Stycke af ett kväde om Sigurd (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Stycke af ett kväde om Sigurd

Högne kvad:

1.
“I hvad sak
har då Sigurd brutit,
då hjälten du vill
i hjäl slå?”

Gunnar kvad:

2.
“Mig har Sigurd
svurit eder,
eder svurit
och alla brutit;
då svek han mig,
när han svurit vara
i ett och alt
sina eder trogen.”

Högne kvad:

3.
“Dig Brynhild har
af hat äggat
ondt att öfva
och orätt göra;
hon unnar ej Gudrun
det goda giftet
och ej dig själf häller
henne själf att ega.”

4.
Somlige ulf stekte,
somlige orm fläkte,
somlige gåfvo
Guttorm af ulfven,
förr’n de, skadelystne,
lägga tordes
hand på vise
härlige hjälten.

5.
Slagen vardt Sigurd
söder om Rin;
korp från trädet
kraxade högt:
“På Er skall Atle
sina äggar bloda,
brutna eder
er’ bane vålla.”

6.
Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter,
och det ordet kvad hon
allraförst:
“Hvar är nu Sigurd,
svitens drotten,
då mina fränder
främst rida?”

7.
Henne gaf med ens
Högne till svar:
“Med svärd vi Sigurd
sönderhuggit;
grå hingsten hänger
med hufvudet öfver den döde.”

8.
Klart log Brynhild,
att det klang genom dalen,
en gång log hon
af all sin hug:
”Länge skolen I herska
öfver land och folk,
när fräjdade fursten
I fält hafven!”

9.
Då kvad; Gudrun,
Gjukes dotter:
“Stora styggelser
ställer du för mig.
Troll slite Gunnar,
Sigurds bane!
Hatfull hug
skall hämd väl röna.”

10.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
“Väl mån I nu nyttja
vapen och land;
ensam skulle Sigurd
öfver alt herskat,
om han litet längre
lefvat hade.

11.
“Smädligt det varit,
om Sigurd så rådt
öfver Gjukes arf
och Gotars folk,
då denne själf födt
fem söner,
stridslystne
stordådsmän.”

12.
På kvällen led det,
i kapp man druckit,
om mycket muntert
männen talat;
strax somnade alle,
då de i säng kommit,
Gunnar ensam,
bland alle vakade.

13.
Han sköt på sin fot,
med sig själf han talte,
därpå den dristige
drottnen tänkte,
hvad korp och örn
kraxat hade
ur höga trädet,
när hem de redo.

14.
Brynhild vaknade,
Budles dotter,
Sköldungamön,
kort förr’n morgon grydde:
“I, som vunnen, mig unnen
— då det värsta händt —
om min sorg att sjunga
eller för samma svärd dö!”

15.
Vid dessa ord
alle tego,
få vordo kloke
på kvinnolater slika,
att hon gråtande
om den grymhet talte,
hvartill hon leende
lockat männen.

Brynhild kvad:

16.
“Jag skådat, Gunnar!
grymma drömmar.
Alt var svalt i salen,
och min säng var kall.
Du, grymme konung!
red glädjelös,
i fjättrar sluten,
mellan fiendeled!

17.
“Så skall all eder
ätt, Niflungar!
utan kraft ända,
I edbrytare!

18.
“Nu mins du ej, Gunnar!
hur den gången det var,
Här I båda blandaden
edert blod i spåret;
nu har du honom för alt
illa lönat,
då han lät dig den främste
funnen varda.

19.
“Då röntes det,
när han ridit hade
dristigt att bära
bönord om mig,
att han, den mäktige
manligt hållit
de eder, han svurit
dig, unge furste!

20.
Sargande, guldsmidt
svärd lade
mångfräjdad konung
mellan mig och sig;
äggarna voro utantill
med eld härdade,
och med etterdroppar
innantill slagna.”

I detta kvädet är det taladt om Sigurds död, och det går här så, som om de dråpo honom ute; men somliga säga, att de dråpo honom, då han låg och sof inne i sin säng. Tyskar åter säga, att de dråpo honom ute i skogen; men i det gamla Gudrunskvädet heter det, att Sigurd och Gjukes söner ridit till tings, när han vardt dräpen. Det säga dock alle enstämmigt, att de sveko honom och dråpo honom, då han låg och icke var vapenrustad.

Noter till Stycke af ett kväde om Sigurd

Mellan Sången om Segerdrifva och detta fragment är en stor lucka i berättelsens gång. Af inledningen öfver noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane synes det, att närmast efter gästningen hos Segerdrifva följa besöken hos Heime och Gjuke och därpå Sigurds ridt tillsammans med Gunnar till Brynhilds af eld omgifna jungfrubur i Lymdalarna. Därpå följer Sigurds ridt genom lågorna, hans i Gunnars hamn framförda frieri, hans eget äktenskap med Gudrun och Gunnars med Brynhild. Slutligen inträffar brytningen genom drottningarnas träta i badet, hvarefter Brynhild, frambärande en osanning både om sig och Sigurd, äggar Gunnar att vilja hämnas. På denna punkt af händelsernas gång börjar denna sång, hvars första visor innehålla en del af dialogen mellan Gunnar och hans broder Högne i anledning af den tilltänkta hämden på Sigurd. Det föregående, alt från gästningen hos Segerdrifva, förekommer icke, utförligt och i sitt sammanhang berättadt, i Eddan, men antydes och förutsattes såsom kändt i flera af Eddans kväden. Denna omständighet tyckes antyda, att äfven detta funnits fattadt i numera utdöda sånger.

Bland omständigheter, som göra detta antagande synnerligen sannolikt, är tillvaron af två visor och ett snidverk, båda från medeltiden, och båda bevarande vigtiga punkter, ur detta utfallna stycke af Sigurdssägnen. De färöiska kvädena om Sigurd aflägga ett ytterligare, tredje, vittnesbörd om samma sak.

Den ena åsyftade visan är dansk och bär hos Grundtvig öfverskriften »Sivard og Brynild». Hon skildrar hela förloppet alt från den stund, då Sivard på sin fåle tager Brynild från »Glasbärget», Brynilds äktenskap med Sivards vän, drottningarnas träta vid stranden om guldringarna, Brynilds bedröfvelse, hennes äggelse och Sivards fall. Endast slutet är olika; Brynild dräpes nämligen af samma hand som Sivard. Den andra visan är norsk och skildrar bland annat Brynhilds och Gudruns träta samt Sigurds död. Snidverket är likaledes norskt och finnes på ryggstycket af en brudstol från Hitterdals kyrka i Telemarken. Denna stol, som, efter form och sirater att döma, härstammar från tolfhundratalet, är nämligen prydd med några bilder, hvilka tydligen skola föreställa Brynhild på den af lågor omgifna höjden samt Sigurd och Gunnar, ridande till henne*). Brynhild sträcker armarna mot Sigurd, som i sin högra hand, i stället för svärdet, håller brudringen, men hon vänder ryggen åt Gunnar. —

Innehållet af detta fragment börjar, såsom förut är sagdt, med Gunnars och Högnes samtal om hämd på Sigurd. Därpå följer Sigurds dråp, i hvilket enligt detta kväde alla tre bröderne deltaga, därefter Brynhilds och Gudruns olika sätt att mottaga budskapet om Sigurds död samt Gunnars aningar om en stundande vedergällning. I slutvisorna uppenbarar Brynhild, att Sigurd icke varit skyldig till det brott, för hvilket Gjukes söner fält honom. - Hela kvädet är, trots sitt stympade skick, af stor skönhet.

Visan 2.
Dä svek han mig. Gunnar menar: vid friarfärden till Brynhild.

Visan 5.
Rin, Detta är nordbornes gamla namn på Renfloden. I de mytiska och heroiska dikterna må det dock blott gälla för flod i allmänhet.
Atle, Budles son, och i det följande Gudruns make.

Visan 6.
Svit, följe, är ett gammalt nordiskt ord.

Visan 7.
Hingsten hänger med hufvudet öfver den döde. Granes, hästens, sorg öfver sin husbonde framträder på flera ställen på det mest rörande sätt. Jämför härmed det sköna stället i Det andra kvädet om Gudrun, visorna 4 och 5!

Visan 8.
Klart log Brynhild. Jämför härmed Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visan 30!

Visan 14.
Sköldungamön. Se noten till Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 54!

Visan 18.
När I blandaden edert blod i spåret. Formen för ingående af fostbrödralag var, att männen under en lång, uppskuren ränga af jordfast torf, ristade sina ådror, så att bådas blod flöt ut och blandade sig samman i mullen.

*) Jämför härmed Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visan 3!