ställe, som heter Naustdal, där konung Vemund var på gästning. Ragnvald jarl omringade deras hus och brände konungen inne med nittio män. Därefter kom Berdlu-Kåre till Ragnvald jarl med ett fullrustat långskepp, och de foro båda norrut till Möre. Ragnvald jarl tog de skepp som konung Vemund hade haft och allt lösöre som han kunde, komma åt. Berdlu-Kåre for norrut till konung Harald och gick i hans tjänst; han var en väldig bärsärk.

Våren därpå drog konung Harald söderut längs kusten och underlade sig Firdafylke. Sedan seglade han österut längs kusten och kom till Viken, men lämnade kvar jarlen Håkon Grjotgardsson och uppdrog åt honom styrelsen över Firdafylke. Håkon jarl sände bud till Atle den smale, att han skulle lämna Sogn och vara jarl på Gaular, som han förut hade varit; själv sade han sig ha fått Sognafylke av konung Harald. Atle sände bud tillbaka med det svaret, att han ämnade behålla både Sognafylke och Gaular, tills han träffade konung Harald. De båda jarlarna tvistade nu om detta, till dess de båda samlade en här. De möttes i Stavanesvåg på Fjaler och utkämpade där ett stort slag. Där föll Håkon jarl, och Atle jarl blev dödligt sårad; de förde honom till Atleö, och där dog han. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Håkon blev,

den raske kämpen,

sårad av vapen

i stridens larm.

Gudaättlingen

ändade livet

i spjutens gny

borta på Fjaler.

Och där blev,

då Håkons vänner

föllo i striden,

Stavanesvågs

blåa bölja

i kampens gny

rikligt blandad

med männens blod.

13. Om konung Harald och sveakonungen Erik.

Konung Harald kom med sin här österut till Viken och styrde in till Tunsberg, där då var köpstad; han hade då uppehållit sig fyra år i Tråndheim och under den tiden icke varit i Viken. Där fick han nu höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav. Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen. Detta harmade Harald storligen; han sammankallade genast bönderna där på Folden till ting och anklagade dem för högförräderi mot sig. Några bönder bevisade sin oskuld, andra betalte böter, åter andra blevo straffade. På detta sätt for han om sommaren omkring i det fylket. Om hösten for han upp till Raumarike, och där gick allt på samma sätt. Då sporde han i början av vintern, att sveakonungen Erik red omkring på gästning i Värmland med sin hird.

14. Åke blir dräpt.

Konung Harald begav sig österut över Eidaskog och in i Värmland och lät där ställa om gästning åt sig. Åke hette en man; han var den mäktigaste bonden i Värmland, mycket rik och vid denna tiden ålderstigen. Han sände bud till konung Harald och bjöd honom till gästabud; konungen lovade att komma på utsatt dag. Åke bjöd också konung Erik till gästabud och utsatte åt honom samma dag. Åke hade en stor gästabudssal, som då var gammal; han lät nu bygga en ny lika stor och inreda den med den största omsorg. Han lät behänga den nya salen helt och hållet med nya bonader, men den gamla med gamla bonader.

Då konungarna kommo till gästabudet, fick konung Erik med sitt folk plats i den gamla salen, men konung Harald med sitt i den nya. Alla bords- och dryckeskärl voro delade så, att Erik och hans män hade gamla kärl och horn, likväl förgyllda och praktfullt utstyrda, men konung Harald och hans män fingo idel nya kärl och horn, alla prydda med guld. Alla kärlen voro blanka och polerade, och drycken var på båda ställena förträfflig. Åke hade förut varit Halvdan svartes man. När den dagen kom, då gästabudet var slut, gjorde de båda konungarna sig redo till avfärd; hästarna stodo färdiga. Då trädde Åke inför honung Harald och ledde efter sig sin tolv år gamle son, som hette Ubbe. Åke sade: »Herre, om den välvilja som jag har visat eder med mitt gästabud synes eder vara värd någon vänskap, så löna min son därför! Honom giver jag eder till handgången man». Konungen tackade honom med många vackra ord för undfägnaden och lovade honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Därpå lade Åke fram stora skänker åt konungen. Därefter gick Åke till sveakonungen. Konung Erik var då klädd och resfärdig; han var tämligen dyster. Åke tog fram några värdefulla klenoder och gav honom, men konungen svarade föga och steg till häst. Åke följde honom ett stycke på vägen och talade med honom. Skogen var icke långt därifrån, och genom den gick vägen. Då Åke kom in i skogen, frågade konungen honom: »varför delade du välfägnaden mellan mig och konung Harald så, att han skulle ha det bästa av allting; du vet, att du är min man». »Jag trodde», svarade Åke, »att I, herre konung, och edra män icke saknat någon välfägnad vid detta gästabud. Men vad det beträffar, att där var gammal bonad i den sal där I drucken, då kommer det sig därav, att I nu ären gammal, men konung Harald i blomman av sin ålder; därför gav jag honom den nya bonaden. Men vad angår eder påminnelse om att jag är eder man, så vet jag, att I ären icke mindre min man». Då drog konungen sitt svärd och högg honom banesår; sedan red han bort.

Då konung Harald var färdig att stiga till häst, bad han kalla till sig bonden Åke, och då man nu sökte efter honom, sprungo några åt det håll som konung Erik hade ridit; de funno där Åke död och skyndade tillbaka och omtalade det för konungen. Då konungen fick höra detta, ropade han till sina män, att de skulle hämnas bonden Åke. Konung Harald red nu samma väg som konung Erik hade ridit, till dess de å ömse sidor blevo varse varandra. Då redo båda så fort de förmådde, till dess konung Erik kom till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra. Då vände konung Harald tillbaka till Värmland, lade landet under sig och dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Om vintern for konung Harald tillbaka till Raumarike.

15. Konung Haralds färd till Tunsberg.

Konung Harald for om vintern ut till Tunsberg till sina skepp. Han gjorde skeppen i ordning, styrde österut över fjorden och lade under sig hela Vingulmark. Han låg ute i härnad hela vintern och härjade i Ranrike. Så säger Thorbjörn »hornklove»:

Ute på havet

vill kungen jula

i kampens vimmel,

om han själv får råda.

Allt ifrån barnsben

leddes han vid härden,

vid varma stugan

och dunklädda vantar.

Götarna hade samlat sig emot honom rundt omkring i landet

16. Strid i Götaland

Om våren, när isarna lossnade, satte götarna pålar tvärs över Göta alv, så att konung Harald icke skulle kunna föra sina skepp upp i landet. Konung Harald styrde då med sina skepp upp i älven och lade sig vid pålningen, härjade på båda stränderna och brände bygden. Så säger Hornklove:

Segersäll tvang krigarn

sunnanför svallande havet

under sig folket och landet;

den fursten var hård i kampen.

Den skräckhjälmbärande kungen,

fruktande ingen fara,

lät binda lindträs-hjorten

säkert vid stäkets pålar.

Sedan redo götarna fram med en stor här och kämpade emot konung Harald; där blev stort manfall, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Folk-kungens krigiska skara

med svärden mejade männen —

dånet av yxorna växte,

spjuten klungo mot skölden —,

då götarnas skräck fick seger.

De slungade spjuten sjöngo

högljudt, när hän de flögo

över de tappres huvud.

17. Konung Harald drager till Upplanden.

Konung Harald for härjande vida omkring i Götaland; han hade många strider på båda sidor om älven och segrade för det mesta. I en av dessa strider föll Hrane den götiske. Därefter lade Harald under sig allt landet norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland. Då han for bort därifrån, lämnade han kvar härtig Guthorm med mycket folk för att vaka över landet, men själv begav han sig till Upplanden och stannade där en tid, for sedan norrut över Dovrefjället till Tråndheim och var åter där en lång tid. Han fick nu sina första barn. Han och Åsa hade dessa söner: Guthorm, som var äldst, därnäst Halvdan svarte och Halvdan vite — de voro tvillingar —, Sigfred var den fjärde. De blevo alla uppfostrade i Tråndheim med stor heder.

18. Slaget i Hafsfjorden.

Det kom underrättelse söderifrån, att hordarna och rygerna, egderna och thilerna samlades och uppbådade både skepp och vapen och män. Ledarna voro Erik, konung av Hordaland, Sulke, konung av Rogaland, och dennes broder Sote jarl, vidare Kjotve den rike, konung av Agder, och hans son Thore haklång samt två bröder, Hroald »rygg» och Hadd den hårde från Telemarken. Då konung Harald fick veta detta, samlade han en här, satte sina skepp i sjön, gjorde sig i ordning med sitt folk och for söderut längs kusten; han hade många män från varje fylke.

Då han kom söder om Stad, fick konung Erik spörja det. Han hade då också samlat det folk, som han kunde räkna på, och for söderut för att möta den här, som han visste skulle komma till hans hjälp österifrån. Hela hären möttes då norr om Jadar och styrde med sina skepp in i Hafsfjorden.

Knud Bergslien: Slaget i Hafsfjord

Där låg då redan konung Harald med sin här. Där börjades genast ett stort slag; striden var både hård och lång, men till slut fick konung Harald seger. Där föllo konung Erik och konung Sulke och dennes broder Sote jarl. Thore haklång hade lagt sitt skepp emot konung Haralds. Thore var en väldig bärsärk; det blev en hård kamp, innan Thore haklång föll; hela hans skepp blev avröjt. Konung Kjotve flydde upp på en holme, där det var lätt att försvara sig. Därefter flydde hela deras här, en del på skeppen, men en del upp i land och landvägen söderut över Jadar. Så säger Hornklove:

Hörde du i Hafsfjord,

hur den ättstore kungen

kämpade där borta

med Kjotve den rike?

Kamplystna kommo

skeppen från öster,

med gapande huvud

och snidade stävar.

Fyllda de voro med män

och vita sköldar,

västerländska spjut

och välska svärd.

Bärsärkar tjöto —

kampen började —,

ulvhednar vrålade

och skakade vapnen.

De ville pröva den djärve,

som lärde dem att fly,

östmännens härskare,

som bor på Utstein.

Sjökungens hästar

drevos fram till strid.

Där var dån av vapen,

innan Haklång föll.

Den halsdigre kungen

ledsnade att hålla

landet mot Luva,

tog en holme till sköld.

Sårade krigare

kröpo under bänkarna,

stucko stjärten upp

och huvudet i kölen.

På ryggen läto de blänka,

de kloka männen,

sina vita sköldar —

man slog dem med stenar.

Rasande de flydde

bort över Jadar

hem från Hafsfjord.

De tänkte på mjödet

19. Konung Harald blir ensam härskare i Norge.

Efter denna strid mötte konung Harald icke mer något motstånd i Norge. Alla hans värsta fiender hade fallit, men somliga hade flytt ur landet, och det var ett ganska stort antal, ty vid den tiden bebyggdes stora ödeländer. Då bebyggdes Jämtland och Hälsingland, som dock båda redan förut voro något befolkade av norrmännen. Under de strider, genom vilka Harald lade Norge under sig, upptäcktes och bebyggdes länderna ute i havet, Färöarna och Island. Man for också mycket till Hjaltland, och många stormän i Norge flydde fredlösa för konung Harald och begåvo sig på vikingafärder västerut; om vintern uppehöllo de sig på Orknöarna eller Suderöarna, men om sommaren härjade de i Norge och tillfogade, landet där stor skada. Många voro dock också de stormän, som underkastade sig konung Harald, trädde i hans tjänst och hjälpte honom att förkovra landet.

20. Om konung Haralds barn.

Konung Harald hade nu blivit ensam härskare över hela Norge. Då kom han ihåg, vad den där stolta flickan hade sagt honom. Han sände bud till henne och lät föra henne till sig och tog henne till hustru. Dessa voro deras barn: Ålov var äldst, därnäst Hrörek, så Sigtrygg, Frode och Thorgisl.

21. Konung Haralds giftermål.

Konung Harald hade många hustrur och många barn. Han äktade en kvinna vid namn Ragnhild, dotter till konung Erik av Jutland. Hon kallades Ragnhild den mäktiga; deras son var Erik blodyxe. Vidare äktade han Svanhild, dotter till Östen jarl; deras barn voro Olav Geirstada-alv, Björn och Ragnar »ryckaren». Än vidare hade konung Harald till hustru Åshild, dotter till Hring Dagsson uppe i Ringerike; deras barn voro Dag och Hring, Gudröd »ko» och Ingegerd. Det berättas, att då konung Harald gifte sig med Ragnhild den mäktiga, skilde han sig från nio hustrur; därom säger Hornklove:

Holmrygers mör

och Hordars kvinnor,

alla från Hedemarken

och av Holges ätt

försköt den ättstore

för sin danska drottning.

Konung Haralds barn uppfostrades vart och ett där det hade sin mödernesläkt. Härtig Guthorm hade vattenöst Haralds äldste son och givit honom sitt namn. Han knäsatte gossen och gjorde honom till sin fosterson och tog honom med sig österut till Viken. Där uppfostrades han hos härtig Guthorm. Härtig Guthorm hade hela styrelsemakten i Viken och Upplanden, då konungen var frånvarande.

22. Konung Haralds färd västerut.

Konung Harald sporde, att midtlandet härjajades vida omkring av vikingar, som om vintern uppehöllo sig väster om havet. Han hade då leding ute varje sommar och genomsökte öar och utskär, men så snart vikingarna blevo varse hans här, flydde alla, de flesta ut på havet. Då konungen ledsnade på detta, hände det en sommar, att han seglade med sin här västerut över havet. Han kom först till Hjaltland och dräpte där alla vikingar, som icke flydde undan. Därefter seglade han söderut till Orknöarna och rensade dem fullständigt för vikingar. Sedan for han ända till Suderöarna och härjade där. Han dräpte där många vikingar, som förut hade rådt över härsmakt; han utkämpade många strider och vann oftast seger. Därefter härjade han i Skottland och hade där flera strider. Men då han kom västerut till Man, hade de där i förväg sport, vilket härnadståg han hade gjort där i landet, och allt folket flydde över till Skottland, så att ön blev alldeles tom på folk. De förde också med sig allt gods som de kunde, så att då konung Harald och hans män gingo i land, fingo de icke något byte. Så säger Hornklove:

Den kloke och givmilde fursten

förde mot ön i väster

sköldprydda skepp till härnad —

på fastlandet förut han segrat.

I skräck för den kraftige krigarn

skottarnas hela skara

dragit med husfolk och bohag

bort i förväg ur landet.

I en av dessa strider föll Ragnvald Mörejarls son Ivar, och i bot härför gav konung Harald, då han seglade hem, åt Ragnvald jarl Orknöarna och Hjaltland; men Ragnvald skänkte genast båda län¬derna åt sin broder Sigurd, och denne stannade kvar därute i väster, då konungen for därifrån. Dessförinnan gav han Sigurd jarlsvärdighet. Till honom slöt sig sedan Thorsten röde, son till Olav vite och Aud den djupsinniga. De härjade i Skottland och lade under sig Katanes och Suderland ända ned till Ekkjalsbacke. Sigurd jarl dräpte den skotske jarlen Melbrigde tand och band hans huvud vid sin sadelrem, men sårade sig i låret av tanden, som sköt ut ur huvudet. Såret svullnade upp, och han fick sin bane därav; han är högsatt på Ekkjalsbacke. Därefter styrde hans son Guthorm landet ett år och dog barnlös. Sedan satte danska och norska vikingar sig fast i landet.

23. Konung Harald låter klippa sitt hår.

Konung Harald var på gästabud hos Ragnvald jarl på Möre; han hade nu underlagt sig hela landet. Då tog konung Harald där ett bad och lät kamma sitt hår, och Ragnvald jarl klippte håret, som varit oklippt och okammat i tio år. De kallade honom under den tiden Harald »luva», men sedan gav Ragnvald honom tillnamn och kallade honom Harald den hårfagre, och alla som sågo honom sade, att det var ett mycket passande namn, ty han hade både stort och vackert hår.

24. Gånge-Rolv blir fredlös.

Ragnvald Mörejarl var konung Haralds käraste vän, och konungen satte stort värde på honom. Ragnvald var gift med Rolv näsas dotter Hild; deras söner voro Rolv och Thore. Ragnvald jarl hade också oäkta söner; den ene hette Hallad, den andre Einar, den tredje Hrollaug; de voro vuxna, då deras äktafödda bröder voro barn.

Rolv var en väldig viking. Han var så stor till växten, att ingen häst kunde bära honom, och därför gick han till fots, vart han än färdades; han kallades därför Gånge-Rolv. Han härjade mycket i österväg. En sommar, då han kom till Viken från en vikingafärd österut, gjorde han strandhugg där. Konung Harald befann sig just då i Viken. Han blev mycket vred, när han fick höra detta, ty han hade strängeligen förbjudit att plundra inom landet. Konungen kungjorde på tinget, att han gjorde Rolv fredlös i Norge. Då Rolvs moder Hild sporde detta, uppsökte hon konungen och bad om fred för Rolv. Men konungen var så vred, att hennes böner tjänade till intet. Då kvad Hild detta:

Du förskjuter Näsas namne;

du jagar flyktig ur landet

stormäns kloke ättling.

Vi far du fram så våldsamt?

Med sådan ulv att retas

det är ej rådligt, furste!

Han skonar ej kungens hjordar,

om så till skogs han drives.

Gånge-Rolv for sedan västerut över havet till Suderöarna och därifrån till Valland. Han härjade där och underlade sig ett stort jarldöme; där lät han många nordmän bosätta sig, och det landet kallas sedan dess för Normandiet. Från Rolv härstamma jarlarna av Normandiet. Gånge-Rolvs son var Vilhelm, fader till Rikard, fader till Rikard den andre, fader till Robert långsvärd, fader till den engelske konungen Vilhelm bastarden. Från denne senare härstamma alla Englands konungar.

Drottning Ragnhild den mäktiga levde i tre år, sedan hon kommit till Norge; efter hennes död for hennes och konung Haralds son Erik för att fostras hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna. Han uppfostrades där.

25. Om jätten Svåse.

Konung Harald for en vinter på gästning i Upplanden och lät tillreda åt sig ett gästabud på Thoftin. På julaftonen kom jätten Svåse utanför dörren, och sände bud till konungen, att denne skulle komma ut till honom. Konung Harald blev vred över denna budsändning, och samme man som hade burit in budet bar ut konungens vrede; men Svåse bad honom icke desto mindre att framföra ärendet för andra gången och sade sig vara den finne, som konungen hade givit lov att sätta sin hydda på den andra sidan om backen där. Konungen gick då ut och samtyckte till att fara med honom hem och gick över backen; han gjorde detta på tillskyndan av några av sina män, medan andra avrådde. Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en mycket fager kvinna, och iskänkte åt konungen ett kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade på samma gång hennes hand, och genast var det, som om eld kom i hans kropp, och han ville genast ha umgänge med henne samma natt. Men Svåse sade, att det skulle icke ske med hans vilja, med mindre konungen trolovade sig med henne och tog henne till hustru efter lagen. Då fäste konungen Snöfrid och tog henne till hustru; han älskade henne med sådant raseri, att han försummade sitt rike och allt vad som ålåg honom. De fingo fyra söner: Sigurd »oäkting», Halvdan högben, Gudröd stråle och Ragnvald »likben».

Därefter dog Snöfrid, men hennes färg förändrades alls icke, hon var lika röd som då hon levde. Konungen satt ständigt över henne och trodde, att hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde över hans vanvett. För att stilla detta vansinne kom Thorleiv den vise till hjälp, och han botade hans dårskap med stor klokhet genom att först tala honom till lags på detta sätt: »Icke är det underligt, att du minnes en så fager och storättad kvinna och ärar henne på dun och skarlakan, såsom hon bad dig. Men din och hennes heder är dock mindre än det anstår eder däri, att hon ligger för länge i samma kläder; det är mera passande, att man flyttar henne och skiftar kläderna under henne». Men så snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen en svår liklukt och allt slags ond stank. Man skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; men dessförinnan blånade hela kroppen, och ormar och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga krypdjur krälade fram därur. Så sjönk hon till aska; men konungen återfick sitt förstånd och glömde sin dårskap, styrde sitt rike och styrktes och gladdes av sina män och de av honom och riket av bådadera.

26. Om Thjodolv från Hvine.

Sedan konung Harald hade rönt finnkvinnans svek, blev han så vred, att han drev bort ifrån sig alla sina söner med henne och ville icke se dem. Gudröd stråle uppsökte då sin fosterfader Thjodolv från Hvine och bad honom fara med sig till konungen, ty Thjodolv var en kär vän till konungen; denne befann sig då i Upplanden. De begåvo sig åstad, och då de kommo till konungen sent om aftonen, satte de sig längst ned vid dörren och höllo sig dolda. Konungen gick på golvet och såg på bänkarna; han hade gästabud, och mjödet var blandat. Då kvad han detta tyst för sig själv:

Talrikt ha mina kämpar,

gamla och grå i håret,

mjödlystna hit kommit.

Vi ären I så många?

Då svarade Thjodolv:

I stridens lekar fordom

vi med den vise fursten

delade hårda huggen.

Då voro vi ej för många.

Thjodolv tog av hatten, och då kände konungen igen honom och hälsade honom vänligt. Thjodolv bad nu, att han icke skulle förakta sina söner — »ty», sade han, »de skulle gärna velat ha ett bättre möderne, om du hade givit dem det». Konungen biföll hans bön och bad honom taga Gudröd med sig till sitt hem, där han förut hade varit; Sigurd och Halvdan bad han fara till Ringerike och Ragnvald till Hadeland. De gjorde, såsom konungen befallde, och blevo alla raska män och väl övade i alla färdigheter. Konung Harald satt nu i lugn och ro i landet, och det var god fred och goda år.

27. Om jarlen Torv-Einar på Orknöarna.

Ragnvald jarl på Möre fick veta, att hans broder Sigurd fallit, och att vikingar satt sig fast i riket. Då sände han sin son Hallad västerut. Denne antog jarls namn och hade en stor här med sig dit ut. När han kom till Orknöarna, slog han sig ned i landet; men både om hösten och om vintern svärmade vikingarna omkring på öarna, plundrade på näsen och gjorde strandhugg. Hallad jarl ledsnade då på att sitta på öarna; han avsade sig jarlsvärdigheten, antog åter en fri bondes ställning och for sedan österut till Norge. Då Ragnvald jarl sporde detta, visade han sig missbelåten med Hallads beteende och sade, att hans söner icke torde komma att likna sina föräldrar. Då svarade Einar: »Jag åtnjuter föga heder av dig, och jag har föga kärlek att skiljas ifrån. Jag skall fara västerut till öarna, om du lämnar mig någon hjälp. Jag skall lova dig något som du säkert skall finna stor glädje i, nämligen att aldrig komma tillbaka till Norge». Ragnvald svarade, att det gladde honom, att han icke komme tillbaka — »ty», sade han, »jag väntar icke, att dina fränder skola få heder av dig, eftersom din mödernesläkt är hel och hållen trälfödd». Ragnvald gav Einar ett långskepp och utrustade det åt honom.

Om hösten seglade Einar västerut över havet. Då han kom till Orknöarna, lågo där vikingarna Thore träskägg och Kalv »skurva» med två skepp. Einar lade genast till strid emot dem och vann seger, och de föllo båda. Då blev detta kvädet:

Då gav han Träskägg åt trollen,

Torv-Einar drap Skurva.

Han fick namnet Torv-Einar, emedan han lät skära torv och använde den till bränsle, ty det fanns icke skog på Orknöarna. Sedan blev Einar jarl över öarna och en mäktig man. Han var ful och enögd, men hade likväl mycket skarp syn.

28. Konung Erik Emundssons död.

Härtig Guthorm uppehöll sig vanligen i Tunsberg; han hade styrelsen över hela Viken, då konungen var frånvarande, och hade sig anförtrott att försvara landet där. Landet hemsöktes mycket av vikingar, och det rådde ofred uppe i Götaland, så länge konung Erik Emundsson levde. Han dog, då Harald hade varit konung i Norge i tio år.

29. Härtig Guthorms död.

Efter Erik var hans son Björn konung i Svithiod i femtio år. Han var fader till Erik segersäll och Olav, Styrbjörns fader. Härtig Guthorm dog sotdöden i Tunsberg. Då lämnade konung Harald styrelsen över hela riket åt sin son Guthorm och satte honom till hövding över detta.

30. Ragnvald Mörejarls död.

Då konung Harald var fyrtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; de voro alla tidigt utvecklade. Det kom då därhän, att de voro missnöjda med att konungen icke gav dem riken, utan satte en jarl i varje fylke, och menade att jarlarna voro av lägre börd än de själva.

En vår drogo Halvdan högben och Gudröd stråle åstad med ett stort följe, överraskade Ragnvald Mörejarl, omringade hans hus och brände honom inne med sextio män. Därpå tog Halvdan tre långskepp, utrustade dem och seglade västerut över havet, men Gudröd slog sig ned i de områden, som Ragnvald jarl förut hade haft. Då konung Harald sporde detta, for han genast med en stor här emot Gudröd, och denne såg ingen annan utväg än att giva sig i konung Haralds våld; konungen sände honom österut till Agder. Konung Harald satte sedan Ragnvald jarls son Thore till styresman över Möre och gav honom sin dotter Ålov »årbot» till hustru. Jarlen Thore den tystlåtne innehade sedan samma rike, som hans fader Ragnvald jarl hade haft.

31. Halvdan högbens fall.

Halvdan högben kom mycket oväntat västerut till Orknöarna, och Einar jarl flydde genast från öarna, men vände tillbaka samma höst och kom då oväntat för Halvdan. De möttes, en kort strid uppstod och Halvdan flydde; det var under själva natten. Einar och hans män lågo utan tält om natten. Så snart det började ljusna om morgonen, sökte de efter flyktingarna rundt omkring på öarna, och var och en blev dräpt, där man fann honom. Då sade Einar jarl: »Jag vet icke, om det är en människa eller en fågel jag ser därute på Rinansö; än reser det sig upp och än lägger det sig ner». De foro dit och funno där Halvdan högben och togo honom tillfånga. Einar jarl kvad denna vers om aftonen, innan han gick till anfall:

Jag ser ej spjuten flyga

mot fiendernas skara

ur Rolvs hand eller Hrollaugs:

vår fader jag ensam hämnas.

Jag kämpar i stridens vimmel

i kväll, men Thore sitter

tystlåten i ro därhemma

på Möre vid dryckeslaget.

Därefter gick Einar jarl fram till Halvdan och ristade blodörn på hans rygg på det sätt, att han stack in svärdet vid ryggen, skar ut alla revbenen ned till länderna och drog ut lungorna. Detta blev Halvdans bane. Då kvad Einar:

Ragnvalds död jag hämnats

så mycket som kom på min lott:

kungasonen är fallen.

Nornorna skiftade rättvist.

Nu kasten, raska svenner,

en hög av sten över Högben!

Vi råda här för segern.

Hård är den skatt han uppbär.

Sedan slog Einar jarl sig ned på Orknöarna, som han förut hade innehaft. Men då dessa händelser spordes i Norge, blevo Halvdans bröder mycket illa tillfreds därmed och menade, att det var värt att bliva hämnat, och många andra instämde däri. Då Einar sporde detta, kvad han:

Mången högättad hövding

i Norge och här i västern

står Einar efter livet —

ej utan skäl är striden.

Dock, ingen det kan veta,

förrn fälld jag ligger för vapnen,

vems lott det blir att trampas

av örnens blodiga fötter.

32. Förlikning mellan konung Harald och Einar jarl.

Konung Harald uppbådade krigsfolk och drog samman en här och for sedan västerut till Orknöarna; men när Einar fick höra, att konungen hade kommit dit västerut, for han över till Katanes. Han kvad då denna vers:

Mång man med fagert anlet

blir fredlös för ett fårdråp.

Vad under då, om hämnden

mig drabbar för kungasonen?

Man säger, att fara mig hotar

av kungens starka vrede.

Visst är, att en skåra jag huggit

i Haralds sköld, den blanka.

Sedan foro män och budsändningar mellan konungen och jarlen. Det kom därhän, att ett möte avtalades; de träffades själva, och jarlen överlämnade då allt åt konungens dom. Konung Harald dömde Einar jarl och alla Orknöborna att böta 60 mark guld. Bönderna tyckte, att böterna voro för höga. Då erbjöd jarlen dem, att han skulle ensam betala mot det att han skulle bliva ägare av all odaljord på öarna. Detta gingo de in på, mest därför att de fattiga hade föga jord, men de rika trodde sig kunna lösa igen sin odaljord, så snart de ville. Jarlen erlade alla böterna till konungen, och denne for därefter om hösten åter hem. På Orknöarna innehade jarlarna sedan länge all odaljord, ända till dess Sigurd Hlodvesson återskänkte äganderätten.

33. Konung Eriks giftermål.

Konung Haralds son Guthorm hade sig anförtrott att försvara Viken och for med krigsskepp den yttre vägen. Då han låg i mynningarna av Älven, kom Solve »klove» dit och lade till strid mot honom; där föll Guthorm. Halvdan svarte och Halvdan vite lågo ute på vikingafärder och härjade i österväg. De hade en stor strid i Estland, och där föll Halvdan vite.

Erik uppfostrades hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna; honom älskade och hedrade konung Harald mest av sina söner. Då Erik var tolv år gammal, gav konung Harald honom fem långskepp, och han drog då i härnad, först i östervåg och sedan söderut till Danmark och Frisland och Saxland; på den färden uppehöll han sig i fyra år. Därefter drog han västerut över havet och härjade i Skottland och Bretland, Irland och Valland och uppehöll sig där andra fyra år. Sedan for han norrut till Finnmarken och ända till Bjarmaland; där hade han en stor strid och vann seger.

Då han kom tillbaka till Finnmarken, funno hans män i en hydda en kvinna, vars like i skönhet de aldrig hade sett. Hon sade sig heta Gunnhild och tillade, att hennes fader hette Ossur »tote» och bodde i Hålogaland. »Jag har varit här», sade hon, »för att lära av två finnar, som äro de kunnigaste här i skogen. Nu ha de farit på jakt, men båda vilja äga mig, och båda äro så kloka, att de följa spår såsom hundar både på barmark och på skare, och de äro så skickliga i att gå på skidor, att intet kan undfly dem, varken människor eller djur, och allt vad de skjuta efter, träffa de. De ha bragt alla människor om livet, som ha kommit här i närheten. Om de bliva vreda, så vänder sig jorden för deras blick, och om något levande råkar ut för deras blick, så faller det dödt till marken. Nu fån I för ingen del komma i vägen för dem, utan jag skall gömma eder här i hyddan; vi skola då försöka, om vi kunna dräpa dem». De gingo in på att hon gömde dem. Hon tog en linnepåse, i vilken de trodde att det fanns aska, stack handen däri och strödde rundt omkring huset både ute och inne.

En stund därefter kommo finnarna in. De frågade, vad det var som hade kommit dit, men hon svarade, att ingenting hade kommit. Finnarna tyckte det vara underligt, att de hade följt spåren ända till hyddan, men sedan icke kunde finna dem. De gjorde nu upp eld och tillredde sin mat, och när de voro mätta, bäddade Gunnhild sin säng. Det hade händt tre nätter förut, att Gunnhild hade sovit, under det de båda männen vakat över varandra av svartsjuka. Då sade hon: »kommen nu hit och liggen på var sin sida om mig!» De blevo glada däröver och gjorde så; hon höll en arm om halsen på vardera av dem. De somnade genast; men hon väckte dem. Åter somnade de strax och så hårdt, att hon knappt kunde väcka dem. Ännu en gång somnade de, och nu kunde hon icke på något sätt få dem vakna. Hon reste dem upp, men de sovo fortfarande. Hon tog då två stora sälhudssäckar, drog dem över deras huvud och band ihop dem fast nedanom händerna. Därefter gav hon en vink åt konungens män; de sprungo fram och buro vapen på finnarna, dräpte dem och släpade dem ut ur hyddan. Om natten därefter var det så stark åska, att de icke kunde fara; men om morgonen begåvo de sig till skeppet. De togo med sig Gunnhild och förde henne till Erik.

Erik och hans män foro sedan söderut till Hålogaland. Han lät kalla till sig Ossur »tote» och sade, att han önskade få hans dotter till hustru. Ossur samtyckte därtill, Erik fick Gunnhild till äkta och förde henne med sig söderut i landet.

34. Om Haralds söner.

Då konung Harald var femtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; några voro döda. Många av dem voro mycket oroliga och fallna för våldsamheter inom landet och voro själva sinsemellan oeniga; de fördrevo konungens jarlar från deras riken och dräpte somliga. Konung Harald sammankallade då ett talrikt ting österut i landet och stämde dit innebyggarna i Upplanden. Där gav han sina söner konungsnamn och bestämde genom lag, att hans ättlingar skulle hava konungadöme var och en efter sin fader, men de som på kvinnosidan härstammade från hans ätt skulle ha jarlsvärdighet. Han delade landet mellan dem: Vingulmark, Raumarike, Vestfold och Telemarken gav han åt Olav, Björn, Sigtrygg, Frode och Thorgisl; Hedemarken och Gudbrandsdalen gav han åt Dag och Hring och Ragnar; åt Snöfrids söner gav han Ringerike, Hadeland, Toten och det som hör därtill; åt Guthorm hade han givit styrelsen över Ranrike från Älven till Svinesund och satt honom att värja landet vid gränsen i öster, såsom förut är omtalat.

Konung Harald själv uppehöll sig oftast i midtlandet. Hrörek och Gudröd voro ständigt i hirden hos konungen och hade stora intäkter i Hordaland och Sogn. Erik var hos sin fader konung Harald; honom älskade och hedrade han mest av sina söner. Han gav honom Hålogaland och Nordmöre och Raumsdal. I Tråndheim lämnade han styrelsen åt Halvdan svarte, Halvdan vite och Sigröd.

Han gav sina söner hälften av sina inkomster i dessa fylken och förordnade, att de skulle sitta i högsäte, ett steg högre än jarlarna, men ett steg lägre än han själv. Hans eget säte tänkte sig var och en av hans söner efter hans död få ärva; själv ämnade han det åt Erik; trönderna åter ämnade det åt Halvdan svarte, och innevånarna i Viken och Upplanden unnade riket bäst åt dem av Haralds söner, som befunno sig bland dem. Härav uppstod ånyo stor oenighet mellan bröderna. Eftersom de tyckte sig ha små riken, drogo de ut på härnadståg; det är redan omtalat, att Guthorm föll i Älvmynningarna för Solve »klove». Därefter övertog Olav det rike som han hade haft. Halvdan vite föll i Estland, Halvdan högben på Orknöarna. Thorgisl och Frode fingo av konung Harald krigsskepp, foro på vikingafärd västerut och härjade i Skottland och Bretland och Irland. De voro de första nordmän som underlade sig Dublin. Det berättas, att Frode blev dödad genom en förgiftad dryck, men Thorgisl var länge konung över Dublin, till dess han blev sviken av Irerna och föll där.

35. Ragnvald »likbens» död.

Erik blodyxe ämnade bliva överkonung över alla sina bröder, och konung Harald ville också, att så skulle vara. Fader och son voro länge tillsamman. Ragnvald »likben» innehade Hadeland; han lärde sig trolldom och blev en stor trollkarl. Konung Harald tyckte icke om trollkarlar. På Hordaland fanns en sejdman som hette Vitgeir; konungen sände bud till honom och bad honom upphöra med trolldomen, men han svarade då och kvad

Det är föga under,

att vi sejda,

barn av fattiga

gubbar och gummor,

då Ragnvald själv

far med trolldom,

kung Haralds son,

på Hadeland.

Då konung Harald hörde detta, for Erik blodyxe med hans samtycke till Upplanden och kom till Hadeland. Han brände sin broder Ragnvald inne tillsammans med åttio sejdmän, och det dådet blev mycket prisat.

Gudröd var om vintern som gäst hos sin fosterfader Thjodolv på Hvine. Han hade en fullrustad skuta och ville fara norrut till Rogaland. Det blev häftiga stormar, men Gudröd var ivrig att resa och knotade över att behöva vänta. Då kvad Thjodolv:

Far ej, Gudröd, hädan

på sjökungens gungande stigar

förrn skeppens väg blir bättre!

Vågorna rasa våldsamt.

Vidtfrejdade kungsson, stanna

hos oss, tills vädret bättras!

Bliv här, tills stormen lagt sig!

Bränningar sjuda kring Jadar.

Gudröd for, såsom han tänkt, vad än Thjodolv sade. Men när de kommo utanför Jadar, sjönk skeppet under dem, och de omkommo där alla.

36. Björn köpmans fall.

Konung Haralds son Björn styrde Vestfold; han uppehöll sig oftast i Tunsberg och var sällan på härnadståg. Till Tunsberg kommo många handelsfartyg både från det kringliggande Viken, från landet norrut och söderifrån från Danmark och Saxland. Konung Björn hade också handelsskepp på färder till andra länder och skaffade sig på det sättet dyrbarheter eller andra varor, som han ansåg sig behöva. Hans bröder kallade honom skepparen eller köpmannen. Björn var en klok och besinningsfull man och syntes väl skickad till styresman. Han ingick ett godt och passande giftermål och fick en son, som blev kallad Gudröd.

Erik blodyxe kom från en färd i östervåg med krigsskepp och mycket folk. Han begärde av sin broder Björn att få uppbära de skatter och utskylder som konung Harald hade rätt till på Vestfold; förut hade det varit sed, att Björn själv hade fört skatten till konungen eller sändt sina män med den, och han ville nu göra på samma sätt och icke lämna skatten ifrån sig. Erik menade sig behöva mat och dryck och tält. Bröderna tvistade häftigt om detta, men Erik fick ändå icke skatten och for bort från staden. Björn for också bort från staden om kvällen och upp till Säheim. Erik vände då tillbaka, for om natten efter Björn upp till Säheim och kom dit, just som de sutto vid drycken. Erik omringade deras hus, men Björn och hans män gingo ut och kämpade. Där föll Björn och många män med honom; Erik tog stort byte och for norrut i landet. Vikborna harmades mycket över detta dåd, och Erik blev där mycket hatad. Det ryktet gick, att konung Olav skulle hämnas Björn, om han finge tillfälle därtill. Konung Björn ligger begraven i Skepparehögen på Säheim.

37. Konungarna förlikas.

Vintern därefter for konung Erik norrut till Möre och tog gästning i Solve innanför Agdanes. Då Halvdan svarte sporde detta, drog han dit med sin här och omringade deras hus. Erik sov i en fristående stuga och lyckades komma ut i skogen tillika med fyra av sina män, men Halvdan och hans följe satte eld på gården och brände inne alla som funnos där.

Erik kom till konung Harald med dessa tidender. Konungen blev häftigt uppbragt däröver, samlade en här och drog emot trönderna. Då Halvdan svarte fick veta detta, uppbådade han krigsfolk och skepp; han fick en talrik här och styrde ut till Stad innanför Thorsberg. Konung Harald låg med sitt folk ute vid Reinsletta. Det gick nu bud emellan dem. Guthorm »sindre» hette en framstående man; han var då i Halvdan svartes här, men förut hade han varit hos konung Harald och var god vän till dem båda. Guthorm var en skicklig skald; han diktade ett kväde om Harald och ett om hans son. De hade erbjudit honom lön därför, men han hade avböjt och i stället begärt, att de skulle uppfylla en hans bön, och det hade de lovat. Han uppsökte nu konung Harald och medlade mellan honom och hans son och bad båda att nu uppfylla hans bön, den nämligen, att de skulle förlikas. Konungarna satte så stort värde på honom, att de förliktes på hans bön. Många andra framstående män understödde honom i denna sak. Det överenskoms, att Halvdan skulle behålla hela det rike som han förut hade haft, och att han skulle lämna sin broder Erik i fred. Om denna händelse diktade skaldinnan Jorunn några versar i ett kväde som kallas »Sändebit»:

Jag vet, att Halvdan fick röna

Haralds raska handling;

ej fager synes för krigarn

sången, som därom jag kväder.

38. Håkon den godes födelse.

Jarlen Håkon Grjotgardsson på Hlader hade hela styrelsemakten i Tråndheim, då konung Harald vistades på något annat ställe i landet, och Håkon var i Tröndelagen den som hade det största anseendet hos konungen. Efter Håkons fall tog hans son Sigurd emot riket och blev jarl i Tråndheim; han bodde på Hlader. Hos honom uppfostrades konung Haralds söner Halvdan svarte och Sigröd, som förut hade stått under hans fader Håkons vård. Haralds söner och Sigurd voro nära jämnåriga. Sigurd jarl blev gift med Bergljot, dotter till jarlen Thore den tystlåtne; hennes moder var Ålov »årbot», Harald hårfagres dotter. Sigurd jarl var en mycket klok man.

När konung Harald började åldras, slog han sig ofta ned på sina storgårdar: på Alreksstader eller Säheim eller Fitjar, som han ägde i Hordaland, eller ock på Utstein eller på Ogvaldsnes på Kormt. Då han var nära sjuttio år gammal, fick han en son med en kvinna som kallades Thora »Mosterstång». Hon härstammade från ön Moster och var av förnäm börd; hon räknade släktskap med Horda-Kåre. Hon var en mycket vän och fager kvinna och kallades konungens tjänarinna; på den tiden voro många, både män och kvinnor, skyldiga att tjäna konungen, ehuru de voro av god börd. Det var sed, då det gällde förnäma mäns barn, att man med omsorg valde de män som skulle vattenösa dem och giva dem namn. När den tid kom, då Thora väntade att hon skulle föda, ville hon fara till konung Harald; han befann sig då på Säheim, men hon var på Moster. Hon for då norrut på ett skepp, som tillhörde Sigurd jarl. De lågo om natten invid land, och där födde Thora ett barn uppe på hällen vid ändan av landgången; det var en gosse. Sigurd jarl vattenöste gossen och gav honom namnet Håkon efter sin fader Håkon Hladejarl. Gossen var tidigt vacker och stor till växten och mycket lik sin fader. Konung Harald lät gossen stanna hos sin moder, och de vistades på kungsgårdarna, så länge gossen var liten.

39. Konung Adalsteins budsändning.

Adalstein hette den dåvarande konungen i England, som nyligen hade tagit emot konungadömet; han kallades den segersälle och den trofaste. Han sände några män till Norge till konung Harald med följande uppdrag. Budbäraren trädde inför konungen och överlämnade åt honom ett svärd med förgyllt fäste och handtag; hela skidan var också inlagd med guld och silver och dyrbara ädelstenar. Budbäraren räckte svärdet med fästet emot konungen och sade: »Se här ett svärd, som konung Adalstein bad hälsa, att du skulle taga emot». Konungen fattade om handtaget, och genast sade budbäraren: »Nu fattade du svärdet så, som vår konung ville, och nu skall du vara hans man, eftersom du tog emot hans svärd». Konung Harald förstod nu, att detta var avsett som en skymf mot honom, och han ville icke vara någon annans man. Likväl kom han ihåg, vad som var hans sed, nämligen att var gång häftigt raseri eller vrede kom över honom, lugnade han sig först och lät hettan gå av sig och såg så på saken utan vrede. Han gjorde, på samma sätt nu och framlade saken för sina vänner, och de gåvo honom alla råd i denna sak, först och främst det, att han skulle låta sändebuden fara hem okränkta.

40. Hauks färd till England.

Sommaren därefter sände konung Harald ett skepp västerut till England; till befälhavare däröver satte han Hauk högbyxa. Denne var en väldig kämpe och en vän till konungen; honom lämnade han sin son Håkon med på färden. Hauk for västerut till England för att uppsöka konung Adalstein och fann honom i London; där hölls ett präktigt gästabud. Hauk undervisade sina män, huru de skulle ordna sitt inträde, då de kommo till konungens sal; de skulle gå ut sist som gingo in först, och alla skulle stå lika långt framme vid bordet, och var och en skulle ha svärd på vänstra sidan, men fästa kappan så, att man icke såg svärdet. Därefter gingo de in i salen; de voro trettio man. Hauk trädde fram för konungen och hälsade honom. Konungen bad honom vara välkommen. Därpå tog Hauk gossen Håkon och satte honom i knäet på konung Adalstein. Konungen såg på gossen och sporde Hauk, varför han gjorde så. Hauk svarade: »Konung Harald bad, att du skulle uppfostra en trälinnas barn åt honom». Konungen blev mycket vred, grep efter svärdet, som låg bredvid honom, och drog det, som om han ville dräpa gossen. »Du har nu knäsatt honom», sade Hauk, »och nu kan du mörda honom, om du vill, men icke skall du därmed utrota alla konung Haralds söner». Därefter gingo Hauk och alla hans män ut och begåvo sig till skeppet, och när de voro segelfärdiga, styrde de ut på havet och kommo åter till Norge till konung Harald. Han var nu nöjd, ty man brukar säga, att den är ringare som fostrar en annans barn. I dessa mellanhavanden mellan konungarna visade det sig, att vardera ville vara förmer än den andre, men likväl gjordes det icke någon skillnad i värdighet mellan dem för dessa sakers skull. De voro överkonungar var över sitt rike till döddagar.

41. Håkon döpes.

Konung Adalstein lät döpa Håkon och lära honom den rätta tron och goda seder och allt slags belevenhet. Konung Adalstein älskade honom mycket, mera än alla sina fränder, och för övrigt var han älskad av var och en som kände honom. Han fick senare tillnamnet »Adalsteinsfostre». Han var väl förfaren i alla färdigheter och större och starkare och vackrare än andra män; han var klok och vältalig och en god kristen. Konung Adalstein gav Håkon ett svärd med fäste och handtag av guld. Dess klinga var dock ännu bättre. Med det svärdet klöv Håkon en kvarnsten ända in till hålet; det kallades sedan »kvarnstensbitaren». Det svärdet är det bästa som någonsin kommit till Norge. Håkon ägde det till sin dödsdag.

42. Erik tager riket i arv.

Konung Harald var nu åttio år gammal; han var så tungför, att han icke längre trodde sig kunna fara omkring i landet eller föra styrelsen. Då ledde han sin son Erik till sitt högsäte och gav honom makten över hela landet. Men då konung Haralds andra söner sporde detta, satte sig Halvdan svarte i konungens högsäte och tog hela Tråndheim under sitt välde; alla trönderna gåvo honom sitt bistånd härtill. Efter Björn köpmans fall tog hans broder Olav herraväldet över Vestfold och uppfostrade hos sig Björns son Gudröd. Tryggve hette en son till Olav, och han och Gudröd voro fosterbröder och nära jämnåriga och båda mycket lovande och dugliga män; Tryggve var större och starkare än andra män. Då Vikborna sporde, att hordarna hade tagit Erik till överkonung, togo de Olav till överkonung i Viken, och han behöll det riket. Detta misshagade Erik mycket. Två år senare dog Halvdan svarte helt plötsligt vid ett gästabud inne i Tråndheim, och det säges, att konungamodern Gunnhild hade köpt en trollkunnig kvinna till att giva honom en dödsdryck. Därefter togo trönderna Sigröd till konung.

43. Konung Haralds död.

Konung Harald levde i tre år, efter det att han hade givit Erik ensamvälde över riket. Han vistades under denna tid i Rogaland eller Hordaland på storgårdar, som han ägde. Erik och Gunnhild hade en son, som konung Harald vattenöste och gav sitt namn; han sade, att denne skulle bliva konung efter sin fader Erik. Konung Harald gifte bort de flesta av sina döttrar inom landet med sina jarlar, och från dem härstamma vidt förgrenade släkter.

Konung Harald dog sotdöden i Rogaland och är högsatt på Haugar vid Kormtsund. Vid Haugasund står en kyrka, och invid själva kyrkogården ligger i nordväst konung Harald hårfagres grav. Väster om kyrkan ligger hans gravsten, som en gång legat över hans gravplats i högen; denna sten är tretton och en halv fot lång och nära två alnar bred. Midt i högen var konung Haralds gravplats; en sten var ställd vid hans huvud och en annan vid hans fötter, där ovanpå låg hällen, och under denna var det ifyllt med småsten från båda sidor. De stenar, som funnos inne i högen och om vilka nu är talat, stå nu på kyrkogården där.

Så säga kunniga män, att Harald den hårfagre var den vackraste och starkaste och störste av alla män, mycket givmild och älskad av sina män; han var en stor krigare under sin första tid. Det stora träd, som visade sig för hans moder i drömmen före hans födelse, vars nedersta del var röd som blod, men vars stam där ovanför fager och grön, tyder man nu så, att det betecknade hans rikes blomstring; men när trädet ovantill var vitt, då betydde det, att han skulle bliva gammal och vithårig; trädets grenar och kvistar förebådade hans avkomlingar, som utbredde sig över hela landet. Av hans släkt hava sedan ständigt konungarna i Norge varit.

44. Olavs och Sigröds fall

Året efter konung Haralds död tog konung Erik alla de inkomster som konungen hade rätt till i midtlandet, Olav gjorde på samma sätt österut i Viken, och deras broder Sigröd tog alla inkomsterna i Tröndelagen. Erik var mycket missnöjd härmed, och det ryktet gick, att han skulle med makt försöka med sina bröder, om han kunde ensam få herraväldet över hela landet, såsom hans fader hade givit honom. Då Olav och Sigröd sporde detta, sände de bud emellan sig; därefter stämde de möte, och Sigröd for om våren österut till Viken. Olav och hans broder träffades i Tunsberg och stannade där en tid.

Samma vår uppbådade Erik mycket folk och många skepp och vände sig österut mot Viken. Han fick så god vind, att han seglade dag och natt, och ingen underrättelse om hans ankomst gick före honom. Då han kom till Tunsberg, gingo Olav och Sigröd med sin här ut ur staden till den öster därom belägna höjden och ställde upp sitt folk där. Erik hade mycket mera folk och vann seger. Olav och Sigröd föllo där båda, och bådas gravhögar finnas på höjden, där de föllo. Erik for sedan omkring i Viken och lade landet under sig och stannade där länge under sommaren. Tryggve och Gudröd flydde till Upplanden.

Erik var en stor och vacker man, stark och kraftig, en stor krigare och segersäll, häftig till lynnet, ovänlig och fåmält. Hans hustru Gunnhild var en mycket fager kvinna, klok och mångkunnig, glädtig i sitt tal, mycket listig och grym. Dessa voro Eriks och Gunnhilds barn: Gamle var äldst, därefter Guthorm, Harald, Ragnfred, Ragnhild, Erling, Gudröd, Sigurd »sleva». Alla Eriks barn voro vackra och lovande.

Anmärkningar: