Grimners sång (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Grimners sång
(Grimnismál)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Hrödunger konung egde två soner, och het den ene Agnar, men den andre Gejröder. Agnar var tio vintrar och Gejröder åtta. De rodde båda ut i en båt , med sina drag till småfiske, och vinden dref dem ut på hafvet. I nattmörkret stötte de på land, gingo upp och funno en bonde, der blefvo de öfver vintern. Gumman upfostrade Agnar, men mannen Geiröd, och underviste honom.

Om våren gaf mannen dem skepp och när han och Gumman följde dem till stranden, talade han något afsides med Gejröd. De fingo vind och konmo till sin faders hemvist. Gejröd stod i framskeppet, han lopp upp å land men sköt skeppet ut och mälte: “Gack nu dit, som de små taga dig”. Skeppet dref till hafs, men Gejröd gick upp i byn, och blef han der väl emottagen; hans fader var då död, vardt så Gejröd till konung tagen, och blef en gäten man.

Odin och Frigg suto i Hlidskjalf och skådade öfver all verlden. Odin mälte: “ser du Agnar, din fosterson, hvar han föder barn med Jätteqvinnan i hällen, men min fosterson Gejröd är konung och sitter nu vid riket.” Frigg säger: “han är en mat-niding så att han uthungrar sina gäster, om han tycker att för många komma.” Odin sade att detta var den största osanning och de höllo ett vad om detta mål. Frigg sände Fulla, sin askförande mö, till Gejröd och bad konungen taga sig till vara, att ej bli förgjord af en trollkunnig man som var i landet kommen och upgaf det märke på honom att ingen hund var så rasande att han på honom löpa månde. Men det var det osannaste föregifvande att Gejröd icke skulle vara en gästmild man; dock lät han gripa den man, som hundarne icke ville öfverfalla: han var klädd i en blå kappa och nämndes Grimner och gaf ej mer besked om sig, fastän man honom sporde. Konungen lät honom pina till att säga det och satte honom mellan dubbla eldar och satt han så i åtta nätter.

Gejröd konungen hade då en son, tio vintrar gammal, som het Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och räckte honom ett horn fullt af dricka, och sade, att konungen gjorde illa, som lät pina honom saklösan. Grimner drack deraf; då var elden så långt kommen att kappan brann kring Grimner; Han qvad:


1. Het är du O Hripud!
skimrar alltför mycket
lät oss skiljas, Låga!
håren svedas,
fast i luft jag bär dem
kappan kring mig brinner.

2. Åtta nätter satt jag
mellan eldar här,
der mig mat
ingen menska bjöd,
utan Agnar blott,
Gejröds son,
han som råda skall
ensam öfver Göthalanden.

3. Säll du lefve, Agnar!
ty dig lycklig bjuder
hjeltars Höfding vara:
aldrig för en dryck
skall dig bättre
vedergullit varda.

4. Heligt landet är,
som jag ligga ser
nära Elfvors hem och Asars:
men i Thrudhem
Thor skall bo,
till Magternas uplösning,

5. Ydalen så heter,
der sig Uller hafver
låtit bygga salen:
Alfhem Gudarne åt Frey
uti tidens början,'
såsom tann-skänk gifvit.

6. Tredje boningen är der
hvar de blida Magter
salen, silfvertäckte:
Valajkjalf så heter
salen den sig Vale utvalt
uti tidens början.

7. Söqvabeck den fjerde,
der de böljor svala
öfver kunna brusa:
Odin der med Saga
dricker alla dagar
glad, ur gyllne käril.

8. Gladshem är den femte,
der gullskimrande
Valhall rymligt ligger:
Odin der sig kårar
hvarje dag
vapendöda männer.

9. Mycket ödkändt är
dem till Odin komma,
att hans sal få skåda;
tak af spjutskaft räfftadt,
sal med sköldar täckt
brynjor å dess bänkar bredde.

10. Mycket ödkändt är,
dem till Odin komma,
att hans sal få skåda;
der en Varg står bunden
framför västan-dörr
och en örn deröfver sväfvar.

11. Thrymhem är den sjette
der som Tlijasse bodde
han, den slarke Jätten:
men nu Skade bor
Gudars brud, den skära,
i sin faders fordna boning.

12. Breidablick den sjunde
der sig Balder hafver
lätit bygga salen;
å det land,
der jag ligga vet
minsta skade-runor.

13. Himinborg den åtonde,
och der säges Heimdall
helgedomen förestå:
der Guda-Väktarn glad,
i sin lugna boning,
dricker mjödet goda.

14. Folkvång är den nionde
der i salen Freija
råder, säten att utdela:
hälften af de fallne
kårar hon hvar dag;
halfva valet Odin eger.

15. Tionde är Glittnir,
han på gull är grundad
täckt med silfver, äfven;
Forsäte bebor den,
flestan dag
sämjar alla saker.

16. Noatun den elfte,
der sig Njörder hafver
låtit bygga salen.
der Manhems Höfding,
han den mehn-löse
hög-timradt Tempel eger.

17. Högt växer gräset
skog och ris
Vidars land:
der sig sonen sänker
ned af hästens rygg,
bold til faders-hämnden,

18. Andhrimner lägger
i Eldhrimner kättiln,
Sährimner att kokas
det bästa fläsk:
men få, det veta
hvad Enheriar äta.

19. Gere ocn Freke
föder den stridvane,
herrlige Härarnes Gud:
men utaf vin allena,
den vapen-gode
Odin evigt lefver.

20. Hugin och Munin
flyga hvar dag
öfver jordens grund
“Jag sörjer Hugin,
att han ej åter kommer,
dock mer jag saknar Munin”.

21. Thund floden dånar,
i Thiodvitners flod
fisken leker;
strömen tyckes
fördjup att vada
för de fallnas skaror.

22. Valgrind är det,
som för helga portar
helig står på vallen:
gammal är den grinden,
men det veta få
hur med lås hon stänges.

23. Femhundra dörrar
och kring fyratio,
så jag mins å Valhall vara:
Enheriar åttahundra
gå ur en dörr tillika,
när de till strids mot ulfven fara.

24. Femhundra rum
och kring fyratio
mins jag i det välfda Bilskirn:
och af alla hus,
timrade jag känner,
är min sons det största.

25. Heidrun heter geten,
som på Odins gårdar ståndar
och af Lärads grenar betar
Kärlet skall hon fylla
med det klara mjödet;
icke kan den musten tryta.

26. Eikthyrner heter hjorten
som på Odins gårdar ståndar
och af Lärads qvistar betar,
och utaf hans horn
dryper i Hvergelmer,
deraf alla vatten komma:
Dessa floder flyta
kring om Gudars boning:

27. Sid och Vid,
Säken och Eiken,
Svöl och Gunnthro,
Fjörm och Fimbulthul,
Rin och Rennande,
Gipul och Göpul,
Gömul och Geirvimul,
Thyn och Vin,
Thöll och Höll,
Gråd och Gunthorin.

28. Vina heter en
Vegsvinn en annan,
Thjodnuma den tredje:
Nyt och Nöt,
Nön och Hrön,
Slid och Hrid,
Sylger och Ylger,
Vid och Vån,
Vönd och Strönd,
Gjöll och Leipter,
de falla menskor nära
och se'n till Dödens boning.

29.*) [30.] Körmt och Örmt
och Kerlögar tvenne,
dem skall Thor vada
hvarje dag,
då han att dämma far
vid Asken Yggdrasil,
ty Asbron
står i låga
och de helga vatten sjuda.

30. [31.] Glader och Gyller,
Gler och Skeidbrimer,
Silfrintopp och Siner,
Gisl och Falhofnir,
Gulltopp och Lättfeti,
dessa hästar Gudar rida
hvarje dag,
då de att dömma fara,
vid asken Yggdrasil.

31. [32.] Tre rötler stånda
å trenne vägar
från Asken Yggdrasil:
Under en bor Hel,
Hrimthussar den andra,
Menniskor den tredje.

32. [33.] Ratatosk en Ickorn heter,
löpa skall han
uti trädet Yggdrasil;
örna-orden
ned han bära skall
dem att Nidhögg säga.

33. [34.] Fyra Hjortar äro,
som ur Häfings å
krokhalsade beta:
Dain och Dvalin,
Duneyr och Durathror.

34. [35.] Ormar flera ligga
under trädet Yggdrasil,
än en ovis det förstår:
Goin och Moin,
de äro Grafvitners barn
Gråbak och Gråfäll,
Ofner och Svafner,
vet jag evigt skola
trädets qvistar öda.

35. [36.] Trädet Yggdrasil
drager större tunga,
än det men'skor veta;
Hjorten biter ofvan,
men på sidan rutnar,
Nidhögg fräter nedan.

36. Hrist och Mist
vill jag att mig hornet bära,
Skeggöld och Skogul,
Hild och Thrud
Hlöck och Herfjöter
Göll och Geirölul
Randgrid och Radgrid,
och Reginleif
de bära Enheriar öl.

37. Arvaker och Alsvider
de milde, skola
solen draga
men under deras bogar
Asarne, de milda
Magter, dolde
kylande järnen.

38. Svalin heter skölden
som för Solen,
skinande Guden, ståndar:
Berg och haf jag vet
brinna skulle,
om ifrån han faller.

39. Sköll heter Vargen
som den ljusa följer
till jord-famnande hafvet:
En annan nämnes Hate
är Hrotvitners son,
som före himlens ljusa brud skall gånga.

40. Af Ymers kropp
vardt jorden skapad,
hafvet af hans blod,
Berg af benen,
Skog af håret
och af hufvudskålen himlen:

41. Men af hans ögonbryn
de blida Magter gjorde,
åt menniskorna Midgård:
men af hans hjärna
vordo de tunga
skyar alla skapte.

42. Ullers ynnest
och alla Gudars vinner
den först i elden tager:
ty Åsars boningar,
då öppna varda,
när Kitlarna borttagas.

43. Ivalds söner gingo
i tidens början,
Skidbladner att skapa:
det bästa skepp
åt Niords välgörande
och ljuse son.

44. Asken Ygdrasil
är bland träd det bästa,
Skidbladner bland skeppen,
Odin ibland Asar.
ibland hästar Sleipner,
Bilröst ibland broar,
men af Skalder Brage,
Habrok ibland hökar,
ibland hundar Garmer.

45. [46.] Min skepnad nu jag yppat
för menskosöner,
dervid skall räddning finnas:
och alla Asar
skall det komma låta
i Ägers dryckeslag
å Ägers säten.

46. [47.] Jag heter Grim,
jag heter Gångråd.
Herjan och Hjalmberi,
Thecker och Thride,
Thuder och Uder
Helblinde och Har.

47. [48.] Sader och Svipall,
och Sangetall
Herteit och Hnikar,
Bileyger, Båleyger,
Bölverk, Fjölner,
Grimner och Glapsvider.

48. [49.] Sidhatter, Sidskegger,
Sigfader, Hnikuder,
Alfader och Atrider;
med ett och samma namn
jag aldrig nämdes,
se'n jag for bland folken.

49. [50.] Jag hos Gejröd
kallas Grimner;
men Jalk hos Asmund;
då Kjalar hette jag
när jag kälken drog
och Thror på Tingen.
Öske och Ome,
Jafnhar och Biflinde
Göndler och Harbard bland Gudar.

50. [51.] Svidur och Svidrer,
jag nämndes hos Söckmimer
och dolde jag det för gamla Jätten;
då när jag vardt
hans herrlige Sons
Mjödvitners bane.

51. [52.] Drucken är du Gejröd!
har förmycket druckit,
och af mjöd är du besviken:
mycket du förlorat,
när min hjelp du miste
Odins och Enheriars ynnest.

52. [53.] Mycket jag dig lärde:
litet deraf mins du,
dina vänner svika;
Svärd jag ligga ser
blodbestänkt,
min fostersons!

53. [54.] Svärdmoget val
skall Odin hafva,
ditt lif jag ser framlidet;
blide äro dig ej Disor,
Nu du Odin skådar,
nalkas, om du mägtar!

54. [55.] Odin nu jag nämnes.
hette Ygger fordom,
Thunder innan dess jag hette:
Vaker och Skilfinger
Vafuder och Hropta-tyr,
Göth och Jalk bland Gudar,
Ofner och Svafner;
namn, som alla jag
af mig komne känner.

Gejröder Konung satt och hade svärdet på sitt knä och till hälften blottadt; men då han hörde att det var Odin, då stod han upp och ville taga honom ifrån elden. Svärdet slapp ur hans hand och fästet vändes ned åt. Konungen snafvade och föll framstupad, så att svärdet stod honom igenom, och vardt det hans bane. Då försvann Odin och Agnar var der länge Konung sedan.



Noter:

I den trykte udgave fra 1818 er stroferne flere steder fejlnummereret. Nummereringen er her tilpasset. De indklammede tal er 1818-udgavens numre.