Konungabarnen (Variant 1)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

19. Konungabarnen
Variant 1

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Thet wore tw edla konunga barn,

The lofde hwar annan sin troo,

Elskogh och en godh vilia

Them bådom tilsamman drogh.

2. »Hörer I, min sköna jungfrw,

Huru skal jag komma till edher?

Här faller så strijder een strömer

Alt både emellan edher och migh.»

3. »I kläden aff edher klädhe,

I simmen medh eder hand.

Jagh tänder vp ljus i lycktan,

Ther I kommen i land.»

4. Ther stod een ond menniskia,

Som lydde på theras taal:

»Then vänskap skal jagh skilia åth

Then stund jagh lefwa må.»

5. Och skam få then menniskia,

Herre Gudh gifwe henne skam!

Hon slechte uth ljusen uthur lychtan,

Som konungs sonnen efftersam.

6. Inkom tå en lijten hofwedräng,

Han stannade widh brede bord,

Han hade een snäll tunga,

Och wäl förde han sin ord:

7. »I sittien både frwr och mör,

I sömen som I förmå;

Jagh såg ett ädelt konunga barn

At siunka i böllian blå.»

8. Alle tå såtho the sköna jungfrur

Alt under skarlakan sijn;

Förvthan then ädle konungedotter,

Hon fälte tårar aff kin.

9. »O min aldrakäreste moder,

Höre I hwad jag säger eder:

Är mig loff gå i örtegård,

Ther the små roser stå?»

10. »Thigh är loff gå i örtegård,

Alt ther the små örter stå;

Tu väck vp tin yngste syster,

Hon skal wäl medh tigh gå.»

11. »O min aldrakäresta moder,

Hören I hwad jagh spör eder til:

Är migh loff gå vppå siögastrand,

Och hälst på hwijtan sand?»

12. »Thigh är loff gå til then hwijta siö

Och hälst på hwijtan sand;

Tu wäck vp tin yngsta broder,

Han skal wäl medh tigh gå.»

13. »Min broder är så lijten.

Han kan sigh intet förstå,

Han kan och icke åthskilia

The roser, som ibland ogräset stå.»

14. Then jungfru går så söriandes

Alt til then hwijta siöstrand;

Ther fan hon en fiskiare,

Han fiskiade uth medh land.

15. »Hören I, min käre fiskiare,

Alt hwad jagh spör eder til:

Sågen I något konunga barn,

At siunka i bölian nedh?»

16. »Fiskiat hafwer iagh i alla natt

Widh landet medh min båt;

Jagh fan en ädeligh konungs son,

Han hade warit eder til måt.»

17. Hennes hjerta bleff aff sorg fult,

Med wee klaga och jemmer stoor,

Och sade: »är min käreste död,

Så wil jagh ey lefwa en stund.»

18. Hon tog gulkedien aff sin hals

Och gullringar aff sin finger,

Them gaff hon then fiskare

Och tog lijket i sin fampn.

19. »O fiskiare, säg min moder god natt,

Min fader och mine bröder,

Ther til och mina systrar små;

Jagh seer them aldrigh meera.»

20. »Hälsa them alla med ett ord

Och bedh them ey hafwa harm,

Jagh säncker migh i haffzens grund,

Och hafwer min käresta i fampn!»

21. »Far nu väl, tu sköna werld,

Nu måste iagh skilias från tigh,

Och blifwa hoos min hiertelig kär,

Han är aldrakärest migh.»

22. Ack hvad jämmer och stoor sorg

Bleff tå i konungens land!

Tårar fältes i hwarie vrå,

Så ingen thet vthsäya kan.

23. Ty konungens dotter var tå dödh,

Och druncknat i bölian blå,

Ther til ock så en konungs son,

Som wore både skön och from.

24. Men Gud han straffade them ock så,

Som orsak war ther til;

Så gör han ock i thenna dagh,

Som godh kärleek skilia wil.

_____

Se varianter af denne vise:

Konungabarnen

Variant 2